”Ryssland kan redan nu ensamt konfrontera hela västvärlden…”

Denna artikel av M.K. Bhadrakumar har publicerats på Indian Punchline. https://www.indianpunchline.com/russia-alone-can-already-confront-the-entire-west/

Ryska medier rapporterade att president Vladimir Putin gjorde en extraordinär gest när president Xi Jinping lämnade Kreml efter statsmiddagen förra veckan på tisdagskvällen, genom att eskortera honom till limousinen och ta avsked av honom där.

Och Xi, under handslaget vid avskedet, ska enligt uppgift ha svarat: ”Tillsammans bör vi driva på dessa förändringar som inte har skett på 100 år. Ta hand om dig.”

Xi anspelade på de senaste 100 årens moderna historia som sett USA förvandlas från ett land norr om Mexiko på det västra halvklotet till en supermakt och global hegemon.

Med sin djupa känsla för historia och sitt dialektiska sinne erinrade Xi om de intensiva samtalen med Putin, vilka handlade om de samtida realiteter som begravde USA:s unipolära ögonblick i historien i soptunnan och om nödvändigheten av att Kina och Ryssland går samman för att konsolidera övergången av världsordningen mot demokratisering och multipolaritet.

Det var en lämplig avslutning på ett statsbesök som inleddes kvällen innan med att Xi uttryckte sitt förtroende för att ryssarna kommer att stödja Putin i presidentvalet nästa år. Med ett enda slag ”upphävde” Xi västvärldens demonisering av Putin, med tanke på det absurda i att ens ordna en arresteringsorder mot Kreml-ledaren för att avleda hans samtal i Moskva.

Kina har en noggrann politik beträffande att avstå från att kommentera andra länders interna politik. När det gäller situationen kring Ryssland har Xi dock gjort ett anmärkningsvärt undantag genom att signalera att han är angelägen om Putins proaktiva ledarskap i dessa tumultartade tider. Majoriteten av världsopinionen, särskilt i det globala syd, kommer att hålla med.

Kommer inte den lärda ryska allmänna opinionen också att ta del av detta – med ett rytande bifall? Ja, Putins konsekventa 80-procentiga stöd i opinionsundersökningarna är en vägvisare. Xi kan ha hällt kallt vatten på västvärldens sista desperata försök att få ett gäng ryska oligarker att gå i spetsen för ett regimskifte i Kreml.

Säkert är, att tidpunkten för Xis statsbesök mitt under kriget i Ukraina visade att Kina fäster största vikt vid förbindelserna med Ryssland. Det är mycket välbetänkt att göra detta, eftersom både Kina och Ryssland är fastlåsta i en spiral av spänningar gentemot USA.

Det har skett en dramatisk förändring av stämningen i Peking. Den lägsta punkten nåddes med president Bidens ohyfsade uppträdande i sitt State of the Union-tal, om tillståndet i landet, den 7 februari, då han gick över gränsen och hysteriskt ropade: ”Säg mig en världsledare som skulle byta plats med Xi Jinping”.

I den österländska kulturen betraktas en sådan ohövlighet som ett oförlåtligt skandalöst beteende. Under veckorna efter att USA sköt ner den kinesiska väderballongen och smutskastade Kina internationellt, har Peking avvisat flera försök från Vita huset att försöka få till stånd telefonsamtal för Biden med president Xi.

Peking har fått nog av Bidens ihåliga löften om att förbättra förbindelserna, samtidigt som han i smyg stärker allianser i hela Asien-Stillahavsregionen, för in Nato i maktdynamiken i Asien-Stillahavsområdet och skickar ytterligare styrkor och eldkraft till platser som Guam och Filippinerna, förutom att han målmedvetet strävar efter att försvaga Kinas ekonomi.

Xis besök i Moskva blev ett utmärkt tillfälle för Ryssland och Kina att bekräfta sitt gränslösa partnerskap och skingra västvärldens försök att, sedan kriget bröt ut i Ukraina, slå in en kil i de kinesisk-ryska förbindelserna.

För att citera professor Graham Allison vid Harvarduniversitetet: ”I alla dimensioner – personliga, ekonomiska, militära och diplomatiska – har den odeklarerade allians som Xi har byggt upp med Rysslands president Vladimir Putin blivit mycket mer betydelsefull än de flesta av USA:s officiella allianser i dag”.

Men, allians eller inte, faktum kvarstår att denna ”nya modell för förbindelserna mellan stora länder med ömsesidig respekt, fredlig samexistens och ett samarbete som alla vinner på” – för att citera Xi Jinping – är allt annat än en hierarkisk ordning.

USA:s experter har svårt att förstå jämbördiga relationer mellan två suveräna och oberoende nationer. Och i det här fallet är varken Ryssland eller Kina benägna att förklara en formell allians, eftersom en allians helt enkelt kräver att man tar på sig skyldigheter och begränsar den optimala utövningen av sina intressen i enlighet med en kollektiv agenda.

