Srebrenica än en gång

Ned anledning av årsdagen av massakern i Srebenica återpubliceras denna artikel som verkar vara aktuell. FN lär ha fastställt att det är folkmord. Medan de över 1 miljon döda (lågt räknat), minst 100 gånger fler än antalet som uppges ha dödats till följd av USA:s och Storbritanniens angreppskrig mot Irak inte alls kallas folkmord… Det har blivit nästan farligt att ifrågasätta den officiella versionen.

Nobelpristagaren Peter Handskes ifrågasättande av den officiella versionen av kriget är en del av bakgrunden till denna artikel. Detta ledde till ett  fördömandet av 2019 års  Nobelpristagare i litteratur för att denne vågat ifrågasätta delar av den USA-sanktionerade berättelsen om krigen i Jugoslavien som svenska medier lydigt, och förmodligen ganska okunnigt för ut.

Rekommenderar denna artikel Rätt ge Nobelpris till Peter Handke? – ”Är han en obehaglig sanningssägare? Dödade Natos: bombningar fler än massakern i Srebenica?

I Jugoslavien-kriget dog ungefär 100 000 människor. Vad ska man kalla de övriga 90 000 dödsfallen om man talar om folkmord i Srebenica? När ska Natos:s brutala bombningar av Serbien i 11 veckor 1999 granskas kritiskt?

Jag väljer att återpublicera en artikel av den amerikanska författaren Diana Johnstone som skrivit boken Dårarnas korståg, och som reder ut en del viktiga förhållanden om Srebenica och besvarar åtminstone några av läsarens frågor. Artikeln har publicerats 2005 på Tidskrift för Folkets Rättigheter 2012: Krig som ursäkt för mer krig – Srebrenica än en gång.

Därmed inte sagt att jag hålla med henne om allt.

Först publicerad i Counterpunch 2005, innan Milosevic första gången av två frikändes av Internationella domstolen.Counterpunch.

På siten ovan skrev man då inledningsvis ”I återkommande artiklar, inslag och nyhetsrapporter trummar medierna in budskapet om ”folkmordet i Srebrenica” som det mest förfärliga brottet i Europa sedan andra världskriget, för närvarande i anslutning till rättegången mot Ratko Mladic. Statssekreteraren Jasenko Selimovic (fp) kritiserar till och med TT för att nyhetsbyrån i ett meddelande använt order ”massaker” i stället för ”folkmord”. I nedanstående artikel skriven 2005 granskar Diana Johnstone myten om ”Srebrenica”.
”

---

Krig som ursäkt för mer krig – Srebrenica än en gång

Sommaren 2005 anslöt sig nästan hela det politiska spektrumet i västvärlden till kören av självgisslare i anslutning till tioårsdagen av Srebrenicamassakern. Det dominerande temat var ”Nostra culpa”: ”vi” lät det hända, ”vi” ville inte veta om det, och ”vi” får inte låta det hända igen.

Kära läsare, vilka är “vi” i detta fall? Hur i hela världen kunde ”vi” (du och jag) ha vetat någonting om detta eller gjort något åt det vid den tidpunkten? Och i själva verket, hur mycket vet ”vi” verkligen om det nu? Vi vet vad vi läser i tidningarna eller ser på tv, men hur noggrann och sann är den informationen? Hur vet vi att vi är mycket bättre informerade än vi var tidigare?

Sådana frågor är i stort sett tabu. Srebrenica har blivit en helig symbol för kollektiv skuld, och den som väcker de minsta frågor döms genast som försvarare av gräsliga brott eller ”folkmordsförnekare”.

En vänster som har kvar någon förmåga till kritiskt tänkande bör inta en viss skepticism inför det utbredda offentliga slåendet för bröstet beträffande ”Srebrenica” (citattecknen markerar symbolen snarare än den faktiska händelsen). Om de tongivande mediekommentatorerna och politikerna är så oerhört rörda av ”Srebrenica”, så är det därför att det har blivit en besvärjelse för att rättfärdiga alla framtida krig som USA:s regering och media beslutar att sälja under beteckningen ”humanitär intervention”.

Användningen av en massaker

Förutom den troliga framtida användningen av ”Srebrenica”, finns det sätt det redan har använts. I själva verket användes det kanske redan innan det inträffade.

Av FN:s generalsekreterares Rapport om Srebrenica 1999 framgår att idén om en ”Srebrenicamassaker” redan fanns i luften under ett möte i september 1993 i Sarajevo mellan den bosnienmuslimske presidenten Alija Izetbegovic och medlemmar av hans muslimska parti från Srebrenica. På dagordningen stod ett förslag om att byta Srebrenica och Zepa mot några områden kring Sarajevo som del av en fredsuppgörelse.

