Sammanfattande artikel: Efter Sy Hershs artikel: Norge, Poseidon och statsminister Støre. Uppdaterad 29 mars.

av Ola Tunander, den 21 mars 2023

https://olatunander.substack.com/p/after-sy-hershs-article-norway-the

Åtminstone fram till den 8 mars 2023 fanns det en allmän enighet om att attacken mot Nord Stream 1 & 2 den 26 september 2022 var en handling av ”statsterrorism”. Både de danska och svenska myndigheter som utredde fallet sade att förstörelsen var enorm. Explosionen på cirka 80 meters djup registrerades som en jordbävning på 2,3 på Richterskalan. Den registrerades så långt norrut som till Sveriges nordspets 1600 km längre norrut. Rörledningarna byggdes i sektioner om 12 meter och med en diameter på 116 cm, ett inre rör av 4 cm tjockt stål och med ett lock av 6-11 cm tjock betong. Varje sektion på 12 meter hade en totalvikt på 24 ton. Explosionen hade sprängt bort 50 meter eller cirka 100 ton av rörledningen. Denna operation krävde djuphavsdykare med specialutrustning och ett specialfartyg med dekompressionskammare. Det krävdes specialutbildade dykare som kunde föra ner flera hundra kilo sprängämnen till havsbotten och fästa dessa sprängämnen professionellt på rören. Enligt de två skandinaviska länderna utfördes attacken definitivt av en statlig myndighet. Det skulle ha varit omöjligt för privatpersoner att utföra den.

Detta var kanske den mest monumentala attacken mot fysisk infrastruktur i fredstid. Tiotals miljarder dollar i infrastruktur revs uppenbarligen, men ännu viktigare: den livsviktiga fysiska länken mellan Ryssland och Tyskland bröts. Utsikterna till en rysk-europeisk ”gas- och industriunion” förstördes. Detta rysk-europeiska samarbete var lika viktigt som kol- och stålgemenskapen (se här, ö.a.) på 1950-talet, som hade skapat ömsesidiga intressen bland tidigare fiender (Frankrike och Tyskland) och som utvecklades till Europeiska unionen, med det uttalade målet att undvika ett framtida krig i Europa. På samma sätt var den rysk-tyska integrationen mycket mer än ett industriellt företag, det var också ett fredsprojekt för att förhindra ett framtida krig mellan det kalla krigets antagonister. Därför var Nord Stream-attacken inte bara en krigshandling mot Ryssland (Gazprom) som äger 51 % av rörledningen och mot tyska företag (och enskilda europeiska företag) som äger de återstående 49 %, utan också mot deras vitala band som hade öppnat för en ny europeisk integration. Det var en krigshandling mot den europeiska politik för trygghet och avspänning som runt 1990 hade gjort slutet på det kalla kriget möjligt.

Den 11 oktober 2022 förklarade Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg att varje attack mot infrastruktur som är viktig för Natos militära allians skulle utlösa ett ”enat och beslutsamt svar”. Stoltenberg angav att en attack mot sådan infrastruktur, t.ex. gasledningar, skulle kunna utlösa Natos artikel 5 och betraktas som en krigshandling. Attacken mot Nord Stream-ledningarna bör följaktligen betraktas som en krigshandling mot både Tyskland och Ryssland. Jens Stoltenberg var tydligen orolig för att Ryssland skulle kunna slå tillbaka och attackera norska och andra rörledningar. Ryssland pekade på angloamerikanernas ansvar för attackerna den 26 september. Inget land kom dock fram för att ta ansvar för attackerna. Inget land avslöjade heller sina slutsatser om identiteten på förövarna av detta terrordåd.

Karta över Nord Stream 1 med två rörledningar (grönt) och Nord Stream 2 med två rörledningar (blått). Explosionerna är markerade i rött (bild: Wikipedia).

Den amerikanska retoriken och Seymour Hershs artikel.

