Sanktioner – västmakternas redskap för konfrontation och dominans

Sanktioner – västmakternas redskap för konfrontation och dominans

Tal av Christer Lundgren, webbinarium anordnat av Nätverket Folk och Fred, 10 januari 2022.

Till att börja med vill jag tacka arrangörerna för inbjudan att medverka i detta viktiga webbinarium!

Jag har fått på min lott att tala om sanktioner. Jag kommer att ta upp fyra punkter:

1. Sanktioner är en form av krigshandlingar. De drabbar hårdast civilbefolkningen i länder i Asien, Afrika och Latinamerika.
2. Sanktioner används av USA i dess försök att hejda Kinas ekonomiska utveckling, stycka upp och återkolonisera detta land.
3. Med sanktioner mot Ryssland driver USA och EU fram konfrontation, men den politiken slår tillbaka mot dem själva.
4. Sanktioner saknar stöd i folkrätten. Det gäller i flera fall även sanktioner beslutade av FN:s säkerhetsråd.

1.Sanktioner är en form av krigshandlingar – de är verktyg för politiskt och ekonomiskt våld.

Sanktioner används i första hand av USA och EU som vapen mot länder som hävdar sin självständighet eller som upplevs som maktpolitiska rivaler, som Ryssland och Kina.

Sanktioner hindrar länders utveckling. De hindrar transporter av varor och produkter som behövs för ekonomisk utveckling. De resulterar i slöseri med naturresurser, undergräver miljömässig hållbarhet och gör det omöjligt för länder att uppnå målen för hållbar utveckling. De berövar människor el, bostäder, vatten, gas och andra bränslen, medicin och mat.

Sanktioner har ofta förödande effekt för civilbefolkningen i de utsatta länderna – och det är också avsikten, även om man ibland hycklande påstår motsatsen. Ett syfte är att skapa missnöje för att åstadkomma regimskifte.

Till exempel utsattes Irak åren 1990-2002 för sanktioner, genomdrivna av USA i FN:s säkerhetsråd. Dessa sanktioner förhindrade bland annat import av klor för vattenrening samt antibiotika och annan medicin och sjukhusutrustning. Orent vatten gjorde att särskilt barn under 5 år drabbades av diarré med sjukdomar som kolera och tyfus. FN:s barnfond Unicef beräknade att minst en halv miljon barn hade dött under elva år på grund av sanktionerna. Vi minns USA:s dåvarande FN-ambassadör Madeleine Albrights cyniska uttalande att det var det värt.

Mot Kuba har USA sedan 1959, alltså i över 60 år, ensidigt upprätthållit sanktioner. FN:s generalförsamling har 29 år i rad fördömt USA:s blockad mot Kuba. Senast den 23 juni 2021 röstade 184 länder – däribland Sverige – för att USA omedelbart skulle upphäva ”embargot” mot Kuba, särskilt som en del av en global ansträngning för att bekämpa covid-19. Bara USA och Israel röstade emot, medan Brasilien, Colombia, Ukraina avstod.

Nordkorea – Demokratiska Folkrepubliken Korea – är ett av de länder i världen som sedan över 70 år är mest utsatt för sanktioner, såväl ensidigt beslutade av USA och andra västmakter, som av FN:s säkerhetsråd. En rapport visar att sanktioner som FN:s säkerhetsråd antagit hindrar Nordkorea att importera jordbruksmaterial, t ex bevattningsutrustning och prefabricerade växthus; medicinska apparater, t ex ultraljudsmaskiner, och ortopediska apparater för personer med funktionsnedsättning; och alla föremål med en metallisk komponent, inklusive skruvar, bultar, spikar, häftklamrar som ofta är komponenter i humanitärt känsliga varor. Sanktionerna har begränsat tillgången till de mest grundläggande medicinerna och sjukvårdsutrustning i landet. De har gjort behandlingen av infektionssjukdomar, kroniska sjukdomar och skador betydligt svårare.

Tiden tillåter inte att jag här går in på sanktionernas effekter i länder som Venezuela, Iran, Syrien, Nicaragua, och så kallade utvecklingsländer som Mali, Zimbabwe, Fiji, Laos och många andra.

Idag är minst 39 länder – med en tredjedel av mänskligheten – utsatta för sanktioner.

Men USA, det land som genomfört i särklass flest angreppskrig och brott mot mänskliga rättigheter, har inte utsatts för sanktioner.

USA har, åtminstone sedan 2008, i ökande utsträckning kringgått FN och istället tillgripit unilaterala – alltså ensidigt beslutade – ekonomiska sanktioner för att uppnå sina politiska mål. Även EU använder sig av ensidiga sanktioner för att sätta press på andra länder. Och Sverige medverkar till att på detta sätt undergräva FN:s auktoritet.

