Sverige och Nato: ett fall av demokratiskt bedrägeri och propaganda

Denna text av Andi Olluri kom 16 maj

Den har nyligen publicerats på engelska i Covert Magazine: https://covertactionmagazine.com/2022/05/28/sweden-appears-poised-to-join-nato-as-part-of-western-mobilization-against-russia/

_____________________________________________
Sverige och Nato: ett fall av demokratiskt bedrägeri och propaganda

Med stor fanfar har Sverige nu (15 maj) officiellt tillkännagett att man vill ansöka om formellt NATO-medlemskap, vilket det har funnits en förberedelse för, med detta som det förutsägbara resultatet. Hur har debatten sett ut, vilka argument har framförts och vilka är konsekvenserna av ett medlemskap?

Fakta är, så vitt jag kan säga, ganska enkla, trots den massiva strömmen av bedrägeri i den inhemska pressen.

Efter invasionen av Ukraina kunde den erforderliga, närmast religiösa självbeundran äntligen ske ostört. Jag citerar en av de ledande politiska kommentatorerna och en före detta minister:

Det är ”mirakulöst hur världens demokratier magnetiskt samlas kring den fria världens värderingar”, nämligen ”demokrati och respekten för nationell suveränitet” – jemeniter och palestinier uppenbart ej inkluderade. Äntligen kan vi glädjas åt ”alliansen av världsdemokratier” med ”jättar som USA” som leder oss mot ”frihet, demokrati och fred”.[1] ”I Sverige är enigheten så kompakt att man nästan blir rörd”, som en av de mest respekterade litterära gestalterna, Alex Schulman, jublade i sin eufori.[2] Den mest respekterade liberala tidningen förklarade: ”Västlig demokrati står emot Putins nystalinism”, och ”det finns ingen medelväg, ingen kompromiss mellan dessa två världsbilder”[3] Eller den ledande affärsanalytikern, Peter Nilsson, som är vördad av alla : ”Produktionen i den amerikanska, brittiska, franska och svenska vapenindustrin behöver fortsätta att blomstra” eftersom ”det finns nu ingen medelväg. Världen är .. svart-vit” – bara för att citera några av de mer moderata.[4]

Ungefär två veckor senare, efter en propagandakampanj, vilken förmodligen skulle ha fått till och med Stalin att generat vända sig om, var ögonblicket moget att ta upp frågan om att gå med i NATO; trots allt, NATO ”söker inte mer territorium … söker inte territoriella tvister [och] hotar inte andra staters territoriella suveränitet … och är ytterst påhittig när de försöker undvika konflikter”, som en av de ledande liberala kommentatorerna undervisade ”den mest nyttiga av nyttiga idioter för fred” – nämligen de flesta i befolkningen före kriget, och hälften av den nu. ”Väst och Nato är villiga att vika sig tre gånger för att undvika att slåss om vilket territorium som helst, förutom sitt eget”, förklarade han vidare, vilket är ”ett faktum så uppenbart att det inte behöver några bevis” – som Libyen, Jemen , Afghanistan, Irak och så vidare.[5] Eller för att citera den socialdemokratiska ”vänsterns kanske ledande röst”, Anders Lindberg, som ständigt kritiseras för att vara vänsterextremist: Eftersom Putin är ”en samtida Hitler” – liksom eftersom ryssarna hatar ”våra idéer om frihet” – är det tveklöst så att vi omedelbart ”behöver gå med i Nato”.[6] Återigen: Jag citerar det fredliga slutet, och så låter det, praktiskt taget utan undantag.

Att kanalisera vapen till ”försvarssektorn” och formellt gå med i NATO blev ett obestridligt evangelium, som inte behövde några som helst trovärdiga argument, och gjorde all oberoende kritik psykologiskt omöjlig (särskilt för kritikerna – som faktiskt enhälligt accepterar regeringens propagandalinjer, som jag kommer att förklara nedan). ).

