2 april 2024
https://thecradle.co/articles/the-sahels-axis-of-resistance
Afrikanska Sahel gör uppror mot västerländsk nykolonialism – kastar ut utländska trupper och baser, designar alternativa valutor och utmanar de gamla multinationella företagen. Multipolaritet kan trots allt inte blomstra utan att motstånd banar väg.
Framväxten av motståndsaxlar i olika geografiska områden är en oupplöslig biprodukt av den långa och vindlande process som leder oss mot en multipolär värld. Dessa två saker – motstånd mot Hegemon och framväxten av multipolaritet – är absolut komplementära.
Motståndsaxeln i Västasien – tvärs över arabiska och muslimska stater – finner nu som sin själssyster motståndsaxeln som sträcker sig över Sahel i Afrika, från väst till öst, från Senegal, Mali, Burkina Faso och Niger till Tchad, Sudan och Eritrea.
Till skillnad från Niger, där skiftet mot nykolonialism förknippades med en militärkupp, kommer skiftet i Senegal direkt från vallokalerna.
Senegal gick in i en ny era med den jordskredsseger som Bassirou Diomaye Faye, 44, vann i rikstäckande val den 24 mars. En före detta skatteinspektör som precis hade tillbringat fjorton dagar i fängelse, dök Faye upp med profilen som en panafrikansk ledare som underdog för att vända upp och ner på ”den mest stabila demokratin i Afrika”, under den sittande franska marionetten Macky Sall.
Den tillträdande senegalesiske presidenten sällar sig nu till Ibrahim Traore (36) i Burkina Faso, Aby Ahmed (46) i Etiopien, Andry Rajoelina (48) på Madagaskar, samt blivande superstjärnan Julius Malema (44) i Sydafrika som en del av det nya, unga panafrikanska generationen fokuserade på suveränitet. Faye lovade i sitt valmanifest att återta Senegals suveränitet inte mindre än arton gånger.
Geoekonomi är nyckeln till dessa förändringar. När Senegal blir en betydande olje- och gasproducent kommer Faye att sikta på att omförhandla gruv- och energikontrakt, inklusive de största med British Petroleum (BP) och den brittiska guldgruvan Endeavour Mining.
Det avgörande är att han planerar att överge den exploaterande CFA-francen – det franskkontrollerade valutasystemet som används i 14 afrikanska stater – till och med inrätta en ny valuta som en del av omformningen av relationerna med den nykoloniala makten Frankrike, Senegals främsta handelspartner. Faye, som ekar kamrat Xi Jinping, vill ha ett ”vinn-vinn”-partnerskap.
Läs gärna CFA-franc – hur Frankrike underutvecklade Afrika
In på scenen kommer Alliance of Sahelian States
Faye har ännu inte varit klar över om han tänker sparka ut den franska militären från Senegal. Om det skulle hända skulle striden mot Paris vara oöverträffad, eftersom stridslystna Petit Roi Emmanuel Macron och det franska etablissemanget ser Senegal som nyckelspelaren i att blockera de inlandsslutna Niger, Mali och Burkina Faso, som redan har lämnat Paris i dammet av Sahel.
De tre sistnämnda staterna, som just har bildat en allians av Sahelstaterna ( Alliance des Etats du Sahel , AES, på det franska originalspråket), är inte bara en stor mardröm i Paris efter en serie av förödmjukelser, utan också en stor amerikansk huvudvärk – ingår i det spektakulära sammanbrottet av militärt samarbete mellan Washington och Nigers huvudstad Niamey.
Den skyldige, enligt US Deep State, är naturligtvis Rysslands president Vladimir Putin.
Det är uppenbart att ingen i US Beltway (egentligen namnet på ringvägen runt Washington, som bland annat används som beteckning för maktapparaten i staden) har känt till den diplomatiska ökenvinden mellan Ryssland och Afrika sedan dess. förra året, vilket har involverat alla nyckelspelare från Sahel till de nya afrikanska BRICS-medlemmarna Egypten och Etiopien.
Läs gärna Unikt möte: Vad händer i Niger och Västafrika? och där refererade artiklar!
I skarp kontrast till den tidigare uppfattningen om Niger som en trogen allierad i Sahel, tvingas Washington nu presentera ett datum för att få ut sina trupper från Niger – efter att ett militärt samarbetsavtal avbröts. Pentagon kan inte längre delta i militär träning på nigerianskt territorium.
Det finns två nyckelbaser – i Agadez och Niamey – som Pentagon spenderade över 150 miljoner dollar för att bygga. Niamey färdigställdes först 2019 och administreras av den amerikanska militärens Afrikakommando, AFRICOM.
