Nedanstående är utdrag av Rolf Nilsson ur Scott Ritters artikel 14/10
Artikeln är väldigt lång och innefattar dels en beskrivning av hur det kunde gå till när sionisterna erövrade Palestina, innan bildandet av staten Israel 1948, dels det arbete Scott Ritter utfört under många år som vapeninspektör för FN och det samarbete han då under åren haft med israeliska officerare.
Jag har valt utdragen och översatt dem från originalartikeln. Länken till den finns längst ned.
Rolf Nilsson
______________________
Portarna till Gaza
”Angriparna kom i gryningen och ockuperade snabbt staden. Männen skiljdes från kvinnorna och sköts. En av angriparna öppnade dörren till ett av husen och fann en gammal man som stod där. Han sköt honom. ”Han njöt av att skjuta honom”, sade ett ögonvittne till attacken efteråt.
Snart var staden tom – hela befolkningen på 5.000 personer hade antingen dödats eller fördrivits, de som överlevt sattes på lastbilar och kördes till Gaza. De tomma hemmen plundrades. ”Vi var väldigt glada”, sade en av deltagarna efteråt. ”Om du inte tar det så gör någon annan det. Man känner inte att man måste ge tillbaka det. De skulle inte komma tillbaka.”
Det låter som en berättelse från förstasidorna i dagens tidningar, en av många sådana berättelser – alltför många för att räknas – som beskriver de grymheter som begås mot civilbefolkningen i israeliska städer och Kibbutzer som gränsar till den Hamas-kontrollerade Gazaremsan.
Men det är det inte. Istället är det Yaakov Sharetts minnen, son till Moshe Sharett, en av Israels fäder, undertecknare av Israels självständighetsförklaring, Israels förste utrikesminister och andre premiärminister. Yaakov Sharett berättade om hur israeliska soldater intog den arabiska staden Bersheeba 1948, under Israels självständighetskrig.
Som ung soldat i Negevöknen 1946 utsågs Sharett till mukhtar – eller chef – för en av elva soldatgrupper – en del av den hemliga ”11-punktsplanen” som skulle upprätta judiska utposter i Negevöknen som skulle fungera som ett strategiskt fotfäste i regionen när det förväntade kriget mellan israeliska sionister och araber bröt ut.
Sionismen, som den såg ut före 1948, var en rörelse för återupprättandet av en judisk nation på det bibliska Israels territorium. Den grundades som en politisk rörelse, Sionistiska organisationen, 1897 under ledning av Theodor Herzl. Herzl dog 1904, och den sionistiska organisationen togs senare över av Chaim Weizmann som belöning för att ha drivit på antagandet av Balfourdeklarationen, som förband den brittiska regeringen att skapa en judisk stat i Palestina. Weitzman förblev chef för den sionistiska organisationen fram till Israels grundande 1948, varefter han valdes till Israels första president.
1946 hade FN:s delningsplan, som delade upp det brittiska palestinska mandatet i arabiska och judiska delar, tilldelat Negevregionen till araberna. De sionistiska ledarna för den framtida staten Israel, under ledning av David Ben Gurion, Moshe Sharett och andra som hängav sig åt sionismens principer, utformade ”11-punktsplanen” som ett sätt att förändra den rådande situationen i Negev, där 500 judar i tre utposter bodde bland 250.000 araber som bodde i 247 byar och städer. De 11 nya utposterna skulle öka den israeliska närvaron i Negev och skapa förutsättningar för att, som den palestinske historikern Walid Khalidi noterade, ”en inhemsk majoritet som levde på sina förfäders mark” skulle ”över en natt omvandlas till en minoritet under främmande styre”.
På natten den 5 oktober 1946 – strax efter Yom Kippur – ledde Yaakov sitt team in i Negev. ”Jag minns när vi hittade vår bit mark på toppen av en karg kulle”, berättade Yaakov. ”Det var fortfarande mörkt, men vi lyckades slå in stolparna och snart var vi innanför vårt stängsel. I gryningen kom lastbilar med prefabricerade baracker. Det var en riktig bedrift. Vi arbetade som djävlar.”
När Yaakov var med i den sionistiska ungdomsrörelsen reste han till fots genom Negev, bekantade sig med de arabiska byarna och lärde sig deras hebreiska namn så som de fanns i Bibeln. Bredvid Yaakovs bosättning på en kulle, som blev kibbutzen Hatzerim, låg en arabisk by vid namn Abu Yahiya. Ett av uppdragen för kibbutznikerna i Hatzerim var att samla in information om de lokala araberna som skulle användas av israeliska militära planerare som vid den tiden förberedde sig för en storskalig fördrivning av araberna från Negev.
Araberna i Abu Yahiya försåg Yaakov och hans sionistkollegor med färskvatten och vaktade ofta kibbutzens egendom när männen var borta för att arbeta. Det fanns en överenskommelse mellan ledarna för Abu Yahia och Hatzerim-kibbutzen att de skulle få stanna kvar när Israel tog kontroll över Negev. När kriget kom vände sig istället kibbutznikerna från Hatzerim mot sina arabiska grannar, dödade dem och drev bort de överlevande från sina hem för alltid.
De flesta av de överlevande hamnade i Gaza.
De israeliska bosättarnas och soldaternas slakt och fysiska utplåning av byn Abu Yahiya, staden Bersheeba och 245 andra arabiska städer och byar i Negev har gått till historien som Nakba, eller ”Katastrofen”. När palestinierna talar om Nakba syftar de inte bara på händelserna 1948, utan på allt som har hänt sedan dess för att upprätthålla, utvidga och försvara den sionism som präglar dagens Israel efter 1948. Israelerna talar inte om Nakba, utan hänvisar istället till händelserna 1948 som deras ”självständighetskrig”.
