Ryssland konsoliderar sig i östra Medelhavet

Bild: Turkiska stridsvagnar går in i norra Syrien.

Ryssland konsoliderar sig i östra Medelhavet

Källa: MK Bhadrakumar-1 januari.
https://www.indianpunchline.com/russia-consolidaten-east-mediterranean/. https://steigan.no/2023/01/russland-konsoliderer-seg-i-ost-middelhavet/?utm_source=substack&utm_medium=email

Ridån går ner för den brutala 11 år gamla konflikten i Syrien, som USA:s förre president och Nobelpristagare Barack Obama satte igång när den arabiska våren svepte genom Västasien. USA har drabbats av ytterligare ett stort bakslag i Västasien när år 2022 går mot sitt slut. Den pågående turkisk-syriska försoningsprocessen under rysk medling kan ses som en saga om svek och hämnd.

Ankara kom under enorm press från Obama-administrationen 2011 att gå i spetsen för regimförändringsprojektet i Syrien. Obama antog glatt att Turkiet med glädje skulle tjäna som den ”moderata” islamismens vagn för omvandlingen av Västasien. Men Ankara tog tid att kalibrera sin utrikespolitik för att anpassa sig till den arabiska våren innan det reagerade på det föränderliga landskapet i Syrien.

Erdogan blev överrumplad av upproret i Syrien vid en tidpunkt då Ankara förde en ”noll problem”-politik med Turkiets grannar. Osäker på hur den arabiska våren skulle utspela sig, förblev Ankara tyst när upproret först uppstod i Tunisien. Även i Egypten gjorde Erdogan en känslomässig uppmaning till Hosni Mubaraks avgång först när han, helt korrekt, kände att Obama var på väg att koppla av från USA:s trogna allierade i Kairo.

Syrien var det ultimata testfallet och en verklig utmaning för Erdogan. Ankara hade satsat hårt på att förbättra förbindelserna med Syrien under det så kallade Adanaavtalet 1998 efter den turkiska militärens massiva uppgörelse med Damaskus om den senares värdskap för PKKs [kurdiska] ledare Öcalan. Erdogan ville till en början inte att Bashar al-Assad skulle förlora makten och rådde honom att reformera. Familjerna till Erdogan och Assad brukade semestra tillsammans.

Obama var tvungen att skicka dåvarande CIA-chefen David Petraeus för att besöka Turkiet två gånger under 2012 för att övertala Erdogan att engagera sig med USA i operativ planering som syftar till att avsätta Assad-regeringen. Det var Petraeus som föreslog Ankara ett hemligt program för att beväpna och träna syriska rebeller.

Men redan 2013 började Erdogan känna att Obama själv bara var intresserad av USA:s begränsade inblandning i Syrien och föredrog att leda bakifrån. 2014 gick Erdogan ut offentligt och sa att hans relation till Obama hade försvagats. Han sa att han var besviken över att inte uppnå direkta resultat i Syrienkonflikten. Då hade mer än 170 000 människor dödats och 2,9 miljoner syrier hade flytt till grannländerna, inklusive Turkiet. Striderna hade tvingat ytterligare 6,5 miljoner människor från sina hem i Syrien.

Enkelt uttryckt var Erdogan förbittrad över att han blev kvar med svartpeppar, medan Obama hade rymt. Ännu värre, Pentagon började samarbeta med de syriska kurdiska grupperna kopplade till PKK. (I oktober 2014 började USA leverera förnödenheter till kurdiska styrkor, och i november 2015 sattes amerikanska specialstyrkor ut till Syrien.)

Sedan dess har Erdogan förgäves protesterat mot att USA, en NATO-allierad, hade anslutit sig till en terroristgrupp (syriska kurder som kallas YPG) som hotade Turkiets suveränitet och territoriella integritet.

Det är mot en sådan bakgrund som de två mötena i Moskva onsdagen den 28 december mellan försvarsministrarna och underrättelsecheferna i Turkiet och Syrien i närvaro av deras ryska motsvarigheter. Erdogans försoningsprocess med Assad är i grunden hans söta hämnd för det amerikanska sveket. Erdogan sökte hjälp av Ryssland, den arketypiska fienden enligt USA och Nato, för att kommunicera med Assad som är en paria i amerikanska ögon. Matrisen är självförklarande.

På torsdagen sa den turkiske försvarsministern Hulusi Akar:

”Vid mötet (i Moskva) diskuterade vi vad vi skulle kunna göra för att förbättra situationen i Syrien och regionen så snart som möjligt samtidigt som vi garanterar fred, lugn och stabilitet… Vi upprepade vår respekt för territoriell integritet och suveräna rättigheter för alla våra grannar, särskilt Syrien och Irak, och att vårt enda mål är kampen mot terrorismen. Utöver det har vi inga andra mål.”

