G7-mötet och Shanghai-mötet pekade mot olika världar

Idag börjar G7-mötet i Biarritz. Jag åter en artikel som publicerades efter G7-mötet förra året. Ett värde är att den beskriver viktiga förhållanden från förra året viktiga, misslyckade möte, och vidare att den informerar oss.

Först vill jag dock påminna om vad Ulf Karlström skrev om G7/G8 och G20 i boken ”USA som världspolis” för några år sedan.

6.3 G7/8-gruppen, G20-gruppen och OECD
G8-gruppen bestod 1997-2014 av åtta stora industrialiserade ekonomier, nämligen Frankrike, Italien, Japan, Kanada, Ryssland, Storbritannien, Tyskland och USA, med EU som observatör. Ryssland uteslöts 2014 pga. sin påstådda roll i Ukrainakrisen varför gruppen nu kallas G7. G8-länderna svarade 1990 för 86 % av BNP i världen, vilket minskat till 48 % år 2013. G8-mötena har genom åren ofta åtföljts av omfattande protester. G-20-gruppen består av nitton större ekonomier samt Europeiska unionen. G20-gruppen har ökat i betydelse och vid mötet i Pittsburg år 2009 uttalade ledare för de rika länderna världen att G20 ska ersätta G8 som det främsta ekonomiska rådet även för de rika länderna. Sammantaget står G-20 för mer än 80 procent av den globala bruttonationalprodukten (BNP), 80 procent av världshandeln och två tredjedelar av världens befolkning. I april 2009 tillkom Financial Stability Board (FSB) för att utarbeta internationella standarder och mål för G-20. OECD (Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling) arbetar för samarbete mellan industriländer med demokrati och marknadsekonomi. Organisationen bildades 1948 för att samordna Marshallplanen och kan sägas representera Västvärldens ekonomiska synsätt. Kina och Indien med 35 % av jordens befolkning ingår inte, däremot Island.

G7-mötet och Shanghai-mötet pekade mot olika världar

av James O’Neill

Två möten av stor geopolitisk betydelse ägde rum i helgen. De kunde inte ha varit mer olika i vare sig ton eller resultat. Vart och ett av dem var representativt för den grundläggande omställning som sker i världsordningen, och båda pekar mot en helt annan framtid.

Artikeln ”The SCO and G7 Meetings Point to Different Worlds” som tidigare publicerats i NEO (New Eastern Outlook) är skriven av den geopolitiska analytikern James O’Neill. Den har översatts av tandläkaren Martin O Gelin i Australien för GlobalPolitics.se.

Det första av dessa möten var G7 (eller G6 + 1, som några av deltagarna beskrev det) i Quebec, Kanada. Deltagarna utgjordes av politiska ledare för de sex största (mätt i BNP) av västs industrinationer och Japan. USAs president Donald Trump försökte inte dölja sitt grundläggande förakt för sina förmodade vänner och allierade. Han kom sent, gjorde lite eller ingenting av vikt, och lämnade tidigt. På planet på väg till ett möte i Singapore med Nordkoreas Kim Jong-Un, tog han avstånd från det gemensamma memorandum som de antas ha kommit överens om i Quebec och lade till några personliga och beska förolämpningar mot mötets värd, Kanadas premiärminister Trudeau.

Från G7-mötet

Före ankomsten till mötet hade Trump släppt en verbal bomb och föreslagit att det var dags att bjuda in Ryssland, som uteslutits 2014, till gruppen igen. De europeiska G7-medlemmarna, möjligtvis med undantag för Italien, var allt annat än entusiastiska över Trumps oväntade förslag, som underförstått gick ut på att om de andra medlemmarna var så överens skulle Ryssland faktiskt åter ansluta sig till G7.
Det är en indikation på hur otroligt dålig kontakt med den geopolitiska verkligheten G7-politikerna faktiskt har.

Text: Anders Romelsjö | G7 leaders 26 May 2017. Foto: Italian G7 Presidency, Wikimedia Commons, CC BY 3.0
Det ryska svaret var rakt på sak: ”Vi fokuserar på andra format”. Dessa ”andra format” är en rad multilaterala överenskommelser där Ryssland är en av nyckelaktörerna. De inkluderar bl a Brasilien, Indien, Kina och Sydafrika (BRICS), som står för mer än 40 procent av världens befolkning. 2018 låg tre av dem (Kina, Indien och Brasilien) enligt IMF bland 10 av världens största ekonomier. Det är kanske onödigt att tillägga att ingen av dessa är medlemmar i G7.

Den andra nyckelgruppen som är central för Rysslands ”andra format” är Eurasian Economic Union (EAEU), med Ryssland som ekonomiskt och politiskt viktigaste medlem. Ännu viktigare är att EAEU tecknat stora samarbetsavtal med det kinesiska initiativet Belt and Road Initiative (BRI). Den har också tecknat ett frihandelsavtal med Iran, som ska träda i kraft år 2020. Iran är en central nation i alla eurasiatiska och bredare multilaterala avtal som inte bara redan finns utan dessutom har en stadigt ökande ekonomisk, finansiell och geopolitisk inverkan.

