Sluta skjuta upp rättvisan för palestinierna!

Denna artikel har skrivits av Gunnar Olofsson, som är medlem i förbundsstyrelsen för Palestinagrupperna i Sverige. En av många artiklar av honom som jag fått publicera.

I samband med bildandet av staten Israel 1948 fördrevs runt 750.000 palestinier från sina hem. Under kriget mellan Israel och Arabstaterna 1967, då Israel till slut ockuperade hela Palestina, tillkom ytterligare runt 320.000 flyktingar. Inte många av alla dessa människor, eller deras barn, har hittills – trots en rad olika FN-beslut och resolutioner – fått möjlighet att återvända till de platser där de tidigare bodde.

Frågan om de palestinska flyktingarna har länge varit satt på undantag. I Osloavtalet 1993 – som i praktiken innebar ett ömsesidigt erkännande av Israel och Palestina som två separata oberoende stater sida vid sida – hänfördes frågan till de som skulle lösas efter ett fem år långt övergångsavtal. Men längre än så har man aldrig kommit.

I den nyligen utgivna rapporten ”Uppskjuten rättvisa” (”Justice postponed”), skriven av den välkände diplomaten och människorättsexperten Thomas Hammarberg för Utrikespolitiska Institutets räkning, konstateras att flyktingarnas situation fortfarande är miserabel och i längden inte hållbar, och att något måste göras.

Enligt FN:s organ för palestinska flyktingar, UNRWA, uppgår antalet registrerade flyktingar i nuläget till drygt 5 miljoner. De flesta finns i flyktingläger, idag i praktiken ofta regelrätta städer, i Libanon, Syrien och Jordanien. Men runt 800.000 bor också på det ockuperade Västbanken, och i Gaza är omkring 1,3 miljoner av områdets 1,9 miljoner invånare flyktingar från nuvarande Israel.

Enligt FN-resolution 194, tillkommen efter kriget 1948, skulle alla flyktingar som så ville få återvända ”vid första genomförbara tidpunkt” (artikel 11). Resolution 3236 (1974) bekräftar rätten för flyktingarna att återvända, och resolution 52 / 59 (1997) samma rätt för flyktingarna från kriget 1967. Enligt FN:s allmänna deklaration om mänskliga rättigheter har var och en ”rätt att lämna varje land, inbegripet sitt eget, och att återvända till sitt eget land” (artikel 13). Trots detta har ingenting hänt. Israel förnekar helt något som helst ansvar för flyktingsituationen och fortsätter att, i strid med folkrätten, neka flyktingarna återvändande till såväl Israel som till de ockuperade områdena.

Flyktingarnas situation varierar från land till land. I Libanon saknar de i stort sett alla rättigheter, bor i läger strikt kontrollerade av den libanesiska armén och får inte arbeta med någonting som kan konkurrera med libanesisk verksamhet. I Syrien har situationen, fram till kriget, varit mycket bättre och i Jordanien har palestinierna i stort sett haft fulla medborgerliga rättigheter. Värst är situationen i Gaza där den israeliska blockaden, och olika militära angrepp, resulterat i brist på allt från sjukvård till fungerande el, vatten och avloppssystem, en arbetslöshet på 50% och att 80% av befolkningen är beroende av livsmedelsbistånd. 30% av barnen i Gaza är så traumatiserade av sina upplevelser att de är i behov av psykologiskt omhändertagande.

Sedan USA-presidenten Trump beslutat att, som ett led i en politisk utpressning mot palestinierna, dra in stöd till UNRWA, har situationen allvarligt förvärrats. I nuläget är verksamheten vid runt 700 skolor och 150 sjukvårdscentra hotad, och UNRWA har gått ut med en kampanj, #DignityisPriceless, för att få världens regeringar att snabbt fylla gapet i budgeten med nya donationer.

Flyktingfrågan har för länge sedan nått bäst före-datum, och måste lösas. Hammarbergs rapport ger några konkreta förslag:

· Mest akut är att lösa UNRWA:s ekonomiska kris. Ansvarstagande regeringar måste omedelbart gå in med medel för att hindra en redan pågående humanitär kris att förvärras

· De palestinska flyktingarna måste få samma status som andra flyktingar, och inte diskrimineras i de länder där de nu vistas

· Flyktingarnas rätt att återvända måste erkännas av alla parter, inklusive Israel, och ett FN-organ och en fond upprättas för att organisera, och finansiera, återvändandet

· I första hand skall alla flyktingar garanteras medborgarskap i den palestinska staten, som måste befrias från ockupation. En del palestinier, som så önskar, kan – i olika omgångar om 100-150.000 individer – integreras i den israeliska staten. De som inte alls önskar återvända skall få ekonomisk kompensation för vad de förlorat.

Det är fullt möjligt att lösa flyktingfrågan utan att vare sig Israel eller Palestina hotas till sin säkerhet eller den identitet man vill behålla. Villkoret är förstås att man kommer till en lösning vad gäller ockupationen – att de illegala israeliska bosättarna och militärerna på Västbanken dras hem och blockaden av Gaza upphör. Det är direkt pinsamt att den svenska regeringen, efter två år i FN:s säkerhetsråd, inte lyckats få till något enda förslag om hur det internationella samfundet skall komma vidare i frågan. Hela situationen är i nuläget på katastrofkurs, och det finns ingen mer tid att uppskjuta en rättvis lösning av vare sig flyktingfrågan eller ockupationen som helhet. Hur långt skall det behöva gå innan våra politiker inser detta?