Ryssland och Nordkorea bygger en allians

Bilden tillhandahålles av Omni.

En rapport och analys av M.K. Bhadrakumar på hans Indianpunchline

https://www.indianpunchline.com/russia-and-dprk-rustle-up-an-alliance/

I en exceptionell gest som vida överskrider protokollnormer, mottogs Rysslands president Vladimir Putin (R) med en kram på flygplatsen klockan 03.00 av Nordkoreas statschef Kim Jong-un (L) vid ankomsten till en ”vänlig stat” besök’, Pyongyang, 19 juli 2024
Den ryske presidenten Vladimir Putins korta besök i Pyongyang den 19 juni väckte mycket värme och spekulationer. Undertecknandet av ett fördrag om omfattande strategiskt partnerskap mellan Putin och Nordkoreas ledare Kim Jong-un väckte rubriker i västerländska medier och utlöste en rad spekulationer om födelsen av en militär allians som kan undergräva maktdynamiken i nordostasiatiska område.

Det sensationella med fördraget är att det enligt uppgift föreskriver att de två länderna ska hjälpa varandra i händelse av en attack från ett tredje land. Utan tvekan kan geopolitiken i regionen ändra kurs dramatiskt om Ryssland och Nordkorea tar sin relation till en kvalitativt ny nivå av militär allians. Men utseenden kan vara vilseledande, särskilt när de hypas upp retoriskt av båda huvudpersonerna.

Om man kringgår de extraordinära artigheter som Putin fick vid ankomsten av värdlandet, kvarstår faktum att fördraget inte är meningsfullt eftersom både Ryssland och Nordkorea är kärnvapenmakter. Och om deras kärnvapenavskräckning inte kan göra dem självförsörjande inom säkerhetssfären, kan bara Gud hjälpa dem. Dessutom verkar en amerikansk attack mot Nordkorea osannolik och en attack från USA på Ryssland är ännu mindre sannolikhet.

I verkligheten verkar Biden-administrationens senaste politiska förändring att tillåta Ukraina att använda amerikanska vapen för att attackera Ryssland – med stöd och vägledning av Nato-personal uppbackad av satellitdata och västerländsk underrättelseindata – ha varit den ökända sista droppen som bröt Rysslands traditionella reservation Det är känt att utkastet till fördrag har diskuterats sedan september 2023.

Amerikanerna är, förutsägbart, galna när Ryssland har satt USA i schackmatt i nordöstra Asien, en region som är mest kritisk till USA:s globala strategi. Förra helgen, samtidigt som Putins ankomst till Pyongyang, visade USA:s nationella säkerhetsrådgivare Jack Sullivan vreden att klättra på upptrappningsstegen ytterligare genom att tillkännage via en noggrant strukturerad intervju med den amerikanska regeringsfinansierade PBS:

Kiev har frihet att använda amerikanska vapen till ”var som helst där ryska styrkor kommer över gränsen”; specifikt kommer det att gälla även för Rysslands Kursk-region varifrån ”insatser” mot Ukrainas Sumy-region har gjorts;
”Det här handlar inte om geografi. Det handlar om sunt förnuft. Om Ryssland attackerar eller håller på att anfalla från sitt territorium in i Ukraina, är det bara vettigt att tillåta Ukraina att slå tillbaka.”;

Måtten är om ryska styrkor använder ryskt territorium som ”fristad”;
Ukraina kommer också att vara fritt att använda luftförsvarssystem, inklusive vapen från USA, för att beskjuta ryska plan även om dessa ryska plan befinner sig i ryskt luftrum, ”om de är på väg att skjuta in i det ukrainska luftrummet”;
F-16-jetplan (kärnvapenkapabla) kommer att sättas in i Ukraina eftersom avsikten är att möjliggöra för Kiev att ha kapacitet att attackera Ryssland.
Detta trots Putins uttryckliga varning om möjligheten att leverera ryska vapen till regioner varifrån attacker kan inledas om Bryssel och Washington inte slutar beväpna Ukraina. Izvestia har skrivit att ”det verkar som att Nordkorea kan vara en lämplig kandidat.”

Faktum är att Putins delegation inkluderade den nya försvarsministern, Andrei Belousev. Putin själv kallade fördraget ”ett verkligt genombrottsdokument … ett grundläggande dokument som kommer att utgöra grunden för våra relationer på lång sikt.” Men vad som inte bör förbises är att det finns en enorm outnyttjad ekonomisk potential i relationen mellan Ryssland och Nordkorea.

Putins externa strategier har, till skillnad från hans sovjetiska föregångares, undantagslöst ett genomtänkt ekonomiskt innehåll. I det här fallet bygger Moskva också upp band med partners i Asien som en avgörande vektor för Putins prioritering av utvecklingen av ryska Fjärran Östern.

Ur ett sådant perspektiv har Putin krävt ett upphävande av FN:s säkerhetsråds sanktioner mot Nordkorea. Från Pyongyangs synvinkel är detta enbart en riktig spelförändring för att bryta sig ur sin internationella isolering.