”Tystnaden om Nakba”, har en nutida forskare i ämnet konstaterat, ”är också en del av vardagslivet i Israel.”
Vi diskuterade David Ben Gurions ord, Israels förste president, som sade: ”Om jag vore en arabisk ledare skulle jag aldrig underteckna ett avtal med Israel. Det är normalt; vi har tagit deras land. Det är sant att Gud lovade det till oss, men hur kan det intressera dem? Vår Gud är inte deras. Det har funnits antisemitism, nazisterna, Hitler, Auschwitz, men var det deras fel? De ser bara en sak: vi har kommit och vi har stulit deras land. Varför skulle de acceptera det?”
Ett annat citat av Ben Gurion drev hem denna poäng. ”Låt oss inte ignorera sanningen bland oss själva … politiskt sett är vi angriparna, och de försvarar sig själva”, sade han. ”Landet är deras, eftersom de bebor det, medan vi vill komma hit och slå oss ner, och enligt deras uppfattning vill vi ta ifrån dem deras land.”
”Han hade rätt”, sa min värd om Ben Gurion. ”Israel har en mycket svår historia.”
”Är det?” frågade min värd. ”Vet du att Hamas skapades av Israel?”
Detta gjorde mig förbluffad. Jag hade tagits till ett museum inne i Kirya, där vapen, uniformer och annan utrustning som hade erövrats från Hamas-terrorister ställdes ut. Hamas hade begått många grymheter mot det israeliska folket under min tid i Israel. Jag såg dem som Israels fiende,
Och nu fick jag höra att Israel hade ett finger med i spelet när Hamas skapades. Avsikten, berättade min värd, var att skapa en politisk splittring inom den palestinska politiska ledningen och att försvaga Yassar Arafats Fatah-organisations makt och inflytande. I detta hade de uppenbarligen lyckats. Men Hamas våldsamma reaktion på Osloavtalet hade fått Israel att ompröva detta förhållande, och snart befann sig Israel i öppet krig med sin skapelse.
Jag var beredd att avskriva kopplingen mellan Israel och Hamas som ett politiskt experiment som gått snett när det 2006 såg ut som om Israel hade förlåtit Hamas dess våldsamma förflutna och arbetade för att skapa de förutsättningar som hjälpte Hamas att säkra en majoritet av platserna i det palestinska parlamentet. År 2007 hade dock de dåliga relationerna mellan Hamas och Fatah försämrats ytterligare, vilket ledde till ett inbördeskrig mellan de två fraktionerna som ledde till att den palestinska enheten delades upp i två delar – den ena, ledd av Fatah, fanns på Västbanken, medan den andra, ledd av Hamas, verkade i Gaza.
Det visade sig senare att denna inbördes konflikt mellan palestinierna hade iscensatts av Israel för att splittra det palestinska politiska organet, försvaga det och samtidigt ge Israel möjlighet att förbättra förbindelserna med Fatah med motiveringen att min fiendes fiende är min vän.
Under de kommande ett och ett halvt decennierna såg jag hur Israel utnyttjade sin kontroll över Fatah och sin fientlighet mot Hamas till en cykel av oändligt våld som alltid slutade med att palestinierna gjorde fler kompromisser som resulterade i mer förlorat territorium – och fler förlorade liv. Gazakonflikterna 2014 och 2021 var talande i sitt våld mot de civila palestinier som bodde där, våld som i stort sett ignorerades i väst eftersom människor blev immuna mot åsynen av döda palestinska barn.
I efterdyningarna av Hamas attack mot Israel den 8 oktober 2023 sa muskelminnet i mitt hjärta och min hjärna att jag måste stå på Israels sida när landet reagerade på detta illdåd.
Men sedan såg jag hur israeliska generaler och politiker öppet förespråkade krigsförbrytelser på nationell tv, kallade palestinierna för ”djur” och öppet förespråkade att de skulle elimineras.
Jag såg hur israelerna ljög om Hamasattackernas karaktär och förvandlade det som hade varit ett felfritt angrepp mot en rad militariserade bosättningar och militära stödjepunkter som omringade det öppna koncentrationsläger som var Gaza, till en berättelse om okontrollerad blodtörst som sedan matades till en okritisk västerländsk publik av en foglig massmedia.
Jag såg hur världen samlades kring den chock som skapades av fiktionen om 40 halshuggna israeliska spädbarn, samtidigt som man teg om de verkliga dödsfallen av nästan 400 palestinska barn som dödades – nej, mördades – av israeliska flygattacker.
Palestinska barn dödade av israeliska bomber, Gaza, oktober 2023
Och jag bestämde mig för att jag inte längre kunde stå på Israels sida.
Jag kom för sent till den palestinska saken. Jag var alltför uppslukad av den israeliska sagan, alltför investerad i den israeliska fantasin, för att se skogen för alla träd. Jag var för upptagen med att hata Hamas för att inse att jag i stället borde hata det som gjorde det möjligt för Hamas att utföra de brott som de har begått under de senaste fyra decennierna.
Jag var helt enkelt blind för det palestinska folkets tragedi.
I dag vet jag att de enda verkliga offren i den israeliska sagan (förutom de barn från alla samhällsskikt som dras med i de tragiska händelser som påtvingas dem av vuxna som påstår sig arbeta för en ljus och strålande morgondag, men bara levererar död och förstörelse) är det palestinska folket.
Åtminstone Israels grundare var ärliga nog att erkänna detta.
Dagens sionister saknar moralisk karaktär nog att erkänna att Israel bara kan byggas och upprätthållas på bekostnad av ett livskraftigt, fritt och oberoende Palestina, att Israel aldrig kommer att tillåta att ett sådant Palestina existerar och att om det finns ett sionistiskt Israel, kommer det aldrig att finnas ett oberoende Palestina.
