Ska man kalla Natokritiker för ”Putinkramare”

Frågan debatteras i en artikel på DN Debatt 31/10, och i nyutkommen bok. DN Debatt. ”Kalla inte Natokritiker för ’Putinkramare’” Artikeln är skriven av Linus Hagström, professor vid Försvarshögskolan. Jag återger nu bara för information artikeln och mot slutet länk till en artikel om Linus Hagström, som jag har publicerat.

Titel: DN Debatt. ”Kalla inte Natokritiker för ’Putinkramare’

. Kan detta bli en inledning till en vettig debatt om Nato, som förstås borde ha skett innan Sverige sökte medlemskap.

_________________________________
”Det demokratiska samtalet försvåras när de som reser legitima invändningar mot Sveriges säkerhetspolitik misstänkliggörs som ”Putinkramare”, ”landsförrädare” eller ”nyttiga idioter”. Eftersom alla politiska vägval har både för- och nackdelar bör en nyanserad analys och debatt välkomnas.

De senaste åren har svensk säkerhetspolitik förändrats i grunden: Nato­inträdet efter över 200 år av alliansfrihet, ett DCA-avtal som ger USA ”obehindrat tillträde” till 17 svenska militära anläggningar, kraftigt ökade försvarsanslag samt ett återinförande av såväl totalförsvar som värnplikt. De flesta svenskar verkar acceptera nuvarande och tidigare regeringars förklaring att just dessa ändringar krävs till följd av ett förvärrat säkerhetsläge.

Jämfört med andra politikområden är utrymmet för oenighet begränsat inom säkerhetspolitiken. Det kan framstå som att kapabla ledare och experter borde kunna dra samma slutsatser.

Omvänt brukar oenighet utmålas som en svaghet, som riskerar att utnyttjas av fienden. Med stöd av diverse analytiker, Rysslandskännare och militära experter har Sveriges radikala säkerhetspolitiska skifte därför framställts som den enda vägen.

Det är i stället viktigt att erkänna en grund­läggande oenighet kring hur det nationella intresset ska definieras och uppnås.

Som forskare specialiserad på säkerhetspolitik har jag, liksom många kollegor med mig, följt denna omställning med blandade känslor. Det har varit intressant att på nära håll bevittna den svenska processen. Samtidigt har den säkerhetspolitiska analysen och debatten ofta varit grund, snäv och exkluderande, vilket knappast är förvånande då den drivits av starka känslouttryck – inte minst rädsla.

I en ny bok, ”Är Sverige säkert nu? Perspektiv på Nato och svensk säkerhetspolitik”, ger ett tjugotal statsvetare, krigsvetare och fredsforskare olika svar på frågan vilka perspektiv de tycker har saknats i analysen av och debatten om svensk säkerhetspolitik efter Rysslands invasion av Ukraina och Sveriges Natointräde. Boken avser fördjupa, bredda och öppna upp den säkerhetspolitiska diskussionen i Sverige genom att lyfta en rad försummade perspektiv.

1.Med fördjupa menar vi att undersöka vad ”säkerhet” och ”hot” är för slags fenomen och hur det går att nå kunskap om dem. En central insikt är att säkerhetsfrågor tillhör den sociala verkligheten. Den formas av invecklade nätverk av interaktioner mellan aktörer och faktorer, och behöver dessutom tolkas för att bli begriplig.

Genom att allt som oftast ignorera detta förbiser svensk säkerhetspolitisk analys och debatt många viktiga aspekter – inte minst ”säkerhetsdilemman”.

Om ett land stärker sin säkerhet kan det skapa osäkerhet hos andra länder, vilket då brukar leda till en spiral av motåtgärder. Säkerhetsdilemman av denna typ kan inte önskas bort med hänvisning till att suveräna stater gör som de själva vill.

Delvis på grund av hur en sådan dynamik utvecklas är det inte alls säkert att Sveriges Natointräde kommer att öka vår säkerhet. Att ledande europeiska politiker nu förutspår ett krig mellan Nato och Ryssland inom ett decennium är lika belysande som illavarslande.

Dessutom har diskussioner om ”allians­dilemman” varit frånvarande i samhällsdebatten, trots de dubbla riskerna för att bli indragen i en allians­partners konflikter och övergiven när man som bäst behöver stöd.

Å ena sidan riskerar Europa att dras in i den globala polariseringen mellan USA och Kina. Genom att bunta ihop Kina med Ryssland, kan dessa aktörer dessutom drivas än närmare varandra – något som knappast skulle gagna Sverige eller andra europeiska länder.

Å andra sidan skulle risken för att bli övergiven av Natos främsta garant, USA, kunna bli akut om Donald Trump vinner det amerikanska presidentvalet nästa vecka.

2.Att bredda innebär att vi inte enbart ser säkerhet som skydd mot fientligt sinnade staters militära hot, utan även låter den omfatta icke-militära och mänskliga dimensioner. Dagens säkerhetspolitiska analys och debatt fokuserar dock ensidigt på militära frågor, vilket riskerar att underskatta och ibland även förvärra andra säkerhetsutmaningar.

Kvinnors sårbarhet brukar exempelvis öka i samband med krig och militära förberedelser. Historiskt sett har amerikanska soldater anklagats för ett stort antal brott, inklusive sexualbrott, i närheten av sina utländska baser, men de har ofta undgått lagföring. I och med DCA-avtalet riskerar Sverige att hamna i en liknande situation.

Försvarsmaktens benägenhet att använda operativa behov som argument för att kringgå miljöregleringar och krav på miljöomställning är ytterligare ett problem.

Myndighetens miljöpåverkan syns dock på många platser i Sverige, ofta genom föroreningar i grundvatten och skador på ekosystem. Uppmärksammade fall inkluderar PFAS-utsläppen i Kallinge och Ärna.

3.Att öppna upp betyder slutligen att vi vill återinföra politiken i säkerhetspolitiken. De som reser legitima invändningar mot någon del av den inslagna vägen förlöjligas ofta som ”naiva” eller misstänkliggörs som ”Putinkramare”, ”landsförrädare” eller ”nyttiga idioter”. Denna typ av tillmälen förminskar personer, tankar och åsikter, och försvårar ett demokratiskt samtal.

Det är i stället viktigt att erkänna en grundläggande oenighet kring hur det nationella intresset ska definieras och uppnås. Eftersom alla säkerhetspolitiska handlingslinjer både har för- och nackdelar, och säkerhetspolitiken faktiskt är fundamentalt osäker, borde en nyanserad analys och debatt välkomnas.

En sådan diskussion kan hjälpa beslutsfattare att väga olika säkerhetsintressen mot varandra, öka säkerhetspolitikens demokratiska legitimitet och minska risken för grupptänkande. Detta säkerställer att Sverige agerar mer demokratiskt än de vi försvarar oss mot, vilket borde betraktas som ett överordnat nationellt intresse.

Relaterat.
Professorn som kom in i kylan i Sverige