Denna artikel ”Indiens missnöje med SCO” av M.K. Bhadrakumar publicerades torsdagen 6 juli
Zweig kunde inte förena sina inre motsägelser, vilket till slut fick honom att ta sitt liv i det avlägsna Brasilien, och undkom med nöd och näppe den nazistiska jakten på den judiska borgarklassen i Wien som hans rika familj tillhörde, efter att ha överlämnat till förlaget hans stora memoarbok The World of Yesterday , som än idag betraktas som en högst känslosam bok om det habsburgska imperiet.
Zweigs tragedi borde inte bli Indiens öde, eftersom den tar avstånd från komplexiteten i den nuvarande världssituationen. Det är därför betydelsen av det virtuella toppmötet för Shanghai Cooperation Organization [SCO] under Indiens ordförandeskap på tisdagen 4 juli blir mycket oroande. Vart är Indiens SCO-policy på väg?
Premiärminister Narendra Modis öppningstal vid SCO-evenemanget misslyckades med att övertyga, för att inte tala om att stimulera, de andra medlemsländerna – särskilt Ryssland och Kina som skapade ”Shanghai-andan” för nästan tre decennier sedan, som fem år senare 2001 blev riktlinjerna för SCO- samverkan.
Det sorgligaste är att Modi verkar vara omedveten om Shanghai-andan, även om hans regering råkade skörda den tidigare Manmohan Singh-regeringens utrikespolitiska initiativ genom att söka SCO-medlemskap för Indien. Modis tal om de multilaterala plattformarna har nu fått ett välbekant drag – de innehåller uppenbara antydningar mot Pakistan och Kina. De retar upp de antimuslimska och sinofobiska lobbyerna i Indien, men kommer inte att vara till någon nytta för SCO-kollektivet.
Moral är ett komplext ämne i diplomatins värld, men dess nyanser måste hanteras. Goda moraliska bedömningar innebär faktiskt förståelse när undantag måste göras med tanke på ett större bestående resultat. Har Indiens hån mot terrorism ”i alla dess yttringar” bidragit till det internationella samfundets förståelse av Kashmirkonflikten, vilket återspeglas i OIC:s uttalanden eller enstaka uttalanden från FN-tjänstemän?
Har Kinas Bälte- och väginitiativ avstannat på grund av den självcentrerade suveränitetsfrågan som Indien tar upp som en metafor för att försköna sin berättelse om Himalayas gränstvist? Svaret är ett rungande ”nej”, igen. Faktum är att SCO:s medlemsländer omfamnar stora anslutningsprojekt som går förbi Indien på grund av dess svårlösta skillnader och tvister med Kina och Pakistan.
SCO och världsordningen
SCO-toppmötet 2023 ägde rum mot bakgrund av betydande händelser inom internationell säkerhet. Förmodligen beror den historiska betydelsen av årets SCO-toppmöte till stor del på den epokgörande utveckling som utspelar sig idag och som till stor del kommer att lägga grunden för världsordningen under 2000-talet. Både Rysslands och Kinas presidenter fokuserade i sina tal på detta ledmotiv i den moderna internationella situationen och drog upp perspektiv på SCO:s roll i en värld i omvandling.
För att citera från Rysslands president Vladimir Putins tal :
”Vi anser att det är viktigt att alla medlemmar i [SCO]-föreningen delar synsätt på situationen inom global politik, säkerhet, sociala och ekonomiska områden. Samtidigt är vår organisation starkt engagerad i att skapa en verkligt rättvis och multipolär världsordning, en ordning baserad på internationell rätt och gemensamma principer för ömsesidigt respektfullt samarbete mellan suveräna stater med FN:s centrala, samordnande roll. Det viktigaste är att detta är den konstruktiva grund som ligger till grund för SCO:s praktiska verksamhet…”
I sitt tal uppmanade Kinas president Xi Jinping också till att motverka hegemoni och maktpolitik, göra systemet för global styrning rättvisare och mer rättvist, och främja moderniseringen av det mänskliga samhället genom samordnade och ihållande ansträngningar för att främja lika rättigheter, lika möjligheter och rättvisa regler. för alla. Xi hävdade att den historiska trenden med fred, utveckling och win-win-samarbete inte går att stoppa och efterlyste ansträngningar för att upprätthålla regional fred och värna gemensam säkerhet och påminde sin publik om att upprätthållande av fred och säkerhet i SCO-regionen är ett gemensamt ansvar.
Både Putin och Xi ägnade tid åt att fördjupa sig i detta ämne. Det verkar som om de bor på samma planet. Däremot avfärdade det indiska uttalandet detta ämne ganska slentrianmässigt och kortfattat i två meningar. Modi sa:
”Den nuvarande tiden markerar en avgörande fas i globala angelägenheter. I en värld omgiven av konflikter, spänningar och pandemier; mat-, bränsle- och gödningskriser är en betydande utmaning för alla nationer.” Punkt!
Har Indien överhuvudtaget några synpunkter på en sådan ”avgörande fas i globala angelägenheter”? Istället tog Modis tal en omväg och vandrade planlöst genom Venus och Mars — Startups and Innovation; Traditionell medicin; Youth Empowerment; Digital inkludering; Delat buddhistiskt arv; Nya typer av bränsle; Koldioxidutsläpp i transportsektorn; Digital offentlig infrastruktur och så vidare – vilket ironiskt nog skulle ha fungerat i den döende SAARC ( Sydasiatiska föreningen för regionalt samarbete, etc.).
Detta börjar bli löjligt eftersom Indien låtsas att inte inse att SCO i grunden är en säkerhetsplattform. I verkligheten verkar Delhi bli allt mer frustrerad över att fler och fler länder från Sydasien (t.ex. Maldiverna, Bangladesh, Nepal, Pakistan) finner att SCO är ett alternativ till SAARC, som Indien styr mot en långsam död.
På liknande sätt strömmar länderna i Västasien (Bahrain, Kuwait, Förenade Arabemiraten, Saudiarabien, Qatar, Egypten och Turkiet, etc.) ivrigt till SCO och söker någon form av koppling till gruppen. Delhi kan inte stoppa dessa processer, samtidigt som man är oroad över att Kina kan dra fördel av detta och är osäker på hur multilateralismens nyfunna allvar i Indiens utvidgade grannskap faktiskt kan undergräva dess självbild. Denna självuppfattning som uppmuntras av väst handlar om att framställa Indien som den regionala makten nummer ett i sin egen region och den bredare regionen.
Visst är det Modi-regeringens eget val att lägga alla sina ägg i den amerikanska korgen när det gäller säkerheten i Indiska oceanen. Å andra sidan måste Indien också veta att detta är en motsägelsefull trend i regional politik när de regionala staterna överväldigande går in på SCO:s väg och till och med USA:s närmaste allierade i Gulfregionen skakar av sig västvärldens hegemoniska roll. De söker regional säkerhet under täckmantel av den unika rysk-kinesiska interaktionen.