Den ryske presidenten Vladimir Putin har under de senaste åren tipsat Erdogan om att Turkiets säkerhetsproblem bäst kan hanteras i samarbete med Damaskus, och att Adanaavtalet kan utgöra en ram för ett sådant samarbete. Det turkiska försvarsministeriet sa att mötet i Moskva ägde rum i en ”konstruktiv atmosfär” och att man enades om att fortsätta formatet för trilaterala möten ”för att säkerställa och upprätthålla stabilitet i Syrien och regionen som helhet”.

Utan tvekan kommer normaliseringen mellan Ankara och Damaskus att påverka den regionala säkerheten och särskilt Syrienkriget, givet det inflytande Turkiet har över den kvarvarande syriska oppositionen. En turkisk markoperation i norra Syrien kanske inte är nödvändig om Ankara och Damaskus skulle återuppliva Adanaavtalet . Faktum är att Akar avslöjade att Ankara, Moskva och Damaskus arbetar för att genomföra gemensamma operationer på marken i Syrien.

Den ryske försvarsministern Sergei Shoigus vilja att mitt under Ukrainakriget ta ratten och navigera till en försoning med Syrien tillför en helt ny dimension till de ständigt fördjupade strategiska banden mellan Moskva och Ankara. Även för Erdogan blir Syrien det senaste tillskottet till hans senaste politiska initiativ för att förbättra Turkiets relationer med staterna i regionen. Normalisering med Syrien kommer att få genklang hos den turkiska opinionen, och det har konsekvenser för Erdogans chans att vinna ett förnyat mandat i det kommande valet.

Ur ett syriskt perspektiv kommer normalisering med Turkiet att ha mycket större betydelse än återupprättandet av banden med andra regionala stater (som Emiraten). Turkiets stöd till olika militanta grupper i Syrien (t.ex. Syriens nationella armé och Hayat Tahrir al-Sham), landets fortsatta ockupation av syriskt territorium, syriska flyktingar i Turkiet (3,6 miljoner till antalet) etc. är viktiga frågor som påverkar Syriens säkerhet.

USA ogillar Erdogans drag att normalisera med Assad – och då också med Rysslands hjälpande hand. USA är nu ännu mindre benägna att ge upp sin militära närvaro i Syrien eller sin allians med den syrisk-kurdiska gruppen YPG (som Ankara anser vara ett verktyg för PKK.)

Men YPG kommer att hamna i en besvärlig position. När Syrien ber Turkiet att dra sig tillbaka från sina territorier (Idlib och så kallade operativa områden) och sluta stödja väpnade grupper, kommer Turkiet i gengäld att insistera på att driva bort YPG från gränsen. (Den regeringsdominerade syriska dagstidningen Al-Watan citerade tillförlitliga källor som Ankara har förbundit sig vid trepartsmötet i Moskva att dra tillbaka alla sina styrkor från syriskt territorium.)

En utvisning av YPG-milisen av de syriska regeringsstyrkorna längs gränserna mot Turkiet kommer att leda till en försvagning av både YPG och USA:s militära närvaro. Frågan kommer dock fortfarande att förbli obesvarad om kurdernas framtida plats i Syrien.

Det amerikanska utrikesdepartementet sa nyligen:

”USA kommer inte att uppgradera sina diplomatiska förbindelser med Assadregimen och stöder inte andra länder som uppgraderar sina förbindelser. USA uppmanar staterna i regionen att noggrant överväga de grymheter som Assad-regimen har åsamkat det syriska folket under det senaste decenniet. USA tror att stabilitet i Syrien och regionen endast kan uppnås genom en politisk process som representerar alla syriers vilja.”

Förra veckans möten i Moskva visar att Rysslands position i den västasiatiska regionen långt ifrån definieras av Ukrainakonflikten. Rysslands inflytande på Syrien förblir intakt, och Moskva kommer att fortsätta att bidra till Syriens övergång från konfliktområdet och befästa sin egen långsiktiga närvaro i östra Medelhavet.

OPEC Plus har fått draghjälp. Rysslands band till Gulfstaterna växer ständigt. De strategiska banden mellan Ryssland och Iran är på sin historiskt högsta nivå. Och Benjamin Netanyahus återkomst som premiärminister innebär att de rysk-israeliska banden går mot en återställning. Det är tydligt att den ryska diplomatin är på frammarsch i Västasien.

Konventionell visdom var att Rysslands och Turkiets geopolitiska intressen oundvikligen skulle kollidera när slussarna öppnades i Ukraina. Häri ligger paradoxen, för det som har hänt är motsatsen.