”Delegationen motsatte sig idén, och ämnet diskuterades inte vidare. Några överlevande medlemmar av Srebrenicadelegationen har sagt att president Izetbegovic också sade till dem att han hade fått veta att en Natointervention i Bosnien och Hercegovina var möjlig, men endast kunde bli av om serberna skulle bryta sig in i Srebrenica och döda minst 5 000 av människorna där.” (1)

Izetbegovic förnekade senare detta, men vittnena är fler. Det är klart att Izetbegovics konstanta strategi var att framställa sin muslimska sida i det blodiga inbördeskriget som rena hjälplösa offer, för att dra in USA:s militärmakt på sin sida. På sin dödsbädd medgav han villigt detta inför sin hängivne beundrare Bernard Kouchner, i närvaro av USA-diplomaten Richard Holbrooke. Kouchner påminde Izetbegovic om ett samtal han hade haft med den franske presidenten Mitterrand där han ”talade om att det fanns ‘utrotningsläger’ i Bosnien”:

”Du upprepade det inför journalisterna. Det provocerade fram en hel del känslor världen över […] De var förfärliga platser, men folk utrotades intet systematiskt. Visste du det?
Ja. Jag ansåg att mina avslöjanden kunde påskynda bombningar. Jag såg fransmännens och de andras reaktion – jag tog fel. […] Ja, jag försökte, men påståendet var falskt. Det fanns inga utrotningsläger, hur gräsliga dessa platser än var.” (2)

Liksom Bosnienserberna drev också muslimerna ihop sina motståndare i ”gräsliga” läger i inbördeskrigets början, på vägen mot fördrivning. Till skillnad från bosnienserberna fick bosnienmuslimerna hjälp av mäktiga PR-experter från USA i den Washington-baserade byrån Ruder Finn, vilka visste hur man skulle ”framställa” den bosniska konflikten för att jämställa serberna med nazisterna – det snabbaste och enklaste sättet att vinna över allmänna opinionen till den muslimska sidan. Nyhetsmedia och politiska figurer visades upp med pressmeddelanden och annat material som överdrev serbiska övergrepp, medan muslimska övergrepp (som halshuggningarna av serbiska fångar, väl dokumenterade) förblev hemliga. För allmänheten var detta en ensidig konflikt mellan en serbisk ”fascistisk angripare” och oskyldiga offer, alla obeväpnade civila.

Allmänheten visste inte att Srebrenica, beskrivet som ett ”säkert område”, i själva verket inte bara var en tillflyktsort för flyktingar, utan också en muslimsk militärbas. Allmänheten kände inte till vad Lord Owen visste och berättade i sin viktiga bok 1995, Balkan Odyssey (s. 143), nämligen att i april 1993 var den serbiske presidenten Slobodan Milosevic ytterst angelägen om att hindra bosnienserbiska styrkor från att inta Srebrenica:

Att räkna offer

”Den 16 april talade jag på telefon med president Milosevic om min oro för att, trots upprepade försäkringar från dr Karadzic att han inte hade några avsikter att inta Srebrenica, den bosnienserbiska armén nu var i färd med att göra just det. Fickan var betydligt reducerad i storlek. Jag hade sällan hört Milosevic så ursinnig, men också så orolig: han fruktade att om de bosnienserbiska trupperna gick in i Srebrenica skulle det bli ett blodbad på grund av den oerhörda vrede som fanns mellan de två arméerna. Bosnienserberna ansåg den unge muslimske befälhavaren i Srebrenica, Naser Oric, ansvarig för en massaker nära Bratunac i december 1992 i vilken många serbiska civila hade dödats. Milosevic ansåg att det skulle vara ett stort misstag av bosnienserberna att ta Srebrenica och lovade att säga det till Karadzic.”

Så flera månader före ”Srebrenicamassakern” i juli 1995 var både Izetbegovic och Milosevic medvetna om möjligheten och om dess potentiella inverkan – fördelaktig för muslimernas sak, och katastrofal för serberna.

Det finns andra ovedersägliga fakta som man inte bör bortse från:

Kort före den bosnienserbiska attacken mot Srebrenica, genomförde de muslimska trupperna stationerade i den enklaven mordiska attacker mot närliggande serbiska byar. Det var helt klart att dessa attacker skulle driva serbiska befälhavare till vedergällning mot Srebrenicagarnisonen.

Under tiden beordrade det muslimska högsta befälet i Sarajevo befälhavarna i Srebrenica, Oric och hans löjtnanter, att dra sig ut ur Srebrenica och lämna tusentals av hans soldater utan befäl, utan order, och i total förvirring då den förutsebara serbiska attacken inträffade. Överlevande muslimska tjänstemän från Srebrenica har bittert anklagat Izetbegovics regering för att avsiktligt ha offrat dem i hans stats intresse. Enligt de noggrannaste studierna av händelserna i Srebrenica, av Cees Wiebes för rapporten från Netherlands Institute for War Documentation, satte de bosnienserbiska styrkorna i juli 1995 igång att minska det område som hölls av bosnienmuslimska styrkor i utkanterna av Srebrenica, och beslöt att inta själva staden först då de oväntat fann den oförsvarad:

