Ryssland minns, USA glömmer

Segerdagen, Larry Johnson reflekterar över den massiva okunnigheten. https://sonar21.com/russia-remembers-the-united-states-forgets/

Den 9 maj, markerar 79-årsjubileet för Nazitysklands nederlag också känt som Victory in Europe day och det ryska folket höll massiva marscher och minnesdagar – inte bara i Ryssland – utan i länder runt om i världen där ryska expats bor. Men i Förenta staterna, där mytologin om att Förenta staterna besegrade nazisterna lever kvar, hördes ingenting. Ingenting alls. Varför denna skillnad?

Det är en enkel fråga om siffror.

Sovjetunionen beräknas ha drabbats av det största antalet dödsoffer under andra världskriget. Så många som 27 miljoner sovjetinvånare miste livet, varav så många som 11,4 miljoner militära dödsfall, upp till 10 miljoner civila dödsfall på grund av militär aktivitet och ytterligare 8-9 miljoner dödsfall på grund av svält och sjukdomar. I dessa siffror ingår inte de mer än 14 miljoner sovjetiska soldater som sårades under kriget. Bland Sovjetunionens 15 republiker hade Ryssland det högsta antalet dödsoffer, med 6.750.000 militära dödsfall och 7.200.000 civila dödsfall. Ukraina hade det näst högsta antalet dödsoffer, med 1.650.000 militära dödsfall och 5.200.000 civila dödsfall.

Den uppskattade befolkningen i Sovjetunionen 1940 var 170 miljoner. Med andra ord dog 16% av sovjetmedborgarna (vilket inkluderade Ryssland och Ukraina) till följd av det stora fosterländska kriget. Då har man inte ens börjat ta hänsyn till antalet sårade, som troligen uppgick till ytterligare 20 miljoner människor.

Jämför det med USA. Det finns motstridiga uppskattningar, som sträcker sig från 183.500 upp till 276.655 stupade i den amerikanska armén i Europa/Nordafrika. Låt oss gå med på det högre antalet. Enligt 1940 års folkräkning fanns det 132 164 569 amerikaner. Det förhållandet mellan amerikanska döda i den europeiska / nordafrikanska krigsskådeplatsen jämfört med den totala befolkningen är 0,2%. Med andra ord dog långt mindre än 1 procent av USA:s befolkning i nazisternas händer.

Jag säger det rakt ut – USA betalade nästan ingenting i form av blod och skatter i kampanjen för att besegra Hitler jämfört med vad det ryska folket fick utstå. Tänk på följande:

• 750 000 sovjetmedborgare dog i slaget vid Stalingrad.
• Minst 670.000 sovjetiska soldater och medborgare dog under belägringen av Leningrad.
• Uppskattningsvis 421.000 sovjetiska soldater dog i slaget vid Operation Citadel/Kursk.

Den häpnadsväckande omfattningen av de sovjetiska förlusterna är bortom de flesta amerikaners fattningsförmåga. Sovjet tredubblade alla amerikanska förluster på den europeiska krigsskådeplatsen i bara ett slag – Stalingrad. Ändå har Hollywood spridit myten om att USA bar bördan av de strider som ledde till Tredje rikets undergång. Inte bara Hollywood. Omedelbart efter erövringen av Berlin uppträdde Förenta staterna och Storbritannien som om de var de som räddade världen.

Om det är sant, varför är då amerikanerna och britterna tysta på Segerdagen? Därför att de inte uthärdade den katastrofala mänskliga förlust som folken i Sovjetunionen uthärdade, särskilt ryssarna. Det är därför miljontals ryssar marscherade i dag och bar fotografier av sina farfäder, farmödrar, farfarsfäder och farmorsfäder som tjänstgjorde och dog i den kolossala kampen för att krossa nazisterna. Arvet från de uppoffringar som gjordes av dem som kämpade för 80 år sedan brinner fortfarande starkt i det ryska folkets själar.

Så är det inte i Amerika. En betydande del av den amerikanska befolkningen är okunnig:

American Council of Trustees and Alumni publicerade idag en undersökning som visar att amerikanerna har ett allvarligt fall av historisk minnesförlust när det gäller kunskapen om D-dagen. På 70-årsdagen av denna avgörande dag misslyckas till och med högskoleutbildade med att känna till viktig historisk information.

