Artikel i Indianpunchline av M.K. Bhadrakumar, pensionerad indisk diplomat. Något förkortad.
Det finns ett fundamentalt problem med att se regimförändringen i Bangladesh som en ”fristående” händelse. Det finns väldigt lite medvetenhet i Indien, särskilt i media, om vad som har pågått.
Lider vi inte av en tunnelseende genom att hoppas att Indien skulle kunna isolera sig genom att arbeta med amerikanerna när de väl är ansvariga i Dhaka? Visst kommer amerikaner att se på Indien som en ”motvikt” till Kina? Sådana föreställningar har redan dykt upp i tryck.
Själva det faktum att det var den nationelle säkerhetsrådgivaren Ajit Doval som utsågs till att ta emot Sheikh Hasina på Hindan Air Force Station säger mycket om regeringens snäva vision. Vi är nervösa över att erbjuda politisk asyl till Sheikh Hasina vid en tidpunkt då hon nästan har blivit svartlistad av USA och Storbritannien.
I en jämförbar situation tog det ungefär en timme för vår mission i Islamabad att få ett svar på den ”heta linjen” från utrikesminister JN Dixit som förmedlade det muntliga godkännandet av dåvarande premiärminister Narasimha Rao som beviljade politisk asyl åt Afghanistans president Najibullah (1987-1992, då talibanerna tog över) som abdikerade från makten i realtid. Rao tog tydligen en bråkdel av en sekund på sig att bestämma sig.
Raos beslut stämde överens med vår kulturella etos och historia. Vi oroade oss inte för huruvida Mujahideen-grupperna eller deras mentorer i Rawalpindi – eller överkommandot i Washington (som avskydde Najib) – skulle hata det. Tvärtom, vi var övertygade om att Indiens ställning bara skulle öka i den afghanska nationens aktning. Och det var precis så det blev.
Ha inga illusioner om att Mohammad Yunus har varma känslor för Indien. Yunus påstod att det var Awami League-kadrer som slaktade hinduer och brände ner deras fastigheter.
Red: Awami League är ett stort politiskt parti i Bangladesh som Sheik Hasina tillhär. Har beskrivits på olika sätt. https://en.wikipedia.org/wiki/Awami_League
Han är inte engagerad i vänskap med Indien och råder New Delhi att arbeta hårdare för att få respekt och vänskap.
En sådan stridbar ton kommer bara för att amerikanerna ger honom ett gediget stöd. Yunus har ihärdigt byggts upp av amerikanerna genom årtionden.
Trogen ett etablerat mönster i färgrevolutioner, har förslaget om att nominera Yunus till chef för den interimistiska regeringen uppenbarligen härstammat från en obskyr självutnämnd studentledare som själv var presenterad i västerländsk media som en stigande stjärna – och troligen föranleddes att plantera aning. Förslaget accepterades omedelbart av presidenten!
Nobelprisets historik är intressant – det ges i öerväldigande grad till länder som betraktas som ovänliga av USA och utvalda för sin potential att ge sina egna länders styrande elit vanrykte eller misskreditera vissa regimer vars oberoende politik och ”strategiska autonomi” ’ är upprörda av Washington.
Ta en översiktlig titt bara på den senaste 5-årsperioden. De få utvalda var Narges Mohammadi, iransk människorättsaktivist (2023); Ales Bialiatski, vitrysk ’demokratiaktivist’ (2022); Dmitrij Muratov, rysk journalist (2021); Maria Ressa, filippinsk-amerikansk journalist som fokuserade på den tidigare presidenten Rodrigo Dutertes mänskliga rättigheter, vars ”antiamerikanism” var en legion (2020).
The Deep State såg Yunus så tidigt som 1965 när han fördes bort som Fulbright Foreign Student till Vanderbilt University och tillbringade de följande åren i USA. (Under de senaste decennierna använder amerikaner Singapore som träningsplats för sina ombud.) Under årens lopp har amerikanska mentorer överdådigt beskyddat Yunus icke-statliga organisationer känd som Grameen Bank, som sedan dess skapande 1983 tillhandahållit hela 7,6 miljarder dollar (vid slutet från 2008) i lån utan säkerhet i över 100 000 byar i Bangladesh, vilket skapar ett stort nätverk av inflytande i landet!