”Framryckningen av VRS [Republika Srpskas armé] gick så bra att en viktig ’vändpunkt’ inträffade på kvällen den 9 juli […] Bosnienserberna beslöt att de inte längre skulle begränsa sig till enklavens södra del, utan skulle utvidga operationen och ta själva staden Srebrenica. Karadzic informerades att de resultat som uppnåtts nu gjorde det möjligt för Drina-kåren att ta staden; han hade uttryckt sin belåtenhet med detta och hade gått med på en fortsättning av operationen för att avväpna ‘de muslimska terroristgängen’ och uppnå en fullständig demilitarisering av enklaven. I denna order, utfärdad av generalmajor Zdravko Tolimir, sades det också att Karadzic hade bestämt att Unprofor-soldaternas och befolkningens säkerhet skulle tryggas. Order med denna innebörd skulle utfärdas till alla deltagande enheter. […] Dessa order sade inget om en tvångsförflyttning av befolkningen. […] En slutlig instruktion, också den betydelsefull, var att befolkningen och krigsfångarna skulle behandlas i enlighet med Genèvekonventionen. Den 11 juli föll hela Srebrenica i bosnienserbernas händer.”

I ett vittnesmål för en fransk parlamentarisk undersökningskommission beträffande Srebrenica, uttalade general Philippe Morillon, den Unprofor-officer som först riktade internationell uppmärksamhet mot Srebrenica-enklaven, sin uppfattning att bosnienserbiska styrkor hade gått i en ”fälla” då de beslöt att inta Srebrenica.

Senare, den 12 februari 2004, då han vittnade inför Internationella Brottstribunalen (ICTY) i Haag, underströk general Morillon att den muslimske befälhavaren i Srebrenica, Naser Oric, ”genomförde attacker under ortodoxa helger, förstörde byar och massakrerade alla deras invånare. Detta byggde upp ett helt extraordinärt hat i regionen, och det fick särskilt regionen Bratunac – det vill säga hela den serbiska befolkningen – att göra uppror mot själva idén att man genom humanitär hjälp skulle kunna hjälpa befolkningen som fanns där.”

Tillfrågad av ICTY:s åklagare hur Oric behandlade sina serbiska fångar svarade general Morillon, som kände honom väl, att ”Naser Oric var en krigsherre som härskade genom terror i sitt område och över befolkningen själv. Jag tror att han insåg att sådana var reglerna i detta förfärliga krig, att han inte kunde tillåta sig att ta fångar. Såvitt jag minns, sökte han inte ens en ursäkt. Det var helt enkelt ett uttalande: Man kan inte bry sig om fångar.”

Morillon berättade hur ”Serberna tog mig till en by för att visa mig evakueringen av invånarnas kroppar som hade kastats i ett hål, en by nära Bratunac. Och detta fick mig att förstå i vilken utsträckning denna infernaliska situation av blod och hämnd […] ledde till en situation då jag personligen fruktade att det värsta skulle hända om Bosniens serber lyckades gå in i enklaverna och Srebrenica.”

”Jag fruktade att serberna, de lokala serberna, serberna från Bratunac, dessa milismän, de ville ta sin revansch för allt som de skyllde Naser Oric för. Det var inte bara Naser Oric som de villa hämnas, ta sin revansch på, de ville hämnas sina döda på den ortodoxa julen.”

* * *

Kort sagt, Srebrenica, vars serbiska befolkning hade jagats ut av muslimska trupper i början av inbördeskriget 1992, var både en samlingspunkt för civila muslimska flyktingar och en muslimsk armébas. Enklaven levde av internationellt humanitärt bistånd. Den muslimska militären tillät inte civila att ge sig av, eftersom deras närvaro var vad som säkrade ankomsten av de humanitära hjälpsändningarna, vilka militären kontrollerade.

Då de bosnienserbiska styrkorna intog staden den 11 juli 2005, krävde civila högljutt att få lämna enklaven, förståeligt nog, eftersom det knappast fanns något normalt ekonomiskt liv där. Mycket har gjorts av det faktum att serbiska styrkor skilde befolkningen åt och tillhandahöll bussar för kvinnor, barn och de klena för att ta dem till Tuzla, medan de höll männen kvar i fångenskap.

I ljuset av allt som föregått är skälet till denna separation uppenbart: Bosnienserberna sökte efter gärningsmännen bakom räderna mot serbiska byar, för att hämnas.

Emellertid var bara ett relativt litet antal muslimska män fängslade vid den tidpunkten, och några av dem vet man har överlevt och senare blivit frisläppta i utväxling mot serbiska fångar. Då de serbiska styrkorna gick in i staden söderifrån, flydde tusentals muslimska soldater, i oordning på grund av frånvaron av militärbefäl, flydde norrut, genom skogsbevuxna bergtrakter mot Tuzla. Det är tillräckligt klart att de flydde därför att de fruktade just det som alla medvetna om situationen var rädda för: att serbiska soldater skulle ta hämnd på de män som de ansåg skyldiga till att ha mördat serbiska civila och fångar.