Vad vi alla vet är att i januari-februari 2022 hade USA:s biträdande utrikesminister, Victoria Nuland, samt president Biden själv, lovat att eliminera rörledningen om Ryssland gick in i Ukraina. Men redan 2021 hade senatens utrikesutskott sagt att man ville avsluta rörledningen ”permanent”. President Trumps nationella säkerhetsrådgivare John Bolton sade: ”Vi bör stänga av den. Vi borde ha skurit av den under Trumpadministrationen”. Trump övervägde det men gjorde ingenting, sade Bolton. Och redan 2014 sade USA:s tidigare utrikesminister, Condoleezza Rice, att européerna skulle behöva ersätta sitt beroende av rysk gas med amerikansk gas, vilket förutsatte att Nord Stream-rörledningarna försvann. Dessa amerikanska neokonservativa ville att Europa skulle bli beroende av amerikansk och inte rysk gas. Men ännu viktigare är att denna amerikanska säkerhetselit ville att Europa skulle definiera Ryssland som sin fiende, eftersom detta skulle tvinga Europa att helt förlita sig på USA. USA:s beslut att förstöra de ryska gasledningarna fattades förmodligen för många år sedan, men problemet var hur man skulle rättfärdiga det. Inte ens CIA:s attack mot den ryska Yamal-ledningen 1982 och faran för ett kärnvapenkrig 1983 räckte för att övertyga tyskarna och ryssarna om att ompröva sitt rörledningsprojekt. Att skära av Ryssland från Europa förutsatte nästan säkert ett europeiskt-ryskt krig för att rättfärdiga attacken. Förenta staterna Förenta staterna skulle behöva provocera Ryssland till ett krig innan de kan förstöra rörledningarna. Och efter att de hade förstörts var både utrikesminister Blinken och understatssekreterare Nuland entusiastiska. Blinken sade att det gav USA en ”enorm möjlighet”, medan Nuland sade att vi är ”mycket nöjda med att veta att Nord Stream 2 nu är, som ni brukar säga, en metallklump på havets botten”.

Den 8 februari 2023 publicerade Seymour Hersh, efter månader av utredningar, en detaljerad artikel om planeringen av attacken och dess genomförande. Han skrev att president Biden i december 2021, månader före den ryska invasionen, hade utsett den nationella säkerhetsrådgivaren Jake Sullivan till ordförande för en myndighetsövergripande grupp med deltagare ”från stabscheferna, CIA samt utrikes- och finansdepartementen” för att lösa problemet med rörledningarna. De hade en rad möten på ”översta våningen i Old Executive Office Building”. I början av 2022 kom CIA med en trovärdig plan ”för att spränga rörledningarna” med hjälp av speciella djuphavsdykare från flottan från dykcentret i Panama City, Florida, som ”råkar vara platsen för CIA:s maritima gren inom Direktoratet för operationer”, för att citera den före detta CIA-officeren Larry Johnson. Alla förstod att det var allvarligt. Om det kan spåras till USA ”är det en krigshandling”, berättade Hershs källa. För att hantera lokala problem i Europa vände sig gruppen till Norge.

Enligt Sy Hersh åkte ett ”mycket kompetent amerikanskt team till Norge”, ”någon gång i mars” 2022, ”för att träffa den norska underrättelsetjänsten och flottan” för att förbereda förstörelsen av rörledningen. Teamet tog kontakt med norrmännen, som identifierade en grund plats nära den danska ön Bornholm för att placera sprängämnena. Hersh hade samlat information från teamet, och de förberedde en täckmantel, för att använda Natos övning BALTOPS 22 (5-17 juni 2022), som var planerad att äga rum öster om Bornholm. Övningen skulle hållas på exakt rätt plats, där de fyra rörledningarna passerade ett tillräckligt grunt område, och där dykarna skulle kunna placera ut sprängladdningarna. Övningen var tänkt att träna ”minkrigföring”, vilket var idealiskt som täckmantel för att rättfärdiga dykoperationer. Den omfattade ett par amerikanska fartyg, bland annat USS Kearsarge (se också här, ö.a.), som kunde bära små dvärgubåtar som dykare kunde ha använt.

I slutet av övningen hade de amerikanska specialdykarna från flottan placerat ut sprängämnena, skriver Hersh. De hade använt mycket speciell utrustning för djuphavsdykning med en blandning av helium i tankarna, och dessa dykare hade inget med själva övningen att göra.

Själva närvaron av sådana dykare bekräftades av en BALTOPS-samordnare för dykarna, skriver den tyske journalisten Thomas Röper Röper. Dessa dykare flögs in med helikopter. De hade djuphavsdykutrustning med sig, som samordnaren trodde var MK29, , ett rebreather-system med en blandning av helium (som Hersh nämnde) och som hade utvecklats av Naval Warfare diving Center i Panama City. Denna utrustning var varken nödvändig eller användbar för en minkrigsövning, och deras användning av den hade förvånat samordnaren.

Nästa två stycken korrigerat 29 mars efter information från Ola Tunander:

” Dessa dykare träffade också den amerikanska amiralen och ”en grupp amerikaner i civila kläder som hade anlänt några timmar tidigare”. Vi misstänkte alla att de var någon sorts underrättelseofficerare”. Dykarna åkte ut i sin gummibåt till ett helt felaktigt område och ”de försvann under vattnet i över sex timmar”. Det finns ingen självständig undervattensutrustning som jag känner till som kan hålla en dykare under vattnet i sex timmar”. De måste ha mött en liten undervattensfarkost som kunde ha tagit ner dem för att utföra sitt arbete, allt enligt dykningskoordinatorns brev.

