Ingress. Den 4 september är det 50 år sedan president Salvador Allende kom till makten i Chile. Och den 11 september är det 47 år sedan den blodiga militärkuppen då Salvador Allende avsattes och dog. Min numera avlidne far, Sergio Ramírez Saavedra, skrev för många år sedan denna mycket personliga hyllningstext. Texten är lika aktuell då som nu.
/ Vania Ramírez León.
Dr Vania Ramirez Leon tillfogar dessa mer personliga rader:
September är en svår månad för mig. Den 4 september är det 50 år sedan president Salvador Allende kom till makten i Chile. Och den 11 september är det 47 år sedan den blodiga militärkuppen då Salvador Allende avsattes och mördades.
Den ödesdigra dagen 11 september 1973 tog min barndom ett abrupt slut. 1976 kom jag till Sverige, och i den nyfunna tryggheten växte jag upp med pappas berättelser om hur han följde Allendes kamp för vänsterns enighet som kröntes med valsegern 4 september 1970.
Min numera avlidne far, Sergio Ramírez Saavedra (lärare, fackligt verksam inom chilenska lärarförbundet och som tillsammans med den brasilianske pedagogen Paolo Freire deltog i alfabetiseringskampanjen under Allendes regering) skrev för många år sedan denna mycket personliga hyllningstext. Texten är lika aktuell då som nu.
SALVADOR ALLENDE – Chiles president 1970-1973
Salvador Allendes namn har med all rätt blivit en del av den chilenska geografin. Hans namn är för evigt inristat i Andernas bergstoppar, i klipporna vid Stilla havskusten, i stadskvarterens murar, i bäckarna och stigarna i landsbygden. Ingen vet hur många kilometer av landets geografi som han avverkade under sina vandringar, eller hur många gånger som han besökte byarna, dalarna, gruvorna, kustremsorna och gränderna där folket, de enkla människorna, de exploaterade, fattiga och utstötta höll till.
För att kunna tjäna sitt folk var Allende med om att bilda Socialistpartiet, ett parti som i hans ögon skulle verka till förmån för arbetarna, barnen, den chilenska kvinnan. Han var en ivrig förespråkare för enigheten mellan arbetare och bönder, för enigheten mellan socialister och kommunister, för folkets enighet.
Under Pedro Aguirre Cerdas regeringstid (1938-1942) blev Allende minister och tog sig an folkhälsan som sin uppgift. I alla de poster som han kom att inneha tjänade han folket: han valdes som ordförande i Läkarförbundet, blev sedermera Senatens ordförande, och kom under 4 valkampanjer (1952, 1958, 1964 och 1970) att vandra längs Chiles vägar, i spetsen för politiska koalitioner som med tiden blev alltmer omfattande, alltmer fasta i sin övertygelse, alltmer medvetna om sin plikt gentemot landet.
HAN SÅDDE IDÉER OCH FÖRHOPPNINGAR
Denne kämpe var en övertygad revolutionär, en läkare i folkmassornas tjänst, en politiker som brann för sina ideal, och han sådde idéer och förhoppningar hos folket. Idéer och förhoppningar som han även gav utlopp för, och som fann en struktur i folkrörelserna och koalitionsbildningarna. Bland de frön som Allende sådde återfinns jordbruksreformen och nationaliseringen av landets främsta naturtillgångar.
Han stred också oavbrutet för böndernas rätt till facklig anslutning, för de fattigas rättigheter, och beundrade värdigheten hos de som endast ägde sina händers styrka för att tjäna sitt levebröd. Dessutom skrev han in sig i de chilenska historieböckerna med den mest fulländade dikten, den vackraste av dem alla, den som handlar om alla chilenska barns rätt till en halv liter mjölk om dagen.
Han blev arbetarens förtrogne, den arbetslöses vän, och en broder för kvinnan av folket, hon som vet allt om kylan på morgnarna, de dåligt betalda arbetena och det ständiga föraktet från de välbärgade och mäktiga. Som ett alternativ till likgiltigheten reste han en bergskedja med förhoppningar.
Allendes ansträngningar var av en sådan omfattning, de genomsyrades av en sådan titanisk styrka, att han, 30 år efter sin död, trots tystnaden, lögnerna, förvrängningarna och förtalet, att man dragit nytta av hans minne på rent opportunistiska grunder… fortfarande lever och kämpar.
Där reser han sig, inför det bästa som Chile åstadkommit, de som samlades för att lyssna på honom, hylla honom, följa honom. Han var älskad av folket, för de visste att hans tal var ärligt. De visste att han aldrig teg om sin inställning till saker och ting, att han förkunnade öppet vilken skyttegrav han kämpade från. Som sann internationalist stödde han alla de som kämpade i Latinamerika för att erövra friheten, för att krossa imperiets förtryck.
Under sin regeringstid, de lyckligaste tusen dagar som det chilenska folket någonsin fått uppleva, genomförde Allende djupgående förändringar. Arbetarna blev varse om sin värdighets omfattning, ungdomarna fick reda på att framtiden låg i deras händer, eftersom de största hindren höll på att sopas undan av Allendes regering.
I VÄNTAN LÄNGS HANS VANDRING
En efter en, i små grupper, samlades Chiles enkla människor. De stod vid de dammiga landsvägarna, i gränderna i gruvarbetarsamhällena, i snålblåsten i kustbyarna, och väntade på att han skulle komma vandrande. De ville höra hans ord. De visste att han var deras man och att han inte skulle svika dem, till skillnad från andra som svikit dem förr och fortsätter att göra det nu.
Han blev deras ”Kamrat Allende”, deras ”Kamrat President”.
Åren då Allende levde, 1908-1973, är bland de mest intensiva i Chiles historia vad beträffar nationens strävan att uppnå politiskt och ekonomiskt oberoende. Därav den starka symbolik som Allende företräder. Därför är hans namn sammankallande, förenande, upplysande.
Även de som i dag är så pass unga att de inte fick chansen att lära känna honom, vet att det en gång i tiden fanns en man med varm röst, som var broderlig gentemot folket och hård, obeveklig, gentemot klassfienden, och som förkunnade sanningar vilka föll som knytnävsslag i ansiktet på förtryckarna. Sanningar som ”världens fattiga” uppfattade som hoppets ljusglimtar, en uppmaning till mobilisering, till folkets sociala och politiska enighet.
”Allende, Allende, Allende, endast Allende!”, löd folkets rop vid hans sida. Endast Allende hade varit helt lojal mot dem och aldrig bedrivit dubbelspel. Därför är han ständigt närvarande. Därför är det endast revolutionärerna och de konsekventa kämparna som axlar hans fanor, som tillsammans med honom utkämpar striderna för rättvisa villkor, medan inkonsekventa och byråkrater, som klätt ut sig till vänsteranhängare, ger sken av en falsk respekt gentemot honom, samtidigt som de är helt likgiltiga för merparten av det budskap som kom att bli hans sista: ”Folket måste försvara sig”, folkets konsekventa kämpar ”skall, snarare förr än senare, öppna upp de breda alléerna där morgondagens fria människa träder fram”…
”Vänsterns enighet”, blir aldrig ”vänsterns enighet” om den inte fraktionerar sig bort från det splittrande käbblet och sedan valsamverkar sig över 4%-spärren tillsammans.