Rysslands efterkrigsdilemma i Ukraina

Av M.K. Bhadrakumar, pensionerad indisk diplomat på https://www.indianpunchline.com/russias-post-war-dilemmas-in-ukraine/

När det gäller kriget i Ukraina är Rysslands främsta utmaning framöver att hitta balansen mellan strategisk överskattning och underskattning. ”Vi överskattar alltid förändringen som kommer att ske under de kommande två åren och underskattar förändringen som kommer att ske under de kommande tio”, som Bill Gates uttryckte det.

En triumferande ton är omisskännligt närvarande i president Vladimir Putins tal på fredagen till en särskild sammankomst av högt uppsatta tjänstemän från utrikesministeriet i Moskva som presenterar ramarna för förhandlingarna med Ukraina. Ryssland är ett land med en högkontextkultur, som kommunicerar på sätt som är implicita och starkt beroende av sammanhang.

Red: Läs gärna hela Putins tal uppdelat på två artiklar. Putins tal vid möte med utrikesministeriets högre tjänstemän och Nytt tal av Putin om kriget med Ukraina: Bakgrund, förlopp och ”lösning”

Putin betonade vissa förutsättningar. Ryssland är redo att omedelbart upphöra med fientligheterna om Ukraina börjar dra tillbaka sina militära enheter från de administrativa gränserna i regionerna Donbass, Zaporizhia och Cherson. Detta är en märklig repris på antagandet som Moskva uppfyllde i mars 2022 när Ukraina efter samtalen i Istanbul förväntade sig en reträtt av ryska utplaceringar runt Kiev.

Putins utgångspunkt innebär att nya territoriella realiteter bör bestämmas av internationella fördrag. Moskva är redo att förhandla först efter att Kiev formellt meddelat Nato att man överger sin avsikt att söka medlemskap. Ryssland förväntar sig ett fullständigt upphävande av sanktionerna.

Uppenbarligen är Rysslands fredsvillkor, åtminstone delvis, baserade på vissa antaganden som möjligen är omöjliga för Ukraina och dess mentorer att uppfylla. Så, antagligen, är en ytterligare utgångspunkt fredsvillkoren att vänta om ryska trupper vinner mer på slagfältet. Samtidigt signalerar Moskva till sina västerländska motståndare att en massiv ändring av den rysk-ukrainska gränsen är oundviklig som grund för fred.

Inte överraskande ser västmakterna Putins fredsvillkor som ett ultimatum, även om rysk diplomati förmedlar dem som ett viktigt fredsinitiativ. Talet var noga relaterat i tid och kom precis när G7-toppmötet i Borgo Egnazia i Italien avslutades och på tröskeln till det västerländska ”fredsmötet” i Bürgenstock .

Prognosen för den inflytelserika politiker som har varit dumans vice talman sedan 2016 och ättling till en berömd rysk familj, Pjotr ​​Tolstoj (barnbarnsbarnbarn till Lev Tolstoj ), är att Moskva kommer att överta de ukrainska styrkornas överlämnande.

Stämningen i Moskva har blivit krigförande när EU, efter ihållande uppmaning från Washington, obönhörligen går mot att konfiskera Rysslands frysta tillgångar i västerländska banker – skenbart för att tillgodose Ukrainas behov, men i verkligheten för att täcka de enorma kostnader Washington ådrar sig för sin proxy krig.

Kommunikén från G7-toppmötet understryker att ”I närvaro av president Zelensky beslutade vi att göra cirka 50 miljarder USD tillgängliga genom att utnyttja de extraordinära intäkterna från de frysta ryska suveräna tillgångarna, vilket sänder en omisskännlig signal till president Putin. Vi intensifierar våra kollektiva ansträngningar för att avväpna och försämra finainserna för Rysslands militär-industriella komplex.”

G7-formuleringen är en vit lögn. Det som utspelar sig är århundradets ekonomiska bedrägeri och historiens största stöld av pengar. Ett gäng moderna rånare tar bokstavligen omkring 260 miljarder dollar av Rysslands suveräna tillgångar och målar upp det som en laglig handling genom att påstås ställa en ekonomisk säkerhet för ett amerikanskt lån till Ukraina. Detta är ett tydligt brott mot internationella finanslagar och pengarna kommer i slutändan att hamna i fickorna på USA:s militärindustriella komplex och politiker.