Det som framkommer är därför att Putins strategiska kalkyl i Ukraina kommer att formas mycket mer av händelserna på slagfältet än av någon kinesisk insats. Rysslands reaktion på den kinesiska ”fredsplanen” för Ukraina vittnar om denna verklighet.

Knappt hade Xi lämnat Moskva, förrän Putin klargjorde, i en intervju med Russia 1 TV, att Ryssland överträffar västvärldens ammunitionsleveranser till Kiev. Han sade: ”Rysslands produktionsnivå och dess militärindustriella komplex utvecklas i en mycket snabb takt, vilket var oväntat för många”.

Medan flera västländer kommer att förse Ukraina med ammunition, ”kommer den ryska produktionssektorn på egen hand att producera tre gånger mer ammunition under samma tidsperiod”, tillade Putin.

Han upprepade att västvärldens vapenleveranser till Ukraina oroar Ryssland endast därför att de utgör ”ett försök att förlänga konflikten” och kommer ”bara att leda till en större tragedi och inget annat”.

Detta är dock inte för att förringa partnerskapets stora betydelse för båda länderna på det politiska, diplomatiska och ekonomiska området. Betydelsen ligger i de två ländernas växande ömsesidiga beroende i flera riktningar som ännu inte kan kvantifieras och som fortsätter att ”utvecklas” (Xi) och verkar sömlöst.

Kriget i Ukraina visar sig paradoxalt nog vara en väckarklocka – ett krig som kan förhindra ett nytt världskrig, snarare än att framkalla ett. Kina förstår att Ryssland på egen hand har tagit sig an den ”kollektiva västvärlden” och visat att det är mer än en enskild kamp.

Denna bedömning i Peking kan inte undgå västvärldens uppmärksamhet och kommer att påverka västvärldens tänkande på medellång och lång sikt – inte bara för Eurasien utan även för Asien och Stillahavsområdet.

En artikel i Global Times för några veckor sedan av Hu Xijin, tidigare chefredaktör för det kinesiska kommunistpartiets centralkommitté, belyste den ”stora bilden”.

Hu skrev att kriget i Ukraina ”har utvecklats till ett utmattningskrig mellan Ryssland och väst… Även om Nato antas vara mycket starkare än Ryssland verkar situationen på marken inte visa det, vilket skapar oro i väst”.

Hu drog några häpnadsväckande slutsatser: ”USA och västvärlden har funnit det mycket svårare än väntat att besegra Ryssland. De vet att Kina inte har lämnat militärt stöd till Ryssland, och frågan som förföljer dem är: Om Ryssland ensamt redan är så svårt att hantera, vad händer om Kina verkligen börjar ge militärt stöd till Ryssland och använder sin enorma industriella kapacitet för den ryska militären? Skulle situationen på det ukrainska slagfältet förändras i grunden? Dessutom kan Ryssland ensamt redan konfrontera hela västvärlden i Ukraina. Om de verkligen tvingar Kina och Ryssland att gå samman, vilka förändringar kommer då att ske i världens militära situation?”.

Är inte den föreställning som är förhärskande i USA och Europa, att alliansen mellan Ryssland och Kina är en allians mellan ojämlika parter, i sig själv en egennyttig västerländsk villfarelse? Hu har rätt: Även om Kinas övergripande styrka fortfarande är mindre än USA:s, har det i kombination med Ryssland skett ett paradigmskifte i balansen och USA har inte längre möjlighet att agera som det vill.

Det är Rysslands och Kinas gemensamma angelägenhet att världsordningen måste återgå till ett internationellt system med FN i centrum och en världsordning baserad på internationell rätt. Det råder ingen tvekan om att de två ländernas strategi är att omkullkasta den ”regelbaserade ordning” som domineras av USA och återgå till en internationell ordning med FN i centrum.

Artikel 5 är i själva verket själen i det gemensamma uttalande som gjordes i Moskva: ”Båda sidor bekräftar på nytt sitt åtagande att bestämt upprätthålla det internationella systemet med Förenta nationerna i centrum, den internationella ordningen som bygger på internationell rätt och de grundläggande normer som styr de internationella förbindelserna på grundval av FN-stadgans syften och principer, och motsätter sig alla former av hegemonism, unilateralism och maktpolitik, mentaliteten från det kalla kriget, konfrontation mellan läger och upprättandet av klickar som riktar sig mot specifika länder.”

Missta er inte, detta handlar inte om att avlägsna USA som boss och ersätta det med Kina, utan om att effektivt hindra USA från att mobba mindre, svagare stater och därmed inleda en ny internationell ordning med företräde för fredlig utveckling och politisk korrekthet som åsidosätter alla ideologiska skillnader.