Sun Tzu går in på en bar i Kherson… Medan Ryssland och USA talar om Ukraina i Turkiet

Pepe Escobar skriver 11 november. http://thesaker.is/sun-tzu-walks-into-a-kherson-bar/ Hur pass säkra är hans uppgifter? Får han ”rätt” i sin bedömning? Han skriver en bit ned om förhandlingar mellan två toppnamn i USA och Ryssland. Det är det intressantaste i artikeln tycker jag. Ukrainas framgångar i Kherson bäddar för fortsatt krig. Och idag rapporterar bland andra Kommersant, RT och DN om förhandlingar i Turkiet mellan två andra toppmän från Ryssland och USA! DN och RT.

Red: ”Sun Zi, 孫子, (Mäster Sun) eller Sun Tzu, född cirka 540 f.Kr., död cirka 496 f.Kr., var en kinesisk general och författare till en bok om Krigskonsten, en ofta citerad lärobok om militär strategi. https://sv.wikipedia.org/wiki/Sun_Zi
”Sun Tzu var en kinesisk general, militärstrateg och välrenommerad författare till The Art of War , som är känd som den tidigaste militära avhandlingen och har använts avsevärt som en systematisk guide till krig. Hans bok understryker hur viktigt det är att verkligen ”känna sin fiende” så mycket som möjligt.” https://parade.com/1074916/kelseypelzer/sun-tzu-quotes/. Denna referens ger 75 citat om krigskonst, som tillskrivs Sun Tzu.
Har Sun Tzu alls varit med i Kherson tidigare?

___________________________________________________________________

Sun Tzu går in på en bar i Kherson…

Uppgörelse eller inte, general Winter kommer till stan – redo att underhålla sin hedersgäst Sun Tzu med så många nya rätter vid deras middagsbord.

Meddelandet om reträtten i Kherson kan ha inneburit en av de dystraste dagarna för Ryska federationen sedan 1991.

Att lämna den högra stranden av Dnepr för att upprätta en försvarslinje på den vänstra stranden kan vara fullständigt militärt förnuftigt. General Armageddon själv hade sedan sin första dag på jobbet antytt att detta kanske var oundvikligt.

Som det ser ut på schackbrädet ligger Kherson på ”fel” sida av Dnepr. Alla invånare i Kherson Oblast – totalt 115 000 personer – som ville flyttas till säkrare breddgrader har evakuerats från den högra stranden.

General Armageddon visste att detta var oundvikligt av flera skäl:

Ingen mobilisering efter det att de ursprungliga SMO-planerna grusades; förstörelse av strategiska broar över Dnepr – komplett med en tre månader lång metodisk ukrainsk beskjutning av broar, färjor, pontoner och bryggor, inget andra brohuvud norr om Kherson eller västerut (mot Odessa eller Nikolaev) för att genomföra en offensiv.

Och sedan den viktigaste orsaken: Massiv beväpning, i kombination med att Nato de facto ledde kriget ledde till en enorm västlig överlägsenhet när det gäller spaning, kommunikation och ledning och kontroll.

I slutändan kan reträtten i Kherson vara en relativt liten taktisk förlust. Men politiskt sett är det en oändlig katastrof, en förödande förlägenhet.

Kherson är en rysk stad. Ryssarna har förlorat – om än tillfälligt – huvudstaden i ett helt nytt territorium som är knutet till federationen. Den ryska allmänna opinionen kommer att ha enorma problem med att ta till sig nyheten.

Listan över negativa aspekter är omfattande. Kievstyrkorna säkrar sin flank och kan frigöra styrkor för att gå mot Donbass. Den kollektiva västvärldens beväpning av Ukraina får en rejäl skjuts framåt. HIMARS kan nu potentiellt slå mot mål på Krim.

Den politiska bilden är fruktansvärd. Rysslands anseende i hela det globala syd är allvarligt skadat. Detta drag är trots allt detsamma som att överge ryskt territorium – samtidigt som upprepade ukrainska krigsförbrytelser omedelbart försvinner från det stora ”narrativet”.

Som ett minimum borde ryssarna för länge sedan ha förstärkt sitt brohuvud med stora strategiska fördelar på västra sidan av Dnepr, så att det kunde hålla – om inte en översvämning av Kachovka-dammen skulle inträffa. Ändå ignorerade ryssarna också hotet om bombning av dammen i flera månader. Det tyder på en usel planering.