Man ser Modi-regeringens ofattbara agenda att knyta landet till den amerikanska grupperingen, helt i strid med världstrenden där den globala södern äntligen bestämt och bestämt skakar av sig det västerländska oket.
I slutändan kommer det därför inte att finnas några lyssnare till de retoriska frågor som togs upp i den indiske premiärministerns uttalande vid SCO-toppmötet:
- ”Vi bör gemensamt fundera över om vi som organisation klarar av att uppfylla våra medarbetares ambitioner och förväntningar?”
- ”Är vi rustade för att ta oss an dagens utmaningar?”
- ”Utar SCO att utvecklas till en organisation som är fullt förberedd för framtiden?”
Det säger sig självt att ingen av SCO-medlemsstaterna – eller blivande regionala stater – kommer att vara det minsta intresserade av att lyssna på signalen från Indien.
SCO samlar den globala södern
Indiens missnöje med SCO kan inte längre döljas. Med ett öga på president Biden är detta ett naturligt resultat av Modi-regeringens lutning mot det amerikanska lägret. Men det mest beklagliga är att Indiens felaktiga inställning till SCO sammanfaller med USA:s planer på att distribuera NATO som den största säkerhetsleverantören i Asien.
Omedvetet eller på annat sätt undergräver Indiens beteende effektivt SCO:s solidaritet när det behövs som mest, och underbygger i sin tur USA:s så kallade Indo-Stillahavsstrategi.
Det indiska dubbelpratet är dock dömt att misslyckas. Skriften sitter redan på väggen när de stora staterna i Västasien går i tandem i samma riktning som Iran tog. Därför, oavsett om Indien gillar det eller inte, är gravitationskraften i SCO redan mot en bredare användning av nationella valutor för ömsesidiga uppgörelser och implementering av SCO-färdplanen för övergången till nationella valutor i ömsesidig handel, samordnade åtgärder för att avlägsna regleringsbarriärer, etablering av nödvändig betalningsinfrastruktur och det slutliga målet att skapa ett oberoende finansiellt system.
Det viktigaste är att trots Indiens ljumma inställning kommer SCO-länderna att prioritera att behandla hela den betydande portföljen av ansökningar från andra stater som vill samarbeta med dem i ett regionalt format i en eller annan form. Återigen, medan Indien mjukt borstar undan det ryska förslaget ”att omvandla den regionala SCO-strukturen mot terrorism till ett universellt centrum som kommer att ansvara för att svara på hela spektrumet av säkerhetshot” – med tanke på Delhis besatthet av att sätta Pakistan i samma ruta som terrorism. Men Putin betonade att frågan ”kräver det mest uppmärksamma och konstruktiva förhållningssättet”.
Putin menar det. Detta sätter Indien i ett dilemma. Men Indiens passion för att bekämpa terrorism börjar och slutar med Pakistan. Modi-regeringen är inte det minsta intresserad av USA:s innovativa användning av terrorism som ett geopolitiskt verktyg i olika delar av världen – det senaste fallet är USA-stödda drönarattacker mot Moskva och Moskvaregionen på nationaldagen 4 juli, som enligt den ryska UD, ”skulle ha varit omöjligt utan stöd från USA och dess NATO-allierade till Kievregimen, som fortsätter att kantra vapen in i Ukraina, inklusive drönare, utbilda drönaroperatörer och tillhandahålla underrättelser som är nödvändiga för sådana brott, inklusive civila och militära satellitbilder.”
Ryssland och Kina har ett särskilt fokus på att bygga upp SCO:s motståndskraft för att motverka USA:s inneslutningsstrategi mot dem. Det är därför att förvänta sig att SCO och BRICS på den internationella arenan är redo att bli de två viktigaste instrumenten för att främja ambitionerna i det globala södern.
Helt uppenbart kommer Kina och Ryssland att ta ledande roller för att skapa enighet i den globala södern. Se bara på Kinas freds- och försoningsinitiativ i Västasien eller de ryska insatserna i Afrika och Latinamerika eller i arbetet med OPEC Plus. Poängen är att Kina och Ryssland inte är historiskt befläckade som kolonialmakter. Å andra sidan, genom att hålla fast vid USA:s rockar, försvagar Indien bara sina egna anspråk som den självutnämnda ledaren för den globala södern. Ju tidigare Indien kommer överens med denna geopolitiska verklighet, desto bättre.
Så länge Indien förblir SCO-medlem är trenden sannolikt motstånd från andra medlemsländer att minska det regionala organet för att ventilera anklagelser mot Pakistan och Kina och förstöra organisationens arbete. När det gäller kärnan av SCO-territoriet, Centralasien, har därför nyligen ett nytt Kina-Centralasien-format på statschefsnivå (med ryskt stöd) etablerats, som kommer att träffas vartannat år. Regionen är mycket sårbar för de USA-sponsrade färgrevolutionerna och dagordningen för regimförändringar. Det är osannolikt att Moskva eller Peking initierade Delhi i denna stora utveckling i Eurasiens geopolitik.
Läs gärna: En ”axel av sju” (Kina, Ryssland, Centralasien), som komplement till SCO, Shangahikooperationen och Kina tar ledartröjan i Centralasien
Återigen kan en liknande trend förväntas när det gäller accelerationen av BRI i SCO-landskapet, med beslutet att utöka Kina-Pakistan ekonomiska korridor till Afghanistan, som i nästa fas kommer att koppla samman Centralasien. Likaså är det fullt tänkbart att den nya centralasiatiska gasallians som är på väg att växa fram på Rysslands initiativ så småningom kommer att ansluta Pakistan även via pipeline till de enorma ryska gasfälten.
Tanken tycks vinna mark i SCO-huvudstäderna att Indien vid något tillfälle kommer att få beskedet att det inte lönar sig att neka andra det man själv inte vill ha. SCO är fast beslutet att inte möta SAARC:s tragiska öde.
Man kan verkligen undra vem som sätter upp hinder för någon annan i de senaste indiska vändningarna i diplomatins salonger.
Den multipolära världen är egentligen redan här, den smög sig sakta in med Washingtons totalhaverier i Irak och Afghanistan.
Men den multipolära världen har inga strukturer, inga givna gemensamma regelverk och allra minst inga gemensamma värderingar. Därför fungerar inte dessa länders politiska radar när de omges av flera andra stormaktssubjekt som agerar kring dem.
Indien, med världens största befolkning, redan nu sägs det, som är mer förankrat i den engelskspråkiga världen och dess språkligt-kulturella koder och tankemönster än vi kan tro, är lätt att förleda om inte för London, så för Washington.
Modi klarade inte politiskt och diplomatiskt av Bidens och Washingtons senaste bjudning med frestelser i världspolitiken; eftersom man vill ha mycket på samma gång; säkerhet, diplomatiskt erkännande som ekonomisk och politisk stormakt, inflytande och respekt.
