Modiga Susan Lindauer – internerad visselblåsare om 9/11, Irakkriget och Patriot Act

I kvälls-serien ”Aktuella artiklar för ett eller flera år sedan och idag” återpubliceras denna artikel.Ja, det finns andra politiska visselblåsare än Julian Assange, Edward Snowden och Chelse Manning. Men behandling från USA:s regering är densamma. Man sätter yttrandefriheten och First Amendment till konstitutionen åt sidan.

Denna artikel har jag tacksamt fått av Jan Nybondas för publicering. Han är en pensionerad finsk statstjänsteman med ekonomisk grundutbildning, kontakter med EU-kommissionen under en tjugoårsperiod. Historia och världspolitik som hobby sedan studietiden.

Det är en diskussion av USA:s utrikespolitik utifrån boken Extreme Prejudice av Susan Lindauer.

Susan Lindauer – visselblåsare om 9/11 och Irakkriget

Susan Lindauer är en fredsaktivist som genom släkt och vänner hade goda kontakter med maktens män och kvinnor i Washington. Hon tog på tidigt 90-tal anställning som en ”Asset” inom den amerikanska förvaltningen. Jag kallar henne för medlare eftersom det bäst beskriver hennes roll. Termen ”asset” pekar på försänkning, dvs. Lindauers uppgift var att skapa kontakter till utländska makter, Irak och Libyen, med vilka USA saknade officiella relationer. Hennes medlarroll var öppen i bägge riktningarna, alla inblandade förstod att den information hon fick skulle gå vidare. Inget spioneri och hemlighetsmakeri således.

När hon tar anställning sker det första bombattentatet mot tvillingtornen 1993, den gången från garaget. Även Lockerbie-rättegången är aktuell då en jumbojet hade sprängts över Skottland. I detta sammanhang noterar Lindauer att Libyen felaktigt utpekats som skyldig och att rätten stött sig på falsarier. Under 90-talet skapar hon sitt kontaktnätverk till libyerna och irakierna på deras FN-ambassader i New York. Hon har för sina uppdragsgivare inte dolt att hon är fredsaktivist, men hon har åtagit sig att i diskussionerna med sina motparter inte avslöja att hon opponerar sig mot den amerikanska sanktionspolitiken. Den information hon insamlar går via två ”handlers”, övervakare, vidare till berörda myndigheter såsom utrikesdepartementet och Vita Huset. Av dessa får hon även förelagt de teman som bör diskuteras med diplomaterna.

In i hetluften kommer hon i två separata omgångar. Den första är i samband med attacken mot tvillingtornen 2001 och den andra är under förberedelserna och efterspelet till Irakkriget 2003. Det är försöken från Vita Huset att dölja den verkliga kunskapen om Irak som fanns till deras förfogande före kriget som leder till att Lindauer blir förmål för grovt trakasseri från myndigheternas sida. FBI sparkar in dörren och stormar hennes hem och transporterar henne till en förvaringscell. Då tas Patriot Act i bruk mot en amerikansk medborgare på ett sätt som bara kan ske i en totalitär stat. Franz Kafka hamnar här i skuggan när det amerikanska rättsmaskineriet skorrar och mal på. Redogörelse för dessa intrikata turer överlämnar jag till professionella jurister.

Läsning av Lindauer borde ske på alla juridiska fakulteter. Patriot Act föreges vara tillkommet för att motarbeta terrorism men kan lika enkelt brukas för att motverka demokrati och öppenhet. Den röda tråden i lagpaketet – på 7000 sidor ! – handlar om att försvaret fråntas alla möjligheter till egentligt försvar, då åklagaren kan hemlighålla både hävdat bevismaterial och vittnesutsagor. Och domaren låtsas om ingenting. Bokens titel ”Extreme Prejudice” anspelar på ett kodspråk från underrättelseväsendet. Det innebär förgörelse av en agent som blivit obrukbar. Antingen genom direkt avrättning eller psykisk nedbrytning av personen.