Tusentals av dessa män nådde faktiskt Tuzla, och omstationerades i tysthet. Detta bekräftades av internationella observatörer. Muslimska myndigheter lämnade emellertid aldrig information om dessa män, utan föredrog att låta dem räknas bland de saknade, det vill säga bland de massakrerade. Ett annat stort, okänt antal av dessa män hamnade i bakhåll och dödades då de flydde i scener av förfärlig panik. Detta var, då, en ”massaker” av det slag som inträffar i krig då överlägsna styrkor lägger bakhåll för flyende trupper.

Då kommer vi till frågan om antal. Frågan är svår, både på grund av den osäkerhet som omger den och därför att blotta påpekandet av denna osäkerhet genast fördöms som ”revisionism” och brist på respekt för offren. Denna förebråelse är inte logisk. Offer är offer, oavsett om de är få eller många, och respekt står inte i proportion till deras antal.

Frågan om antal är komplicerad och har behandlats detaljerat av andra, nyligen av en oberoende internationell Srebrenicaundersökningsgrupp som snart kommer att offentliggöra sina slutsatser i bokform. (3)

Här får det räcka med att notera följande:

1. Heligförklarandet av det uppskattade antalet offer. I många om inte de flesta katastrofer tenderar de första beräkningarna av förluster att vara för höga av olika skäl, till exempel flera rapporter om samma saknade person, och korrigeras efterhand nedåt. Så var fallet med katastrofen i World Trade Center, där ursprungliga uppskattningar på upp till 10 000 offer slutligen sänktes till färre än 3000, och det finns många andra exempel.

I fallet Srebrenica kom siffran 8 000 ursprungligen upp i samband med tillkännagivanden i september 1995 av Internationella Röda Kors-kommittén att den sökte information om cirka 3 000 män som rapporterades ha varit fängslade samt om cirka 5 000 som hade flytt till centrala Bosnien. Varken bosnienserberna eller muslimerna kom någonsin fram med den eventuella information de hade, och siffran ”8 000” har ända sedan dess tenderat att upprepas som ett etablerat totalt antal ”muslimska män och pojkar som avrättats av serbiska styrkor”.

Det kan noteras att detta alltid var en uppskattning, summan av två separata grupper, den mindre av fångar (vilkas avrättning helt klart vore en krigsförbrytelse) och den större av trupper på reträtt (vilkas ”massaker” då de flydde skulle vara den vanliga tragiska konsekvensen av bittert inbördeskrig). Var och en som är bekant med journalistikens sätt att fungera vet att det finns en sorts yrkesmässig tröghet som får reportrar att upprepa vilka siffror som helst som de hittar i tidigare rapporter, utan att verifiera dem och med tydlig förkärlek för stora siffror. Denna tröghet är desto större då inga verkligt auktoritativa siffror någonsin kommer fram.

Antalet uppgrävda kroppar:

Trots ansträngningar utan motstycke under de senaste tio åren att hitta kroppar från området runt Srebrenica, har färre än 3 000 grävts upp, och dessa inkluderar soldater och andra – serbiska såväl som muslimska – vilka dog i de rasande strider som ägde rum under tre års krig. Endast en liten del har identifierats.

2. Den politiska önskan om högsta möjliga antal. Vid sidan av den journalistiska tröghet som nämnts ovan är kvarhållandet av den obevisade höga siffran på offer för massaker i fallet Srebrenica helt klart ett resultat av politisk vilja från två regeringar: Alija Izetbegovics bosnienmuslimska regering och, viktigare, USA:s regering. Från det ögonblick då Madeleine Albright lade fram satellitfoton av vad hon påstod vara bevis på serbiska massakrer begångna vid Srebrenica (bevisen var både hemliga, eftersom fotona visades i en sluten session för FN:s säkerhetsråd, och indicier, eftersom de visade förändringar i terrängen som skulle kunna tyda på massakrer, inte de påstådda massakrerna själva), har USA använt ”Srebrenica” med två klara syften:

Att dra uppmärksamhet bort från den USA-stödda kroatiska offensiv som drev ut den serbiska befolkningen från Krajina vilket, lika mycket som Srebrenica, stod under Förenta Nationernas beskydd;

Att koppla samman bosnienserbiska ledare med ”folkmord” för att diskvalificera dem från förhandlingar om Bosnien-Hercegovinas framtid. (USA föredrog att ersätta dem i Dayton med Milosevic, vars iver att avsluta kriget kunde utnyttjas för att pressa fram eftergifter som bosnienserberna kunde antas avvisa.)