Den tredje gruppen, som har sitt årliga möte i Qingdao i Kina, är Shanghai Co-operation Organisation (SCO). Det var ingen slump att SCO-mötet ägde rum i Shandong-provinsen, Konfucius födelseplats. Det var ingen slump, för i sin inledningsanförande citerade Kinas president Xi Jinping specifikt från Konfucius lära om att eftersträva en rättfärdig kamp för det allmänna bästa. Konfucianismens betoning på enhet och harmoni återspeglades i Xis tal i Astana 2013, när han lade fram sin syn på BRI. Den filosofin är införlivad i det som nu är känt som Shanghai-andan, dvs ömsesidigt förtroende, ömsesidig nytta, och med betoning på jämlikhet, samråd och respekt för civilisationernas mångfald.

Återigen, utan att gå in på detaljer kunde kontrasten med G7-gruppens dominerande etos inte vara större.SCO-mötet var det första som hölls sedan Pakistan och Indien blev fullvärdiga medlemmar 2017. Dessa två länder har en svår historia, men i motsats till många västerländska kommentatorers förväntningar har de ändå enats om att finna en lösning på sina skillnader inom ramen för SCO.

Betecknande nog har Indien och Pakistan också enats om att arbeta tillsammans för att få ett slut på det synbarligen olösliga Afghanistan-kriget, som orsakas av den olagliga inblandningen och ockupationen från USA och dess allierade. Det är föga förvånande att USA inte deltar i detta försök till fredsprocess, som även inkluderar Ryssland, Kina och Iran.

Zbigniew Brzezinski, den nationella säkerhetsrådgivaren till USAs f d president Jimmy Carter och den främsta arkitekten bakom Operation Cyclone som skapade al-Qaida, skrev 1997 i sin bok The Grand Chessboard att det var strategiskt nödvändigt för USA att förhindra uppkomsten av varje gruppering av nationer som skulle kunna utmana USAs politiska, ekonomiska och militära hegemoni. Han namngav specifikt en allians av Ryssland, Kina och ”kanske Iran” som det farligaste scenariot. USAs utrikespolitik har sedan Brzezinskis bok verkligen strävat efter att uppnå detta mål, men ironiskt nog har denna politik haft motsatt effekt. En oavsiktlig konsekvens har varit ett ökande antal europeiska nationers tendens att ”se österut”.

USAs sanktioner, inte bara mot sina uppfattade fiender som Ryssland och Iran, utan mot också dess europeiska ”allierade” som dristar sig till att hålla sig till andan och bokstaven i Iranavtalet, har fått européerna att ompröva var deras nationella intressen verkligen ligger. Av ännu större vikt är att Kina och Ryssland, genom en kombination av faktorer, inklusive kompletterande ekonomier och resurser och vissheten att de är säkrare tillsammans än åtskilda, utvecklat allt närmare förbindelser. Så mycket faktiskt, att President Xi i Qingdao förärade president Putin en unik vänskapsmedalj. Xi beskrev Ryssland inte bara som Kinas ”bästa allierade”, han använde också uttrycket ”strategiskt partnerskap” för första gången i ett offentligt forum.

SCO-mötet

Tjugo år efter Brzezinskis bok, och 11 år efter Putins främsta tal till säkerhetskonferensen i München,växer en ny politisk ordning fram i allt snabbare takt. På samma sätt går BRICS, SCO och EAEU i spetsen för att frångå USA-dollarn som betalningsmedel i internationell handel. En rad andra länder i Afrika, Mellanöstern och Sydamerika följer efter. Den guld-uppbackade konvertibla yuan; ett liknande arrangemang förhandlas med London Metals Exchange; handel i nationella valutor och utvecklingen av CHIPS för att ersätta det USA-dominerade SWIFT-systemet för internationella betalningar ingår alla i den grundläggande omställning som är på gång.

Grunden för USAs hegemoni håller snabbt på att brytas ned och förutom ett katastrofalt krig finns det inget de kan göra åt det. Det betyder inte att de inte kommer att försöka. De kommer utan tvivel att orsaka enorma problem genom att göra det, för att inte tala om det kaos som ett dysfunktionellt amerikanskt ledarskap och deras brist på en sammanhängande strategisk plan innebär. Försöken att diktera utfallet och förvänta sig blind efterlevnad av sina ”allierade” räcker inte längre.

SCO-konferensen har däremot med stor klarhet visat att politik som grundar sig på ömsesidig respekt, ömsesidig nytta och respekt för andras suveränitet, kommer att segra över den borttynande imperialismen i den egennyttiga och käbblande grupp som samlades i Quebec.

Kompletterande information kan fås i en tidigare artikel här: Shanghai Cooperation Organization (SCO) Ett annat framgångsrikt fredsmöte”>Shanghai Cooperation Organization (SCO) Ett annat framgångsrikt fredsmöte

James O’Neill var tidigare akademiker vid Universitetet i Bergen (Norge), universitetslektor vid universitetet i Waikato (NZ) och visiting professor vid Louvain la Neuve universitet (Belgien). Han var också en konsult med FN:s ekonomiska kommission för Europa i Genève. O’Neill är specialiserad på internationell rätt med särskild tonvikt på gränssnittet mellan lag och geopolitik. Han har publicerat två böcker och många artiklar i peer reviewed journals (vetenskapliga tidskrifter) samt kommentarer på flera webbplatser i USA, Europa, Storbritannien och Australien.