Av Mark Curtis – 16 januari 
I kvälls-serien ”Aktuella artiklar för ett år sedan” återpubliceras denna artikel som är aktuell i högsta grad. Storbritannien bombar i Jemen och stöder Netanyaho för fullt.
Källa: https://declassifieduk.org/the-uks-83-military-interventions-around-the-world-since-1945/
och https://steigan.no/2023/01/storbritannias-83-militaerintervensjoner-rundt-om-i-verden-siden-1945/?utm_source=substack&utm_medium=email
Tack för översättningen
Storbritannien har utplacerat sina väpnade styrkor för strid mer än 80 gånger i 47 länder sedan andra världskrigets slut, i episoder som sträcker sig från brutala koloniala krig och hemliga operationer till ansträngningar att stötta upp gynnade regeringar eller för att bekämpa civila oroligheter.
Den brittiska militären har använt eller hotat att använda militär makt i mycket större utsträckning i efterkrigsvärlden än vad som man vanligen minns eller antar. Declassified har dokumenterat 83 ingripanden från de brittiska försvarsstyrkorna sedan 1945, i 47 olika länder.
Det mest slående med den brittiska våldsanvändningen har varit de öppna invasionerna eller väpnade försöken att störta regeringar, som i Brittiska Guyana (nu Guyana) 1953, Egypten på 1950-talet, Irak 2003 och Libyen 2011.
De brutala koloniala krigen mot uppror på 1950- och 1960-talen – i Kenya, Malaya, Aden och Cypern – involverade utbredd användning av tortyr och ofta skadliga operationer för att fördriva ett stort antal människor för att kontrollera lokalbefolkningen.
I Malaya, mellan 1948 och 1960, drev brittiska styrkor hundratusentals människor in i befästa läger, utförde massiva bombningar av landsbygdsområden och tog till omfattande propaganda för att vinna konflikten.
Brittiska brutalitets-strider mot ”Mau Mau”-styrkor i Kenya, vilka krävde självständighet från Storbritannien, resulterade i tiotusentals och kanske hundratusentals döda, ofta på grund av svält i koncentrationsläger.
Kontroll i kolonierna
Men detta mönster av väpnad intervention – som naturligtvis var rutin under det brittiska imperiet på 1800-talet – återupptogs omedelbart under efterkrigstiden efter att de allierade styrkorna besegrat Japan och Tyskland 1945.
Storbritanniens första intervention i efterkrigsvärlden försökte undertrycka spirande folkrörelser som bekämpade europeisk imperialism. 1945-46 ingrep brittiska styrkor i Vietnam och Indonesien för att återställa fransk respektive holländsk kolonialkontroll. I Vietnam återupprustade britterna besegrade japanska kejserliga trupper för att bekämpa självständighetsstyrkorna.
Utplaceringen av styrkor fortsatte som en rutinfråga i flera decennier, särskilt för att stödja gynnade regimer. Väpnade styrkor sändes till Oman (1957), Nyasaland (nu Malawi, 1959), Brunei (1962), Anguilla (1969) och Jordanien (1970) för att stärka pro-brittiska regeringar som hotades av självständighet eller folkrörelser.
1964 slog brittiska styrkor ned armémyterier i tre länder, i tät följd i Östafrika – Kenya, Uganda och Tanzania – för att stödja pro-brittiska regeringar strax efter att länderna blivit självständiga.
Dolda krig
Hemliga militära operationer har planerats av Whitehall-tjänstemän, i många fall där deras strategi skulle ha varit impopulär hemma eller kontroversiell utomlands. Om något har brittiska regeringar över tid blivit mindre och mindre öppna om dessa hemliga operationer.
Början efter kriget var när brittiska styrkor försökte skapa motstånd mot ett framväxande kommunistiskt styre i Albanien, Ukraina och de baltiska staterna i slutet av 1940-talet – operationer som misslyckades med att förhindra att dessa länder kom under kommunistisk kontroll.
Hemliga krig fortsatte på 1950-talet i Indonesien – i ett försök att skapa ett uppror mot den nationalistiske presidenten Sukarno – och på 1960-talet i Jemen – i ett krig för att krossa Egyptens ledare Gamal Abdel Nassers styrkor, där tiotusentals människor dog .
På 1980-talet genomförde Margaret Thatchers regering Storbritanniens hittills största hemliga operation efter kriget och stödde Mujahideen-krigare för att motverka den sovjetiska ockupationen av Afghanistan.