Indien kan inte det närmaste decennierna erhålla detta både från SCO och de anglo-amerikanska krafterna, både icke-asiatiska och icke-indiskaoceanländer och från sina asiatiska partners, genom ”att välja båda”.
Indien kommer att få lära sig, förmodligen den hårdare vägen, Napoleons klassiska insikt ”att ingenting är så svårt som när staten skall reformera sig själv”.
SCO saknar därutöver en viktig sammanhållande kraft, förutom de stora skillnaderna ekonomiskt, i politiska system och ideologiskt; nämligen ömsesidig tillit. Där visar sig akilleshälen i den nya multipolära världens alternativa strukturer; lojaliteterna kan och kommer att skifta. Många gånger, dessutom. Indiens nuvarande situation är bara ett symptom på denna svaghet; då många i SCO är ”vänner” och ”allierade” under tvång och tryck för att enbart slippa Washingtons tvång, diktat och pekpinnar.
Och det är ännu en farlig svaghet mellan skylla och karybdis i den anglo-amerikanska imperiala gamla världsordningen. Valen kommer att bli svåra, och en hel del felaktiga. Indien har precis begått det senaste, men knappast det sista bland sina övriga SCO-länder.
En intressant kommentar från dig Johan men hur är enigheten inom NATO?
Som jag sett nu verkar inte solidariteten inom NATO vara total.
Nationernas intressen, samt även de olika världsdelarnas intressen är ännu inte utplånat av den västerländska globala strävandet efter så kallad ”liberal demokrati”.
Jag läste senast idag på ett av mina favoritmedier, Fria Tider, att det startats ett nytt parti i Polen som växer med rekordfart.
Partiet är en konservativ utmanare till det regerande partiet Lag och Rättvisa.
Partiets rusande i opinionen beror antagligen till motståndet till EU och det abnorma stödet till Ukraina.
Det nya konservativa partiet väntas få vågmästarroll i nästa polska regering.
Partiet är i övrigt likt PiS med fokusering på familjen osv.
Fast skillnaden är fundamental. Nato har existerat sedan 1949, och alla medlemmar delar en viss värdegrund: demokratiska val, rättsstat och vissa (åtminstone) grundläggande mänskliga rättigheter -i vilka många fall självklart länder brutit å det allvarligaste mot detta.
SCO vet vi inte mycket om, inte heller vet medlemsländerna där något om någon gemensam värdegrund, och någon tvingande solidaritetsklausul tycks inte finnas.
När Azerbajdzjan anföll Armenien häromåret kring Nagorno-Karabach-frågan och anhöll om militär hjälp från Ryssland, Armeniens bokstavligaste närmsta allierade, blev svaret endast tystnad. Azerierna bekämpade ned armenierna med kraft av de vapen de köpt av Turkiet. SCO höll inte för denna prövning.
Nato har inte det minsta att göra med inrikespolitiska spörsmål som familjepolitik i dessa länder. Polen och Ungern är verkligen däremot Unionens reaktionära bad guys, och skulle inte idag antas som nya medlemmar i just unionen.
Spaniens Partido popular(PP) förutspås vinna spanska valet och måste då luta sig emot det reaktionära frankistiska Vox-partiet som ännu tycks föra den spanska fascismens fana högt. Det i kombination med Italiens nu lika högerreaktionära pseudofascister gör att Sydeuropa idag riskerar halka in på en mycket farlig och absolut improduktiv politisk väg.
En sak vet vi säkert om dessa högernationalistiska partier: de åstadkommer inga sociala och ekonomiska resultat någonstans där de regerat, tvärtom. De länder där de regerat är statsskulden skyhög, likaså arbetslöshet, bostadsbrist, social stagnation och politisk-ekonomisk korruption.
Europeiska unionen håller idag inne med stora federala medel till Polen och Ungern för deras brott mot rättssäkerhetsprinciper och medialagar. De partier som styr här är bara intresserade av de europeiska budgetmedlen och inte av solidariska europeiska jämlikhetsprinciper. Det europeiska samarbetet skapades en gång för att skydda minoriteter efter nazisternas och fascisternas bärsärkagång mot just många minoriteter. I det avseendet måste potentiella fiender till Europas fria folk straffas mycket hårt; i Polen, i Ungern, i Italien och i ett potentiellt brunt Spanien. Ekonomiskt har de inga som helst alternativ till medlemskap i unionen, då de snabbt samtliga skulle rusa mot statsbankrutt som i dagens Italien och Ungern. Mer av dålig högerreaktionär ekonomisk politik löser knappast dessa länders problem.
En värdegrund i handling för Nato är deltagande i folkrättsstridiga, odemokratiska krig som i Jugoslavien, Afghanistan, Irak och Libyen samt stöd till det ledande Nato-landet USA och dess imperialistiska politik och uppladdning för krig mot Ryssland och Kina.
Ja, Västeuropén har skämt ut sig i världen och det är just därför vi bevittnar multilateralistiska organisationer som BRICS och SCO växa och frodas.
Johan de Naucler är konservativ på det sättet han vill ha allt som förut.
Det vill säga att Västvärlden har den ledande rollen i världen.
Men på grund av bland annat det du Anders Romelsjö anför ovan så tror jag mer att den multipolära världen har framtiden för sig och den unipolära världen med t.ex. ”USA som världspolis” redan sett sina bästa dagar.
Jag hoppas Johan får uppleva att Nya Tider är att vänta.
https://www.nyatider.nu/sydamerikas-lander-historiska-ok-rika-naturtillgangar-och-en-riktning-bort-fran-dollarn/
Fast både insatserna i Afghanistan och Libyen var inte ”folkrättsstridiga” – de beslutades faktiskt i Förenta nationerna. Eftersom FN-beslut i t.ex. Säkerhetsrådet är direkt internationell lag kan de härlett ur det därför inte vara benämnda med just ordet ”folkrättsstridiga”. Insatsen gjordes på grund i just folkrätt, eller internationell lag, som är exakt synonym till det märkliga svenska ordet ”folkrätt” som jag personligen tycker är alltför ”luddigt”, så jag själv skriver ”internationell lag” alt. ”internationell rätt”, vilket är samma sak.
Däremot överträdde solklart bl.a. Nato-insatsen i Libyen alla givna mandat till att bli en ren statskupp, oacceptabelt lynchmord på statschefen Gadaffi och kastade in landet i ännu varande oförlåtligt kaos. Även mycket allvarliga krigsbrott begicks av de styrkor som initialt hade FN:s mandat i Afghanistan, redan hösten 2001.
Det finns inga internationella lagar i praktiken därför stormakter helt enkelt nonchalerar dem.
USA t.ex. erkänner inte några internationella domstolar för krigsbrott.
Internationella lagar utnyttjas mest som ursäkt samt att uppnå länders själviska syften.
Det är anmärkningsvärt att just Västvärldens länder brukar hävda så kallad internationell lag.
Det får mig att tro internationella lagar just är Västvärldens egna påhitt.