Fädernas synder är verkliga, särskilt när det gäller Israels grundare och de brott de begick mot det palestinska folket. Moshe Dyan medgav detta. Det gjorde också David Ben Gurion. Dessa var män – fundamentalt felaktiga i sina ideologier och motiv, men ärliga.
Benjamin Netanyahu och hans nutida israeliska politikerkolleger, oavsett politisk tillhörighet, har ingen sådan integritet. De är inbitna lögnare, män och kvinnor som lovar en sak och sedan gör en annan när det gäller Palestinas framtid, samtidigt som de leder Israel in på det permanenta krigets väg.
Jag kom sent till den palestinska saken, men nu när jag är här kan jag säga följande – det bästa sättet att besegra både Hamas och det sionistiska Israel är att stödja en fri och oberoende palestinsk stat.
Jag har aldrig stått på Hamas sida, och jag kommer aldrig att göra det.
En gång stod jag på Israels sida, men jag kommer aldrig att göra det igen.
I fyra decennier nu har det hemliga samarbetet mellan Israel och Hamas haft sin tragiska gång, där varje sida har förkunnat sin önskan att förgöra den andra, och ändå vet varje sida den fruktansvärda sanningen – att den ena inte kan existera utan den andra.
Det israelisk-palestinska problemet har blivit en oändlig våldscykel som livnär sig på det palestinska folkets smärta och lidande. Det är dags att få ett slut på denna cykel.
Från och med nu kommer jag alltid att stå på det palestinska folkets sida, övertygad om att den enda vägen till fred i Mellanöstern är en väg som leder genom ett livskraftigt palestinskt hemland, med huvudstaden fast och för evigt förankrad i östra Jerusalem.
På detta sätt kommer Hamas att fråntas sin ställning som terroristorganisation – en legitim palestinsk stat tar bort det eviga konflikttillstånd som Hamas bidrar till, ett tillstånd som motiveras av strävan efter en legitim palestinsk stat som det sionistiska Israel aldrig kommer att tillåta existera.
En legitim palestinsk stat delegitimerar föreställningen om en sionistisk israelisk enhet som per definition endast kan existera genom den ständiga exploateringen av det palestinska folket. Benjamin Netanyahu kunde upprätthålla den moderna versionen av den sionistiska israeliska staten genom att skapa rädsla med hjälp av den ändlösa cykeln av Hamas-drivet våld.
Om hotet från Hamas undanröjs kommer det sionistiska Israel inte längre att kunna förblinda Israels medborgare och världen för den apartheidliknande verklighet som dagens israeliska existens utgör. Grundläggande mänsklighet kommer att tvinga det sionistiska Israel att göra sig av med sin sionistiska ideologi, precis som apartheid-Sydafrika gjorde sig av med sitt fula arv av vit överhöghet. Det postsionistiska Israel kommer av nödvändighet att tvingas lära sig att fredligt och välmående samexistera med sina icke-judiska grannar, inte som en kolonial apartheidstat, utan som jämlika partners i det livsexperiment som kollektivt kommer att ha gripit de människor som kallar det heliga landet för sitt hem.
Orden i Roger Waters fantastiska sång, The Gunner’s Dream, kommer till mig när jag föreställer mig en sådan plats:
You can relax
on both sides of the tracks
And maniacs
don’t blow holes in bandsmen by remote control
And everyone has recourse to the law
And no one kills the children anymore
(Du kan koppla av
på båda sidor av spåren
Och galningar
spränger inte hål i bandmedlemmar med fjärrkontroll
Och alla har tillgång till lagen
Och ingen dödar barnen längre)
Jag står på Palestinas sida eftersom jag vill leva i en värld där barn inte längre plockas från blodfläckade möbler på en kibbutz som plundrats av beväpnade Hamas-män, eller dras ut, trasiga och svarta av sot, från resterna av ett hem som pulvriserats av israeliska bomber.
Ingen dödar barnen längre.
Dessa texter må komma från The Gunner’s Dream, men de borde vara en permanent del av drömmarna hos varje levande människa som gör anspråk på att hålla fast vid en gnutta mänsklighet och medkänsla för sina medmänniskor.
Jag står med Palestina, eftersom jag står för barnen i Israel och Palestina, väl medvetna om att den enda chans de har till en framtid där de kan leva tillsammans som grannar förenade i fred, i stället för fiender förenade i krig, är att det finns ett fritt och oberoende Palestina.
Scott Ritter är inte ensam. Hela världen (utom skamlösa västeliter) har vänt barnamördare- och terrorregimen apartheid israel. Framtidens väg lider From the River to The Sea Palestine Will Be Free!!!
Scott Ritter är inte ensam. Hela världen (utom skamlösa västeliter) har vänt MOT barnamördare- och terrorregimen apartheid israel.
Framtidens melodi lider From the River to The Sea Palestine Shall Be Free!!!
Scott är en typisk slug amerikan, han går sitt lands ärenden – Hamas en terroristorganisation – ja enligt den fascistiska V-världen.
Om Scott kallar Hamas så som USA bestämt, då följer han faktiskt sitt lands och Israels propaganda.
”I efterdyningarna av Hamas attack mot Israel den 8 oktober 2023 sa muskelminnet i mitt hjärta och min hjärna att jag måste stå på Israels.
Jag var för upptagen med att hata Hamas för att inse att jag i stället borde hata det som gjorde det möjligt för Hamas att utföra de brott som de har begått under de senaste fyra decennierna.
En legitim palestinsk stat som tar bort det eviga konflikttillstånd som Hamas bidrar till, ett tillstånd som motiveras av strävan efter en legitim palestinsk stat som det sionistiska Israel aldrig kommer att tillåta existera.”