Strategin innebar inte bara att leverera vapen och träning för strid inne i Afghanistan, utan också sabotage av Moskvas försörjningslinjer inne i de dåvarande sovjetrepublikerna Tadzjikistan och Uzbekistan.
Brittiska hemliga operationer har nyligen spridit sig igen i ljuset av de impopulära krigen i Irak och Afghanistan. Under 2011-13 startade Whitehall-planerare i hemlighet minst fyra hemliga krig, som involverade specialstyrkor på marken, i Libyen, Syrien, Somalia och Mali.
Öppen intervention
Några av Storbritanniens mest brutala ingripanden har varit med USA, särskilt bombningen och ockupationen av Afghanistan efter 2001, Storbritanniens stödjande roll i Washingtons nästan-ödeläggelse av Vietnam från 1960-talet och den påtvingade avfolkningen av Chagosöarna från 1968 till 1973, för att göra plats för en amerikansk militärbas i Indiska oceanen.
(Se John Pilgers prisbelönta dokumentärfilm om Storbitanniens fördrivning av Chagosbefolkningen: https://johnpilger.com/videos/stealing-a-nation)
Britterna vägrar släppa Chagosöarna – trots FN:s beslut och dom i internationell domstol för stort övergrepp
Efter att Irak invaderade Kuwait 1990 agerade Storbritannien som USA:s juniorpartner i ett våldsamt bombardemang av Irak året därpå, vilket förstörde mycket av landets civila infrastruktur. Anglo-amerikanska bombningar av Irak fortsatte i ett decennium efter Gulfkriget fram till invasionen 2003.
Vid flera tillfällen har den brittiska militären använts för att motverka hot mot gynnade allierade från grannländerna, såsom utplaceringen till Kuwait 1994 för att avskräcka ett hot från Iraks Saddam Hussein och utplaceringen av trupper till Aqaba i Jordanien 1949 för att avvärja ett territoriellt hot från Israel.
Storbritannien ingrep minst fyra gånger i Brittiska Honduras (som blev självständigt som Belize 1981) – 1948, 1957, 1962 och 1977 – för att avskräcka Guatemala från dess anspråk på territoriet. Falklandskriget 1982 – efter att Argentina invaderade öarna – var långt ifrån första gången en latinamerikansk stat gjorde anspråk på territorium som den såg som en kvarleva från kolonialtiden.
Att införa ordning
När Storbritannien var en formell kolonialmakt var utplaceringen av styrkor för att slå ner uppror och protester ännu vanligare – det hände i så olika länder som Singapore (1950), Bermuda (1968), Nya Hebriderna (nu Vanuatu, 1980), Hong Kong (1967), Mauritius (1965 och 1967) och Maldiverna (1959) – och för att bryta strejker – som på Bahamas (1958) och Swaziland (1963).
Storbritanniens längsta militära stationering, som varade i nästan tre decennier från 1969, var i Nordirland, där de väpnade styrkornas och underrättelsetjänstens motattack mot IRA också involverade sekteristiskt stöd för, och samarbete med, lojalistiska paramilitära styrkor vilket bidrog till hundratals ytterligare dödsfall.
Endast en handfull av dessa interventioner kan anses vara verkligt godartade. Storbritanniens utplacering av styrkor till Sierra Leone 2000 hindrade den ondskefulla revolutionära enhetsfronten från att ta kontroll över huvudstaden Freetown.
Storbritanniens inblandning i Koreakriget i början av 1950-talet – en av förra seklets mest förödande konflikter – upprätthöll den icke-kommunistiska södra delen av landet, vilket tillät ett framtida Sydkorea att blomstra.
Men de flesta av de brittiska militära utplaceringarna har varit för att upprätthålla kolonial eller postkolonial kontroll över stater och viktiga resursintressen, för att upprätthålla brittisk prestige eller stormaktsstatus och att visa för USA – Whitehalls främsta allierade – att London, tillsammans med Washington, fortfarande är beredd att styra världen med makt.
Ingår ej
Listan över tilltag är långt ifrån uttömmande. Det är osannolikt att vi med denna korta artikel har hittat alla brittiska militära utplaceringar för strid sedan 1945. Dessutom inkluderar den inte legosoldatoperationer av brittisk personal, ofta med stöd av Whitehall, eller rena underrättelseoperationer för att störta regeringar.
