Denna artikel av Ulf Bjerén har publicerats som insändare i Sydöstran.
Skamligt 10-årsjubileum för JAS
När JAS-Gripen från bland annat flygbasen i Ronneby deltog i Natos bombkrig mot Libyen bröts åter den svenska traditionen att stå utanför krig. Första gången det skedde var genom medverkan i ockupationen av Afghanistan.
I februari för tio år sedan utbröt strider i Libyen. Vapenförråd i Benghazi plundrades av rebeller och insmugglade qatariska elitsoldater ledde vad som i media beskrevs som ett inbördeskrig.
Men det var en väl förberedd destabilisering och intervention med syfte att störta den legitima av FN erkända regeringen i Libyen. Redan hösten 2010 ledde Frankrike en krigsövning i Medelhavet med Natoländer. Rebellernas s.k. övergångsråd fick snabbt erkännande av Frankrike, Storbritannien och USA.
Landets ledare Gaddafi beordrade vid sitt tillträde 1969 britterna och USA att lämna sina baser och förklarade att oljan tillhörde Libyen. Han ledde landet från analfabetism och svält till ett välfärdsland, av WHO och Unesco rankat som nr 53 av 194 undersökta länder.
Gaddafi utsattes för otaliga mordförsök av västmakter och demoniserades i media som en österländsk despot. När han 22 februari i ett TV-tal påstod att de upproriska hade band till Al Qaida framställdes det i media med ett löjets skimmer. Men befälhavaren för rebellerna var Abdulhaki Belhadj, framstående ledare i Al Qaida, och erfarna terrorister från hela regionen kämpade i den väststödda armén.
Efter Libyenkriget slussades många i denna terroristarmé jämte vapen från den besegrade libyska armén vidare till Syrien för att destabilisera det landet. CIA spelade en central roll i detta under ledning av USA:s ambassadör Chris Stephens, som för övrigt dödades av libysk gerilla under en sådan operation.
USA:s ambassad hade, enligt WikiLeaks, i korrespondens med Vita huset klagat på libysk ”resursnationalism” och rekommenderat Pentagon att ”ta itu med problemet”. Lögner, idag vederlagda och dementerade, fördes ut av västmedia som krigsförberedande propaganda. Bland andra Amnesty hjälpte till att sprida dem.
17 mars antog FN:s säkerhetsråd resolution 1973 som öppnade för militära insatser mot Libyen. Vagheten i resolutionen gjorde att den kunde överskridas för att understödja målet att störta Libyens legitima regering.
19 mars påbörjades Natos bombkrig. Med 9658 flyganfall under 207 dagar förstördes infrastrukturen. Bland de första bombmålen var bevattningssystemet. Skolor, Nasseruniversitetet och sjukhus var bombmål. Libyen bombades till misär, kaos och rättslöshet. Det var det största raset i Failed States-index som noterats.
Gaddafi tillfångatogs 20 oktober i sin hemstad Sirte av specialstyrkor och överlämnades till en mobb. Den lynchade honom enligt modus operandi från Ku Klux Klan.
Hillary Clinton, den feministiska utrikesministern som anlänt till Tripoli i sällskap med Navy Seal-soldater, hyllade lynchningen i direktsändning. Hon travesterade leende Julius Caesar: ”Vi kom, vi såg, han dog. ”Killary” blev hennes öknamn.
Sveriges roll: 240 svenska riksdagsledamöter röstade för svensk medverkan i krossandet av Libyen. Svenska JAS-Gripen hjälpte Nato att rekognosera bombmål och svenska soldater spred propagandaflygblad till libysk civilbefolkning som i strid med internationell rätt uppmanade till regimförändring.
Ett skamligt 10-årsjubileum!
Och några som gav ansikte och hurrade åt Nato-attacken var: ” Idag är det kul att vara bombliberal”, P.M.
Nilsson i bloggen : Newsmill, men också utpräglade EU-karriärister som socialdemokraten Jytte Guteland,
(SSU) skrek sig blå på Newsmill, för bombningar, i samma generation som Federly (centern).
Men vi var många som sa emot, lika som mot Bush Irak-anfall 2003, 20.000 på Norra Bantorget, men inget hjälpte då, major Jan Björklund ville sända trupp till Irak, då, (folkpartiet) Ebba Busch, (kd) ville skicka JAS till Syrien, en fullkomligt snurrig generation, men det gick med humanitära interventioner då, Rtp2 ett tag, men inte idag. Libyen-kriget öppnade ju upp för hela den svåra immigrationspolitiken, som kulminerade till 2015, Sverige har en stor skuld i detta, flyktingsituationen och slavhandeln där, USA:s bästa städgumma, och värre och värre blir det, kanske måste en ny regering till, är ju ingen skillnad på att vara med i Nato
eller ej, som Sverige hanterar detta och har gjort sedan långt tillbaka, the dual state/by law – or by power.
Socialdemokratin i försvarsutskottet, fjantade sig med att om skicka: 8 eller 4 JAS-plan, som mest var en cynisk marketing av JAS. Det är tydligen tabu att nämna Sveriges ”Libyen-insats”, så skamlig, men fallet började då.
COCOM-landet bekände färg.
Den bortskämda amerikaniserade generationen som har eldat och supit bort rekordåren (i skarven mellan 60- och 70-talet rådde en stinkande nyrik stämning och det slösades med allt. Levde man efter normala aktsamhetsprinciper blev man hånad och utskrattad) torde ha fått arbetarrörelsens pionjärer att gråta blod. Sossehögern behövde inte längre bekymra sig över en vänsterfalang eftersom karriäristerna hade redan i gymnasieåldern spolat allt som inte hete karriär till vilket pris som helst.
Nog har Marshall-planens ”kultur”klausuler varit effektiva!