USA är det enda land som har ”universell lagstiftning” för att finansiellt isolera och krossa sina motståndare runt om i världen. USA tvingar andra länders företag att följa de sanktioner de infört. De sätter därmed USA:s lagstiftning över den internationella. Till exempel tvingar de banker världen över att hindra penningförsändelser till vissa länder, och därmed hindra dem att bedriva normal utrikeshandel.

För en månad sedan, den 10 december 2021, införde USA en omfattande serie nya sanktioner mot Kina, Myanmar, Nordkorea och Bangladesh, och lade till ytterligare ett kinesiskt företag på en svartlista för investeringar.

Som Kina helt riktigt påpekade, var dessa ensidiga USA-sanktioner ett ”allvarligt brott mot grundläggande normer som styr internationella relationer”.

2. Sanktioner är ett av USA:s vapen för att hindra Kinas tillväxt.

Kina är världens folkrikaste stat med över 1,4 miljarder invånare – omkring en femtedel av jordens befolkning. Det är ett land som frigjort sig från kolonialismen och försvarar sin självständighet och sin territoriella integritet. Dess befolkning har lyfts ur djupaste fattigdom till en relativt god och stadigt stigande levnadsstandard.

Detta ser USA som hotfullt, eftersom det hotar USA:s och västmakternas ekonomiska och politiska dominans över världens tillgångar. Därför har USA de senaste åren inriktat sina sanktioner, sina politiska och ekonomiska attacker och sitt militära fokus just mot Kina. Och man försöker få med sig Nato och EU och andra länder i en Kinafientlig global konfrontation.

Relationerna mellan Kina och USA har gått in i ett skede av djupgående konfrontation. Genom att uppmuntra separatism och terrorism bland annat i Taiwan, Hongkong, Tibet och Xinjiang försöker USA stycka upp och återkolonisera Kina, liksom tidigare skett med Jugoslavien.

Den 10-16 december 2021 införde USA successivt fyra vågor av sanktioner mot Kina inom en vecka.

Totalt har USA de senaste tre åren fört upp 611 kinesiska företag, institutioner och individer på handelsdepartementets svarta lista och infört sanktioner mot mer än 600 kinesiska högteknologiska företag, däribland Huawei, världens största tillverkare av telekommunikationsutrustning.

Eftersom analyser har visat att USA inte kan besegra Kina militärt, inriktar sig USA i sitt handelskrig mot Kinas högteknologiska industri särskilt på chips – en nödvändig beståndsdel i all datautrustning.

Samtidigt trappar USA upp den militära och politiska konfrontationen särskilt kring Taiwan och Sydkinesiska havet.

3. EU och USA driver fram konfrontation med Ryssland.

Mot Ryssland har USA länge bedrivit sanktionspolitik. De senaste sju åren har sanktionerna trappats upp, motiverat med Rysslands påstådda aggression mot Ukraina. Men den sanktionspolitiken är ett klart misslyckande. Den har inte lett till avsett resultat.

Likafullt har USA fortsatt att trappa upp sina fientligheter med nya sanktioner, och militäralliansen Nato övar som aldrig förr vid Rysslands gränser.

Särskilt hotfull är situationen i Ukraina efter den av USA organiserade nazistiska, fascistiska, antiryska statskuppen 2014, som ledde till att Krim anslöt sig till Ryssland och två andra områden med rysktalande befolkning, Donetsk och Luhansk, förklarade sig självständiga. Regeringen i Kiev vill, i strid med Minskavtalet, återta dessa områden med våld och vill med Natos hjälp återta Krim från Ryssland.

Natochefen Jens Stoltenberg och vissa västeuropeiska politiker (däribland Sveriges försvarsminister Peter Hultqvist) underblåser högljutt dessa krigsambitioner.

USA däremot är mer försiktiga, särskilt sedan Ryssland visat sin beredskap att kraftfullt besvara alla provokationer. Om Ukraina lyckas provocera fram en militär konflikt med Ryssland lovar USA att stödja Kiev med ”helvetiska sanktioner” – men inte med militärt ingripande.

I sju år har Vita huset hotat att utesluta Ryssland ur SWIFT, det internationella systemet för betalningar mellan världens banker. Den 29 april antog Europaparlamentet beslutet att utesluta Ryssland från SWIFT om dess trupper skulle invadera Ukraina. Detta hot har bara resulterat i att Ryssland tillsammans med Kina andra länder bygger upp egna betalningssystem.