Den utesluter också militärt engagemang i internationella fredsbevarande uppdrag, hjälpverksamhet och åtgärder för att evakuera brittiska medborgare från andra länder. Slutligen inkluderar den inte utbildning och rådgivande militära operationer som, ofta kopplade till brittisk vapenexport, är ett annat viktigt sätt som Whitehall-tjänstemän försöker behålla sitt globala inflytande på.
Tack för en mycket god insyn i den i vår tid mycket bortglömda brittiska (jag tror faktiskt benämningen ”engelska” passar bättre) imperialismen också hur den betett sig efter sitt bäst-före-datum året 1945, som i stort sammanföll med den tyska imperialismens sammanbrott året 1945. Nazismens och fascismens fall blev också den sakta verkande dödsstöten för den brittiska imperialismen.
Jag har några få anmärkningar dock. Britterna vägrade kategoriskt stödja den amerikanska imperialismen i Vietnam rent militärt, trots lockelser från husse i Washington. Däremot deltog den engelska pseudokolonin Australien med liv och lust i det amerikansk-vietnamesiska kriget, vilket är överlag närapå helt okänt till och med bland historiskt kunniga och belästa.
En post som saknas i exakt ord är den legendariskt hemliga brittiska ön Diego Garcia i södra Indiska oceanen som, naturligtvis, igen, London lämnat fria händer till Washington att härja fritt över. På Diego Garcia kan ingen höra någon skrika och dess bas som CIA:s hemliga tortyrfängelse är väl bland pålästa ökänt och lika otäckt. Ön och basen har varit i ryktesspekulation från allt mellan hemliga israeliska atombombsprov till försvunna malaysiska flygplan häromåret, alltid med militär inblandning. Vad som är sant vet vi inte i vår tid.
Har då den brittiska imperialismen någon framtid, kan man fråga sig? Förmodligen inte. I alla fall inte självständigt. Med det kontraproduktiva Brexit och det nya ”Global Britain” är snarast synonymer för det de facto politiskt sönderfallande Storbritannien.
Att det normalt vänsterlutande Skottland kommer, förr eller senare, bli en självständig republik och som sådan återinträdd i den europeiska familjen igen som jämlik medlem av unionen, betvivlar ytterst få. Där finns britternas enda kärnvapenbas för den brittiska flottans atomubåtar. Motståndet mot dessa är avgörande och mycket stort i just Skottland.
En majoritet i till och med Nordirland lär i opinionsundersökningar av och till föredra en återförening med ön och Republiken Irland. Wales status är ännu framtida okänd, men det finns en självständighetsrörelse även där.
Då återstår det lilla England, som då -jämte Israel och Nordkorea- blir världens minsta kärnvapenstat. Kommer detta då från europeisk politik och Kontinentaleuropeisk kultur kunna ännu agera militär härjare och härskare kring och från de många öar London sedan sekler lagt under sig?
Förmodligen bara och alltid med hjälp av Washingtons våldsetablissemang. Dessa ojämlika partners utkämpar ännu den vite mannens börda för världens bästa. Man kan verkligen fråga sig om denna amputerade föredetting som ett slags ”Weimar-England” ska ”få ha” kärnvapen och en egen slags, närmast på Benny Hilma humornivå, egen permanent stol i FN:s säkerhetsråd med vetorätt, något som förnekas bjässenstioner i denna världen som Brasilien, Indien eller rentav Indonesien, med snart 250 miljoner invånare.
Ännu dricker dock inte amerikanarna afternoon tea. Denna amerikanska marknad står ännu att erövra för det lilla Global England, snart lika isolerat från resten av Europa som en gång det stalinistiska Enver Hoxhas Albanien var, ett nytt Albanien som numera viljestarkt aspirerar på en jämlik plats i den europeiska familjens brödraskap.
Imperialism förvandlas alltid till politikens och tankens stagnation och nostalgi. Någonting man på olika sett idag lider av, med och för i både London och dagens Moskva. Imperialismens fantomsmärtor försvinner nämligen först många generationer efter själva imperialismens egen död och begravning.