Operativa mål är, förutsägbart, höljda i mystik. Niamey-basen är i huvudsak ett underrättelsecenter som behandlar data som samlas in av MQ-9 Reaper-drönare. Det amerikanska flygvapnet använder också Dirkou Aerodrome som bas för operationer i Sahel.
Nu blir det riktigt intressant, eftersom närvaron av en de facto CIA-drönarbas i Dirkou, bemannad av en handfull operatörer, inte ens erkänns. Denna mörka bas möjliggör informationsinsamling överallt i Centralafrika, från väst till norr. Kalla det ännu ett klassiskt exempel på tidigare CIA-chefen Mike Pompeos ”We Lie, We Cheat, We Steal”.
Det finns cirka 1 000 amerikanska soldater i Niger som snart kan bli utsparkade. Amerikanerna försöker allt för att stoppa blödningen. Bara denna månad besökte USA:s utrikesminister för Afrika Molly Phee Niger två gånger. Förlust av baser i Niger kommer att leda till att Washington kommer att ha förlorat kontrollen över Sahelefter att Paris – när Niger närmar sig Ryssland och Iran.
Dessa baser är inte nödvändiga för att utöva övervakning över Bab al-Mandeb; allt handlar om Sahel, med drönare som opererar på dess gräns och kränker alla suveräna luftrum i sikte.
En delegation från Niamey besökte för övrigt Moskva i januari. Sedan, förra veckan, diskuterade Putin säkerhetssamarbete i telefonsamtal med Malis interimspresident Assimi Goita och Nigers militärjuntapresident Abdourahmane Tchiani innan han pratade med Republiken Kongos president Denis Nguesso.
Elfenbenskusten: The Empire turn-around
Pro-västerländska marionettregimer försvinner snabbt över den afrikanska kontinenten. Alliansen av Sahelstater – Mali, Burkina Faso och Niger – kan vara avantgarde för en afrikansk motståndsaxel, men det finns mer, i form av Sydafrika, Etiopien och Egypten som fullvärdiga BRICS-medlemmar – för att inte tala om allvarliga utmanare för nästa våg av BRICS+, som Algeriet och Nigeria.
Ryssland, diplomatiskt, och Kina, kommersiellt, plus den fulla vikten av det strategiska partnerskapet mellan Ryssland och Kina, är tydligt fokuserade på det långa spelet – att räkna med Afrika som helhet som en viktig multipolär aktör. Ytterligare bevis gavs ännu en gång under den multipolära konferensen i Moskva förra månaden , där den karismatiske panafrikanske ledaren Kemi Seba från Benin var en av superstjärnorna.
Pan-eurasiska diplomatiska kretsar tillåter sig till och med att skämta om de senaste känsloutbrotten från Le Petit Roi i Paris. Den fullständiga förödmjukelsen av Frankrike i Sahel är sannolikt en av drivkrafterna bakom Macrons megalomana hot om att skicka franska trupper till Ukraina – vilket skulle förvandlas till nötköttstartar av ryssarna på rekordtid – och hans iver att stödja Armeniens nuvarande russofobiska stunts.
Historiskt kvarstår faktum att afrikaner såg det forna Sovjetunionen som mycket mer välvilligt och till och med stödjande när det gällde att utvinna naturresurser, en goodwill som nu också har överförts till Kina.
Som en regional integrationsplattform har Alliance of the Sahel-stater vad som krävs för att bli en game changer. Senegal under Faye kan så småningom ansluta sig, men Guinea erbjuder redan den geografiska kapaciteten att ge alliansen trovärdig maritim tillgång. Det kommer att leda till en gradvis eliminering av det västkontrollerade, Nigeria-baserade ECOWAS.
Förkasta ändå aldrig Hegemonens mäktiga tentakler. Pentagons masterplan innebär inte att man lämnar Afrika till en multipolär inflytandesfär mellan Ryssland, Kina och Iran. Ändå köper ingen över Sahels motståndsaxel USA:s ”terroristhot”-kort längre. Det fanns praktiskt taget noll terror i Afrika fram till 2011, när Nato förvandlade Libyen till en ödemark, sedan lade sina stövlar på marken och byggde militärbaser över hela kontinenten.
Hittills vinner Alliansen av Sahelstater informationskriget utan att räcka upp händerna.
Men det råder ingen tvekan om att imperiet kommer att slå tillbaka. När allt kommer omkring är hela spelet knutet till Beltways högsta paranoia om att Ryssland tar över Sahel och Centralafrika.