EU införde sanktioner mot Ryssland 2014, och de har skärpts i omgångar sedan dess. Det viktigaste var nog hinder för ryska banker att ta lån på europeiska och internationella marknader. USA:s ännu hårdare sanktioner riktade mot den ryska energisektorn har bland annat medfört en konflikt med Natolandet Tyskland avseende Nordstream 2.

Ryssland svarade på sanktionerna med att införa förbud för import av livsmedel från USA, EU och ytterligare några länder. Effekterna av mot-sanktionerna är negativa för flera länder i östra Europa. Sanktionerna och mot-sanktionerna har bidragit till en differentiering av rysk ekonomi vilket har stärkt Ryssland på sikt.

De har också lett till ökat samarbete mellan Ryssland och Kina. Ryssland vänder sig österut, bort från Europa, vilket västliga makthavare ser med oro.

4. Sanktioner som beslutas av enskilda länder saknar stöd i internationell rätt. Även sådana sanktioner som USA lyckas förmå FN:s säkerhetsråd att ställa sig bakom strider ofta mot FN-stadgans grundprinciper.

I FN-stadgans artikel 41 sägs att säkerhetsrådet kan besluta om andra åtgärder än vapenmakt, alltså till exempel sanktioner, för att upprätthålla internationell fred.

Staters suveränitet och folkens rätt till självbestämmande är grundbultar i FN-stadgan. Sanktioner från enskilda länder riktade mot andra länder är inte uttryckligen förbjudna eller reglerade i FN-stadgan, men sanktioner som syftar till att skada länder ekonomiskt eller tvinga fram regimskifte strider klart mot andan i stadgan.

Enligt svensk lag accepteras sanktioner införda av såväl FN som EU (Lag 1996:95) trots att bara de som beslutats i FN har stöd i internationell rätt. Sverige har inte infört egna sanktioner, men deltar i 32 EU-sanktioner mot länder eller individer i enskilda länder. Av dessa har bara hälften någon grad av FN-stöd.

Även sanktioner beslutade av FN:s säkerhetsråd kan strida mot FN-stadgans grundprinciper och därmed anses folkrättsligt olagliga.

Jag har nämnt effekterna för civilbefolkningen av säkerhetsrådets sanktioner mot Irak och Nordkorea.

Säkerhetsrådet har också, på USA:s initiativ, förbjudit Nordkorea, och endast detta land, att skjuta upp satelliter. Det förbudet strider mot de fördrag och resolutioner om rymdens frihet som FN:s generalförsamling antagit. Säkerhetsrådet saknar mandat att blanda sig i suveräna staters självständiga rätt till utveckling och användande av yttre rymden för fredliga syften.

Ett annat exempel på missbruk av säkerhetsrådet är Libyen (vilket bland annat Eva Myrdal nämnde igår). Libyens ledare Muammar Gaddafi försökte förbättra relationerna till västmakterna bland annat genom att gå med på att avveckla landets kärnkraftsprogram, men svaret blev inte vad han hoppats på. I mars 2011 inledde väststödda terrorister ett inbördeskrig mot Gaddafis regering och västmakterna genomdrev i FN:s säkerhetsråd en serie sanktioner, däribland frysning av Libyens utländska tillgångar och en flygförbudszon över Libyen under förevändning att ”skydda oppositionen och civilbefolkningen” mot angrepp från regeringsstyrkor. Kort därefter gick franska flygplan till angrepp mot Libyen, medan brittiska Royal Navy blockerade kusten och den amerikanska jagaren USS Barry avfyrade 112 Tomahawkrobotar mot det libyska luftvärnssystemet.

I angreppet mot Libyen deltog 14 länder, däribland Norge. Sverige bidrog, på begäran av Nato, med 150 man inklusive besättning till åtta Jas 39 Gripen, ett TP 84 och ett signalspaningsflygplan. Svenskt flyg spanade och definierade angreppsmål i landet.

Säkerhetsrådets resolution var ett sätt att ge legitimitet åt detta förödande angreppskrig – helt i strid med FN:s ändamål att genom fredliga metoder upprätthålla internationell fred, se till att de mänskliga rättigheterna följs och att skapa band mellan länder för att lättare kunna lösa konflikter.

De fyra punkter jag berört visar att sanktioner inte är ett redskap för att åstadkomma eller upprätthålla fred, utan ett vapen som brukas för att befästa en ojämlik världsordning, en kolonial maktstruktur, den ordning som ibland kallas Pax Americana. Denna ordning håller nu oundvikligen på att implodera och gå under. Det räknar jag med att andra talare belyser.