I september 2010 antog den amerikanska regeringens representanthus enhälligt ett förslag om att tilldela Yunus kongressens guldmedalj, som förresten är den högsta civila utmärkelsen i USA tillsammans med Presidential Medal of Freedom och Presidential Citizens Medal. Anger de högsta utmärkelser som ges av USA.
President Barack Obama undertecknade propositionen omgående. Bara föregående år, 2009, tilldelades Yunus Presidential Medal of Freedom av president Obama. Således anslöt sig Yunus till pantheonet av Amerikas världshjältar som fick alla tre utmärkelserna – Nobels fredspris (2006), Presidential Medal of Freedom (2009) och kongressens guldmedalj (2010). De enda andra sex hjältarna som höll sällskap med Yunus var Martin Luther King Jr., Elie Wiesel, Mother Teresa, Nelson Mandela, Norman Borlaug och Aung San Suu Kyi.
Yunus såg aldrig tillbaka.
Men, som amerikaner skulle säga, det finns inget som gratis lunch. Från cirka 2010 lanserades Yunus som deltagare i kampanjerna för National Endowment for Democracy (NED), en plattform skapad av Ronald Reagan 1983, för att ge CIA ett bekvämt verktyg för att destabilisera utländska regeringar genom att sponsra projekt av icke- statliga grupper för ”demokratiska roller”.
NED är en unik, väl avrundad institution finansierad av den amerikanska kongressen. Dess ”icke-statliga” karaktär ger den en flexibilitet som gör det möjligt att arbeta under svåra omständigheter, och reagera snabbt när det finns möjlighet till politisk förändring. Enkelt uttryckt, det gör det möjligt för CIA att gömma sina händer i destabiliseringsspelet.
NED säger sig vara dedikerad till att främja tillväxten av ett brett spektrum av demokratiska institutioner utomlands, inklusive politiska partier, fackföreningar, fria marknader och företagsorganisationer, såväl som de många delarna av ett levande civilt samhälle som säkerställer mänskliga rättigheter, en oberoende media och rättsstatsprincipen.
Med stöd från den amerikanska regeringen har NED vuxit med stormsteg och under de senaste åren fått ett skarpare fokus på strategiska prioriteringar – som i Georgien, Ukraina, Armenien, Thailand. Yunus främsta kvalifikationer i NED:s ”demokratiseringsprojekt” var att han drev en icke-statlig organisation med stöd av amerikanska medel. Det räcker med att säga, en mytisk gloria skapades runt den av amerikanerna, vilket de naturligtvis är bra på samtidigt som de bygger upp profilen för sina ombud.
2011 tvingade Bangladeshs regering Yunus att avgå från Grameen Bank på grund av hans politiska ambitioner.
Den stora frågan är vad händer härnäst? Det är högst osannolikt att Yunus, 84 år, är rustad för att vara en nationsbyggare i den hårda bangladeshiska politiken.
Amerikanerna behöver dock lite andrum innan de ersätter honom – troligen gör de honom till nästa president. Färgrevolutionen var hastigt iscensatt även om förutsättningarna var mogna. Studenterna kräver maktdelning; det konservativa, center-högern Bangladesh Nationalist Party har bråttom; Bangladesh Jamaat-e-Islami, den största av landets islamistiska politiska partier, är kaderbaserad och kan vara stormtrupper.
Om en amerikansk-brittisk-pakistansk underrättelsetjänst verkligen bidrog till avsättningen av Hasina, vilket verkar fallet, är alla alternativ borta.
USA:s utrikesminister Antony Blinken undvek i sina första uttalanden till media på ett tydligt sätt varje krav på att landet skulle hålla tidiga val. Blinken sa, ”vi övervakar situationen mycket noga. Jag skulle bara säga att alla beslut som interimsregeringen fattar måste respektera demokratiska principer, måste upprätthålla rättsstatsprincipen, måste spegla folkets vilja.
”Vi för vår del tar på största allvar säkerheten och säkerheten och välbefinnandet för amerikanska medborgare, för vår personal. Vi kommer att titta på detta dag ut och dag in.”
För att vara säker är Washington nervöst över om man har tagit för stor tugga. Det är fullt tänkbart att mönstret i Pakistan kan upprepas i Bangladesh – en kompradorklass som kom till makten genom ”val” medan militären finns i kulisserna med stöd av USA och Storbritannien där uppgiften var att störta Hasina. Framtiden är olycksbådande då Washington i hög grad sätter geopolitik framför regional säkerhet och stabilitet.