Spannmålsuppgörelsen med Ukraina är en glädjebesked. Men vägen till fred är lång och krokig

Zelensky sade: ””Att frysa konflikten med Ryska federationen innebär en paus som ger Ryska federationen en vilopaus. De kommer inte att använda denna paus för att ändra sin geopolitik eller för att avstå från sina anspråk på de forna sovjetrepublikerna.” Vita huset tillkännagav på fredagen också 270 miljoner dollar i nytt stöd till Kiev, vilket inkluderar ytterligare fyra HIMARS och upp till 580 Phoenix Ghost-drobotar, ”som produceras specifikt för Ukraina”.

Med detta sagt kvarstår faktum att veteaffären är ännu ett exempel på sanktionsupphävande från EU:s sida, där även EU:s egna intressen är inblandade. Särskilt bristen på gödningsmedel har blivit en het fråga i Europa, som nyligen bevittnat lantbrukarnas protester.

Det är säkert att saker och ting börjar bli mer och mer sammanhängande. EU har allt svårare att komma med trovärdiga sanktionspaket längre. Efter olja, gas och gödningsmedel blockerade EU i torsdags ett förslag om att sanktionera ett ryskt metallföretag, som är en viktig leverantör av titan till Airbus.

Ungerns premiärminister Viktor Orban uttryckte förmodligen en tanke som håller på att vinna terräng i det europeiska medvetandet när han i ett tal i Rumänien i lördags sade att EU behöver en ny strategi för kriget i Ukraina, eftersom sanktionerna mot Moskva inte har fungerat. ”Det behövs en ny strategi som bör fokusera på fredssamtal och utarbetande av ett bra fredsförslag … i stället för att vinna kriget”, sade Orban.

Orban påminde om att västvärldens strategi har byggts på fyra pelare: för det första att Ukraina skulle vinna ett krig mot Ryssland med Natos vapen, för det andra att sanktioner skulle försvaga Ryssland och destabilisera dess ledarskap, för det tredje att sanktioner skulle skada Ryssland mer än Europa och för det fjärde att världen skulle ställa upp till stöd för Europa.

Denna strategi har misslyckats, enligt Orban, eftersom regeringarna i Europa kollapsar ”som dominobrickor”, energipriserna har skjutit i höjden och en ny strategi behövs nu. ”Vi sitter i en bil som har punktering i alla fyra däcken, det är helt klart att kriget inte kan vinnas på det här sättet”, sade han och tillade att Ukraina aldrig kommer att vinna kriget på det här sättet ”helt enkelt därför att den ryska armén har asymmetrisk dominans”.

Betecknande är att vid sidan av det enkla talet var det viktigaste i Orbans tal hans uppmaning till samtal mellan USA och Ryssland. ”Endast samtal mellan Ryssland och USA kan göra slut på konflikten eftersom Ryssland vill ha säkerhetsgarantier” som endast Washington kan ge”, sade Orban.

Orbans tal kom bara två dagar efter ett oannonserat besök i Moskva av den ungerske utrikesministern Peter Szijjarto i torsdags, som till synes skulle diskutera med sin kollega Sergej Lavrov om möjligheten att säkra fler gasleveranser från Ryssland. Intressant nog flög Szijjarto till Moskva från Washington.

När han var i Washington uppmanade Szijjarto i en intervju med Washington Times till omedelbara samtal för att få slut på kriget i Ukraina och sade att ”alla krig slutar i förhandlingar” och att världen borde fokusera på hur man kan uppnå fred genom att snabbt få till stånd ett upphörande av den nästan fem månader gamla konflikten.

Naturligtvis är Orbans referenser för att underlätta samtal mellan USA och Ryssland oklanderliga – och makalösa. Den kända okända frågan här är om det finns ett tillräckligt intresse bland de stridande parterna för att frysa konflikten i nuläget. Ryssland verkar insistera på att alla fredssamtal i detta skede måste erkänna dess kontroll över inte bara Donbass utan även de södra regionerna Kherson och Zaporizhia. Det talas också om att de särskilda militära operationerna ska gå långt utöver de ursprungligen fastställda parametrarna. Kharkivfronten har faktiskt blivit kinetisk.

Moskva-pressen och TV har rapporterat att det pågår förberedelser för att hålla folkomröstningar i Kherson och Zaporizhia om deras integrering i Ryssland. I onsdags, kvällen före de ”goda” nyheterna om spannmålsuppgörelsen, hävdade Vita husets talesman John Kirby att ”Ryssland börjar rulla ut en version av vad man skulle kunna kalla en annekteringsspelbok” och att det finns ”gott om bevis i underrättelsetjänsten och i det offentliga rummet” för Rysslands pågående ansträngningar, som bland annat innebär att man installerar rubeln som nationell valuta i de områden som man avser att annektera, precis som man gjorde på Krim.

Ett sätt att tolka Kirbys retorik är att det kan vara ett öppningsskott? Men det paradoxala är att ju längre kriget pågår, desto större blir Rysslands kravskala och till hösten/vintern kan de ryska kraven mycket väl komma att omfatta Kharkiv – och möjligen även Odessa-regionen.