Jag tror att en multipolär världsordning kan göra de internationella lagarna mer rättvisa så de mer kan respekteras av världens samtliga länder.
Västvärldens självpåtagna ledande roll i världen måste få ett slut.
Därför den rollen bygger på girighet och hunger efter mera makt.
Det är upp till världens övriga länder att formera sig och utmana den västerländske girige borgarens begär efter mera makt, pengar och naturens resurser.
En bra början blir avdollariseringen av världshandeln.
Där handeln istället görs i växlande valutor allt efter nationernas egna önskemål.
Det är valutans riktiga frihet.
Nja, Arbetarklass, det där är ju inte korrekt.
De av FN inrättade krigsförbrytartribunalerna för inbördeskrigen i Jugoslavien liksom i Rwanda hade avgjort stöd av Clinton-regeringen i Washington, och för att inte nämna Nürnberg- och Tokyoprocesserna, varav den senare behandlade de närmast ofattbart grymma japanska krigsbrotten i Kina och andra länder åren 1937-1945.
Internationella krigsbrottsdomstolar skall principiellt i första hand vara komplement till inhemska nationella domstolar, när dessa senare inte kan anses ha kompetens eller förmåga att sköta dessa svåra mål själv, som t.ex. i Liberia, Rwanda och liknande. Vad amerikanerna står starkt för, liksom Ryssland och Kina har exakt samma ståndpunkt, är att de vill som stormakter och stora militärmakter sköta dessa ärenden på egen hand. Det är synd, men det är ofta stora aktiva stormakters rättsposition.
Är det någonstans borgarklassen och medelklassen ägande sina egna bostäder, aktieposter och stora privata egendomar så är det just i Ryssland och Kina. Där har ”borgarklassen” vuxit som snabbast de senaste trettio åren jämfört med några andra länder med industriproduktion. Däremot finns inte ord som ”borgarklass” i mediala sammanhang i Ryssland och Kina idag – det är länder som helt uppgivit och lämnat klassbegrepp och liknande indelningar i sin historia långt bakom sig.
Som det gamla ryska ordspråket heter: ”U bogatych svoich zakony” – ”De rika har egna lagar”. Det gäller även i dagens Ryssland. Tyvärr.
”En sak vet vi säkert om dessa högernationalistiska partier: de åstadkommer inga sociala och ekonomiska resultat någonstans där de regerat, tvärtom. De länder där de regerat är statsskulden skyhög, likaså arbetslöshet, bostadsbrist, social stagnation och politisk-ekonomisk korruption.”
En fördel med högernationalistiska partier är att de grusar borgarens strävan att erövra världen.
Högernationalistiska partierna fungerar som en broms i den liberala demokratin.
Sedan har du fel i att högernationalistiska partier misslyckas socialt och ekonomiskt.
Det högernationalistiska partiet i Polen har lyckats mycket bra med att göra landet till en ekonomisk framgång.
En framgång inte enbart för de rika utan som istället delas med hela folket.
Det är inte utan anledning PiS sitter i regeringsställning genom ett demokratiskt val.
Ingen har klagat på valen i Polen vad jag vet.
Till sist undrar jag om du tycker Indien bör gå med i NATO?
Man får nästan den aningen när jag läser din första kommentar.
1) Polen är i princip ett märkligt land i Centraleuropa. Under Jaruzelski infördes en rad sociala och ekonomiska reformer och som inget land i regionen har det inte genomgått några allvarliga ekonomiska kriser på över trettio år. Dagens PiS-regering har istort sett ärvt detta förhållandevis mycket goda tillstånd och fortsatt på den vägen. Innan 1991 var den ukrainska (sovjetiska) ekonomin på andra sidan gränsen i alla avseenden avgjort större än den polska, idag är den polska ekonomin mellan tumme och pekfinger ungefär 350-400% större än den ukrainska. Den polska ekonomiska och sociala utvecklingen sedan 1980-talet är en framgångssaga. Men inte den politiska.
Jag tycker personligen att en politisk utveckling gått över den ociviliserade osynliga kritcirkeln när politiska rörelser ger sig in i under-bältesfrågor och hur privatlivet skall se ut, för vuxna, myndiga människor. Då har ett styre blivit reaktionärt och auktoritärt, något som Europeiska unionen och Europarådets konvention just exakt skulle hindra efter 1945. Politiska rörelser som lägger sig i vuxnas personliga kärleksliv och privatliv hör inte hemma i det moderna vapen. Tyvärr har länder som Polen, Ungern och till exempel Ryska federationen gått den vägen.
Om någon fått intrycket med slutsatsen att ”Indien skall inbjudas till Nato”(och så vidare) har man dragit alltför väldigt långa slutsatser av min text.
Vad min syn på SCO, liksom CSTO, var att länderna i gruppen egentligen inte har någon gemensam värdegrund och samkörda ekonomiska strukturer och principer, att när ett mer attraktivt mål dyker upp så gav sig häromsistens plötsligt Indien sig ut på ”nya amerikanska äventyr”. Det är ju uppenbart.
Min poäng var att syna hur egentligen lojalitet, nära allierade och politiskt partnerskap fungerar i dessa sammanhang och organisationer? Vad håller dessa EGENTLIGEN samman förutom just att vilja slippa Washingtons pekpinnar och ofta eländiga styre?
Det vet vi faktiskt inte. De är nya och har inga interna tvingande solidaritetsklausuler mellan varandra. Skär det sig mellan Indien och Kina väger nog Indiens lojalitet mycket lätt.
Det brukar sägas i modern tid att det är just den ryska diplomatin som håller Indien och Kina i samma sammanträdesrum och inte på krigsfot (som häromårets gränsskjutningar i Himalaya), och det är en mycket skör tråd som håller dem samman. Tilltro länderna emellan verkar hittills inte särdeles hög.
Nej – jag är inte vare sig konservativ eller vill ha tillbaka någon värld som den var förr. Men jag skådar många hål och fällor för organisationer som SCO och CSTO i dagens värld; DÄRFÖR ATT DE INGÅENDE LÄNDERNA ÄR SÅ OFANTLIGT OLIKA, i alla avseenden.
Kan samarbetsformerna och förmågan bli framtida effektiva? Ingen vet. Skall det finnas ”ledarländer”? Skall ledarskap eller ordförandeskap skifta var 6:e eller 12:e månad, har eller saknar länder auktoritet och egen röst? Har länder som låt säga Mongoliet och lilla Kyrgyzstan något val och något att säga till om? Hur respekterar Kina och Ryssland dessa länders syn och inrikes förändringar? Vi minns den tadzjikiske presidentens utbrott förra året mot ryske presidenten Putin på ett sådant asiatiskt organisationsmöte, där han tyckte dessa mindre länder bara var röstboskap i dessa sammanhang, utan egna åsikter.
