Sex saker som media inte kommer att berätta om Ukraina

Antiwar publicerar många bra artiklar. Mycket har här publicerats om Ukraina, här en bra sammanfattning. En artikel av Ted Snider 6 januari 2022. https://original.antiwar.com/ted_snider/2022/01/05/six-things-the-media-wont-tell-you-about-ukraine/

Sex saker som media inte kommer att berätta om Ukraina

Idag träffas amerikanska och ryska tjänstemän  för att diskutera Putins förslag om ömsesidiga säkerhetsgarantier. Västerländska medier och politiska analytiker har framställt Putins krav på att Nato inte expanderar längre österut till Ukraina och att Nato inte etablerar militärbaser i före detta sovjetstater, eller använder dem för att utföra militär verksamhet, som djärva och omöjliga.

Här är sex avgörande bakgrunder som västerländsk media inte kommer att berätta för dig.

NATO-löftet

Putins krav är bara djärva om det är djärvt att be Nato att hålla sina löften; hans krav är bara omöjliga om det är omöjligt för Nato att hålla sina löften.

Den 9 februari 1990 försäkrade utrikesminister James Baker Gorbatjov, att om Nato fick Tyskland – en enorm eftergift – skulle Nato inte expandera en tum öster om Tyskland. Nästa dag gav den västtyske utrikesministern Hans-Dietrich Genscher samma löfte till sin sovjetiska motsvarighet, Eduard Shevardnadze. Tidigare, den 31 januari 1990, hade Genscher redan offentligt deklarerat i ett stort tal att det inte skulle ske ”en utvidgning av Natos territorium österut, med andra ord närmare Sovjetunionens gränser”.

Nyligen deklassifierade(avhemligade) dokument gör det klart att alla västmakterna, inklusive inte bara USA och Tyskland, utan även Storbritannien och Frankrike, upprepade gånger gav Ryssland samma löfte.

Sju år senare, när USA redan hade brutit det löftet, gav Clinton ett andra löfte till Ryssland. Efter att ha utvidgat NATO långt öster om Tyskland, skulle de åtminstone inte permanent stationera betydande stridsstyrkor där. Det var löftet som USA undertecknade i NATO-Russia Founding Act on Mutual Relations. Det var en upprepning av det tidigare löftet från februari 1990, att inte bara NATO-medlemskap, utan även NATO-trupper, inte skulle utsträckas österut.

Så långt ifrån att vara djärv eller att efterfråga det löjliga, och vad media inte kommer att berätta, är att Putin inte ber om några nya västerländska eftergifter. Han ber bara att väst respekterar de åtaganden som de redan har gjort.

II. Kuppen

Katalysatorn för dagens kris i Ukraina var kuppen 2014. Den kuppen iscensattes och stöddes av USA. Ukrainas president Viktor Janukovitj stod inför valet av ekonomisk allians med Europeiska unionen eller med Ryssland. Undersökningar vid den tiden visade tydligt att ukrainarna var nästan jämnt fördelade på vilken ekonomisk allians de skulle välja. Janukovitjs val av endera av paketen skulle ha delat landet. Putin erbjöd Janukovitj en utväg: både Ryssland och EU kan hjälpa Ukraina och Janukovitj behöver inte tvingas välja. USA och EU avvisade Putins fredserbjudande. Enligt Stephen Cohen, professor emeritus i ryska studier vid Princeton, ”var det Europeiska unionen, med stöd av Washington, som i november sa till den demokratiskt valda presidenten i ett djupt splittrat land, Ukraina, ’Du måste välja mellan Europa och Ryssland.’ ”

Manegen var nu krattad för stridigheter i Ukraina. Och USA underblåste den striden. Under ledning av senator John McCain och biträdande utrikesminister för europeiska och eurasiska angelägenheter, Victoria Nuland, uppmuntrade och stödde USA offentligt kuppdemonstranter. Vita huset gav sedan skydd och legitimitet till de våldsamma demonstranterna på gatorna. Genom The National Endowment for Democracy finansierade USA också projekt som hjälpte till att underblåsa kuppen.