Detta är en bekräftelse på en väsentlig punkt i Sy Hershs artikel: Amerikanska flottans dykare använder toppmodern utrustning för djuphavsdykning från Panama City Florida. De kom in i slutet av övningen och gjorde helt klart djuphavsdykningar som inte hade något med övningen att göra. Röper skrev om detta omedelbart efter Sy Hershs artikel, och vissa människor kan ha tvekat att tro på det, eftersom Röper presenterade samordnarens brev efter att Hershs artikel hade publicerats, men detta brev togs faktiskt upp för första gången i en video redan i oktober 2022 av Röpers kollega John Mark Dougan, utan att många människor visste om det.

Bild: Utplacering av rör till Nord Stream 2.

Norge och USA:s behov av ”plausible deniability” (trovärdig förnekelse)

Amerikanerna var tvungna att hitta ytterligare ett lager av täckmantel, vilket leder oss till Norge. Man kan fråga sig: varför skulle USA behöva norsk hjälp för att hitta en plats att placera sprängämnena på i Östersjön? De kunde lätt ha hittat en sådan lämplig plats på egen hand. De kunde ha skött hela operationen själva, och de som verkligen kände till området var danskarna och svenskarna. Det verkar som om USA hade kontaktat norrmännen, inte på grund av deras detaljerade kunskaper om Östersjön, utan för att ”förneka det på ett trovärdigt sätt”. USA behövde en trovärdig ”misstänkt” om något skulle gå fel. De behövde en gasproducent vars vinster skulle öka radikalt om dess största ryska rival och dess Nord Stream-ledning slogs ut. Norge var den perfekta ”fall guy” (syndabock, ö.a.), den uppenbara misstänkte som amerikanerna kunde kasta under bussen om det behövdes.

Efter att västvärlden hade sanktionerat Ryssland steg priserna på olja och gas. Amerikanska LNG-producenter och Norge tjänade en förmögenhet, som ökade ytterligare efter att Nord Stream-ledningen förstördes den 26 september. Efter Sy Hershs artikel skulle folk säga: ”Naturligtvis är det därför Norge förstörde rörledningen”. Detta är dock inte så som norrmännen tänker, men det kan mycket väl vara anledningen till att USA väljer Norge för sådana mycket känsliga operationer. Förenta staterna skulle alltid sträva efter ”plausible deniability” (trovärdig förnekelse). Man kommer att hitta någon med intresse för fallet som kan presenteras som den ”huvudmisstänkte”. Om USA hade kontaktat svenskarna eller danskarna skulle man fråga sig: ”Varför gjorde de det?”. I USA skulle man fråga: Vem tjänar på det? ”Cui Bono?” Och svaret skulle komma av sig självt: Norge. Även om norrmännen, eller snarare några högre officerare, kunde ha varit övertygade om att de lämnade ett värdefullt bidrag till en extremt känslig amerikansk hemlig operation som skulle ge Norge en viss uppskattning. Det är samma logik som i den kriminella världen när killen på gatan gör smutsiga jobb åt maffiabossen. Det är på detta sätt som du kommer att få acceptans och få högre positioner. Detta är djupt tragiskt.

Enligt Sy Hersh ville president Biden kunna utlösa explosionerna vid den tidpunkt han själv valde. Det skulle ha varit alltför uppenbart om explosionerna hade utlösts av en timer strax efter övningen BALTOPS 22. De amerikanska experterna såg därför till att sprängladdningarna utlöstes av en specifik ”pulssignal” från en sonarboj som skulle släppas i området vid en valfri tidpunkt. I mitten av september var många tyskar upprörda över gaspriserna och över att förbundskansler Scholz hade stängt Nord Stream 2. Folk krävde att han skulle öppna rörledningen. Den 16 september sade Vladimir Putin att om man har problem med gasförsörjningen kan man alltid öppna Nord Stream 2. Det fanns en oro i USA för att tyskarna skulle ge efter för folkets krav och USA:s president kände sig tvungen att agera.

Den 22-24 september opererade två eller flera svenska örlogsfartyg i området kring rörledningarna öster om Bornholm, också vid de exakta positionerna för de kommande explosionerna. De två fartygen hade stängt av sina AIS-transpondrar, en teknisk anordning som visar deras position, under 22 timmar för att ange att deras positioner inte skulle avslöjas. Några svenskar hade tydligen underrättats om sprängningarna. De kan ha blivit ombedda av amerikanerna att kontrollera att allt var i sin ordning och de ville förmodligen kontrollera om sprängladdningarna skulle skada den svenska elkabeln till Polen, som gick mellan och nära de två nordliga positionerna.