Utan tvekan skulle de ha mycket att lära av den europeiska unionens arbetsformer, för CSTO, SCO eller EAU (Euroasiska ekonomiska unionen). Hur de utvecklas och inte är svårt för alla att bedöma. De mest kritiska rösterna har till och med kallat dessa sammanslutningar för just ”organisationer för synnerligen odemokratiska korrupta länder” som bara vill komma ur de besvärliga samhällsutmaningarna med rättstat, tolerans och mänskliga rättigheter; tre egenskaper hos samhällen i modern tid som vi vet ger synnerliga goda resultat i tillväxt och samhällseffektivitet.
Som jag fattat är den gemensamma värdegrunden i SCO att det är NATO som är fienden.
En gemensam fiende brukar vara något som faktiskt skapar solidaritet och sammanhållning.
Hos oss är Västpropagandan hård för att se Ryssland som gemensam fiende.
Men jag upplever det som just propaganda och kan inte se Ryssland som någon fiende.
Det finns fler som reagerar som jag.
Nedan länkar jag till en känd amerikansk politiker som ser ut att ha långt vettigare tankar än de som regerar i Washington.
”– Det är inte USA:s uppgift att vara världspolis och byta ut regeringar runt om i världen. Det är olagligt. Vi borde inte bryta mot internationell rätt, säger han. Vi borde försöka förbättra våra relationer med Ryssland, inte försöka krossa Ryssland eller bestämma vem som ska vara deras ledare. Det är upp till ryssarna att bestämma det, inte oss.”
https://nyheter.swebbtv.se/kennedy-omojligt-for-ukraina-att-vinna-dodas-i-en-fasansfull-takt/
Det är naturligt att organisationer som SCO bildas i regionala sammanhang. Den amerikanska inblandningen i Asien har ju varit en konstant räcka av misstag och bakslag: alltifrån bildandet av de då regionala asiatiska motsvarigheterna till Nato: SEATO och CETO (som snart upplöstes av svaghet och misslyckanden), till de amerikanska kollapserna i Vietnam (1975), Iran (1979) och senare i Irak, Syrien och Afghanistan.
Att CSTO och SCO idag bildas är bra tecken rent regionalt – att släppa in det berömda ”amerikanska ledarskapet” i det inre av Asien (som makabert nog Brzezinski trodde på; behärskade Washington Centralasien, skulle man kunna styra hela den Euroasiatiska kontinenten), är ingenting något Kontinentalasiatiskt land idag skulle gå med på.
Det är bara det korkade och geopolitiskt efterblivna Europa, med närapå 900 miljoner invånare, som ännu tror att lillebror Amerika med 300 miljoner cowboyskallar och en dessutom mindre och mer konkurrensutsatt konsumtionsekonomi i denna världen, kan sköta Europas diplomati, utrikes- och säkerhetspolitik; dessutom ett dysfunktionellt land som faktiskt inte vinner några av sina krig sedan år 1945. Och i denna rosensöta Washingtonlögn lägger de europeiska politikerna alla ägg i dess korg.
Nu har vi haft amerikanska, kanadensiska och engelska trupper på det europeiska fastlandet i 78 år, sedan krigsslutet 1945. Man undrar när detta krigsslut verkligen tagit och är slut? Ska vi ha dessa icke-europeiska krafter i Europa i 78 år till? Till år 2101? Är det realistiskt?
För Asien är det självklart inte det. Därför finns de regionala CSTO och SCO. Asien kan både tänka och handla själv. Och det borde vi också göra i Europa: installera en helt europeiskt styrd säkerhetsordning och en generalstab styrd av europeiska länders officerare, och cowboys, bönder och engelska korkade lorder får vackert åka hem från Europa. Det är dags för det nu: Europa måste återeuropeiseras, avamerikaniseras och helt återta sin diplomatiska, säkerhets- och utrikespolitik i egen hand. Europeiska säkerhetsfrågor och Europas heliga jord skall inte beslutas om i något Vitt hus i Washington och av amerikanska tankesmedjor.
Det är dags för Europa att följa just Asiens väg: bilda våra egna CSTO, SCO och liknande: och styra Europa med europeiska värderingar och politiker. Det är dags för en AmExit ut ur Europa.
Det är ett stort misstag -på europeisk sida.
@Johan de Naucler 11 juli, 2023 At 19:20
Namnet NATO har existerat sedan 1949, men inte dagens organisation som har samma namn. Den 1949 organisationen som hette NATO var en motvikt till sovjets planer på att expandera och etablera en global erövring med kommunismen. Dagens NATO är inget annat än en repetition av Hitlers rustningar för att invadera Polen 1939, bara att nu är det USA som siktar på att invadera Ryssland och Kina och etablera en global militärdiktatur.
Demokrati betyder folkmakt. Vilka länder i väst tillåter folkmakt. I både Europa och USA är folkmakten effektivt blockerad, och länderna styrs mera som en gång Nazityskland, med intensiv propaganda. Hur är det med rättsstaten i Sverige? Det är ju helt politiskt styrt. Politiker tillsätter domare-nämndmän, och avskedar dom vid behov.
Vi vet mycket om SCO. Att medlemsländerna inte har en gemensam värdegrund, och det inte finns någon solidaritetsklausul, underkastelse, är ju just värdet av SCO. En multipolär ordning. NATO har USAs påtvingade värdegrund och påtvingade solidaritet, med USAs värderingar och solidaritet. Det är ju just definitionen av diktatur. SCO är inte en kopia av USA diktaturen NATO, och det är just avsikten. Just nu försöker ju USA påtvinga Europa sina värderingar och solidaritet, underkastelse – lyd!
Polen och Ungerns ”brott mot rättssäkerhetsprinciper och medialagar” är ju brott mot EUs påtvingade rättssäkerhetsprinciper och medialagar. EU diktaturen med andra ord. Lyd!
Det europeiska samarbetet skapades i realitet av USA, precis som USA en gång stödde Hitler för att ena Europa. Målsättningen då var pengar, målsättningen idag är pengar.
Bra kommentar Karl W,
De stora länderna i Öst eller länderna i Öst överhuvudtaget behöver ingen ”gemensam värdegrund” då de inte styrs av den girige borgarens välde.
Istället gäller den multipolära ordningen där varje land har sin tradition och kultur men behöver en gemensam säkerhetsorganisation för att skydda sig från Västvärldens intrångsförsök.
Må SCO lyckas med sin organisation för världsfredens skull.
Därför ett starkt SCO kan hålla NATO:s aggressionspolitik på behörigt avstånd.
Fast europeiska väljare kan tänka själv. Vi är inga hypnotiserade robotar.
När kan kinesiska väljare rösta på ett liberalt eller konservativt parti? När kommer kinesiska kommunistpartiet att gå i opposition? Det är demokrati i äkta arbete det.
Demokratin kommer från det gamla Grekland, en strikt europeisk tradition. Med deputerade som röstar i öppna, hemliga val, individuellt, efter lång debatt mellan styrande och opposition – precis som med de färgade runda stenmynten man lade ned i rösturnan på Sokrates tid, som i dagens europeiska demokratier.