Ännu mer olycksbådande var att USA till och med var djupt involverat i planeringen av själva kuppen. Nuland ertappades med att planera vem amerikanerna ville skulle bli vinnaren av regimbytet. Hon kan höras på ett avlyssnat samtal, som berättar för den amerikanske ambassadören i Kiev, Geoffrey Pyatt, att Arseniy Yatsenyuk är USA:s val till att ersätta Janukovitj (och det gjorde han). Det viktigaste är att Pyatt hänvisar till att västvärlden behöver ”någon som förlöser den här saken”, ett metaforiskt erkännande av USA:s roll i att leda kuppen. Vid ett tillfälle verkar Nuland till och med säga att dåvarande vicepresident Biden själv skulle vara villig att sköta förlossningen.

Nuland pressade sedan säkerhetsstyrkorna att sluta bevaka regeringsbyggnader och släppa in kuppdemonstranter. Oppositionen utnyttjade då frånvaron av parlamentsledamöter från söder och öster, på grund av en i förväg planerad kongress med regionala politiker och av hot, som tvingade många andra att fly, i syfte att att säkerställa att den hade antalet röster för att ta över parlamentet i en kupp, förklädd till demokrati.

Så istället för att en rysk marionettpresident förråder sitt folk och överger en ekonomisk allians med Europeiska unionen till förmån för en ekonomisk allians med Ryssland, är det som media inte kommer att berätta, att katalysatorn för den nuvarande krisen var en amerikansk konstruerad och stödd kupp mot en demokratiskt vald president.

III. Anslutningen

Media kommer inte heller att berätta om det avgörande sambandet mellan Natos löfte att inte expandera österut och kuppen i Ukraina. Den ekonomiska alliansen med EU var inte det välvilliga paket som presenterades för den västerländska publiken. Det var inte enbart ett ekonomiskt erbjudande. Enligt professor emeritus i ryska studier vid Princeton, Stephen Cohen, innehöll EU:s förslag också ”säkerhetspolitiska” villkor … som uppenbarligen skulle underordna Ukraina till Nato.” Bestämmelserna tvingade Ukraina att ”hålla sig till Europas ’militära och säkerhetspolitiska’ politik.” Så förslaget var inte en gynnsam ekonomisk överenskommelse: det var ett säkerhetshot mot Ryssland i ’ekonomiska fårakläder’.

Professorn i rysk och europeisk politik vid University of Kent, Richard Sakwa, säger, ”EU-utvidgningen banar väg för NATO-medlemskap” och påpekar att sedan 1989 har varje ny EU-medlem också blivit medlem i Nato. Det är inte bara det att EU-paketet skulle underställa Ukraina till Nato; eftersom EU:s Lissabonfördrag trädde i kraft 2009, måste alla nya EU-medlemmar anpassa sin försvars- och säkerhetspolitik till Nato.

Långt ifrån att vara bara ett ekonomiskt avtal, säger artikel 4 i EU:s associeringsavtal med Ukraina, att avtalet kommer att ”främja gradvis konvergens i utrikes- och säkerhetsfrågor syftande till Ukrainas allt djupare engagemang i det europeiska säkerhetsområdet.” Artikel 7 talar om konvergens mellan säkerhet och försvar, och artikel 10 säger att ”parterna ska utforska potentialen för militärt och tekniskt samarbete.”

Så EU:s ekonomiska allians var ett aggressivt paket, som i sig gömde Natos expansion ända fram till Rysslands gräns. Media kommer inte att berätta det heller.

IV. Vad Krim vill

Det som gjorde Rysslands annektering av Krim så hotande för USA var inte själva annekteringen. I sig är Krim inte så viktigt för USA. Det som var så hotfullt var vad annekteringen innebar i termer av Rysslands förhållande till USA och i termer av dess förändrade roll i världsordningen.