Utnyttjande av ”Srebrenica” hjälpte sedan till att bereda scenen för Kosovokriget 1999:
Genom att beskylla Förenta Nationerna (vars misslyckande att försvara Srebrenica i verkligheten var det oundvikliga resultatet av USA:s ovilja att ge fullt stöd till FN:s markstyrkor), framstod Nato som den enda aktören kapabel till effektiv ”humanitär intervention”.

Genom att falskeligen identifiera Milosevic med det bosnienserbiska ledarskapet och genom att utnyttja föreställningen att dödandet i Srebrenica var en del i en omfattande serbisk plan på ”folkmord” genomförd mot icke-serber av rent rasistiska skäl, lyckades Madeleine Albright försvara Natos krig mot Jugoslavien som nödvändigt för att förhindra ”ett nytt Srebrenica” i Kosovo, där situationen var helt annorlunda.

För att använda ”Srebrenica” som ett effektivt instrument i omstruktureringen av före detta Jugoslavien, särskilt genom att ersätta motsträviga serbiska ledare med mer eftergivna politiker, var det nödvändigt att brottet var så stort som möjligt: inte en enkel krigsförbrytelse (sådana som USA självt begår regelmässigt, från Vietnam till Panama till Irak), utan ”folkmord”: ”den värsta skändligheten i Europa sedan ”Förintelsen”. Det framkallar bilden av Hitler, som alltid är bra för synen på USA som räddare från andra sidan haven, och tyder på en plan beslutad på högsta nivå, snarare än det brutala och okontrollerade agerandet av rasande soldater (eller paramilitärer, de troliga missdådarna i detta fall).

Men vilken plan för folkmord innefattar erbjudande om trygg passage för kvinnor och barn? Och om allt detta var en del i en serbisk komplott för att utplåna muslimer, hur var det då med alla de muslimer som bodde fredligt i själva Serbien, däribland tusentals flyktingar som flydde dit från Bosnien? Eller muslimerna i den angränsande enklaven Zepa, som var obeväpnade då serberna intog den staden några dagar efter att de tagit Srebrenica? För att komma förbi dessa sunda förnuftshinder, kom ICTY:s åklagare fram med en sociolog som gav en ”experts” åsikt: Muslimerna i Srebrenica Muslims levde i ett patriarkalt samhälle, därför var det nog att döda männen för att försäkra sig om att det inte skulle finnas några fler muslimer i Srebrenica. Detta är att krympa begreppet ”folkmord” för att passa omständigheterna.

Det var på basis av denna definition som tribunalen i augusti 2001 fann den bosnienserbiske generalen Radislav Krstic skyldig till ”medverkan i folkmord”. Fastän han varken beordrade, deltog i eller ens var medveten om några avrättningar, beslöt domarna att han deltog i vad ICTY kallar ett ”gemensamt kriminellt företag” enbart genom att inta Srebrenica, eftersom han måste ha varit medveten om att folkmord var en ”naturlig och förutsebar konsekvens”. Detta är det domslut som fastställde ”folkmord” som den officiella beskrivningen av händelserna i Srebrenica.

Varför en sådan obarmhärtig beslutsamhet att fastställa Srebrenica som ”folkmord”? En rapport från Associated Press 27 december 2003 gav en förklaring av USA-juristen Michael Scharf, en av dem som utformat ICTY och som också har coachat domarna för rättegången mot Saddam Hussein: På en praktisk nivå, om domstolen beslutar att Srebrenica inte stämmer med den juridiska definitionen av folkmord, så skulle det vara mycket svårt att fälla Milosevic för den anklagelsen, sade Michael Scharf, professor vid Case Western Reserve University School of Law.

”Och det är avgörande att han döms för folkmord”, sade Scharf. Om inte Milosevic kan dömas, ”vem kan man då döma för folkmord i modern tid”? frågade han.

Den juridiska definitionen av folkmord kunde också komma att spela en roll i en irakisk krigsförbrytartribunal, som har lovat att följa internationella juridiska förebilder.

Det är slående att redan från första början ansträngningarna från USA och Haagtribunalen – som huvudsakligen finansieras, bemannas och kontrolleras av USA – har varit att fastställa vad de kallar ”befälsansvar” för serbiska brott snarare än faktiska gärningsmäns individuella skuld. Syftet är inte att identifiera och bestraffa människor som brutit mot Genèvekonventionen genom att avrätta fångar, utan att göra den högsta serbiska ledningens skyldig till det största av alla brott.

ICTY-åklagarens kontor har valt att förlita sig tungt på en enda bekännelse från en deltagare i Srebrenicamassakern. Denne person är en Drazen Erdemovic, en småkriminell person av kroatisk nationalitet som lades in på sjukhus i Serbien i mars 1996 efter ett bråk med nästan dödlig utgång i en bar i Novi Sad. Det är fullständigt möjligt att det var för att undgå fortsatta hot från sina personliga fiender som Erdemovic erkände för västliga nyhetsmedia att han deltagit i massmord i Bosnien. Han greps av serbiska myndigheter som därefter, på hans begäran, överlämnade honom till Haagtribunalen.