Det räcker med att säga att Washington förvandlar sitt proxykrig i Ukraina till ett självfinansierande, självförsörjande företag med européer som garanter. Washington utdelar ett stort slag mot Rysslands nationella ära och stolthet. Den stora frågan är var Ryssland tar vägen härifrån, med tanke på dess ”högkontextkultur”.

Det som knappt märktes i Putins tal i fredags var att han lät sin långa sammanfattning av västerländska svek hänga i luften utan en fotnot om hur Ryssland ens hamnat i ett så sorgligt tillstånd historiskt sett.

Om den villiga underkastelsen till lavinen av nationella förnedringar bara berodde på Rysslands svaghet, är det definitivt ett minne blott. Idag står Ryssland högt som den fjärde största globala ekonomin, en stormakt och den enda makten på planeten med den strategiska förmågan att reducera USA till termonukleär aska. Ändå hotar vasaller som Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg Ryssland med att han leder en ”kärnvapenallians”.

Det är här förtydligandet av Putins tal av ordföranden för det ryska säkerhetsrådet, Dmitrij Medvedev – ”om vad han [Putin] noggrant antydde i sitt tal” – måste förstås korrekt.

Medvedev la fram fyra huvudpunkter:

• De nya territorierna som blev en del av Ryssland sedan 2022 kommer att ”förbli så för alltid”.
• Ett ”katastrofalt scenario” håller på att utvecklas för Kievregimen.
• Den ”sanitära zon” som Ryssland vill etablera vid sina västgränser för att förhindra terroristattacker kan sträcka sig ända till Ukrainas gräns mot Polen, en mellanstation för Natos hot mot Ryssland.
• ”Presidenten sa inte detta [om västra Ukrainas öde] direkt, men det är uppenbart att sådana territorier, om så önskas av människorna som bor där, kan bli en del av Ryssland.”

Det är verkligen ingen slump att Putin landade i Pyongyang direkt efter – eller att Rysslands Stillahavsflotta påbörjade en storskalig marinövning från 18 till 28 juni i Stilla havet, Japanska havet och Okhotska havet.

I samband med sitt statsbesök i Nordkorea skrev Putin i en artikel för Nordkoreas Rodong Sinmun, ”Vi uppskattar mycket Nordkoreas orubbliga stöd för Rysslands särskilda militära operation i Ukraina … Vi kommer … gemensamt att motsätta oss olagliga unilaterala restriktioner [ läs sanktioner], och forma arkitekturen för jämlik och odelbar säkerhet i Eurasien”.

Förresten, om Nordkorea, som är en kärnvapenmakt, figurerar i den första cirkeln av Rysslands strategiska beräkning som en allierad, kan Iran, som är ett kärnvapentröskelland, ligga långt efter – och, ännu viktigare, vad kan dess alkemi vara? I själva verket har Ryssland varnat för att de kommer att reagera asymmetriskt på attacken mot dess territorium med västerländska vapen som påstås ha hjälpt av Nato-personal – något som saknar motstycke även på höjden av det kalla kriget – och Natos generalsekreterares öppna, högljudda stöd för det.

I Strobe Talbotts bok The Russia Hand (2002) berättar han om ett samtal med Bill Clinton under ett amerikanskt presidentbesök i Moskva 1995. Clinton sa till Talbott, med en favoritmetafor, att hans instinkter var att de ryska eliterna sörjde och inte kunde längre ta det ”skiten” som trycks ner i halsen på dem. Faktum är att NATO:s expansion österut fanns redan på ritbordet i Vita huset då.

Det tog dock Ryssland ytterligare ett kvarts sekel till februari 2022 att stå emot amerikansk mobbning. Medvedevs uppriktiga ”kommentar” kunde inte ha skett utan Putins godkännande.

Utmaningen för de kommande två åren är att Ryssland kan överskatta USA:s och EU:s vilja att gå med på ett legitimt krav på jämlik och odelbar säkerhet.

Å andra sidan, på längre sikt bör Moskva inte underskatta den envisa vägran från Europas vikande makter – Storbritannien, Frankrike och Tyskland – att acceptera Rysslands framväxt som en övertygande geopolitisk verklighet som de måste komma överens med.

Ungerns premiärminister Viktor Orhan sa nyligen att det skulle vara naivt att anta att den nya EU-ledningen kommer att ändra sin politik gentemot Ukraina och Ryssland, trots framgångarna för högerpartier i de senaste valen till Europaparlamentet.