Alexander Lukin, som är chef för institutionen för internationella relationer vid National Research University Higher School of Economics i Moskva och en auktoritet inom rysk politik och internationella relationer, förklarar att anledningen till att annekteringen av Krim var avgörande är, att dessförinnan, alltsedan slutet av det kalla kriget, hade Ryssland ansetts vara en underordnad partner till väst. I alla oenigheter mellan Ryssland och USA, fram till dess, hade Ryssland kompromissat, och meningsskiljaktigheterna löstes ganska snabbt. ”Krisen i Ukraina och Rysslands reaktion på den har i grunden förändrat denna konsensus”, säger Lukin. ”Ryssland vägrade att följa reglerna.” Krim markerade slutet på den amerikanska hegemonins unipolära värld. Ryssland drog en gräns och hävdade sig som en ny pol i en multipolär världsordning. Det är därför USA är så hotat av Rysslands svar på händelserna 2014 och den amerikanska kuppen. Det är striden som USA:s hegemoni kommer att utkämpas om.

Kuppen i Ukraina ledde till den ryska annekteringen av Krim. Men det var inte en aggressiv handling. Det var en defensiv reaktion på västerländskt intrång, djupt in i dess inflytandesfär och ända fram till dess gränser. Det var en försvarsreaktion på förtrycket av rysktalande människor vid dess gränser. Natos expansion hade knackat på Rysslands dörr. 2014 ”nådde det fram till det ’broderliga’ Ukraina”, som Lukin uttrycker det, ”en region för vilken Ryssland har speciella känslor och de flesta av vars invånare anser sig vara ryska.” Det var Rysslands röda linje, och man annekterade Krim. Men inte som en handling av aggression. Snarare var annekteringen ”som svar på strävanden från en majoritet av dess invånare.”

Sakwa säger att ”det är tydligt att majoriteten av Krim-befolkningen förespråkade enande med Ryssland.” En majoritet röstade för enande med Ryssland, när frågan gick till folkomröstning. Det exakta resultatet har varit föremål för debatt, men Sakwa säger att ”även under perfekta förhållanden skulle en majoritet på Krim ha röstat för union med Ryssland.”

Så långt ifrån att vara en handling av rysk aggression när de intog Krim, är vad media inte kommer att berätta, att Ryssland reagerade på västerländsk aggression och svarade på uppmaningen från majoriteten av befolkningen på Krim.

V. Vad Donbas och Ryssland vill

Medan USA och västerländsk media överdriver hotet om en oprovocerad rysk invasion av Ukraina – en invasion om vilken Noam Chomsky nyligen har sagt att ”de flesta seriösa analytiker tvivlar” – vad de inte kommer att berätta för dig är att vad Ryssland helst av allt vill är att inte invadera Ukraina. Det är därför de inte har gjort det under de senaste sju åren. Anatol Lieven, som är senior forskare vid Quincy Institute for Responsible Statecraft, påpekar att ”Ryssland inte har annekterat Donetsk och Luhansk (de två ukrainska provinserna som utgör Donbas) eller erkänt deras oberoende.” Han säger att ”annektering inte är Rysslands föredragna alternativ för [Donbas]-regionens framtid”, och tillägger den viktiga påminnelsen om att ”Moskva kunde ha annekterat Donbas (som det gjorde med Krim) när som helst under de senaste sju åren, men har avstått från att göra det.”

När Donbas-regionen i östra Ukraina försökte följa Krims exempel, tillbaka till Ryssland, försökte Putin avstyra deras folkomröstningar, trots att han accepterade Krims. Sakwa rapporterar i Frontline Ukraine att ”Putin visade få tecken på att vilja ha ett Krim-liknande övertagande av regionen, och avvisade upprepade gånger förfrågningar om att acceptera territoriet som en del av Ryssland.” Även om Putin, när Donbas höll val, ”respekterade” resultaten, vägrade han att acceptera dem eller att vara bunden av dem.

Förutom att Rysslands agerande är defensivt och inte expansionistiskt, finns det ett antal anledningar till att Putin skulle vara tveksam till att invadera Ukraina. Ett är USA:s löfte att de ”kommer att reagera beslutsamt”. En annan är svårigheten att vinna, kontrollera och behålla Donbas-regionen. Men en annan är, att det är strategiskt mer fördelaktigt för Ryssland att inte annektera Donbas. Anatol Lieven sa till mig, i en personlig korrespondens, att ”det är mycket mer meningsfullt för Ryssland att lämna Donbas som en del av Ukraina och använda den som en hävstång, först för att blockera Natos expansion och för det andra (om det kan göras till en autonom del av Ukraina) att påverka ukrainsk politik inifrån.” Så länge Donbas är en del av Ukraina kan det rösta emot NATO-medlemskap; om Ryssland annekterar det, förlorar det den möjligheten.