Det är så långt i från dagens Kina man kan komma. Där sitter oppositionen i fängelse.
Europeiska väljare få tänka som deras härskare säger att de att ska tänka. Européer är vasaller inget annat. Därför är européer begå självmord för ukrozionazi regimen. Européer är slavar som gömmer sig bakom en fasad av ”demokrati”.
I det gamla Grekland kunde varken kvinnor eller slavar rösta – en strikt europeisk tradition det. Den omtalade grekiska demokratin var egentligen minoritetens styre eller herravälde. Precis som dagees demoNkratier i väst.
Om den så hypade amerikanska demoNkratin – the best democacy money can buy vill säga, läs nedan
https://www.globalresearch.ca/what-point-should-us-government-considered-illegitimate/5822569
@DE NAUCLÉR, Johan 12 juli, 2023 At 18:34
Om ”väljare kan tänka själv” i EU har dom inte visat mycket av den förmågan hittills. Dom är de facto just ”hypnotiserade robotar”, eller av USA propaganda indoktrinerade och hjärntvättade zombier. Det gäller speciellt diktaturen Sverige.
”När kan kinesiska väljare rösta på ett liberalt eller konservativt parti”. Det kunde man mellan 1913 och 1949 och det ledde till konstant krig och omkring 70 miljoner döda. Kina har sedan länge övergett den katastrofala och dysfunktionella västliga formen av ”demokratin” för ett system av folkstyre. I Kina väljer eller röstar vi inte på ”partier”, vi röstar på personer och kräver ansvar, eller avlägsnar dom och byter ut dom mot någon som är bättre lämpad för uppgiften.
Kommunistpartiet i Kina kan inte gå i ”opposition” för det är inget politisk parti, trots namnet. Det är en av nio folkrörelser som styr landet.
Demokratin i Grekland var folkmakt. Direktdemokrati. Folket röstade med handuppräckning i varenda fråga som angick dom och så fattades besluten. ”Demokratin” i Sverige är partimakt, Partierna fattar besluten. Folket tillåts inget inflytande.
De som sitter i fängelse i Kina är de som försökt undergräva folkmakten och samhället och återvända till perioden 1913 till 1949. Få vill ha den tillbaka med krig, död, lidande och svält.
Det finns ingen ”opposition” i Kina därför att man arbetar inte med att förstöra, demolera, skapa motsättningar och konflikt, utan för att samverka, utveckla och avancera. Det gör att någon ”opposition” inte kan utvecklas. Istället för att opponera sig mot något eliminerar man det som en opposition skulle opponera sig mot innan någon opposition utvedcklas. När regeringen har 98% folkstöd, vad skall någon ”opponera” sig mot och skapa en opposition mot.
Med andra ord, något som en opposition skulle opponera sig mot, elimineras innan en opposition uppstår. Så fungerar Kina.
Att Nato skulle ”vilja invadera Ryssland”?
Jag har aldrig varit en vän av Nato eller dess sedan 1990-talet utvidgningspolitik istället för att (när det verkligen gick) inkorporera just Ryssland i de europeiska strukturerna (bara USA satte motstånd), men att tro att Nato skulle ha som primära mål att ”invadera Ryssland”, då har man helt missuppfattat den geopolitiska verkligheten och vet mycket litet om militär strategi.
Rysslands grannar upplever ett reellt politiskt-militärt hot frpn ett ryskt statssystem som sedan tsar Peter I (den store) styrs av personer och dennes för dagen humör och tycken, och inte av lagar och regler, för maktutövning och maktskiften. Det är det som ibland kallas för Rysslands ”petrinska förbannelse”: politiska, ekonomiska, ideologiska och militära frågor lagda hos en enda person. Det är ett svårt centraliserat handikapp hos den ryska makten. Ärligt talat fungerade den sovjetiska Politbyrån (dock ej på Stalins tid) som en betydligt bättre institution att rådgöra idéer och strategier och komma fram till kollektiva beslut. Vi vet i vår tid från flera källor och återgivande i böcker, att i handuppräckningar i omröstningar så blev ibland en generalsekreterare som Brezjnev nedröstad, och fann sig självklart i det.
Nato bildades i stort sett mot Stalins dåliga humör efter kriget, och Nato försvarar idag Centraleuropa mot en viss herr Putins humörsvängningar och ofta dåligt historiskt pålästa påståenden där han väljer ut Rysslands förflutna som ur en fin chokladask vad som bör ”återupprättas”.
Förstår man inte den historiska skräcken för denna impulsiva kremlska makt för mycket små grannfolk som ester, letter, finländare liksom polacker -så har man inte förstått den ryska historien.
Putin ville hösten 2021 återigen med muntliga hot ha dessa länder i en ny ”rysk intressesfär”, vilket dessa folk, liksom det finska och ukrainska, inte ville ha vare sig som levande eller dödade; och Putin begick ett långsiktigt strategiskt och politiskt misstag.
Nu har Putin inte bara förlorat den ”tilltänkta intressesfären”, utan han har också fått Nato långt längre österut mot sig, på helt egen förskyllan. Putin har med egen kraft och fel strategi fått en helt ny taktisk verklighet att förhålla sig till; ty ingen av dess grannar vill leva under den ryska intressesfären, tvärtom.
Jag är själv emot Nato, men stödet i länder som de baltiska och polska, är avsevärt högt. Och de är nog ganska tacksamma dessa dagar att de just är med i Nato. Frivilligt dessutom. Hade de kastats in i en ny rysk intressesfär av 1800-talssnitt, hade det inte varit frivilligt.
När västmakterna ”gav bort” Tjeckoslovakien (och senare Österrike) 1938 till nazisterna (tjecker och slovaker tillfrågades inte) så var det moraliskt sista gången det gjordes i fredstid i Europa.
Putins 1800-talsstrategi har misslyckats, och hans såväl strategiska som taktiska position, liksom den politiska hemmavid, har misslyckats dessa år 2021-2023 -och inget av de strategiska mål med intressesfärer och en ny avrustad buffertzon i Centraleuropa har infriats.
Vi skådar en rysk samtida politik som helt enkelt har misslyckats.
Det enklaste hade varit en gång i världen att uppfylla Putins egen önskan i början på 00-talet att just få gå med i Nato. Det hade besparat Europa många då framtida problem.
Amerikanska sidan sade då klart nej, och därför har Rysslands säkerhetsisolering och Europas nu de facto-delning sina rötter i Washington.
Dagens situation är en önskesituation för Washington, men en mardröm för det nu reellt försvagade Europa, och ett från Europa helt avkapat Ryssland.
Putin har gått i Washingtons geopolitiska fälla. Med bravur dessutom.