En Poseidon P-8A från den amerikanska flottan på Sola flygbas i södra Norge 2017. (Foto: Wikipedia)

En norsk, brittisk eller amerikansk Poseidon

Kanske vid midnatt till den 26 september ska amerikanerna ha använt en norsk P-8A Poseidon för att flyga över målområdet och släppa sonarbojen, som sänder signalen för att utlösa explosionerna med en viss fördröjning med hjälp av en timer. Detta är vad Sy Hershs källor hävdar. Det är mer än troligt att en sådan Poseidon skulle ha stängt av sin transponder eftersom man inte vill att någon ska kunna spåra planets bana under en sådan känslig operation.

Det finns dock bevis för att en P-8 Poseidon kom från området i södra Norge på natten till den 26 september (Monkey Werx flight tracking). Transpondern var påslagen. Man kunde spåra flygplanet, även om dess exakta identitet var maskerad. Flygplanet passerade norra Danmark klockan 01:45 på natten centraleuropeisk tid (01:45 CET) och flög mot Östersjön, till Sveriges sydspets och svängde sedan österut mot Bornholm. Enligt Poseidons spårning uppskattas hennes passage över platsen för detonationen till cirka 02:05 CET (enligt speakerrösten, men vi vet inte om denna uppskattning är korrekt; det kan mycket väl vara 02:06 eller 02:08 CET om vi accepterar den tid som anges i flygspårningen).

Enligt svenska seismiska data registrerades den första explosionen klockan 02:03 CET (02:03.25; en minut och 35 sekunder före den uppskattade passagen ovan, vilket gör det osannolikt att detta flygplan hade kunnat släppa en boj som utlöste explosionen). Poseidon kom sedan in på polskt territorium omkring kl. 02.17 och tankades under mer än en timme över Polen av ett amerikanskt tankflygplan KC-135R/K35R som kom upp från flygbasen Spangdahlem i Tyskland. Omkring 03.30 gick Poseidon tillbaka över Östersjön och cirkulerade öster om Bornholm, från detonationsplatsen i väster till området längre österut, i mer än tre timmar. Flygplanet gick sedan tillbaka över norra Danmark klockan 07:00 mot södra Norge.

Den exakta identiteten på denna Poseidon är inte känd. Detta väcker flera frågor:

För det första kan denna Poseidon inte ha varit den Poseidon som utlöste explosionen (eller åtminstone inte den första explosionen), utan snarare en Poseidon som verifierade explosionen. Vi vet dock fortfarande inte om detta var en norsk Poseidon från Evenes flygbas i Nordnorge eller en amerikansk Poseidon som flög från Keflavik på Island. Eller var det en brittisk Poseidon från Royal Air Force Base Lossiemouth i nordöstra Skottland? Ett brittiskt eller amerikanskt plan kan ha gått österut mot Norges sydspets och sedan ner till Sveriges sydspets. En norsk Poseidon kunde lätt ha förväxlats med ett plan från USA eller Storbritannien.

För det andra, varför cirkulerade denna Poseidon i området öster om Bornholm i mer än tre timmar? Att cirkla över södra Östersjön mitt i natten efter den mest förödande sabotageoperationen någonsin tyder på att detta flygplan hade något med operationen att göra, men det var knappast gärningsmannen. Denne skulle ha lämnat området så snart som möjligt. ”Denna andra Poseidon” anlände tydligen till området strax efter den första explosionen. Dess uppgift kan ha varit att bekräfta att explosionen hade utförts och sedan kartlägga södra Östersjön för att t.ex. ta reda på om det fanns några ryska fartyg eller ubåtar i närheten som man eventuellt kunde skylla på för dådet.

För det tredje, varför tankade flygplanet över Polen? P-8A Poseidon sägs ha en flygsträcka på 7 200 km utan tankning. För att flyga från Evenes, från Skottland eller från Island till södra Östersjön och tillbaka behövde man inte tanka. Att cirkla över södra Östersjön mitt i natten skulle därför redan ha ingått i planen.

Vi kan nu dra slutsatsen att en Poseidon som skulle utföra en extremt känslig operation, nämligen att spränga en rörledning, inte skulle ha sin transponder påslagen och inte heller skulle den hänga kvar i södra Östersjön i tre timmar efteråt. Men den Poseidon som dök upp kort därefter och som var synlig för flight trackers var med största sannolikhet inblandad i operationen, eventuellt för att kontrollera explosionen och för att undersöka södra Östersjön. Och när detta flygplan passerade över just den plats där explosionen ägde rum skulle det, om det var en brittisk Poseidon, informera det brittiska högkvarteret i realtid. Britterna skulle sedan kontakta amerikanerna (kanske så här? ö.a.). Sekreteraren i det ryska säkerhetsrådet, Nikolai Patrusjev, sade att detta skulle ”bekräfta Londons inblandning”.