Så, i motsats till mediabudskapet, vill Ryssland inte ens annektera Donbas. Och vad vill folket i Donbas?

USA hävdar att det är meningslöst att lova att Ukraina inte kommer att gå med i Nato, eftersom det är upp till folket i Ukraina att fatta det beslutet. Det är ironiskt, eftersom det inte är klart att folket i Ukraina vill gå med i Nato, och det är verkligen oklart att folket i Donbas vill det.

I motsats till framställningen i media av ett folk som desperat vill undkomma Ryssland och kasta sig i armarna på Nato, rapporterar Volodymyr Ishchenko, forskarassistent vid Institutet för östeuropeiska studier, Freie Universität Berlin, att ”Ukrainare är långt ifrån enade i stödet för NATO-medlemskapet.” Ishchenko säger att majoriteten av ukrainarna inte är för Nato-medlemskap. Han rapporterar att stödet ligger på cirka 40%, men att även den minoritetssiffran är vilseledande uppblåst. Antalet har ökat till 40 % genom att inte längre inkludera ukrainare från de pro-ryska regionerna Krim och Donbas i undersökningarna. Han tillägger att även där stödet för en allians med Ryssland har sjunkit, har det inte migrerat till Natolägret, utan till det neutrala lägret.

Så den verkliga bilden är en som media inte kommer att berätta för dig: Ryssland vill inte ha Donbas och Donbas, och möjligen även Ukraina, vill inte ha Nato.

VI. Hyckleri

Ryssarna känner också stinget av hyckleri när det kommer till Ukraina och Krim. De pekar på Kosovo och Kuba.

2008 stödde USA Kosovos utbrytning, trots Rysslands invändningar, men de kallar Krims utträde för ett grovt brott mot internationell rätt från Rysslands sida. Lukin säger att ”Som ett resultat … ser Ryssland västvärldens hållning till Krim… som inget annat än ett fall av extremt hyckleri.”

Sakwa påpekar i Frontline Ukraine, att Kosovo ensidigt förklarade sig självständigt från Serbien, utan att ens ha en folkomröstning. Ändå hade ”många västländer, med USA i spetsen, erkänt Kosovos självständighet, trots upprepade FN-resolutioner, som upprätthåller Jugoslaviens territoriella integritet.” Sakwa påpekar också att USA stödde ”Internationella domstolens ökända rådgivande yttrande … att Kosovos självständighetsförklaring ’inte bröt mot allmän internationell lag’.” Varför är det som är rättvist för Kosovo inte rättvist för Ukraina?

Och hur är det med NATO-trupper och vapen som trycker på ända fram till Rysslands gränser? Hur skulle USA svara om Ryssland placerade trupper och vapen vid USA:s gräns? Monroe-doktrinen berättar tydligt för oss hur USA skulle tolka ryskt intrång i den amerikanska sfären. Och den kubanska missilkrisen säger oss tydligt hur USA skulle reagera på ryska trupper och vapen vid Amerikas gräns.

Annekteringen av Krim var inte en rysk handling av expansionistisk aggression eller intervention. Det var försvaret av en röd linje mot USA:s expansionism, som bröt ett grundläggande löfte från USA och Nato och mot en interventionistisk USA-stödd kupp. Ryssland har varit ovilligt att annektera Donbas och lyhört för majoritetens vilja att annektera Krim. USA hotas av Rysslands aktivitet, eftersom Ryssland har dragit gränsen och inte längre spelar en undergiven och samarbetsvillig roll i den USA-ledda världsordningen. Den östra Ukraina-ryska gränsen är den linje över vilken slaget om USA:s hegemoni utkämpas. Men västerländsk media kommer inte att berätta det för dig.

Ted Snider har en doktorsexamen i filosofi och skriver om att analysera mönster i USA:s utrikespolitik och historia.