Den bilaterala handeln ökade med nio gånger och översteg 34 miljarder dollar förra året. Det finns stora möjligheter för Ryssland att importera kvalificerad arbetskraft från Nordkorea till Fjärran Östern, som har en kronisk brist på arbetskraft. Återigen har Putins besök återupplivat det strategiskt viktiga projektet för restaurering och utveckling av den gemensamma logistikhamnen Rajin, allvädershamnen i Nordkorea, som kan säkerställa ett stabilt fraktflöde från Ryssland till marknaderna i Asien och Stillahavsområdet.

De två länderna undertecknade också ett avtal den 19 juni om byggandet av en gränsvägsbro över Tumannayafloden i en relaterad utveckling.

Men i slutändan, som den ryske presidentassistenten Jurij Ushakov uttryckte det, behövs fördraget på grund av djupgående förändringar i den geopolitiska situationen i regionen och världen över. Men han betonade också att fördraget kommer att följa alla grundläggande principer i internationell rätt, inte kommer att vara konfronterande eller riktat mot något land och kommer att syfta till att säkerställa större stabilitet i nordöstra Asien.

Oundvikligen finns det mycket nyfikenhet på hur Kina passar in i detta nya paradigm. Av en märklig slump, även när Putin landade i Pyongyang, var Peking värd för sin första diplomat- och säkerhetsdialog på viceministernivå, eller 2+2-dialog med Sydkorea.

Den sydkoreanska sidan har enligt uppgift tagit upp tango mellan Ryssland och Nordkorea, men den kinesiska sidan intog tydligen en icke-bindande ”principiell” ståndpunkt att Nordkorea och Ryssland, som vänliga och nära grannar, har ett legitimt behov av utbyte, samarbete och utveckling av relationer.

Å andra sidan sa det kinesiska utrikesministeriets talesman att 2-2-dialogen i Peking svarade på behovet av växande bilaterala relationer mellan Kina och Sydkorea och inte har någon speciell koppling till engagemanget mellan andra länder. Intressant nog citerade Global Times en framstående kinesisk experts åsikt att 2+2-dialogen kan fungera som ”en stabilisator och medlare av regionala spänningar och konflikter”, eftersom den tillåter Kina och Sydkorea, som har nära handels- och kulturella band, att förbättra kommunikationen och förtroende i diplomati och säkerhetsfrågor.

Enligt det kinesiska utrikesministeriet upprepade båda sidor under 2+2-dialogen sitt engagemang för vänskapliga och ömsesidigt fördelaktiga relationer mellan Kina och Sydkorea och ”att aktivt engagera sig i dialog och utbyte på alla nivåer och inom alla områden.”

De enades också om att stärka kommunikationen genom mekanismer som strategiska dialoger på hög nivå, diplomatisk säkerhet 2+2-dialoger och 1,5-spårsdialoger ”för att stärka det politiska ömsesidiga förtroendet och främja en sund och stabil utveckling av det strategiska samarbetspartnerskapet mellan Kina och Sydkorea. ”

Det är uppenbart att Kina och Sydkorea, två stora stater som gynnats av globaliseringen, är intressenter i stabiliteten i globala produktions- och försörjningskedjor och kommer att vara motvilliga till den sorts politisering och ”värdepapperisering” som Ryssland och Nordkorea kan inleda.

Således, skrev Global Times, att den kinesiska sidan ”betonade att upprätthållande av fred och stabilitet på halvön ligger i alla parters gemensamma intressen, inklusive Kina och Sydkorea … den akuta uppgiften är att kyla ner situationen, undvika eskalerande konfrontationer och följa till den övergripande riktningen för en politisk lösning. Kina har alltid bestämt sin ståndpunkt baserat på själva sakens fördelar och kommer att fortsätta att spela en konstruktiv roll i Koreahalvöns angelägenheter på sitt eget sätt.”

Summan av kardemumman är att Ryssland och Kina går på oberoende spår när det gäller Nordkorea och maktdynamiken i nordöstra Asien. Putins statsbesök i Pyongyang förde förmodligen upp denna linje till ytan i ”no limits”-partnerskapet mellan Ryssland och Kina, vilket ger upphov till en misstanke om att för mycket kanske inte borde läsas in i Ryssland-DPRK ”alliansen” när dammet väl har lagt sig.

Även om Rysslands broderliga band med Nordkorea går tillbaka i tiden till Joseph Stalins stöd för den senares självständighet från Japans koloniala ockupation – det sägs till och med att Kim Il-Sung, Nordkoreas grundare, hade en position i Röda armén – i nuvarande omständigheter prioriterar Ryssland centralt sina förbindelser med Kina och kommer inte att påskynda ett ensidigt drag i nordöstra Asien som kan påverka Pekings kärnintressen.

I slutändan kan därför fördraget mellan Ryssland och Nordkorea endast betraktas som en allians för att hämnas mot USA:s regionala strategier i Eurasien respektive Nordostasien mot bakgrund av kriget i Ukraina och den kraftiga försämringen av Rysslands förbindelser. med USA, Japan och Sydkorea som också råkar vara Nordkoreas plågoande.

Som sagt, Nordkoreas ledare Kim Jong-Un är den verkliga vinnaren här. Men han förtjänade det också genom att korsa Rubicon på slagfälten i Ukraina, och visa en nivå av solidaritet med Ryssland som är oöverträffad av någon av Moskvas ”beprövade” vänner i den globala södern.