Om man dessutom har ett flygplan som passerar strax efter det att explosionen ägde rum kan man bevisa att denna Poseidon inte utlöste explosionen. Detta faktum skulle kunna användas för att misskreditera påståendet att denna Poseidon var förövaren. Själva identiteten, även dess nationalitet, maskerades, men inte det faktum att det var ett Poseidon-flygplan. Ett sådant upplägg skulle kunna tyda på att en brittisk eller amerikansk Poseidon passerade södra Norge på väg till Bornholm och sände en otydlig signal om flygplanets nationalitet. Men låt oss först titta på Norges förmåga.

Norge hade just köpt fem Poseidon från den amerikanska flottan. Det första levererades i november 2021 och anlände till Evenes flygbas (vid Narvik i Nordnorge) i februari 2022. En andra Poseidon anlände till Evenes i mars. Den tredje Poseidon anlände i maj. Flygutbildningen skulle ha börjat i mars, men testningen av flygplanet tvingade dem att skjuta upp denna utbildning. Först den 2 juni lämnade det första flygplanet Evenes för träningsflygningar med en amerikansk-norska besättning. Träningen fortsatte 2022 och 2023, också på US Naval Air Station Jacksonville i Florida. De två sista flygplanen är på väg att anlända sommaren 2023. I augusti förväntas Norges fem Poseidon vara operativa och ersätta dagens sex P-3 Orion. De kan också komma att operera från Royal Air Force Base Lossiemouth i Skottland. Att använda ett norskt flygplan som ännu inte är integrerat i försvarsmakten ger en möjlighet att använda det för andra ändamål.

På 1970-talet hade svenska SAAB använt en J-35 Draken, som ännu inte överlämnats till det svenska flygvapnet, för att närma sig den sovjetiska Östersjökusten under just den vecka då det ansvariga sovjetiska luftförsvarsflygplanet befann sig på en övning nära Ural. Det fick jag veta av biträdande chefen för den svenska försvarsstabens underrättelsetjänst, Björn Eklind. Den svenska J-35:an utlöste de sovjetiska luftförsvarsradarna som sedan kunde kartläggas och registreras av den svenska signalspaningsbyrån. Men för vem? Det var inte meningen att Sverige skulle attackera den sovjetiska Östersjökusten. Troligen gjorde svenska SAAB detta på uppdrag av USA för att få avancerad teknik eller andra tjänster i gengäld. Samma sak kan ha varit fallet med användningen av en norsk Poseidon i en amerikansk specialoperation. Det är en uppenbar fördel att använda ett formellt ännu inte operativt flygplan för en sådan operation, eftersom man inte har samma krav på rapportering.

Bild

Norges underrättelsechef generalmajor Alf Roar Berg (1988-93) och hans motsvarighet, CIA:s direktör och senare försvarsminister Robert Gates tillsammans med USA:s ambassadör Loret Miller Ruppe i Oslo i juni 1992. (Foto: privat arkiv)

Den amerikansk-norska underrättelsemiljön

Vi kan nu dra slutsatsen att en hel del människor i USA skulle ha varit informerade. Det skulle också några norrmän och förmodligen några på den brittiska sidan. Och Sy Hersh säger att vissa personer ”i Danmark och Sverige också informerades”, vilket indikeras av den svenska marinoperationen den 22-24 september samt av det svenska påståendet att deras utredning var så känslig att varken ryssarna, tyskarna eller danskarna kunde informeras. Sammantaget kan detta bara betyda att det rörde sig om en operation som utfördes av nära allierade eller vänner. Det pekar på USA, Storbritannien och möjligen Norge. Kanske också någon annan, men den här typen av information skulle ändå vara för känslig för att delas inom Nato. Om vi tittar på liknande känsliga operationer på 1980-talet, vilka genomfördes av USA (CIA och flottan) och Storbritannien, var Nato som organisation inte inblandat, även om flera amerikanska och brittiska Nato-officerare var insatta. Förstörelsen av Nord Stream-ledningen var förmodligen i hög grad en ”need-to-know-operation”.