Varför Biden misslyckades

Å andra sidan är den geopolitiska verkligheten den att Rysslands diplomatiska manöverutrymme också utvidgas och eventuellt överträffar Washingtons. I den kritiska västasiatiska teatern, som historiskt sett har varit viktig för västvärldens strategi för det kalla kriget mot det forna Sovjetunionen, försökte till exempel president Biden övertyga de nio arabiska ledare som han träffade i Jeddah förra veckan om att ett återuppväckande kallt krig är på väg till Mellanöstern och att de skulle ställa sig på USA:s sida mot Ryssland (och Kina), men ”fann inga mottagare för sitt budskap, inte ens när han lade till Iran i ekvationen”, för att citera David Ottaway vid Wilson Center.

Dessa arabiska ledares offentliga tystnad när det gällde Bidens tal om ett kallt krig eller till och med USA:s och Israels konfrontation med Iran på grund av dess accelererande kärnvapenprogram var öronbedövande. I tisdags gav Irans högste ledare Ayatollah Ali Khamenei under sitt möte med president Putin ett rungande stöd till Rysslands krig i Ukraina, vilket gick längre än Kremls alla andra allierade som stödde Moskva i Ukrainakrisen, och signalerade en mycket starkare allians mellan Moskva och Teheran på väg att växa fram.

Samtidigt, i en dramatisk uppvisning av Rysslands inflytande i Västasien, hade Putin efter sin återkomst från Teheran ett telefonsamtal med Saudiarabiens kronprins Mohammed bin Salman Al Saud ”med tonvikt på en utvidgning av ömsesidigt fördelaktiga handels- och ekonomiska förbindelser” där de ”undersökte utvecklingen på den globala oljemarknaden”, ”fokuserade på vikten av ytterligare samordning inom OPEC+” och ”med tillfredsställelse noterade att OPEC+-medlemmarna konsekvent uppfyller sina skyldigheter för att upprätthålla den nödvändiga balansen och stabiliteten på den globala energimarknaden”.

Återigen, på torsdagen, samtidigt som Istanbulavtalen om spannmålsexport undertecknades, undertecknade Putin ett dekret om att det andra toppmötet mellan Ryssland och Afrika och andra evenemang i Ryssland-Afrika-formatet ska hållas i Ryssland 2023, medan Lavrov på söndagen gav sig ut på en Afrika-turné för att följa upp detta, med början i Egypten. Det råder ingen tvekan om att Rysslands spannmålsleveranskedjor med afrikanska länder över hela kontinenten nu är återställda, och Lavrov kommer att komplettera Moskvas dynamiska dagordning med den afrikanska kontinenten med nyare samarbetsområden med särskild uppmärksamhet på situationen kring Ukraina.

Kontrasten mellan USA:s och Rysslands kreativitet på det diplomatiska planet kunde inte vara skarpare. Biden lovade en utrikespolitik i den amerikanska medelklassens intresse. Vad hände med den? Har inte Bidens presidentskap tappat greppet? Ju tidigare fredsförhandlingarna i Ukraina inleds, desto bättre chans för det västliga kortet i de långa och svåra förhandlingar som väntar.

Det är klokt att ta vara på den ”goda känslan” som spannmålsuppgörelsen ger för att inleda förhandlingar med Ryssland. Annars kan 2022 bli det sista året som Ukraina skulle ha exporterat sin spannmål via sina egna hamnar vid Svarta havet. Den icke-västliga världen, som har sina prioriteringar på utvecklingsagendan och som kämpar med recession och pandemier, har inget intresse av att ansluta sig till USA:s nya kalla krig mot Ryssland och Kina.

Det måste väl finnas något annat sätt att återvinna USA:s ledande roll i världen? Washington inser inte hur mycket det ligger i USA:s intresse att ompröva Ukrainastrategin och förbindelserna med Ryssland.

Vad Bidens senaste utlandsresor understryker är att ”den skada som årtionden av missriktad amerikansk geopolitik har orsakat kan inte göras ogjord”, medan å andra sidan ”de ekonomiska konsekvenserna av kriget i Ukraina kommer att driva försvagade styrande institutioner till kollaps… (och) pelarna i USA:s egen liberala regim är under attack”. Detta är utdrag ur en brännande artikel med titeln Why Biden Failed, författad av Adam Tooze, den välkände brittiske historikern som är professor vid Columbia University och direktör för European Institute.

Professor Tooze skrev förra veckan: ”Samtidigt kommer de ekonomiska konsekvenserna av kriget i Ukraina att driva försvagade styrande institutioner till kollaps. Och samtidigt som Washington försöker smickra ”demokratier mot autokratier” utomlands är pelarna i USA:s egen liberala regim under attack. Omkullkastandet av Roe vs Wade möjliggör det reaktionära förnekandet av reproduktiva rättigheter i hela det röda USA.

”Den (amerikanska) Högsta domstolen är också inställd på att riva ner de rättsliga grunderna för viktiga miljöbestämmelser… Om Bidens plan var att stabilisera den amerikanska demokratin med progressiv politik – en uppdaterad New Deal för 2000-talet – är slutsatsen nu att hans presidentskap har misslyckats.”

M. K. Bhadrakumar är en pensionerad indisk karriärdiplomat. Han har tjänstgjort i bland annat Sovjetunionen, Pakistan, Iran och Afghanistan. Han skriver Indian Punchline. Indien har nära band med Ryssland och Bhadrakumar speglar en åsikt i Indien och stora delar av Asien, vilken skiljer sig väsentligt från den europeiska.
Du hittar andra artiklar av honom här.