Sedan dess har åklagaren upprepade gånger använt Erdemovic som sitt stjärnvittne och använt USA-proceduren om ”plea bargaining” (processförhandling) varigenom en brottsling som erkänner kommer undan enkelt genom att ange någon annan som åklagarsidan vill döma. Han har berättat sin historia för domarna vid sin egen korta rättegång, där han slapp korsförhör tack vare att han förklarade sig skyldig, liksom vid ett förhör där Karadzic och Mladic anklagades (utan något juridiskt försvar) och vid olika rättegångar närhelst ”Srebrenica” kommer upp.
Hans historia är följande: efter en kortvarig tjänstgöring i den bosnienmuslimska armén anslöt sig Erdemovic till en internationell lejd milisenhet som tycks ha varit anställd av det bosnienserbiska kommandot för sabotageoperationer på fientligt territorium. Den 16 juli 1995 avrättade hans åtta man starka enhet mellan 1 000 och 1 200 muslimska män nära byn Pilice, omkring 40 kilometer norr om Srebrenica. Från omkring 10:30 på morgonen till 15:00 på eftermiddagen tömde dessa åtta legosoldater busslast efter busslast med fångar och radade upp dem för att skjutas i grupper på tio personer.

Nu tycks faktiskt ett allvarligt brott ha begåtts i Pilice. Senare rättsliga forskare grävde upp 153 kroppar. Etthundrafemtiotre avrättningar av krigsfångar är ett allvarligt brott, och det finns faktiska bevis på att detta brott begicks. Men 1200? Med det avrättningssätt som Erdemovic beskrivit skulle det ha tagit 20 timmar att mörda så många offer. Ändå har domarna aldrig ifrågasatt denna elementära matematiska avvikelse och Erdemovics ord har alltid accepterats som evangelisk sanning av Internationella Brottstribunalen i Haag. (4)

Varför detta insisterande på ett orimligt högre antal än de faktiska bevisen kan fastställa? Uppennbarligen vill tribunalen hålla siffrorna så höga som möjligt för att stödja anklagelsen om ”folkmord”. Anklagelsen om ”folkmord” är det som skarpt skiljer åtalet mot serber från åtalen mot kroater eller muslimer för likartade brott som begåtts under de jugoslaviska upplösningskrigen.

I augusti 2000, efter knappt fyra och ett halvt år i fängelse, frigavs den enligt egen utsago massmördande Erdemovic, gavs ny identitet, bostad i ett icke känt västland och ”arbete”, så att säga, som tillfällig betalt och ”skyddat” vittne för ICTY.

I kontrast däremot dömdes general Krstic till 35 års fängelse och kommer att kunna söka benådning om 20 år.

Syftet med anklagelsen om ”folkmord” är uppenbarligen inte att bestraffa förövarna, utan att anklaga den bosnienserbiska – och den jugoslaviska serbiska – befälskedjan ända upp till toppen.

Srebrenica som myt

Förvandlingen av Srebrenica till myt illustrerades i juli 2005 av en artikel i den italienska vänsterinriktade dagstidningen Liberazione (som står nära Partito della Rifondazione Comunista, PRC) vilken rapporterade om en halvdokumentär film med titeln ”Srebrenica, luci dall’oblio” (”Srebrenica, glimtar från glömskan”). Titeln antyder att filmmakarna har räddat en tragiskt försummad händelse från glömska, medan i själva verket knappast någon massaker i krigshistorien varit föremål för så mycket uppmärksamhet.

Här har vi det vanliga självgisslandet: ”…det som hände i Srebrenica: massakern på 9 000 civila, i den mest totala tystnad/frånvaro av de världsinstitutioner [som ansvarar för] fred…” Författaren accepterar utan ifrågasättande benämningen ”folkmord” och höjer antalet offer till nya nivåer. ”Omkring 9 000 män i åldrarna mellan 14 och 70 transporterades med lastbil till närliggande centra, där de massakrerades och begravdes i massgravar…” Detta var ”det mest omfattande massfolkmord som begåtts sedan nazismens dagar fram till idag” … Vad är poängen med denna överdrift, denna dramatisering?

Varför är Srebrenica så mycket förfärligare än det krig som härjade Vietnam, med oräkneliga massakrer och förstörelse av landsbygden med dödliga kemikalier, eller den kallblodiga massakern på kapitulerande irakier i slutet av det första Gulfkriget 1991? Men det är en verkligt glömd massaker – inte bara glömd utan aldrig ens erkänd i första omgången, och ”världssamfunder” har inte sänt rättsvetenskapliga team för att finna och identifiera offren för USA:s vapen.