Den norska underrättelsetjänsten och den norska flottan har under lång tid haft mycket nära förbindelser med USA. När den tidigare chefen för den norska underrättelsetjänsten (NIS), generalmajor Alf Roar Berg (1988-93), insåg att folk inom hans tjänst inte gjorde någon skillnad mellan USA och Norge, särskilt bland den tekniska personalen, var Berg tvungen att påpeka för dem och betona att Norge är en suverän stat som skiljer sig från USA och att Norge och USA ofta har olika intressen. Detta blev tydligt på 1980-talet, när USA drev sin konfrontativa ”Forward Maritime Strategy”, medan Norge ville ha låg spänning och undvika all provokativ verksamhet. Denna erfarenhet från det kalla kriget är dock numera bortglömd. På högsta nivå talar norrmännen nu om USA som Norges närmaste allierade som om deras intressen var nästan identiska och som om Norge var tvunget att anpassa sig till USA. När man talar med pensionerade generaler eller amiraler i Norge var de inte förvånade över att USA skulle försöka använda norrmännen för denna typ av specialoperationer. USA försökte alltid testa hur långt de kunde gå.

Om vi antar att Seymour Hersh har rätt och att en norsk Poseidon åkte till södra Östersjön vid midnatt den 25-26 september och släppte en sonarboj som utlöste explosionen, skulle norrmännen i besättningen känna till det? Inte nödvändigtvis, även om vissa högre norska officerare med största sannolikhet skulle ha känt till operationen i någon detalj. Men i vilken utsträckning hade den politiska ledningen informerats? Hade statsminister Jonas Gahr Støre fått en allmän information om nödvändigheten av att låta USA använda en norsk Poseidon i en amerikansk specialoperation för att få dessa flygplan med deras mest avancerade utrustning? Visste han att de skulle förstöra Nord Stream-ledningen? Och i så fall, när visste han att rörledningen skulle förstöras den 26 september?

Bild

Statsministerns kanslis pressmeddelande från den 20 september om statsminister Støres resa till Polen den 27 september för invigning av Baltic Pipe. Två rader läggs till den 22 september och säger att olje- och energiminister Terje Aasland kommer att ersätta Støre, som var tvungen att ställa in sin resa till Polen.

Den norska statsministern och förstörelsen av rörledningen

Invigningen av den nya baltiska rörledningen från Norge till Polen över Danmark var planerad till följande dag, den 27 september, i den polska staden Szczecin, med de norska, danska och polska statsministrarna och presidenten. Eftersom Jonas Gahr Støre ställde in resan vet vi nu nästan exakt när och vem som hade informerat honom om den kommande attacken. Närvarande vid invigningen i Szczecin var Polens president Andrzej Duda, Polens premiärminister Mateusz Morawiecki, Danmarks premiärminister Mette Frederiksen och en del andra som den danska, polska och norska energiministern, däribland norska Terje Aasland, men inte premiärminister Støre, trots att detta var en mycket uppmärksammad norsk-polsk-dansk händelse, troligen den mest betydelsefulla invigningen för Norge under dessa år. Jonas Gahr Støre borde ha varit närvarande, men det var han inte. Euronews, Reuters, New York Times, Frankfurter Allgemeine samt polska, italienska och andra nyhetsbyråer visade alla de tre högsta ledarna: Duda, Morawiecki och Frederiksen, men ingen norrman.

Den 20 september hade det norska statsministerkontoret meddelat att statsminister Støre skulle åka till Polen till Szczecin den 27 september för invigning av ”Baltic Pipe”, den norsk-polska rörledningen (Regjeringen.no, NTB, ABC Nyheter, Nettavisen, Adressavisen, Dagsavisen och Bergens Tidende [23 september]). Statsministerns kansli redigerade inlägget den 22 september och meddelade att olje- och energiminister Aasland skulle ersätta statsministern. Detta meddelande publicerades inte i regeringens ordinarie kalender. Det ursprungliga meddelandet om Støres resa till Stettin togs bort från kalendern.

Var befann sig statsminister Støre dessa dagar? Söndagen den 18 september reste Støre och hans försvarsminister Bjørn Arild Gram till USA. Följande dag besökte de det amerikanska hangarfartyget USS Gerald R. Ford och Natos gemensamma styrkekommando i Norfolk, nära Washington DC. De guidades av USA:s marinminister Carlos Del Toro. De besökte högkvarteret för USA:s andra flotta och Natos kommando, där de också talade med dess norska officerare. På kvällen träffade statsminister Støre Nancy Pelosi och Mitch McConnell i kongressen. Den 20 september deltog Støre i öppnandet av FN:s generalförsamling i New York och hade ett möte med FN:s generalsekreterare António Guterres. Støre höll Norges tal inför generalförsamlingen den 22 september och inför säkerhetsrådet samma dag. På kvällen deltog han i ett transatlantiskt utrikesministermöte under ledning av Anthony Blinken, innan han återvände till Norge.