Dessa ”behov är enorma”. ”Det är viktigt att denna process inte förlängs av fåfänga försök att uppskatta dess kostnader”, och ”regeringen och parlamentet [bör] acceptera beslutet utan några invändningar”, som två av landets mest respekterade säkerhetsanalytiker noterade, med vetskap om att det faktiskt skulle bli mer eller mindre fallet.[7]

Med minst 70 % av företagen för Nato-medlemskap, och knappt 50 % av befolkningen (DI, 19 april), var det lika obestridligt som matematiskt bevisat att ett svenskt medlemskap i Nato var ”av existentiell karaktär för vårt lands frihet och suveränitet”.[8]

Överflödigt att tillägga undertrycker allt detta systematiskt det faktum att det i åratal har funnits diplomatiska förslag, framlagda av Ryssland, som ensidigt har förkastats av de västerländska regeringarna, och att detta i överväldigande utsträckning har orsakat denna konflikt. Eller att Nato-provokationer och intrång på ryskt territorium ständigt äger rum, vilket vida överstiger allt som ryssarna utfört mot oss (dessa två sista meningar kan överraska dig, och om så är fallet föreslår jag att du övervinner din förvåning genom att titta på den syndaflod av detaljerade studier, som ständigt presenteras i den tekniska diplomatiska pressen, och som ger en mängd av bevis som annars förväntas föreligga endast inom kemi eller fysik, men som dock aldrig presenteras för allmänheten, av skäl som är uppenbara nog).[9]

Eller det faktum att även de som är mest lojala mot partilinjen, inklusive den imponerade och ständigt citerade överstelöjtnant Paasikivi – som praktiskt taget sätter hela den militär-analytiska agendan i landet – regelbundet medger att den ryska militära ”kapaciteten inte alls är imponerande ”, misslyckas med att ta kontroll över städer precis på andra sidan av sin egen gräns.[10] Det är föga förvånande, eftersom vi har att göra med ett land, vars BNP ligger långt under länder som Italien.

Bild: Överstelöjtnant Paasikivi med mångårig tjänst i hemliga militära underröttelsetjänsten MUST.

Eller det faktum att den estniska utrikesministern, Eva-Maria Liimets, öppet uttalade att Baltikum ”inte ser något direkt [ryskt] militärt hot”.[11]

Men på något sätt står det långt mäktigare Sverige och dess ”existentiella natur” under ryskt hot. Det är en imponerande prestation, även för den fria pressen. Varför Ryssland skulle invadera Sverige, och att vi av den anledningen formellt behöver gå med i Nato, har inte en enda gång förklarats (förutom genom den ständiga hänvisningen till ”det föränderliga säkerhetsklimatet i världen”, en fras som upprepas med samma glöd och meningslöshet som ”Gud är stor”.) Inget bevis som når ens en minimal nivå av trovärdighet eller ärlighet presenteras, och behövs inte heller, vilket är standard när du specialiserar dig på att återuppliva officiella partidogmer.

Emellertid menar jag inte att säga att alla inom media och akademi är nöjda med en nästan 100% konsensus, och väljer att inte kritisera. En av de mest välkända och respekterade journalisterna klagade över att de som ”motsatte sig” Nato – samtidigt som de fortfarande höll sig väl inom den ideologiska ram som fastställts av regeringspropagandan – och som nu ”är väldigt sena” med att gå med i kören för den offensiva alliansen, ”verkar inte bli straffade för det”. I typisk kommunistpartistil fortsatte han med att beklaga att Nato-vänliga sidan tyvärr jublar ”utan entusiasm” – en total lögn, men en snygg sådan, när man upprätthåller den erforderliga partidisciplinen.[12]

Att granska de, bokstavligen tusentals artiklar, som strikt följer den doktrinära sanning som krävs, är inte så intressant. Kommentaren är mer eller mindre totalt förutsägbar och förväntad. Snarare, när vi tittar på vad de fridfulla ytterkanterna bland oliktänkande säger (de är så små i antal att man praktiskt taget kan räkna upp dem), kommer vi att finna var de yttersta gränserna för acceptabla åsikter går och därmed kommer vi att se propagandasystemets spektakulära konststycke.