Med all sannolikhet tror filmmakarna, uppåtsträvande konstnärer och ”folkmordsexperter” som ser ”Srebrenica” som lämpligt material för att röra upp allmänhetens känslor, att de tjänar fredens och mänsklighetens intressen. Men jag skulle hävda raka motsatsen. Den falska framställningen av ”Bosnien” som scen för ett avsiktligt ”folkmord” mot muslimer, snarare än ett inbördeskrig med grymheter på alla sidor, bidrar till en anda av ”civilisationernas konflikt”. Den har hjälpt till att rekrytera frivilliga för islamska terroristgrupper.

Det politiska utnyttjandet av Srebrenica har gjort Bosnienkriget till en moralpantomim mellan det rena goda och ren ondska, en version av händelser som serber aldrig verkligen kan acceptera och muslimerna inte har någon önskan att ge upp. Detta står i vägen för en opartisk undersökning och seriös historisk analys. Försoning är i själva verket utesluten genom ett moralistiskt insisterande på att en skarp distinktion måste göras mellan ”angripare” och ”offer”. Denna skarpa skillnad finns mellan Nato och Jugoslavien, eller mellan USA och Irak, där en förkrossande överlägsen militärmakt avsiktligt startade ett angreppskrig mot ett suveränt land som varken angripit eller hotade det.

Men kriget i Bosnien-Hercegovina var inte av det slaget. Kriget där var resultatet av en ytterst komplicerad juridisk situation (en instabil liten federal republik konstitutionellt sammansatt av tre ”nationaliteter”: serber, muslimer och kroater, själv en del av en större federal republik i upplösning) förvärrad av en myriad av lokala maktspel och stormakters inkonsekventa intervention. Dessutom inträffade detta i en region där minnen av extremt blodigt inbördeskrig under andra världskriget ännu var i hög grad levande. I stor utsträckning var de strider som bröt ut 1992 ett återupptagande av den onda cirkel av massakrer och hämnd som ödelade Bosnien-Hercegovina 1941-44, då den nazistiska ockupationen bröt upp Jugoslavien och anslöt Bosnien-Hercegovina till Storkroatien, som gick vidare med att utplåna serber.

Idag är det en icke ifrågasatt dogm att erinrandet om illdåd är en ”skyldighet att minnas” för offren, någonting som måste upprepas i all oändlighet, så att vi inte glömmer. Men är detta verkligen så klart? Fasthållandet vid förgångna illdåd kan helt enkelt förbereda nästa våg, vilket är vad som redan har hänt på Balkan, och mer än en gång. För i själva verket kan de döda offren inte vinna något på sådana minnen. Men minnet av offerskap är ett moraliskt och politiskt kapital av stort värde för offerskapets arvtagare och särskilt för deras självutnämnda anhängare. Och i fallet Bosnien lovar det att medföra betydande finansiella vinster. Om Milosevic, som Serbiens före detta president, kan dömas för folkmord, då hoppas bosnienmuslimerna vinna miljarder dollar i skadestånd, som kommer att hålla Serbien kvar på knäna under överskådlig framtid.

* * *

De ideliga hänvisningarna till ”Srebrenica” har en negativ effekt långt utöver Balkan.
”Srebrenicamassakern” är en del av en dominerande kultursyn som innebär följande: Vi folk i de avancerade demokratierna har nått en ny moralisk nivå, från vilken vi både kan och har skyldighet att döma andra och påtvinga dem våra ”värderingar” då så krävs. De andra, på en lägre moralisk nivå, måste bevakas noga, för till skillnad från oss kan de begå ”folkmord”. Det är anmärkningsvärt hur ”folkmord” har blivit modernt, med allt fler ”folkmordsexperter” på universiteten, som om studier av folkmord hade någon mening som en separat akademisk disciplin. Vad skulle alla dessa människor göra utan folkmord? Jag undrar vad som ligger bakom den nutida fascinationen inför folkmord och seriemördare, och jag tvivlar på att det är ett tecken på en sund socialpsykologi.

I dagens värld hotas få människor, inklusive bosnienmuslimer, av ”folkmord” i meningen ett avsiktligt projekt av Hitler-typ för att utplåna en befolkning – vilket är hur de flesta människor förstår ordet. Men miljontals människor hotas, inte av folkmordsgalningar, utan av folkmordslivsvillkor: fattigdom, sjukdomar, vattenbrist, global klimatförändring. Sorgekulten kring Srebrenica erbjuder ingenting positivt med avseende på dessa folkmordsförhållanden. Vad värre är, den medverkar öppet till att rättfärdiga det kanske värsta av alla folkmordsvillkor: krig.

Det underförstådda budskapet i det officiella talet om Srebrenica är att därför att ”vi” lät det ske får ”vi” inte låta ”det” hända igen, det vill säga USA bör preventivt bomba potentiella förövare av ”folkmord”. Vad som än hände i Srebrenica kunde bäst ha förhindrats, inte av USA:s eller Natos bombning, utan genom att redan från början förhindra utbrottet av inbördeskrig i Bosnien-Hercegovina. Ett sådant förhindrande var möjligt om ”världssamfundet”, det vill säga Natomakterna Europa och USA, beslutsamt hade insisterat på att den jugoslaviska krisen 1990 skulle lösas genom förhandlingar.