I Norge utfärdade statsministerns kansli den 22 september ett meddelande om att Støre skulle åka till södra Norge (Kristiansand/Arendal) den 26 september för att uppmärksamma grundandet av en ny batterifabrik och för att träffa elever vid en skoltävling. Den 23 september meddelade statsministerns kansli Støre sitt schema för nästa vecka. Ingenting sades om invigningen av den norsk-polska rörledningen den 27 september, men olje- och energidepartementet meddelade att minister Terje Aasland skulle närvara vid ceremonin i Szczecin den 27 september. Støre kan ha återvänt från USA den 23. Det finns inga rapporter för helgen den 24-25 september. Den 26 september, samma dag som explosionen inträffade, var Støre som planerat i södra Norge för att träffa elever i Kristiansand. Ingenting anges om var han befann sig den 27 september. Han skulle ha haft gott om tid att delta i invigningen i Szczecin. Den 28 september höll Støre två presskonferenser, en kl. 08.30 tillsammans med finansministern och en kl. 15.30, där Støre talade om sabotaget mot Nord Stream-ledningarna. Han tog upp det ökade hotet mot norska rörledningar och den ökade beredskapen att skydda dem. Støre hade också ett telefonsamtal med president Emmanuel Macron.

Støres problem var att en attack mot Nord Stream-ledningen den 26 september skulle göra det omöjligt för honom att delta i invigningsceremonin i Polen. Hans deltagande i Szczecin skulle ha framstått som ett norskt firande av förstörelsen av Nord Stream. Det skulle ha framstått som om Norge firade att Ryssland hade eliminerats som Norges största gaskonkurrent och som om Europa nu gick in i en ny era där rysk gas ersattes av västerländsk gas (genom den norsk-polska gasledningen).

Vi vet att polska ledare mer än gärna firade förstörelsen av Nord Stream. Den polske ledamoten av Europaparlamentet och ordföranden för dess delegation till USA, den tidigare försvars- och utrikesministern Radoslaw Sikorski, skrev på Twitter den 27 september efter attacken mot gasledningen: ”Tack, USA”. Om en norsk minister eller politiker hade uttryckt en sådan åsikt skulle det ha orsakat stor upprördhet i Norge. En norsk statsminister skulle aldrig göra ett liknande uttalande, inte ens i hemlighet. Støres närvaro i Szczecin skulle vara lika upprörande om han uppmärksammade Norges ökade vinster efter förstörelsen av de rysk-tyska rörledningarna. Detta skulle ha varit ytterst pinsamt för Norge. Det var därför helt uteslutet att Støre skulle närvara vid invigningen i Polen.

Ledamot av Europaparlamentet och tidigare försvars- och utrikesminister Radoslaw Sikorskis Twitterkommentar ”Tack, USA”, 27 september 2022.

Därefter måste vi fråga oss: När fattade Støre beslutet att ställa in sin resa till Szczecin? Eller mer exakt: Vad hände mellan den 18 september, då statsminister Støre reste till USA, samtidigt som statsministerns kansli snart meddelade att han skulle delta i invigningen i Stettin veckan därpå, och den 22 september, då statsministerns kansli meddelade att Støre hade ställt in sitt deltagande i Stettin? Tidsskillnaden tyder på att Støre troligen informerade Oslo om avbokningen den 21 september, medan han hade sitt första möte i USA den 19 september. Han måste ha fått viktig information mellan den 19 och 21 september av marinminister Carlos Del Toro, av USA:s flottkommando eller kanske av representanthusets talman Nancy Pelosi. Mötet med generalsekreterare Guterres nästa dag skulle knappast vara relevant i detta fall. Vi kan därför dra slutsatsen att den enda trovärdiga förklaringen till att Støre ställde in sitt besök i Szczecin måste ha varit en genomgång om den kommande attacken mot Nord Stream, och han informerades med största sannolikhet om detta av minister Del Toro eller någon annan den 19 september. Han skulle då behöva en dag eller två för att besluta vad han skulle göra med invigningsceremonin i Polen.

Ola Tunander har nu lagt till följande avsnitt:

”Statsministerns kansli hävdade att Støre stannade i Oslo den 27 september för att arbeta med budgeten, men detta är inte ett trovärdigt argument: för det första fanns det nästan ingen i Oslo som han kunde tala med (praktiskt taget alla i kabinettet var på resande fot den 27 september); för det andra skulle den enda anledningen till att Støre skulle ställa in en sådan invigning med de danska och polska statsministrarna ha varit något mycket allvarligt, men inget allvarligt hade hänt. Han hade tagit sig tid att besöka en kommande fabrik och en skoltävling dagen innan, och beslutet att ställa in resan till Polen hade fattats, inte dagen innan utan den 21-22 september.”