In kommer Elfenbenskusten, nu när Senegal kan vara på väg att börja flirta med Alliance of Sahelian States.
Elfenbenskusten är mer strategisk för Washington än till exempel Tchad eftersom det ivorianska territoriet ligger mycket nära Sahel-alliansen. Ändå har Tchad redan omkalibrerat sin utrikespolitik, som inte längre är västerländsk kontrollerad och kommer med en ny betoning på att komma närmare Moskva.
Vad väntar imperiet? Kanske delade amerikanska ”antiterror”-drönare med Paris vid fransk bas i Elfenbenskusten för att hålla Sahel-alliansen på avstånd. Kalla det den förödmjukade galliska tuppen som omfamnar Hegemonen i Västafrika utan att ta emot smulorna från en gammal croissant.
Se även denna video:
Relaterat
Frankrikes koloniala arv och amerikanska säkerhetsproblem korsas i Niger
Niger och det franska imperiets kollaps.
Militärkupp i Niger – USA och Frankrike protesterar.
Niger är det fjärde landet i Sahel som upplever en antivästlig kupp inom 2 år.
Dessa afrikanska länder har dock varit formellt självständiga sedan 1960-talet, d.v.s. snart en hel mansålder.
Det tragiska är att många av just dessa Sahel-länder tillhör de allra fattigaste och i kombination med att de skötts och administrerats välkänt ofta mellan dåligt och uselt TROTS decennielånga u-landsstödjande insatser utvecklas de mellan klent och föga.
Dessa nu faktiskt självständiga länders politiska inhemska klasser har faktiskt haft huvudansvaret för sina egna länder, man kan bara inte skylla på ”väst” som öst in miljarder och biljoner i dessa länders statsorgan decennium efter decennium.
Att västliga länder blivit indragna med alltifrån militär närvaro och säkerhetsstöd har faktiskt ofta kommit på begäran av dessa Sahel-länder själva, då denna region är en farligare (numera) politiskt laddad region med islamism på kraftig våldsväxt norrifrån gentemot Sahel.
Ryska federationen har sannerligen inte varit känd för sin – på något vis – omfattande civila och sociala u-landsstöd eller bistånd; mig veterligen brukar Ryska federationen aldrig placera sig ens bland de 20-25 största bidragsgivarna i världen, och definitivt inte alls gentemot Sahel-regionen, där möjligen Sovjetunionen hade närvaro i och under Kalla kriget, men knappast dagens ultrakapitalistiska Ryssland.
Istort hela denna Sahel-region och dess stater faller nu in i de militära juntastyrenas fålla ett efter ett.
Det ryska stödet verkar, tyvärr, mest bestå i att skicka överlevnadskitt till afrikanska militärdiktatorer än att satsa socialt och strukturellt på dessa länder (för det, däremot, har Ryska federationen inte råd med), och när inte för så länge sedan en viss då levande Putin-oligark som Prigozjin ”längtade tillbaka till sitt Afrika” och där drev lika hemliga som oftast olagliga gruvverksamhet i några av dessa länder for man fram med en brutal grymhet (många afrikanska lokala politiker, journalister och fackföreningsmänniskor mötte en rå brutal död i dessa länder) som bara kunde jämföras med Sydafrikas i efterkrigstidens pseudokolonialism om inte än närmare den belgiska brutaliteten i gamla Kongo.
Se gärna Uppsala universitets all-nordiska forskningsinstituts ”Afrikanska Institutet” för mer information om dessa fakta!
Den ryska närvaron numera har inte dessa länders sociala och politiska främsta för ögonen alls; det rör sig om rent gammelkapitalistiska intressen som råvaror och militär kapacitet.
Det var ingen slump att Jevgenij Prigozjin och Wagnergruppens nazistiske militäre ledare Dmitrij Utkin (han med de välkända SS-tatueringarna på halsen) älskade att vistas i Afrika: där hade de fria händer och konstant helt straffbefriat.
När Europaparlamentet i Bryssel och Strasbourg påpekade denna Wagnergrupps framfart fick de en present av Wagnergruppen tillsänd per post: en slägga med offrens blod på som de brukade slå ihjäl folk med, som bestraffning. Denna blodsbesudlade slägga finns numera utställd i Europaparlamentet.
Är det verkligen folken i Sahelregionens mål och vilja att få dagens ryska putinism som nytt anti-politiskt system och ”rättsskipning” infört i dessa länder?
Tillåt mig tvivla.