Men först av alla motsatte sig Tyskland detta genom att pressa EU till omedelbart erkännande av Sloveniens och Kroatiens avskiljande från Jugoslavien, utan förhandlingar. Alla informerade personer visste att detta hotade Bosnien-Hercegovinas existens. EU föreslog en kantoniseringsplan för Bosnien-Hercegovina, inte särskilt olik det nuvarande arrangemanget, och den accepterades av ledare för de bosnienmuslimska, serbiska och kroatiska folkgrupperna. Men kort därefter drog den muslimske presidenten Alija Izetbegovic tillbaka sitt stöd, efter att USA:s ambassadör uppmuntrat honom att hålla ut för att få mer. Under alla de följande stridigheterna reste USA hinder i vägen för varje europeisk fredsplan. [6] Dessa år av obstruktion gjorde det möjligt för USA att ta kontroll över den fredsuppgörelse som så småningom slöts i Dayton, i november 1995.

Detta avvisande av kompromisser, som kastade Bosnien-Hercegovina in i inbördeskrig, stöddes vid den tiden av en kör av humanister – inte minst politiker som satt säkert förskansade i Europaparlamentet som röstade för ”brådskande resolutioner” om situationer om vilka de var fullständigt okunniga – som hävdade att Bosnien måste bli en centraliserad stat för ”mångkulturalismens” sak. De var samma humanitärer som applåderade uppbrytandet av det mångkulturella Jugoslavien – vilket i själva verket skapade krisen i Bosnien.

Det är klart, vem helst som avrättar obeväpnade fångar begår ett mycket allvarligt brott oavsett om det är i Bosnien eller någon annan stans. Men när allt är sagt och gjort, är det en illusion att tro att fördömande av gärningsmännen bakom en massaker i Bosnien kommer att trygga att nästa inbördeskrig någonstans i världen kommer att genomföras på ett mer chevalereskt sätt. Krig är en fråga om liv eller död, och får oundvikligen människor att begå handlingar som de aldrig skulle begå i fredstid.

Föreställningen att krig kan göras ”rent”, spelas enligt regler, bör inte vara folkrättens eller fredsrörelsernas huvudfokus. Krig måste först och främst förhindras, inte polisövervakas.
Den falska tolkningen av ”Srebrenica” som en del i ett pågående serbiskt ”folkmordsprojekt” användes för att utlösa Natos krig mot Jugoslavien, som ödelade ett land och lämnade efter sig en kittel av hat och etnisk rensning i Kosovo.

USA bedriver för närvarande ett långt med mordiskt och destruktivt krig i Irak. I detta sammanhang är de västliga klagovisor som överdriver Srebrenicamassakern till ”det mest omfattande folkmordet sedan nazismens tid” en avledning från det faktiskt existerande folkmordet, som inte är någon rasistisk galnings verk, utan det fortgående genomdrivandet av en radikalt orättvis socioekonomisk världsordning, eufemistiskt kallad ”globalisering”.

DIANA JOHNSTONE är författare till Fools’ Crusade: Yugoslavia, Nato, and Western Delusions utgiven av Monthly Review Press. På svenska Dårarnas Korståg – Jugoslavien, Nato och västliga villfarelser (Hägglunds förlag 2004). Hon kan nås på:
Översättning: Christer Lundgren

FOTNOTER
1. Report of the Secretary-General Pursuant to General Assembly Resolution 53/35 (1998), Section IV, paragraph C.115.
2. Bernard Kouchner, “Les Guerriers de la Paix”, Grasset, Paris, 2004, pp. 372-375.
3. “Srebrenica: The Politics of War Crimes”, av George Bogdanich, Tim Fenton, Philip Hammond, Edward S. Herman, Michael Mandel, Jonathan Rooper och George Szamuely. Se http://www.srebrenica-report.com/politics.htm.
4. Germinal Civikov, „Kalaschnikow und Einzelfeuer: Der Fall Drazen Erdemovic“, Freitag, 16 september 2005.
5. Davide Turrini ”Il genocidio jugoslavo rivive sullo schermo”, Liberazione, 12 juli 2005.
6. Se David Owen, Balkan Odyssey, Victor Gollancz, London, 1995. Lord Owen, vilken i egenskap av en av styrelseordförandena för Internationella Konferensen om före detta Jugoslavien, från augusti 1992 till juni 1995 försökte förhandla fram en fredsuppgörelse i Bosnien-Hercegovina, drar slutsatsen (Indigo paperback, sid.400): “Från våren 1993 till sommaren 1995, enligt min bedömning, var effekten av USA:s politik, trots att den kallades ’containment’ (uppdämning), att förlänga bosnienserbernas krig i Bosnien-Hercegovina.”

Artikeln var publicerad 2005 på Counterpunch