Att förstöra Nord Stream den 26 september, dagen före invigningen av den norsk-polska rörledningen i Szczecin, var den ultimata förolämpningen mot Norge. Det skulle peka ut Norge som ansvarig och göra Norge till ”syndabock”. Värre ändå var att det utgjorde en amerikansk-norsk krigsförklaring mot Ryssland och Tyskland. Detta var en total omsvängning av den norska politiken från dess tidigare politik av lugnande och låg spänning under det kalla kriget, till ett öppet angrepp på Ryssland, vilket skulle öppna Norge för rysk vedergällning. USA:s ambassadör i Norge, Marc Nathanson, förklarade i mars 2023: ”Norge har varit det bästa exemplet. Det är inte bara jag som tycker det, utan alla i Bidens administration säger samma sak: Norge har varit bäst i klassen som allierad. Ni har tagit ansvar och till och med ändrat er politik att inte skicka vapen [men detta gäller för flera länder, författarens kommentar]. Norge har också ändrat sin säkerhetspolitik […] Norge har varit en förstklassig allierad”, sade Nathanson.

Bild

Rörläggningsfartyg som lägger röret för Nord Stream 2. (Foto: Gazprom).

The Times och försöket att begrava Hersh-artikeln

Exakt en månad efter Seymour Hershs artikel presenterade New York Times, London Times och de tyska Die Zeit och ARD information som pekade på en grupp ukrainska medborgare (fem män och en kvinna) som påstods ha förstört rörledningen med hjälp av en liten polsk segelbåt. New York Times hänvisade till anonyma ”underrättelsekällor”. Båten avgick från den tyska staden Rostock den 6 september för att placera ut bomberna. Detta presenterades som ”nyheter” över hela världen. Till skillnad från Hershs artikel tog alla stora nyhetsmedier denna historia på allvar, trots att de, i likhet med Hersh, endast hänvisade till ”anonyma källor”. Det var uppenbart att vissa mycket inflytelserika personer drev på för denna senare version i ett försök att begrava Hersh-artikeln. Denna nya artikel kan dock lätt motbevisas av minst fyra skäl.

För det första fanns det redan efter de tidiga svenska och danska undersökningarna en samsyn om att attacken utfördes av en stat, en stat med kapacitet för stora djuphav-sundervattensoperationer. För att dykare ska kunna gå ner och arbeta på dessa djup krävs en dekompressions-kammare för att dykarna ska kunna överleva. Detta är något man inte kan ta med sig på en liten segelbåt som drivs av sex personer.

För det andra är den svenska marinens operation den 22-24 september i de exakta positionerna för de kommande explosionerna svår att förklara om inte den svenska underrättelsetjänsten var informerad i förväg. Varför stängde de svenska marinfartygen av sina transpondrar i 22 timmar? Svenskarna måste ha informerats av allierade tjänster. Detta pekar inte på några privatpersoner. För det tredje, varför var den svenska utredningen så känslig att svenskarna inte kunde dela med sig av denna information, varken till ryssarna, danskarna eller tyskarna? Om gärningsmännen hade varit ett team av privatpersoner skulle detta inte vara logiskt. För det fjärde är det nästan omöjligt att föreställa sig att Norges statsminister Støre skulle ha ställt in sitt deltagande vid denna mycket viktiga invigning av ”Baltic Pipe” i Szczecin om han inte hade informerats om den kommande attacken mot Nord Stream, troligen på den amerikanska flottbasen i Norfolk den 19 september. Avbokningen skulle inte vara meningsfull om gärningsmännen hade varit en liten privat grupp. Det finns bevis för att några norrmän var inblandade på ett eller annat sätt.

Det finns tillräckligt med bevis för att säga att historien i New York Times, Die Zeit och Times lanserades som en täckmantel för att avleda uppmärksamheten från Seymour Hersh-historien. ”Times-historien” är definitivt bevisat falsk, även om den kan ha innehållit en del sakligt riktig information. När sådana här mycket sofistikerade hemliga operationer genomförs kommer det alltid att finnas avsiktliga ledtrådar som pekar i olika riktningar. Vissa journalister har hävdat att britterna hade utbildat ukrainska dykare för djuphavsdykning och för en attack mot Nord Stream. Detta kan mycket väl vara fallet, och detta görs inte inom några månader. Planeringen måste ha börjat ett år eller så tidigare, och det är högst troligt riktigt att britterna var med på tåget redan i ett tidigt skede. Men det ändrar inte den allmänna analysen om vem som placerade sprängladdningarna och vem som utlöste dem. Man kan alltid använda sig av andra aktörer för att skapa några lager av täckhistorier som kan ge den nödvändiga ”rimliga förnekelsen”.