Scott Ritter uttrycker sig ormlikt så som fascistiska USA- Hamas bidrar till ett evigt konflikttillstånd?! Herregud, säg USA och Israel!! Dessutom glorifierar han Ben-Gurion!
Palestinier och israeler dömer ofta Ben-Gurion utifrån hur han hade skadat/tjänat deras intressen. Palestinierna ser Ben-Gurion som en grym, okänslig och rasistisk individ eftersom han var den primära kraften bakom deras fördrivande. Å andra sidan ser många judar, sionister och de flesta västerländska människor honom som räddaren för det ”judiska folket” som var den primära kraften bakom skapandet av den ”judiska staten”.
Om Scott är omvänd, då gillar han texten här nedan…..omöjligt, enligt mig!
Det palestinska motståndet inledde sin historiska ”Al-Aqsa-flod”-strid lördagen den 7 oktober 2023. I den operationen, som för alltid krossade myten om den israeliska arméns oövervinnlighet, en koalition av palestinska motståndsstyrkor – som inkluderade de sekulära och kommunistiska krafterna från Folkfronten för Palestinas befrielse (PFLP) och Demokratiska fronten för Palestinas liberala (DFLP), såväl som Hamas och Islamiska Jihad – slog tillbaka mot det sionistiska Israel från Gaza med vågor av missilangrepp och trupper som tog sig in i det ockuperade Palestina via land, sjö och luft, bröt mot apartheidmuren, återtog mark och besegrade den israeliska försvarsstyrkan (IDF) ) armégarnisonens utposter.
Det var i själva verket israeliska bosättare och soldater, visar det sig, som öppnade eld inifrån musikfestivalen och mot musikfestivalen – delvis för att förhindra att ta gisslan i enlighet med IDF:s Hannibal-direktiv från 1986 (en kontroversiell israelisk militär) politik, som förmodas upphävd, syftar till att förhindra att fiendens styrkor griper israeliska soldater – till varje pris) – vilket leder till en eldstrid som satte festivalbesökarna i fara.
För den västerländska pressen och IDF var det naturligtvis en rutinfråga att skylla civila dödsfall på ”Hamas”, snarare än på de verkliga förövarna av våldet – de israeliska stormtrupperna.
Bombning av civila, sjukhus, kvinnor, barn, massöverföring av en miljon civila, avstängning av bränsle, vatten, mat och medicin till 2,3 miljoner människor, och folkmords-etnisk rensning – detta är västerländsk demokrati i dess mest rena form.
Nu är du inte riktigt rättvis mot Ritter, Carina. Han glorifierar ju inte Ben Gurion utan exemplifierar hur dåtida israeler uttryckte sig helt oförblommerat och inte ens försökte dölja sina kriminella handlingar.
Ritter är inte den typiskt sluge amerikanen, inte om man jämför med alla dem i hela administrationen och kongressen med några små undantag. Ritter har inte bara genomgått den ordinarie hjärntvätten som amerikaner i gemen, han har genom sin yrkeskarriär vistats i Israel och fått en rejäl dos av den israeliska hjärntvätten. Att vakna upp och kunna rätta till sina förutfattade meningar och det i mogen ålder är inte illa. Och han säger som alltfler numera: En stat för alla: Palestina, inga halvmesyrer längre.
Ritter påminner mig om Israel Shamir som från Sovjetunionen flyttade till Israel och tog värvning i armén. Där fick han upp ögonen för vad det hela handlade om. Han hoppade av och omvände sig till kristendomen och flyttade tillbaka till Ryssland. Eller den kände kanadensiske judiske psykologen Gabor Maté som hyllade Israel så länge han inte varit där. När han väl rest dit gjorde han en helomvändning.
Förintelseöverlevare ”Israel är 1000 gånger värre än Hamas”
Jan vi tolkar Scott R. olika.
Rättvis är jag !!!
Scott borde beskrivit Ben-Gurion för den fascist han var och skapare av det fascistiska Israel – vi såg då och ser idag.
Scott använder ”fromma” citat av Ben-Gurion, helt kontextlöst. Medvetet eller inte? jag tror medvetet.
Slug amerikan är kanske okunnig inom området eller ambivalent.
Ben-Gurion och Weizmann styrde den sionistiska rörelsen riktning? En rikting likt Nazitysklands. Den riktningen var oförblommerad!
Ben-Gurions retorik gav upphov till kriminella handlingar, ganska så likt Hitler. Ben-Gurion var grym, okänslig, oflexibel, odiplomatisk och snabb att använda våld för att skicka ett budskap, särskilt till de angränsande arabstaterna.
Från början förespråkade sionister en ”judisk stat” inte bara i Palestina utan också i Jordanien, södra Libanon och Golanhöjderna.
1918 beskrev Ben-Gurion den framtida ”judiska statens” gränser i detaljer enligt följande:
”I norr, floden Litani [i södra Libanon], i nordost, Wadi ’Owja, två mil söder om Damaskus; den södra gränsen kommer att vara rörlig och tryckas in i Sinai åtminstone upp till Wadi al-’Arish; och österut, den syriska öknen, inklusive den yttersta kanten av Transjordanien” (Expulsion Of The Palestinians, s. 87) Klicka här för att se kartan över ”Stor Israel” som skickades in av sionisterna till fredskonferensen efter första världskriget.
Se länken, på engelska,
kunskapsgivande i högsta grad.
https://www.palestineremembered.com/Acre/Famous-Zionist-Quotes/Story638.html
Ben-Gurion blev en troende på Ze’ev Jabotinskys berömda doktrin, den om JÄRNVÄGG-läran. När Jabotinsky först kom ut med sin berömda doktrin 1923, utnyttjade Ben-Gurion dess rasistiska och omänskliga natur för att få politiska poäng mot Jabotinsky.
