En artikel 31 mars av Jan Öberg på Transnational Foundation
Till dem som fortfarande tror att Sverige är ett bra land för världen…
De tidigare 18 stödpaketen verkar inte ha hjälpt Ukraina i dess krig mot den – bedrägligt nog ”fullskaliga” – ryska invasionen. Men nu! – säger den intellektuelle höjdhopparen, försvarsminister Pål Jonson, att det 19:e paketet kommer att göra susen… eller börja göra det… eller…
Detta kan man läsa om på Regeringskansliets hemsida den 31 mars 2025:
”Det hittills största stödpaketet till Ukraina höjer det svenska stödet för 2025 till 29,5 miljarder kronor. Med ett värde på närmare 16 miljarder kronor presenterar regeringen det hittills största militära stödpaketet till Ukraina. Ukraina har efterfrågat förmågor kopplade till luftförsvar, artilleri, satellitkommunikation och marina förmågor. Tillsammans med det stödpaket som presenterades tidigare i år uppgår det svenska militära stödet till Ukraina till cirka 29,5 miljarder kronor för 2025. Det totala svenska militära stödet sedan 2022 uppgår därmed till cirka 80 miljarder kronor.”
80 miljarder – ungefär 8 miljarder US-dollar – och ännu mer i framtiden, rakt ner i militarismens svarta hål! Till ingen nytta för någon annan än MIMAK – det militär-industriella-media-akademiska komplexet.
Och till skada för hela det civila svenska samhället.
Sverige kommer – med Nato-medlemskap, 17 USA-baser och detta upprepade kontraproduktiva Ukrainastöd (när kommer stödpaket 50?) mot varje form av fredlig lösning – att militarisera sig till fattigdom.
Och detta medan Kina och många andra genomgår en fantastisk, snabb utveckling och blir välfärdsstater, de samarbetar och skapar en bättre framtid för mänskligheten.
Sveriges Kristersson-regering verkar välkomna kommande generationer till ett Sverige med status som tredje världen i framtidens multipolära värld. (Tillsammans med övriga EU/NATO-länder).
Ingen kan stava till ordet ”fred”. Det är tabu i dagens svenska media, politik och forskning.
Sverige är inte längre en demokrati, det är en kakistokrati (se här, ö.a.). Endast en kakistokrat tror att svenskarna blir säkrare genom att beväpna Ukraina istället för att arbeta för en ny säkerhetsordning i Europa och fredlig samexistens i Ukraina.
Folket har aldrig haft något att säga till om när det gäller denna huvudlösa militarism på bekostnad av framtida generationer. Vem skall betala för denna vansinniga politik – och när?
Hur mycket bättre kunde inte Sverige och världen ha blivit om dessa medel hade använts till civil utveckling och om Sverige hade verkat för en förhandlingslösning, vilket man kunde ha gjort som neutral stat, men inte som Nato-medlem.
Det Sverige som en gång var ledande i kampen för fred, gemensam säkerhet, FN, folkrätt, nedrustning och ett säkert Europa – och som leddes av intellektuellt dugliga människor – finns inte längre.
Förtvivlad. Militarism dödar även i fredstid.
***
TFF – Transnational Foundation & Jan Oberg är en läsarstödd publikation. För att få TFF PressInfo, nya inlägg och stödja vårt arbete, överväg att bli en gratis eller betalande prenumerant.
Nä, man känner verkligen inte igen dagens Sverige på något plan och det är den politiska makteliten som genom rättsväsendets inkompetens och slapphet kunnat korrumpera hela statsapparaten till en sorts partidiktatur där 349 väldresserade förväntas trycka på rätt knapp i den meningslösa teater som kallas riksdag? Allt detta blev möjligt då politikeradeln och de globala oligarker som äger media slutade granska makten och i stället började jaga medborgare som opponerade sig mot maktmissbruket samtidigt som SR/SVT började styras genom politiskt tillsatta PK-direktörer och medarbetare som lyder order från statsmakten.
Någon gång blir samtiden historia som i tillbakablick kan forma den kommande studentuppsatsen om Sverige som krigsorienterad elitstruktur och jämförs med det tyska ledarundret som genom krig lyckades åstadkomma fullständig utplåning av sin egen kultur.
Då blir det att analysera jämförelser mellan olika ansvariga ledares uppväxt och sociala sammanhang som rikskansler AH och Sveriges försvarsminister Pål Jonson.
Förutom att bägge definieras som störda individer blir frågan i vilken utsträckning deras respektive samhällskulturstid och sociala förhållanden påverkade deras världsbild.
AH växte upp i tid med mycket strikt uppväxt vilket kan mildra omständigheterna för hans sk vansinne.