Det är nog för tidigt att avfärda rysk samtida politik som misslyckad. Nato avvisade ryskt medlemskap förstås. Man behövde en fiende och fortsatte med att bygga upp Nato runt Ryssland, demoniserade Ryssland. Intressant att en majoritet av världens stater och invånare inte sluter upp bakom den illegala sanktionspolitiken mot Ryssland
Stalin hade inte alls något ”dåligt humör” efter kriget. Det vore en fördel om du gav exempel på det.
@Johan de Naucler 13 juli, 2023 At 11:51
Glöm inte att NATO är USA. USA har åtskilliga gånger förberett att invadera både Ryssland och Kina, och för närvarande driver USA ett invasionskrig i Ukraina. USA är ju ganska öppen med att man vill dela upp både Kina och Ryssland för att ta kontroll och komma åt naturrikedomarna.
NATO bildades i avsikt att USA skulle ta över kontrollen av regeringarna i Europa. 1949 NATO är inte samma NATO som 2023 NATO, men syftet är detsamma.
Eftersom ämnet handlar om det moderna Indiens nutida politik vill jag inte fransa ut det med Stalins ”sjukjournaler”.
Men i åtskilliga källor vet vi från flera memoarer att Stalin torde haft någon form av slaganfall under året 1945. Han blev även kvar ovanligt länge på semestrar vid Svarta havet sensomrar och höstar. Modern neurologisk kunskap har märkt att han efter denna tid rör sig allt stelare som just efter ett slaganfall/stroke. Det kan tydligen bero på en längre tids påverkan av s.k. multipla mini-strokes som även kan sätta sig på det psykiska, självklart.
Av alla Stalins nära medarbetare dessa år 1945-1953 vet vi från bl.a. Chrusjtjov och Kaganovitj att Stalins humör blev alltmer opålitligt. Den moderna stalinforskningen som bl.a. hos den nu ledande ryska forskaren på ämnet, Oleg Chlevnjuk, brukar även hävda Stalins fallande hjärnhälsa åren 1945-1953. Stalin avled ju även av en neurologisk sjukdom, en svår blödning i hjärnan orsakad av förmodligen upprepade mini-strokes och högt blodtryck.
Jag har ingen egen åsikt i saken, men Stalins dåliga humör och alltmer tilltagande isolering och opålitliga beteende efter kriget tyder ju på en långvarig dålig hjärn- och hjärnkärlhälsa. Hustrurna till Molotov och Kalinin sattes i läger och läget i ledningen var allt annat än harmoniskt.
Men börja i dagens moderna ryska stalinforskning; Chlevnjuk lär säkert inte tilltala några stalinanhängare, men den är modern, samtida rysk forskning.
Intressant.
Kan högt blodtryck ge upphov till aggressioner och humörsvängningar?
På något vis låter det sannolikt.
Personer med lågt blodtryck har ofta lugnare humör?
Redaktören här verkar vara en lugn och samlad man.
Inget högt blodtryck där?
Blodet ”svallar” brukar man säga.
Det påstås mycket om Josef Stalin men att var nyckfull verkar samstämmigt.
Vad säger ryssar själva om Stalin?
https://vz.ru/world/2023/7/15/1220654.html
Kina uppmanar Ryssland att gemensamt ”styra reformen av den globala styrningen i rätt riktning.” Detta officiella uttalande av Xi Jinping är svårt att förstå på annat sätt än som en direkt signal om möjligheten att ömsesidigt skapa spelreglerna för resten av världen. Vad exakt betyder denna signal och varför behöver Peking Moskvas hjälp i en så grundläggande fråga?
Chimerica. Så i början av 2000-talet kallade några amerikanska experter en viss kinesisk-amerikansk allians (Chimerica, från Kina och Amerika), som kunde styra den moderna världen.
Alliansen blev dock inte verklighet till slut. Washington ville inte dela verklig makt, och Kina vägrade spela rollen som ett amerikanskt språkrör och bärare av skal (ekonomisk, politisk, vad som helst). Och istället för en allians sker en upptrappning av förbindelserna mellan USA och Kina idag.
Och därför har ett nytt begrepp inför våra ögon vuxit fram och förstärks i media – låt oss kalla det till exempel Kirussika. Rysk-kinesisk allians för att hantera den moderna världen. Man kan till och med säga att det inte bara är några enskilda statsvetare som nu talar om honom, utan Kinas chef, Xi Jinping, själv.
Man klarar sig inte: Vid ett möte med den ryska federationens talman Valentina Matviyenko föreslog den kinesiska ledaren att Moskva skulle arbeta tillsammans för att ”styra globala styrelseformer i rätt riktning, skydda de gemensamma intressena för tillväxtmarknader och utvecklingsländer.” Enkelt uttryckt, fyra händer för att hantera omvandlingen av den unipolära världen till en multipolär och föreskriva reglerna för denna nya värld.
Ett högljutt uttalande som inte varit kännetecknande för kinesisk diplomati förrän nyligen, men som helt passar in i Kinas nya, mer aktiva utrikespolitik. Det globala internationella systemet som det för närvarande existerar håller på att gå mot sitt slut. ”Den kinesiska ledningen är medveten om att de institutioner som skapades efter andra världskriget inte längre fungerar effektivt. Inom en snar framtid kommer den oundvikliga förnyelsen av dessa strukturer att följa, vilket innebär att världen kommer att stå inför en global skakning. Och i den här kampen behöver Kina allierade”, förklarar Elena Suponina, en statsvetare i internationella frågor, för tidningen VZGLYAD.
Det verkar, varför behöver Peking allierade? Idag är den kinesiska ekonomin den andra (och enligt vissa källor den första) i världen. När det gäller befolkning delar Kina första / andra platsen med Indien, men den kinesiska befolkningen är fortfarande mer välmående och monolitisk. Kinesisk vetenskap är inte längre skärpt för att kopiera västerländsk teknologi, och på vissa områden (samma kvantberäkningar) ligger före amerikanerna. Ja, alla dessa framgångar är uppenbara. Men det finns också nackdelar – med pengarna och tekniken har Kina varken den nödvändiga bilden eller en betydande politisk resurs för global styrning. På grund av detta kan han inte kontrollera affärer ensam, inte ens i sin periferi.
”Kina kan inte på egen hand kontrollera Centralasien, eftersom det inte har tillräckliga resurser och kompetenser, och det uppfattas också av befolkningen i regionen som en aggressiv fientlig kraft. Peking interagerar nu med regionen främst som en källa till råvaror och, i mindre utsträckning, som en transitzon. Humanitära projekt och informationsprojekt har praktiskt taget ingen effekt på den ultrahöga nivån av sinofobi i regionen. Kina är inte betrodd och kommer inte att litas på inom en snar framtid”, förklarar Nikita Mendkovich, chef för Eurasian Analytical Club, till tidningen VZGLYAD.
Moskva ger relation: Det är därför Kina behöver allierade. De som han inte har motstridiga intressen med (det vill säga Indien försvinner). De som är involverade i global politik (det vill säga inte Sydafrika med Brasilien). De som Kina för det mesta har gemensamma fiender och vänner med (det vill säga inte Saudiarabien och Iran). Slutligen, de som är bland de ledande världsmakterna – det vill säga Ryssland. Den enda kandidaten, faktiskt, som kan stänga kinesiska svagheter och brister.