Ben-Gurion spelade en avgörande roll i att godkänna och driva på överföringsavtalet (Haavara) med Hitler (i början av 1933) för att finansiera den judiska staten 15 år före sin tid.
I den första palestinska intifadan mellan 1936-1939, finns det gott om bevis som visar hur Ben-Gurion var den primära kraften bakom den kollektiva fördrivningen och etniska rensningen av det palestinska folket under kriget 1948.
Med det resonemanget, Carina L., kan man lika gärna sätta samma epitet på Sovjetunionen som stödde Israels bildande.
Precis. Ursprungligen är det ju dessutom ett beslut i Förenta nationerna. Även Folke Bernadotte (mördad av sionistiska extremister 1947) och Sverige deltog ju i bildandet av Israel.
Däremot är det ju sättet och på det vis beslutet genomfördes på marken rena rama nazistmetoderna från just dessa de överlevande judarna flydde ifrån, i Palestina hela den skam det internationella samfundet måste stå för, och skämmas för.
Israel är en produkt av Förenta nationerna. Nu måste det bli Förenta Nationernas nutida samlade beslut och åtgärder att med starka FN-trupper på plats, en gång för alla sätta stopp för de här religiöst-sekteristiska krigen och striderna och skilja palestinier och sionister åt en gång för alla i antingen en strikt tvåstatslösning (som kräver definitivt avvisande och utvisande av sionistiska och religiösa extremister från Västbanken till deras hem- och ursprungsländer – eller skapa en enhetlig sekulär palestinsk-israelisk enhetsstat utan hänsyn men med full jämlikhet mellan araber, muslimer, judar, beduiner, ateister och andra på det gemensamma israelisk-palestinska territoriet.
Israels sionistisk-fascistiska våld mot civila i regionen, krig efter krig, med mer ockupation som svar på ockupation – visar att Israel självt är helt oförmöget att det minsta lösa denna kris Israel självt har skapat och försatt sig i med egen kraft, genom att sedan 1967 vägra följa internationell lag och många tvingande FN-resolutioner.
Låt FN lösa krisen och skapa fred med FN-trupper som reder upp och avslutar den illegala ockupationen av Gaza, östra Jeruslaem-al Quds, Golanhöjderna och Västbanken/Cis-Jordanien.
Men Stalin gjorde ju självkritik på det och ångrade bittert, eller hur !!
Sven-Eric, nu går du i överdrift angående min beskrivnig av Ben-Gurions politik, absolut inte samma epitet på Stalin och Sovjetunionen, det finns en historisk förklaring till varför.
Politik är ett evigt maktspel i den politiska sfären, så i alla tider, även för Sovjetunionen. Orsak och verkan.
En viktig roll i skapandet av den judiska staten spelades av Sovjetunionen och den dåvarande sekreteraren för SUKP:s centralkommitté Joseph Stalin. Utan sovjetiskt diplomatiskt och militärt stöd skulle planen att skapa Israel kanske aldrig ha blivit verklighet. Vilka mål strävade Sovjetunionen efter och varför vänskapen med unga Israel inte fungerade.
Det finns många versioner av varför Sovjetunionen i slutet av andra världskriget plötsligt började stödja planen att skapa en judisk stat i Palestina. Först och främst såg den sovjetiska partiledningen i Israel en framtida potentiell allierad, med vars hjälp det skulle vara möjligt att avsätta Storbritannien, som hade en stark ställning i Mellanöstern.
Låt oss komma ihåg att vid den tiden ansågs många arabländer i regionen vara pro-västerliga. Syrien, Egypten, Irak och andra stater i Mellanöstern var just på väg mot självständighet, och inflytandet från de tidigare kolonialherrarna där var fortfarande stort. En av Englands sista territoriella ägodelar i Mellanöstern var just Palestinas territorium, där London gradvis förlorade kontrollen.
Nära arabvärlden begränsade Storbritannien med utvandringen av judar till det heliga landet, och som svar tog judar i Palestina ofta till vapen och gjorde uppror mot britterna. Sovjetunionen såg detta som en möjlighet att utöka det socialistiska lägret och få allierade i kampen mot världsimperialismen.
Det finns en annan version den att Stalin sympatiserade med det judiska folket, och ville ge dem en stat efter förintelsens fasor. Denna synpunkt delades till exempel av Golda Meir, en av grundarna av staten Israel och landets premiärminister 1969–1974. 1948–1949 var hon Israels ambassadör i Sovjetunionen.
Det finns också mindre populära teorier om vad som verkligen motiverade Stalin. Enligt en av dem ville Stalin hjälpa till att skapa en judisk stat bara för att snabbt få en atombomb. Enligt uppgift, i utbyte mot sovjetisk hjälp vid skapandet av Israel, lovade vetenskapsmän av judiskt ursprung som deltog i utvecklingen av USA:s kärnkraftsprogram att dela hemlig utveckling med Sovjetunionen.
Oavsett motiv som motiverade Stalin, 1947 stödde Sovjetunionen officiellt projektet att skapa Israel. Sovjetunionens utrikesminister Vyacheslav Molotov höll ett oväntat tal i FN, där han avstod från det traditionella kommunistiska fördömandet av ”sionism som en form av borgerlig nationalism”.
Sovjetunionen var först med att erkänna det unga Israel
Istället för den nuvarande judiska staten kunde ett arabiskt-judiskt konglomerat mycket väl ha uppstått, eftersom inte alla FN:s medlemsländer godkände planen för att dela upp Palestina i arabiska och judiska delar.
Men med hjälp av de kommunistiska staterna i Östeuropa lyckades Sovjetunionen ändå säkra 2/3 av rösterna till stöd för konceptet med två stater för två folk.