Nu måste de ryska styrkorna erövra Kherson på nytt. Och parallellt stabilisera frontlinjerna, dra definitiva gränser och sedan sträva efter att ”demilitarisera” ukrainska offensiver för gott, antingen genom förhandlingar eller mattbombning.

Det är ganska avslöjande att en rad av Natos underrättelseverksamheter, från analytiker till pensionerade generaler, är misstänksamma mot general Armageddons drag: de ser det som en utstuderad fälla, eller som en fransk militäranalytiker uttryckte det, ”en massiv bedrägerioperation”. Klassisk Sun Tzu. Detta har vederbörligen införlivats som den officiella ukrainska berättelsen.

Så för att citera Twin Peaks, den amerikanska popkulturella subversiva klassikern, ”ugglorna är inte vad de ser ut att vara”. Om så är fallet skulle general Armageddon försöka överanstränga Ukrainas försörjningslinjer kraftigt, förföra dem till att avslöja sig och sedan företa en massiv slakt (eg. ’turkey shoot, ö.a.).

Så antingen är det Sun Tzu, eller så är en uppgörelse på gång, vilket sammanfaller med G20-mötet nästa vecka på Bali.

Avtalets konst

Något slags avtal verkar ha ingåtts mellan Jake Sullivan och Patrusjev.

Ingen vet riktigt detaljerna, inte ens de som har tillgång till skrikiga informatörer från den femte kolonnen i Kiev. Men ja – överenskommelsen verkar omfatta Kherson. Ryssland skulle behålla Donbass men inte avancera mot Charkov och Odessa. Och Natos expansion skulle definitivt frysas. En minimalistisk överenskommelse.

Det skulle förklara varför Patrusjev kunde gå ombord på ett plan till Teheran samtidigt som Kherson-reträtten tillkännagavs, och helt avslappnat sköta mycket viktiga strategiska partnerskapsaffärer med Ali Shamkhani, sekreterare i Irans högsta nationella säkerhetsråd.

Affären kan också ha varit den inbyggda ”hemligheten” i Maria Zakharovas tillkännagivande att ”vi är redo för förhandlingar”.

Ryssarna kommer att lämna Dnepr-flodens strand i en styrd militär reträtt. Det skulle inte vara möjligt utan styrda militära förhandlingar mellan militärer.

Dessa förhandlingar bakom kulisserna har pågått i veckor. Budbäraren är Saudiarabien. USA:s mål på kort sikt skulle vara att nå ett slags Minsk 3-avtal – med Istanbul/Riyad som medagerande.

Ingen ägnar minsta uppmärksamhet åt Zelensky. Sullivan åkte till Kiev för att presentera ett fullbordat faktum – av något slag.

Dnjepr kommer att bli – i förslaget till avtal – den fastställda och förhandlade frontlinjen.

Kiev skulle vara tvunget att acceptera en frusen kontaktlinje i Zaporizhye, Donetsk och Lugansk – med Kiev som får el från Zaporozhye, och därmed upphöra med att beskjuta dess infrastruktur.

USA skulle komma med ett lån på 50 miljarder dollar plus en del av de konfiskerade – dvs. stulna – ryska tillgångarna för att ”återuppbygga” Ukraina. Kiev skulle få moderna luftförsvarssystem.

Det råder ingen tvekan om att Moskva inte kommer att gå med på något av dessa förslag.

Observera att allt detta sammanfaller med resultatet av det amerikanska valet – där Demokraterna inte precis förlorade.

Under tiden samlar Ryssland på sig fler och fler framgångar i slaget om Bakhmut.

Det finns inga som helst illusioner i Moskva om att detta krypto-Minsk 3 skulle respekteras av det ”icke avtalsdugliga” imperiet.

Jake Sullivan är en 45-årig advokat med noll strategisk bakgrund och med ”erfarenhet” begränsade till kampanjer för Hillary Clinton. Patrusjev kan spisa honom till frukost, lunch, middag och sent kvällsmål – och vagt ”gå med” på vad som helst.

Så varför är amerikanerna så desperata att erbjuda ett avtal? Därför att de kanske anar att nästa ryska drag, i och med ankomsten av general Winter, bör kunna vinna kriget slutgiltigt på Moskvas villkor. Det skulle inbegripa att man stänger den polska gränsen genom en lång framryckning från Vitryssland och nedåt. När vapenförsörjningslinjerna har skurits av är Kievs öde beseglat.

Uppgörelse eller inte, general Winter kommer till stan – redo att underhålla sin hedersgäst Sun Tzu med så många nya rätter på deras middagsbord.