Våren och sommaren 2001 bubblade det av information om en terrorattack som var på kommande. Det fanns så mycket detaljer att Lindauer uppmanade sina närmaste att hålla sig borta från Manhattan. Tvillingtornen var det sannolika målet och kapade passagerarplan fanns på listan över hot. När det i den officiella rapporten hävdades att terroristerna fick ett försprång p.g.a av att CIA och FBI inte samarbetade var detta en brist som redan förut varit känd och som Vita Huset blivit uppmärksammat på. De slog dövörat till, liksom till de övriga larmsignaler som strömmade in under sommaren. Eftersom kapade passagerarplan var ett känt hot hade det varit enkelt att placera ut luftvärn på taket till tvillingtornen.
En ytterligare märklig omständighet var att flygvapnet den aktuella dagen befann sig i Alaska. Nästan som om terroristerna känt till detta. Vad gjorde man i Alaska? – Övade mot hotet från Ryssland, förstås!

Lindauers tolkning av 9/11 sammanfaller i huvudsak med vad flera sinsemellan oberoende observatörer har kommit fram till, även om Lindauer utgående från sina detaljkunskaper tar ett steg till. Det troliga är enligt henne att Bush och hans rådgivare redan före 9/11 hade bestämt sig för att ett krig mot Irak var högsta prioritet. Ingenting fick komma i vägen, vilket även Lindauer personligen fick uppleva från 9/11 fram till våren 2003. Det spelade ingen roll vad Irak gjorde eftersom beslutet om krig redan var taget. Ett nytt Pearl Harbor hade av personer inom administrationen nämnts nästan som ett önskemål för att motivera ett interventionskrig. Detta hade enligt al Qaida -avhopparen Amien Dean tagits emot med uppskattning av gruppen, eftersom det nya kalifat som ingick i deras planer behövde ett storkrig i regionen för att röja undan sekulära motståndare, deras egna resurser hade inte räckt till. Det fanns således flera aktörer som hade tänkt sig att profitera på ett amerikanskt angrepp mot arabstaterna, bland dessa även Israel.
Likt it-entreprenören Ron Unz och Thomas Drake från NSA går Lindauer inte heller så långt att hon skulle beskylla Bush-regimen för ett insiderjobb av 9/11. Ron Unz har skrivit mer om detta. Han säger sig personligen ha känt flera av de nykonservativa kring Bush och håller det för otänkbart att de skulle ha gått så långt som till aktiv medverkan. Att de med beräkning sänkte garden utgör inte aktiv medverkan. En ouppklarad fråga är om någon av de övriga som hade intresse av ett krig hjälpte terroristerna och på vilket sätt.

Susan Lindauers främsta insats som medlare var hennes framgångsrika arbete för att skapa produktiva relationer med Irak. Att dessa resultat sedan avvisades av Vita Huset är inte hennes skuld. Irak hade genomlidit ett årtionde av fruktansvärda sanktioner och landet var berett att göra allt som krävdes för att dessa skulle avvecklas och en återuppbyggnad kunde ha påbörjats. USA erbjöds alla de lukrativa kontrakt som återuppbyggnaden skulle kräva och som grädde på moset skulle man få nya feta kontrakt för oljeutvinning. Ingenting var nog. Det tragiska för irakierna var att USA efter kriget ställde samma krav som de hade erbjudits gratis, utan krig. Och det snopna för USA är att de med årens lopp efter all förstörelse inte kunde dra ekonomisk fördel av sin invasion som de hade tänkt sig. Tvärtom. Vad åren går kommer deras andelar att successivt krympa, när marionettregenterna i Bagdad tvingas lämna över till nationalistiska krafter. Förutom Bushs eget garde var senatorn John McCain den främsta pådrivaren av kriget. Han gjorde i sina uttalanden ständiga falska kopplingar mellan Irak och al Qaida samt förde fram osanningen om Iraks bristande samarbetsvilja. I själva verket fanns det ingen som motarbetade al Qaida mer än Irak. De hade även kunnat erbjuda ny information om terroristernas finanser, men USA avvisade hjälpen.