Samtidigt, vid FN, främjade sovjetiska diplomater judarnas intressen och försökte uppnå gynnsamma villkor för dem. Således röstade Sovjetunionen emot resolutionen om rätten att återvända för palestinska flyktingar till den judiska staten och arbetade för att så många territorier som möjligt under delningen skulle gå till judar, och inte till pro-brittiska, vanligtvis pro-brittiska araber .
Den 18 maj 1948 blev Sovjetunionen det första landet som de jure erkände den judiska staten.
Men inte alla i Mellanöstern höll med om FN:s beslut att dela det heliga landet. Sovjetunionen hjälpte till att skapa Israel, men det behövde fortfarande skyddas.
Strax efter att Israel förklarat sig självständigt invaderade arabländernas förenade arméer det unga landets territorium och lovade att befria Palestina ”från Döda havet till Medelhavet.”
Trots Sovjetunionens ansträngningar var det inte möjligt att förvandla den judiska staten till en sovjetisk utpost i Mellanöstern. Vänskapen mellan de två länderna varade inte länge.
Det begynnande partnerskapet kantades av den judiska frågan inom själva Sovjetunionen. Stalin var övertygad om att sovjetiska judar var lyckliga medborgare i Sovjetunionen som inte behövde något utlovat land. Men judarna i Sovjetunionen glömde inte sina rötter, många ville lämna för alltid och bygga sin egen stat.
Judarnas situation i Sovjetunionen spelade naturligtvis en roll i försämringen av uppfattningen om Sovjetunionen i Israel. Men Israel självt valde nästan omedelbart att ställa sig på USA:s sida.
I Israel var nästan alla säkra på att deras land skulle kunna uppnå mycket mer om det förknippades med väst, medan efterkrigstidens Sovjetunionen behövde återuppbyggnad och inte kunde ge Israel lika mycket hjälp som Amerika.
Medan Israel rörde sig närmare USA började Sovjetunionen gradvis vända sig mot arabvärlden. I Irak, Egypten, Syrien och nästan hela arabvärlden på 1950-talet började socialistiska idéer florera, där sovjetisk ideologi passade väl in.
Sedan 1955 har Sovjetunionen försett arabiska länder med vapen i massiv skala. Araberna har använt dessa sovjetiska vapen mer än en gång i krig mot Israel. Sovjetiska instruktörer kommer att spela en viktig roll i dessa krig.
Än i dag minns palestinierna Sovjetunionen som sin främsta utländska allierade och israeler som en medbrottsling till araberna. Men de glömde nästan bort att utan sovjetisk hjälp i det avgörande ögonblicket skulle det ha varit mycket svårt för Israel att födas.
Oavsett motiv så är det ett faktum att Sovjet stödde Israels bildande. Enligt vissa uppgifter ska det ha varit att man trodde att en sådan handling skulle rikta sig mot det brittiska inflytandet. Problemet var bara att man missade att vid den här tidpunkten hade Storbritannien klappat ihop som stormakt och ersatts av USA. Den sovjetiska politiken omprövades sakteliga efter 1950. Den var dock aldrig antisemitisk som vissa Stalin-ätare försökt påskina. Tvärtom hävdade en viss Menachem Begin att Stalin-regeringen var anti-antisemitisk.
Fast dessa sista år av Stalins liv blev nästan alla judar avskedade från offentliga och statstjänster. En av de mest kända var ju den världskände fotografen Jevgenij Chaldej (som tog det berömda fotot uppe på Reichstags tak 1 maj 1945 när den röda fanan sattes uppe på taket) – han blev avskedad, liksom många andra, för att han var just jude. Stalin var säkert inte permanent antisemit i ordets exakta bemärkelse, men han kunde slå mot utvalda grupper efter politisk konjunktur – och de åren stod inte judar högt i kurs, kulturen ett antal år under högstalinismen (1946-1953) var klart anti-judisk. Statschefen Kalinins estnisk-judiska hustru Katarina satt i fängelse, liksom naturligtvis Polina Molotova (hennes förbindelser med Golda Meir lär ha varit en anledning).
Ja det är ett faktum, och ngt annat påstår jag inte…men det där med samma epitet Sven -Eric, var långsökt.
Hoppas du har läst min svarskommentar! Motiv/orsak är av stor vikt i politiska sammanhang, speciellt i värdsliga sådana….du vet, stormaktspolitik.
Nej, Johan de Nauclér, ingen fick lida för att han eller hon var just jude. Det var inte frågan om anti-judisk (anti-semitism) utan anti-sionism. Det är två vitt skilda saker. Enligt Molotov själv så hade hans fru hamnat i dåligt sällskap genom att ha kontakter med sionistiska organisationer och det var därför hon hamnade ute i kylan. Molotov hävdade också att hon aldrig, trots detta, ändrade sin positiva uppfattning om Stalin.
Men Sven-Eric, varför fick då till exempel den kände sovjetiske fotografen (och juden) Jevgenij Chaldej likt andra helt opolitiskt engagerade judar sparken på sent 1940-tal och tidigt 1950-tal. Även vid MID liksom MVD sparkades många med judisk bakgrund och med judiska namn från sina arbeten.
Det är ju dystra fakta.
Poeten Jevgenij Jevtusjenko, dessutom medlem i kommunistpartiet, skrev tydligt i sina verk i början på 1960-talet om den i sanning ingrodda rysknationalistiska gamla anti-semitismen som levt kvar ända sedan tsarens tid, långt in i stalinska eran. På många universitet fanns sorgfälliga listor på judiska namn och familjer som inte fick antas till utbildning eller jobba kvar, om de hade arbeten där.
Den kände fysikern och nobelpristagaren Kapitsa hörde likadant till denna kategori, som hade rejäla svårigheter med den ofta outtalade politiska diskrimineringen av judar i SSSR. Källorna är tyvärr alltför många.