Flervalsundersökningen visade att endast 54% av amerikanerna vet att Dwight Eisenhower var överbefälhavare för de allierade styrkorna. Även bland högskoleutbildade kunde 28% inte korrekt identifiera general Eisenhower.  Mindre än hälften av de tillfrågade amerikanerna visste att Roosevelt var president vid den tiden. Och 15% sa att D-dagsinvasionen ägde rum i Pearl Harbor – inklusive en av tio högskoleutbildade.   

Den här undersökningen gjordes för 10 år sedan. Jag är säker på att siffrorna är än värre i dag. Jag tror att denna oförmåga att korrekt och exakt minnas historien bidrar till att förklara USA:s benägenhet att bedriva ändlösa krig utomlands. Men det finns en annan aspekt.

USA har aldrig betalat ett allvarligt pris i form av blod sedan inbördeskriget. Krig är billigt och ett bra sätt att tjäna pengar. De amerikanska män och kvinnor som har tjänstgjort i strid är ett litet och minskande antal. 99,9% av amerikanerna har inte stått vid en fallen krigares grav.

Att profitera på krig? Det är en annan sak. Amerikaner är riktigt bra på den typen av bedrägeri. Generalmajor Smedley Butler, som skrev War Is a Racket 1935, slog fast det:

Krig är ett svindleri. Det har det alltid varit. Det är möjligen det äldsta, lätt det mest lönsamma och säkerligen det mest ondskefulla. Det är det enda som är internationellt till sin omfattning. Det är det enda där vinsterna räknas i dollar och förlusterna i liv. Jag tror att ett svindleri bäst beskrivs som något som inte är vad det verkar vara för majoriteten av folket. Endast en liten grupp ”på insidan” vet vad det handlar om. Det bedrivs för att gynna ett fåtal på bekostnad av väldigt många. Ett fåtal människor tjänar enorma förmögenheter på kriget. .

Jag hjälpte till att göra Mexiko, särskilt Tampico, säkert för amerikanska oljeintressen 1914. Jag hjälpte till att göra Haiti och Kuba till en anständig plats för National City Banks pojkar att inkassera intäkter på. Jag hjälpte till att våldta ett halvt dussin centralamerikanska republiker till förmån för Wall Street. Rekordlistan över svindlerier är lång. Jag hjälpte till att rena Nicaragua för det internationella bankhuset Brown Brothers 1909-1912 (var har jag hört det namnet förut?). Jag brigade ljus till Dominikanska republiken för amerikanska sockerintressen 1916. I Kina hjälpte jag till att se till att Standard Oil kunde gå sin väg obehindrat.

Dagens Amerika är Alzheimers generation när det gäller historia. Vi är på väg mot krig mot Ryssland, Iran och Kina utan den minsta uppskattning av den potentiella förlusten av människoliv och kapital som kan drabba Förenta staterna om de fullföljer sin rovgiriga, dåraktiga önskan.

Jag hyllar de amerikaner som tjänstgjorde i andra världskriget och alla efterföljande utländska expeditioner. Namnen på 58.000 amerikaner pryder en svart vägg i Washington DC (Vietnam, ö.a.). De allra flesta tjänstgjorde hedervärt och dog delvis för att de trodde på de lögner som korrupta presidenter och en följsam media matade dem med. Många av dem som följde i deras fotspår och tjänstgjorde med heder i Irak, Afghanistan och Syrien är offer för en stor lögn.

De stred inte för att besegra islamisk extremism. De lurades att slåss för att göda aktieportföljerna för General Dynamics, Raytheon, Lockheed Martin och en mängd andra Beltwaybanditer (Beltway är en omskrivning för maktapparaten i Washington, ö.a.). Krig är bra affärer så länge som bara en liten, obetydlig (och föraktad) klass av amerikaner betalar priset i blod.

Jag är rädd att den stora majoriteten amerikaners underlåtenhet att högtidlighålla den 9 maj kommer att komma tillbaka och hemsöka oss. Om vi inte hittar ett sätt att leva i fred med Ryssland, Kina eller Iran, är det inte troligt att amerikanerna kommer att ha lyckan att undvika massiva förluster. Jag hoppas att jag har fel.