För det första kommer kritikern att hävda att NATO-medlemskap kan äventyra våra utsikter för ”autonom utrikespolitik”, och att tillräcklig diskussion och ”seriös eftertanke” inte har rymts i allt detta, vilket gör det till ett för hastigt fattat beslut, för att citera ”extremisten” Mattias Gardell, som har anklagats för att vara slav under Hamas och jihadister, en extrem hatare av väst och så vidare[13]

Nato kanske inte är en så bra idé, eftersom ”37 danska Nato-soldater dog i Afghanistan under de första åren av 2000-talet”, skrev Arne Larsson, som gick så långt man kan gå när han skällde över bristen på motargument som framfördes av pressen.[14]

Sven-Eric Liedman, den mest respekterade intellektuella historikern i landet, upprepar den vördade basen av antiargument, med hänvisning till möjligheten av ett Trump-presidentskap och Natos odemokratiska medlemmar – som naturligtvis aldrig orsakar problem för våra känslor annars: ”En av Natos mäktigaste medlemmar är Turkiet”, och nästa ”Donald Trump som president” tycker ”att Nato är värdelöst” – vilket är totalt nonsens när man tittar på irrelevanta saker som fakta, men allt går, så länge man försvarar den heliga staten från allvarlig kritik.[15]

Eller: vi kommer att bli ”mindre säkra”, som vårt ”oliktänkande” Vänsterparti uttryckte det. Vår egen riksradikal, Göran Greider, konstaterade: ”Ett svenskt medlemskap i Nato skulle innebära större satsningar på militären, när klimatet och offentlig sektor” behöver pengarna.[16] Det är helt enhetligt bland ”oliktänkande” att hålla sig till ovan, eftersom dessa punkter anses vara de ”kraftigaste argumenten”, för att använda frasen från en journalist som har varit målet för konstant attack för sin ”pro-ryska” hållning.[17]

Allt detta kan vara helt sant, och i själva verket är det mestadels så. Men det är inte poängen. Ingen inom pressen kunde komma på något annat, något som råkar vara tio gånger mer självklart. Nämligen att Nato har utövat aggression mot Ryssland (ständigt fram till nu) och har ensidigt avvisat en fredsuppgörelse.[18] Och på samma sätt skulle en sann vitrysk dissident inte använda motargumentet att det skulle vara kostsamt för Vitryssland, farligt eller avleda dess resurser, när man argumenterar mot att Vitryssland går med i en militärpakt med Ryssland; snarare att det skulle innebära att gå med i en aggressiv kriminell organisation – det är problemet.

Men givetvis kommer detta att framkalla en ström av attacker och anklagelser i väst, och själva argumentet orsakar bara mental kortslutning; det är psykologiskt omöjligt att förstå, varför den banala truismen inte kan uttalas ens av de mest radikala kritikerna. Detta är det ultimata uppnåendet av tankekontroll. Jag antar att vissa också bara håller tyst, vilket kan vara förståndigt. Bara partiet antyder det, måste alla lyda och rätta in sig i ledet, eller förbli tysta. Något annat är inte värt det, eller helt enkelt för farligt.

Andra har dock annat att säga. VD:n för Sveriges största opinionsundersökningsföretag sa triumferade att ”Diskussionen om för- och nackdelar med medlemskap har varit livlig”. Det är sant, det har varit en livlig debatt, helt inom partidoktrinen.

Det är också uppenbart att hela frågan om formellt NATO-medlemskap mer eller mindre är en PR-charad, men som diskuteras nitiskt och ger den nödvändiga demokratiska skepnaden av passionerad och öppen diskussion. Det verkliga förhållandet mellan svensk neutralitet och USA/NATO beskrevs vältaligt av en av våra mest inflytelserika diplomater, Östen Undén, till och med bara två månader innan NATO skapades 1949: han beskrev nämligen ”neutralitet som en bristfällig och passé politik ”. Vidare beskrev han vid ett konfidentiellt möte i september 1949, att denna hemliga relation mellan Sverige och Nato ”inte kan tillåtas att uttryckas offentligt”.[19] Dessa ”direkta kontakter … med hjärtat av Pentagon” (som en av de främsta militärcheferna uttryckte det) var högt utvecklade och systematiska, och det var ”därför viktigt att kunskapen om detta partnerskap endast skulle hållas känd för en så liten grupp som möjligt”, för att citera en av cheferna i generalstaben.[20] Allt detta måste naturligtvis döljas och avledas ifrån, med en neutralitetsreligion, som förre statsministern Ola Ullsten uttryckte det – vilket naturligtvis är en ”demokratisk katastrof”, för att använda statsvetaren Kjell Goldmanns ord.[21]