Inga judar blev sparkade för att de var judar. Finns inga som helst bevis för den saken. Om du, Johan de Nauclér påstår det, får du faktiskt komma med noggranna källor. De som rensades ut efter 1948 var de som var engagerade i Judiska Antifascistiska Nationella Kommittén. De anklagades för nationalism och sionism och sågs som ett hot mot landet. Men det var inte för att de var judar utan för att de var nationalister.
Chaldej fick gå på grund av nedskärningar och för att han vilade på gamla lagrar och misslyckades med att utvecklas. Han fortsatte dock att jobba som fotograf annorstädes. Således är påståendet om att han sparkades för att han var jude ett rent påhitt.
Sen påstår du ”källorna är tyvärr alltför många”. Ange några!
Källa den dokumentärfilm SVT sände för en hel del år sedan om fotografen Chaldejs liv och gärning. Jag hänvisade även till den ryske och sovjetiske poeten Jevtusjenkos arbeten, där han också som kommunistpartimedlem tydligt skriver på 1960-talet om den livsfarliga antisemitismen som politisk komponent i det sovjetiska systemet. Det är bara att börja läsa.
Den som inte tror på att det funnits storrysk chauvinistisk antisemitism även under stalinsk tid i Sovjetunionen har nog mycket att lära.
Känns tidningsrubriken ”Arrestering av de judiska mördarläkarna” möjligen igen från de sista åren i Stalins liv? Stalins egen vice chefsideolog Zjdanov överraskande(?) dödsfall år 1948 beskylldes strax senare judiska läkare för. Det gick ju till och med att läsa i självaste Pravda.
Men som vanligt har ju ”inga brott alls begåtts under Stalins era”, och märkligt nog finns inga som helst ryska gator, torg, institut och statyer kvar av denne tydligen genomhederlige man. Och inte av Zjdanov själv heller.
Holmström kanske borde ta och läsa en och annan bok publicerad EFTER mars 1953. Eller stannade precis alla klockor på morgonen den 6 mars 1953 i det ofta verklighetsavskurna säregna kommunistiska Sverige? Har ideologin alltid rätt över verkligheten?
Kommunistiska Arbetarföreningen har publicerat ett uttalande, ”Stöd den palestinska motståndskampen!”, som sätter den Hamasledda attacken, Al-Aqsa-flodvågen, i sitta rätta historiska sammanhang i motsats till de pro-sionistiska mediernas historielösa och dogmatiska propaganda: https://arbetarforeningen.se/stod-den-palestinska-motstandskampen/
Tack för god insiktsfull artikeltext! Lärorik!
När allt kommer omkring vore det väl ändå bättre om fler amerikaner, fullproppade med israelisk hypnotisk och falsk propaganda som denna nation är, kom till dessa insikter som Scott Ritter ändå själv gör -trots brister i vissa toner och enskilda detaljer.
Det ironiska är två parallella historiska processer.
Den första är att Israel blir angripet och slaget av en organisation de själv varit med om att skapa för att skapa oreda i palestinska frågor; nämligen Hamas, som i många år fick årliga israeliska budgettilldelningar av israeliska staten.
På samma vis skapade Washington och Reagan-regimen med den synnerligen reaktionära, närmast fascistiska pakistanska Zia ul-Haq-diktaturen på 1970- och 1980-talet de reaktionära islamistiska mujahediner som slogs mot Afghanistans progressiva republik på 1970- och 1980-talen, som drog dit terrorister som saudiske Usama bin Ladin som senare slog till mot sina amerikanska välgörare några år senare. Hamas och al-Qaida: två israeliska och amerikanska dundermisstag av reaktionär draksådd; som man sår våld får man skörda våld mot sig själv. Ett historiskt faktum.
Det andra perspektivet är att såväl apartheidregimen i Sydafrika som dagens israelisk-fascistiska våld är mycket liknande varandra. Dessa båda regimer ansågs när de var som allra våldsamma, mordiska och repressiva av vissa västländer som höjden av frihet och demokrati i sina respektive regioner. Thatcherismen och Reagan kallade det fascistiska apartheid i Sydafrika för ”en fyrbåk av frihet och civilisation i Afrika”. Problemet var att Sydafrika var i princip i permanent våldsanvändande, invasioner och krig med i stort sett alla länder i södra Afrika. Så fort systemet föll infann sig också ett fredligt, tolerant och civilisatoriskt Sydafrika mycket snabbt.
Får vi apartheidregimen i Israel på fall så kommer regionen förmodligen snabbt att pacificeras och normala grannförhållanden infinna sig, liksom i södra Afrika på 1990-talet.
Att strypa apartheidregimen i Israel ger fred till Nära östern och Levanten-regionen. Det krävs alltså att denna dagens israeliska ”bastion av demokrati, frihet och civilisation” faller för att få äkta frihet, äkta demokrati och äkta civilisation till regionen.
Sydafrikas historiska frigörelse på 1980- och 1990-talen är en synnerligen god modell att tillämpa på det israeliska förtrycket för att knäcka och förgöra det våldsamma, mordiska och dödsbringande fascistiska Israel av idag: det är så regionen får äkta fred och frihet.
Hur en ”rebell” från New York blev en ostmakare i Moskva.
LIVSSTIL
15 NOVEMBER 2023
Svetlana Lomakina / The Nation Magazine
Amerikanen Jay Close har bott i Ryssland i 30 år och tror att detta är platsen för sann frihet.
”Du vet, jag har varit på många ställen och jag kan berätta det här: I Australien är jag friare än i Amerika, i Europa är jag friare än i Australien. Men i Ryssland är jag friare än någon annanstans!