Till exempel i samma Centralasien. ”Moskva har en enorm auktoritet i regionen, trots den ryssofobiska propagandan som finansierats av USA. De senaste undersökningarna från amerikanska icke-statliga organisationer visar ryska tv-kanalers enorma popularitet, i nästan alla republiker talar den utbildade klassen ryska, domstolsutslag och speciallitteratur är skriven på samma språk på alla områden”, fortsätter Nikita Mendkovich att förklara. En liknande situation håller på att dyka upp i andra regioner i det globala södern – till exempel i Afrika.
Och poängen här är inte bara Kinas önskan att utvinna resurser från dessa länder – Kinas utrikespolitik är inte försedd med någon form av humanitär komponent baserad på en global, på ett bra sätt, missionär idé. ”Den kinesiska drömmen är det kinesiska folkets välstånd. När Kina talar om begreppet globalt välstånd måste man förstå att kineserna i första hand är måna om sitt eget välbefinnande. Det vill säga stabiliteten i det kinesiska samhället, förbättringen av kinesiska medborgares välbefinnande, tillväxten av välståndet för den kinesiska medelklassen, utjämningen av inkomster med en rättvis fördelning mellan de kinesiska provinserna”, förklarar Elena Suponina.
Faktum är att Ryssland har en enorm erfarenhet av internationalism, från uppriktiga ansträngningar för att industrialisera utvecklingsländer till humanitära uppdrag och studentutbildning. Därför, inte bara i Centralasien, utan också i Afrika, litar Ryssland mer på än kineserna. Slutligen tvekar Ryssland – till skillnad från Kina – inte att använda våld för att skydda sina partner. Antingen direkt (genom VKS i samma Syrien), eller genom PMC (som i Afrika). Och den ryska armén – till skillnad från kineserna – har redan stridserfarenhet av att föra ett riktigt konventionellt krig. ”Kina har helt enkelt inte tillräckligt med militär makt som Ryssland har”, förklarar Alexei Mukhin, generaldirektör för Center for Political Information, till tidningen VZGLYAD. Därför förlitar de sig mer på Ryssland än på Kina, och till och med i viss mån vill de balansera det kinesiska inflytandet med det ryska (till exempel inte bara i Afrika utan även i Mellanöstern).
Matchar vi?: När det gäller Rysslands intresse för denna Kirussika måste två frågor lösas här. Och den första av dem – vilken plats kommer Ryska federationen att ta i den?
”När man skapar ett nytt säkerhetssystem i systemet för internationella relationer kommer Kina att försöka spela en ledande roll, och många andra kommer att följa efter. Med Ryssland talar Kina på lika villkor, vilket inte kan annat än att smickra, men vidare samtal på lika villkor kommer att bero på läget i Ryssland och dess omgivning. Och om Moskva vill förbli jämlikt måste det utveckla sin ekonomi och stärka sitt samhälle”, säger Elena Suponina.
Matviyenko förmedlade ett budskap från Putin till Xi Jinping
Matvienko: Ryssland kan räkna med Kinas solida, vänliga axel
Xi Jinping säger att han förväntar sig att Putin besöker Kina i oktober
Här kommer mycket också att bero på läget i Ukraina – och ur denna synvinkel kommer Moskva helt enkelt inte att kunna spela en annan roll än en jämställd. När allt kommer omkring, om hon vinner, kommer det, med hänsyn till hennes kraftigt ökande auktoritet, inte att bli tal om någon ”lillebror”. Om den förlorar kommer det att vara möjligt att helt glömma bort någon form av partnerskap.
Den andra frågan är hur andra stormakter i det globala södern kommer att se på detta bilaterala partnerskap. Till exempel samma Indien, som Peking fortfarande är en rival för. Kommer vi inte att förstöra relationerna med New Delhi med en sådan allians?
Med en hög grad av sannolikhet – vi kommer inte att förstöra. Först och främst, eftersom Indien perfekt förstår kärnan i rysk-kinesiska relationer, att de inte är riktade mot indiska intressen.
”Kina och Ryssland är långsiktiga partner på grund av att båda länderna är föremål för Natos aggression: Ryssland i Ukraina och Kina i Taiwan. Därför var, är och kommer samarbete att vara, särskilt inom ramen för att motverka västerländsk aggression i andra regioner. Detta har aldrig haft en dålig effekt på de rysk-indiska relationerna, som är av förtroendefull karaktär, så New Delhi kan vara säkra på att våra relationer med Kina inte kommer att vändas mot Indien”, tror Nikita Mendkovich.
Dessutom är det ingen som hindrar Moskva från att dra in New Delhi i denna styrelseprocess. Och här är det främsta hindret inte kineserna, utan indianerna själva, som fortfarande försöker spela multivektordiplomati.
@Ivan 15 juli, 2023 At 14:11
Nej Ivan, Xi har inte uppmanat att ”styra reformen av den globala styrningen i rätt riktning.”. Vad han sa var att Ryssland och Kina borde leda, inte styra, en global reform.
Styra är hur USA arbetar, tvång med hot om militära våld, ekonomiska sanktioner, och förföljelser.
Att leda är att uppträda som ett föredöme som andra väljer att följa av egen vilja. Det är stor skillnad.
Glöm inte grunden i Kinas ledning, filosoferna, att leda folk är att följa dom. Det är precis så Kina fungerar idag. Folket leder regeringen, olika länder som Sverige eller USA där regeringen styr folket. Kina är inte ett homogent land med en monolitisk befolkning, och Kina har redan lyckats med denna filosofi. 98% folkstöd. Inget annat land har lyckats.
Någon rysk – kinesisk ”allians” finns inte, bara att länderna har funnit goda anledningar till att samarbeta. Detta sprider sig som allt fler länder och folk tar avstånd från USAs styrning, eller tvångsstyrning. ”Allians” betyder just styrning.
”har Kina varken den nödvändiga bilden eller en betydande politisk resurs för global styrning.”
Eftersom Kina inte arbetar med ”styrning” utan ledning är detta irrelevant. Kina har inga allierade, gisslan, som USA, Kina har allt fler följare. SCO eller BRI eller BRICS, med flera
Kinas utrikespolitik är verkligen försedd med humanitär komponenter, att utveckla dessa länder att växa ur fattigdomen och ”styrningen” av USA.
Kinas egen målsättning är ett välmående, fredligt och harmoniskt samhälle, inte ett uppifrån styrt samhälle. Jämlikhet är välmående och tillfredsställelse för individen och familjen, inte pengar.
Avsikten med Kinas militära makt är inte att styra eller plundra andra, som USA, utan att förhindra styrning och plundring v andra, som USA.
Om du övergav att själv styras av den amerikanska propaganda, får du det bättre rätt.