Colin Powell, Bushs försvarsminister, blev ökänd för att ha fört FN:s säkerhetsråd bakom ljuset med sin plastkapsyl som skulle föreställa Saddam Husseins massförstörelsevapen. Men Powells lögner upphörde inte med detta. När det framstod för den amerikanska allmänheten att krigsprojektet hade spårat ur och blivit det fiasko som bl.a. Lindauer hade varnat för, då kom Powell med en ny dunderlögn. I en intervju med Barbara Walters framhöll han att ingen hade trätt fram och varnat honom om att exilirakierna var opålitliga som källor och sanningsvittnen och att den egna informationen om Irak varit av dålig kvalitet. På detta sätt skulle administrationen rentvå sina händer och hävda att man hade agerat i god tro.
Sanningen var den diametralt motsatta: Powell hade varnats och bl.a personligen av Lindauer just om detta. Irak var samarbetsvilligt, inga spår efter massförstörelsevapen hade uppdagats, exilirakierna var inte att lita på: de var ute efter makten överlämnad på silverfat och var beredda att påstå vad som helst för att nå fram. Vidare hade Powell varnats för att irakierna inte kommer att stillatigande utsätta sig för en invasion, utan kommer att göra uppror mot invasionstrupperna. Powell fortsatte även att propagera en annan lögn: att irakierna inte hade velat samarbeta, när det tvärtom förhöll sig så att alla krav som hade ställts hade uppfyllts och kontrakt om mångmiljardsatsningar hade utlovats.

Men när Powell sitter i TV-soffan med Walters och ljuger, sitter Lindauer internerad på psykvården i ett kvinnofängelse och kan inte protestera. Obligatorisk läsning inte bara för de juridiska fakulteterna utan även de medicinska.
I USA har psykiatrin blivit ett ytterligare vapen i maktens händer som kan aktiveras i rättssalen vid behov. Åtalet mot Lindauer rubricerades som ”agent i Iraks tjänst”. I regel kan en person i Lindauers ställning krångla sig ur en sådan sits genom att köpslå och ingå en ”plea bargain”, att få ett kortare straff mot vissa medgivanden för att därefter förses med munkavle i offentligheten.
Lindauer hade emellertid bestämt sig för att ta strid. Hon betraktade sin ställning som god eftersom hon inte hade undertecknat en sk. ”non-disclosure agreement” för sin tjänst. En sådan restriktion hade berövat henne rätten att vid en rättegång framlägga sin vetskap till sitt försvar. Men hon underskattade maktens förmåga att smida ränker. De tvingar henne att undergå psykiatrisk evaluering och har tillgång till psykiatrer som går deras ärenden. Lindauer klassas som oförmögen att infinna sig i rätten och förpassas till anstalt.

På anstalten försöker man i två olika omgångar tvinga på henne starka psykofarmaka men genom ursinnigt motstånd lyckas hon undkomma behandling – som de flesta av hennes medinterner lider under. Och på en punkt har hon det faktiskt bättre ställt än Julian Assange. Hon kan vistas ute i fria luften och hon ser till att promenera en mil per dag på fängelsets träningsbana.

Ensam hade Lindauer troligen stannat kvar på psyket för gott, men tack vare några trogna och smarta vänners juridiska hjälp lyckas hon bli fri. Någon egentlig rättegång blir det dock aldrig, där hon hade kunnat rentvå sitt rykte och avslöja myndigheterna. I skarven mellan Bushs och Obamas administration läggs åtalet ned och fallet avskrivs. Lindauer skriver sin bok och går ut på alternativa medier och berättar sin historia. De stora medierna slår dövörat till, de hade ju varit med och hetsat till angreppet mot Irak. Hon är fortsatt missriktat optimistisk gällande diplomatins möjligheter. Hon tror att bara republikanerna avvisade diplomatin gentemot Irak och ser inte att samma fara lurar för Libyen. Lindauer tror 2009, två år före bombningen av Libyen, att landet tack vare de diplomatiska genombrotten som hon bidragit till var räddat. Så blev det inte. I stället upprepades de falska angivelserna och krigets fasor släpptes loss på följande offer, nu av demokraterna.”