Detta fortsätter fram till nuet, där ”Sveriges neutralitet är mer fiktion än fakta”, som professor emeritus i historia, Harald Gustafsson, nyligen uttryckte det. Det faktum att Sverige ”är mer Nato än de flesta NATO-medlemmar” (The Economist, 2007), och att Sveriges band till Nato ”på områden för försvar och säkerhet aldrig tidigare har varit starkare” samt att ”Sverige är en närmare partner till NATO än ens några av våra NATO-medlemmar är” (USA:s ambassadör Ken Howery, för över ett år sedan), har haft några uppenbara konsekvenser.[22] Nämligen att vi har tjänstgjort som en Natos utpost, ett ”osänkbart hangarfartyg”, som en amerikansk general en gång uttryckte det.[23]

Således har Sverige i åratal entusiastiskt varit en del av det avvisande västerländska lägret och uttryckligen deltagit i att blockera en diplomatisk uppgörelse med Ryssland. Detsamma gäller det ständiga deltagandet i Natos krigsspel intill Rysslands territorium, som får minimal rapportering i väst – vilket förväntas, eftersom att hålla sig till minimal ärlighet skulle förstöra hela spelet.

Jag insinuerar dock inte att storskaliga intrång inte förekommer – till skillnad från de ständiga småskaliga, som utförs med Natos attack- och spionplan, eller militära fartyg, som ”fås att verka mindre” än de som utförs av Ryssland mot väst, för att citera resultaten av en detaljerad rapport från ABC News.[24]

Bara för att nämna ett exempel. Under sommaren förra året deltog Sverige i Operation Sea Breeze (ett av Natos otaliga krigsspel för 2021), tillsammans med 35 andra länder från fem olika kontinenter. Krigsfartygen låg ett par kilometer inne på ryskt vatten, och vi vet från läckta interna brittiska dokument att allt var planerat och att de faktiskt förväntade sig en rysk ”välkomstfest”, som de ärligt och stolt uttryckte det – allt medan amerikanska militära flygplan ”opererade i och tittade på allt i Svartahavsområdet, vilket vi alltid gör”, vilket marinkapten Wendy Snyder skröt med.[25] Kort sagt: vi uppträdde som en lydig satellit före alla Nato-formalismer.

Detta är den verkliga frågan: vi agerar – och har gjort det ett tag – inom en aggressiv anti-diplomatisk organisation, och det kan helt enkelt aldrig diskuteras. Nu används emellertid omläggningen till att helt enkelt formalisera och ratificera tidigare politik, som ett anmärkningsvärt verktyg för distraktion och bedrägeri, och därmed ignoreras det centrala problemet i sig, även av de som borde veta bättre.

Vi får dock en ärligare bild av varför vi formaliserar rollen som ett ”osänkbart hangarfartyg” i elit-företagspressen – vilket är ganska typiskt. Euforiska rubriker lyder: ”VD ser möjligheter i NATO-medlemskap”; ”Det blomstrar nu” för militärindustrin. ”Att vara en del av Nato öppnar absolut upp en större marknad för Nato-länderna… där vi kan arbeta tillsammans om känsliga saker”, påpekade landets högsta militära VD. Vi bör formellt gå med i Nato ”med entusiasm”, ”nog prat”, eftersom vi kommer att ha ”den största ekonomin, försvarsindustrin” etc. i norra Europa, som den ledande nationella affärsgurun jublar.[26]