Född i New York har Jay Close rest världen runt på jakt efter sig själv: Han har arbetat på en krokodilfarm i Papua Nya Guinea, som lastbilschaufför, som kock på en parisisk restaurang och mycket mer. Men han befann sig först på riktigt i Moskva: När han besökte första gången på 1990-talet bestämde han sig så småningom för att bli ostmakare. Nu, på sin gård i byn Moshnitsy i nordvästra Moskvaregionen, producerar han 50 sorters ost, samtidigt som han främjar agriturism.
Ryssar i Paris: Han träffade ryssar för första gången i början av 1990-talet i Paris. Då jobbade han på en restaurang som kock och de hade gäster som talade ett ”oförståeligt språk”, som han sa. Bland dem var den ryska modedesignern Valentin Yudashkin , samt sångaren Iosif Kobzons son Andrei.
”Ryssland var ett tabuämne i Amerika. Propagandan gjorde sitt jobb, säger Jay.
”Så, här är jag, 30 år gammal och jag träffar ryssar i Paris. Som kock visar jag dem klubben och restaurangen. Sedan gjorde vi kebab på min yacht. Sedan besökte de igen och igen.”En dag ringde de och bjöd in honom att följa med dem till Moskva. Jay var intresserad av att träffa vanliga människor och han valde att bo i ett bostadsområde i utkanten av staden. ”Det fanns inga butiker som nu. Om du behövde kläder gick folk till marknaden, säljaren kastade en bit kartong på marken och du fick stå där för att prova jeans. Andra stod nära tunnelbanan: en med en kyckling, en annan med barnleksaker. Och om du frågade dem vad de gjorde för att leva skulle de säga: ”Jag är en affärsman!” Visst, det var något overkligt!”
Jay blev självständig i tidig ålder. Redan som 11-åring skurade han golv på en möbelfabrik och som 14-åring flyttade han till en krokodilfarm i Papua Nya Guinea. ”Mitt jobb var att ge krokodilerna fryst fisk på änden av en pinne. Och jag hade en egen liten krokodil, jag brukade lägga den direkt i skjortan och till skolan med den. När läraren inte tittade min väg, skulle jag visa alla krokodilen. Det var kul!”
Jay utbildade sig till kock i USA och arbetade i Kalifornien, Australien och Europa. Efter att ha flyttat till Moskva på 1990-talet blev han kock på olika restauranger och klubbar i huvudstaden och på privata båtar. När han arbetade på nattklubben ”XIII” lyckades han till och med bjuda in både Marilyn Manson och Harrison Ford, som var i Moskva, till en fest samtidigt.
Från kock till bonde:
En dag såg Jay en annons i tidningen som sålde en bit mark i byn Moshnitsy. Han visste ingenting om jordbruk, men hans flickvän övertygade honom om att skaffa en ko och en tjur. ”Vi köpte några djur, vi fick en kalv och vi började få i oss 30 liter mjölk om dagen. Vad ska man göra med det? Jag bestämde mig för att göra ost! Jag flög till Holland och där hittade jag några coola hantverkare som lärde mig.
Och nu, i 15 år, har jag tillverkat ost i Ryssland!” ”Riktig mjölk finns i fyra typer: vår, sommar, höst, vinter. Kons kost är annorlunda och den sammansatta näringen är annorlunda.
Min ost är gjord på mjölk utan mellanhand, precis som förr i tiden. Och det har en annan smak för varje säsong.” Han kallade sin ostfabrik ”Jay’s 33 Cheeses”, även om han nu tillverkar över 50 sorters ost. Gruyere, cheddar, marmorost med rött vin och svart tryffelost, schweizisk spets och många fler! I dag säljer Jay mer än 150 kilo i veckan. Hans vuxna son Zakhar hjälper honom. ”Du kan också beställa online, men folk föredrar att besöka, se och prata. Och varje gång frågar de samma sak: ’Hur trivs du i Ryssland? Varför kom du? Är det verkligen bättre här?”
”Många ryssar åker till [USA], de tillbringar ett eller två år där och kommer tillbaka: det är svårt där. Det är mycket byråkrati. Jag kunde till exempel inte göra den här typen av affärer. I Amerika kan man inte sälja ost gjord på opastöriserad mjölk. Du kan inte ens ge någon ost eller mjölk från din ko i present, det är förbjudet enligt lag. Och det görs med flit, så att stora företag har monopol på handeln. De är inte intresserade av familjeföretag. Om du vill köpa en pistol är det inga problem, men färsk mjölk är ett fruktansvärt vapen!”
Frihet enligt Close
Jay säger att Ryssland är intressant att leva i och att han ångrar att han inte besökt det under Sovjetunionen. ”Det förklarades för oss i Amerika att det var bestämt vem som skulle arbeta var. Men jag såg, nej, folk gjorde som de ville.”
”Och jag ville också själv ta reda på skillnaden mellan dina pionjärer och våra ”pojkscouter”. De gjorde samma saker – de sjöng psalmer, gick på vandringar, älskade sitt hemland. Men propagandan sa att scouter var bra och pionjärer var dåliga. ”Du vet, jag har varit på många platser och jag kan berätta det här: i Australien är jag friare än i Amerika, i Europa är jag friare än i Australien. Men i Ryssland är jag friare än någon annanstans!” Om vad frihet är, berättar Close helt enkelt för oss: det är förmågan att välja ditt yrke, att göra det du vill göra.
”När jag åker till en annan plats, efter fem dagar, förväntar jag mig att vara tillbaka i Ryssland, hemma.” Jay säger att trots att han har bott i Ryssland i 30 år så känner han sig fortfarande som en utlänning med många kulturer blandade. ”Men mina barn föddes här. Här har jag ett hus, en gård, vänner och många idéer för framtiden. Och jag är lyckligare här än där – det är säkert.”Artikeln publicerades ursprungligen på ryska för tidskriften Nation .
https://www.rbth.com/lifestyle/336826-cheese-maker-jay-close