Storbritannien deltog i viss mån i Vietnamkriget med flygbombningar ”The British involvement in the Vietnam war consisted of supplying weapons, equipment and advisors to the United States. However, it also included combat missions flown by Royal Air Force aircraft from bases in Thailand against targets located in Laos and North Vietnam.” https://www.worldhistoryblog.com/britain-vietnam-war.html
Du har säkert helt rätt. Det var en konstig och trasslig epok i södra Asien. Man blandade sig likaså idiotiskt in anti-demokratiskt i Irans utveckling också på 1950-talet, med amerikanarna, förstås.
Men generellt politiskt vägrade framför allt de Gaulle i Frankrike -liksom London- att delta i det amerikanska ”narrativet” med den ”asiatiska dominobricksteorin” och annan amerikansk politisk pseudogallimatias. De Gaulle varnade tidigt den tillträdde ledaren Kennedy för att involvera sig i Vietnam. Och fick naturligtvis rätt, 15 år för sent, tyvärr.
Som väl Churchill uttryckte det: ”amerikaner gör alltid det rätta när de misslyckats att pröva alla andra metoder”.
På senare år har ju dessutom London börja följa efter i den amerikanska skuggan – och tycks tappa det egna landet på vägen: brexit, Skottlands frigörelse, de-europeiseringen av England o.s.v. Politisk klokhet och insikt fungerar inte för just den engelska politiska klassen i vår tid. Till och med talangen Tony Blair gick där rakt ned i avgrunden tillsammans med de amerikanska neokonservativa våldsetablissemangen.
De engelska och amerikanska politiska klasserna har idag blivit en del av de ursprungliga och framväxande geopolitiska världsproblemen, och aldrig dess lösningar.
Sydkorea, som det idag gullas med, och det är synd om, skickade stridande trupp till Viet-nam, 50.000 soldater, en avsevärd styrka, innebär att Sydkorea , faktiskt invaderade Vietnam. Både Sydkorea och Japan tjänade på Vietnamkriget, det var då de fick en avancerad industri, på leveranser till Pentagon, säkert Toyota, och KIA, Samsung är produkter av detta.
Storbritanniens bidrag till Vietnamkriget, var deras: British Advisory Mission in South Viet-nam, (BRIAM) 1961-1965, som innebar råd om: The Strategic Hamlet Program, strategiska byar, där bybefolkningen stängdes in i, bakom taggtråd, utom räckhåll för FNL, och det fick stöd av Kennedy och McNamara, att bygga dessa hamlets (=liten by) , som utgjorde ” counter-insurgency ” krigföring, enligt det brittiska kolonialkrigets nyss gjorda erfarenheter i Malaysia, som de liksom vann.
1962, stängdes 4 miljoner vietnameser in i 3.225 byar, men som var en misslyckad åtgärd.
Även britterna klagade, att Ngo Dihn Diem, presidenten, och hans regering, ”tryckte ner sin politik i halsen på folk, oavsett lämplighet, och även utan hänsyn till grundläggande mänskliga rättigheter ”, alltså precis det Storbritannien gjort åren innan i Malaysia. Den brittiska regimen fortsatte i samma stil på, Cypern och till slut även på NordIrland, ”the Troubles. USAs Op. Phoenix, dödspatruller i Vietnam tog över, med senare CIA-chefen Colby.
Storbritannien orkade väl efter Malaysiakriget, inte att fortsätta sin imperialism, som Frank-rike,efter Vietnam, Dien Bien Phu,1954, och Algerietkriget, 1957-1962, men arvet togs över av USA, sömlöst. Men hur fan har de kommit undan med detta, det har ju utförts i Sydasien och Mellan Östern, som inte räknas, som värdiga offer.
Det finns en ny studie om Storbritanniens ”lawless warfare” av professor Caroline Elkins: Legacy of violence: a history of the British Empire. – 875 s. (2022). 30 pund, och den blir din.
Storbritanniens geopolitik handlar även om att hindra USAs dominans så att världen uppdelats i länder och deras ’anti’ på flera håll har varit britternas avsikt. Den anglofila delen av USA har spelat med medan en mer genuint amerikansk falang har varit frustrerad och haft en sorts diffus halvmedvetenhet som gjort att de mullrat om kommunistinfiltration men undertryckt att det varit Storbritanniens intriger hela tiden.
Rhodesstipendiaterna har fått mycket mindre kritik trots att de och Fabianerna spelat stor roll för splittringen.
Och den neokonservativa amerikanska gruppen har haft en Oxfordutbildad ideolog, James Burnham.
Denne hade just den profil av Trotskism och Fascism som passar in.