”Det är dags för seger” för industrin, efter formellt medlemskap, lyder en annan extatisk rubrik.[27] Den ledande finska affärsmannen, Mika Ihamuotila, sa till vår affärstidning att ”enorma kostnader skulle drabba svenska investerare och företag om Sverige inte går med i Nato nu”, och vi skulle förlora ”hundratals affärer” om vi ”håller oss utanför Nato” formellt. Han ville inte göra det allt för uppenbart vad allt tjafs egentligen handlar om, varför han som en säkerhetsåtgärd lade till i slutet, att Putin ”är som Hitler” och så vidare.[28] För att uttrycka det tydligt: ​​”det finns ett före och ett efter den 24 februari för svenskt affärsliv”. ”Att Sverige går med i Nato är attraktivt för näringslivet”, och att inte gå med skulle innebära att ”Sverige riskerar att förlora direktinvesteringar och affärer” – så låt oss ta det tillfället i akt som vi nu har.[29]

Därav den enorma propagandan!

Referenser

[1]   Dagens Industri, Maria Borelius, 3 mars.

[2]   Dagens Nyheter, Alex Schulman, 14 mars.

[3]   Ibid, Op-ed, 17 mars.

[4]   Dagens Industri, P M Nilsson, 25 mars.

[5]   Fokus, Johan Hakelius, 7 mars.

[6]   Aftonbladet, Anders Lindberg, 20 april;30.

[7]   Dagens Industri, 22 mars. Citerar tidigare ambassadören Daine Janse och generalmajor och tidigare rektor vid Försvarshögskolan, Karlis Neretnieks.

[8]   Affärsvärlden, nr. 15-16, sid. 19.

[9]   Så vitt jag vet är jag den enda som har belyst detta i detalj i svensk press, och till viss del även i jämförelse med engelsktalande press – Consortium News, Antiwar, QIRS, Counterpunch, Mint Press News etc. Natos överväldigande aggression mot (för en kort sammanfattning, se t.ex. T. G. Carpenters text i Responsible Statecraft, 14 december 2020), det direkta avslaget av flera ryska fredserbjudanden, fram till nu, vilket hänvisar uttryckligen till att följa ”FN-stadgan” samt vädja till ”UNSC” och uppmana västvärlden och Ryssland att ”inte betrakta varandra som motståndare” (förslaget från den 17 december förra året) – allt om detta och andra frågor diskuteras i detalj i de texter jag publicerat i Globalpolitics.se, mellan december förra året och februari i år. Även i min kommande genomgång av den nuvarande krisen. De är alla skrivna på svenska, men jag hämtar från engelska källor.

[10] Svenska Dagbladet, 13 maj

[11] Dagens Industri, 29 mars

[12] Dagens Nyheter, Niklas Ekdal, 21 april.

[13] ETC, 6 maj.

[14] Svenska Dagbladet, Arne Larsson, 14 april.

[15] Dagens Nyheter, S-E Liedman, 20 april. För diskussion, se fotnot 9.

[16] Dala-Demokraten, Göran Greider, 5 mars.

[17] Dagens Nyheter, Björn Wiman, 4 mars.

[18] Återigen, se fotnot 9.

[19] Mikael Holmström, Den Dolda Alliansen, Atlantis (2011), sid. 70f, 100. Denna 600-sidiga bok är det mest auktoritativa vetenskapliga arbetet i ämnet.

[20] Ibid, sid. 220, 226.

[21] Ibid, sid. 424, 432f.

[22] Svenska Dagbladet, Harald Gustafsson, 4 maj; Dagens Nyheter, 23 december 2020.

[23] Holmström op. cit., sid. 447.

[24] Snickare op.cit.

[25] Se till exempel BBC, 27 juni 2021; Antiwar, 30 juni 2021 och Responsible Statecraft, Kellet Beaucar, 27 juni 2021.

[26] Dagens Industri, 25 april (P M Nilsson).

[27] Ibid, Torun Nilsson, 6 maj.

[28] Ibid, 9 maj.

[29] Ibid, Henrik Westman, 13 maj.