Det blir värre med den svenske försvarsministern, född i samhälle där demokratiska värderingar som jämlikhet och politikers intresse av neutralitet för landet ifråga rådde. Detta tillsammans med den frihet som fanns i landet vad gäller gratis utbildning, gratis skolmat, gratis bibliotek, etc,etc,etc gav, ställer själva individens konstitution till svars; galen vanvettig redan från födelsen.
Lille Pål drivs av ett mindervärdeskomplex som är ack så vanlig bland kortväxta och som haft svårt att hävda sig mot sina större manliga kollegor? Detta i samband med hans äregirighet och begär att sola sig i glansen av utländska ledare har lett fram till att vi har denna löjliga figur struttande omkring som skämmer ut Sverige med sitt fånflin och totala avsaknad logiskt resonemang. En farlig figur som måste bort från alla typer av makt och inflytande innan det är för sent.
Landets tillstånd: Sveriges välfärd lider brist på resurser. Infrastrukturen är eftersatt. Skolväsendet är på väg utför. Samhället krackelerar.
Men, denna och tidigare regering har ALLTID pengar att kasta för ukraina som betyder noll och intet för gemene svensk.
Varför? Den enda och rymliga slutsatsen som man kan dra av miljardpumpen till ukrozionazi landet är den att regeringen är Sveriges fiende.
Barnfamiljer svälter, medan landsförrädarna skänker 109milj till Ghana (elmopeder..) som ghananeserna inte bett om men soros krävt för att skuldsätta Sverige. 100mdr dumpas i kiev, no strings attached, som inte gynnar någon mer än globalisterna som bestämt att Sverige ska skuldsättas..maximalt.
Alla länder i väst, till att börja med, ska förstöras för att kunna omvandlas till lame ducks och ’ekonomiska provinser’. ’Fred för evigt’.., dvs på globalisternas ensidiga villkor så ingen igen ska kunna utgöra något hot mot ’dom’. Det är innebörden av deras ’fred’ så de i godan ro.. kan börja röja i mänskligheten.
Hur och varför politrukerna låtit sig säljas på ett så beklämmande sätt, är för mig en gåta faktiskt men man kan ju ana orsaken med tanke på den
ru…nde t-bane centerpolitruken.
Men visst, allt fortsätter tills folket fått nog
alla partier talar vitt om att sveriges statsfinanser är bäst i eu vi har råd att försörja ukraina och grekland italien spanien
av Lucas Leiroz Den 15 april 2025
Sedan Sovjetunionens kollaps har relationerna mellan USA och Ryssland präglats av en tydlig asymmetri.
Vad innebär egentligen ett återupprättande av relationerna mellan USA och Ryssel.
Båda länderna är av olika skäl intresserade av att återuppta de bilaterala förbindelserna.Sedan Sovjetunionens kollaps har relationerna mellan USA och Ryssland präglats av en tydlig asymmetri. 1990- och 2000-talen präglades av ett försvagat Ryssland som försökte integreras i det internationella systemet på västerländska villkor. Resultatet blev en rad strategiska förödmjukelser, brutna löften – som Natos expansion – och pågående försök att hålla tillbaka. I dag är det scenariot helt omvänt. Moskva förhandlar från en stärkt position, vägledd av långsiktiga strategiska intressen och en tydlig vision om en multipolär värld.
Den amerikanska tankesmedjans uppmaningar till ekonomiskt närmande sker inte i ett vakuum. Tvärtom återspeglar de sanktionernas ineffektivitet som ett verktyg för politisk förändring. Under det senaste decenniet har USA använt sanktioner som en primär utrikespolitisk metod, och förfinat deras användning för att rikta in sig på specifika individer, företag och strategiska sektorer samtidigt som man försöker minimera indirekta skador. Men även detta ”kirurgiska” tillvägagångssätt har misslyckats.
I Rysslands fall misslyckades sanktionerna inte bara med att ändra Moskvas hållning utan stärkte också dess interna motståndskraft och politiska sammanhållning. Den ryska ekonomin anpassade sig, byggde alternativa logistiska, industriella och finansiella system och fördjupade banden med makter som Kina, Indien och Iran. Dessutom stimulerade sanktionsregimen utvecklingen av en oberoende utrikespolitik och befäste Rysslands roll som en central makt i övergången till en multipolär ordning.
Det är i detta sammanhang som USA nu försöker ersätta krig och sanktioner med andra metoder för avskräckning och engagemang – främst av ekonomisk natur. Satsningen är enkel: ett ekonomiskt integrerat, samarbetsvilligt och stabilt Ryssland skulle bättre tjäna Washingtons strategiska intressen än en konfrontativ och självförsörjande makt. På pappret skulle Moskva kunna fungera som en användbar motvikt till Kina, hjälpa till att lätta på det ekonomiska trycket och migrationstrycket i Europa och potentiellt flytta sitt fokus mot intern ekonomisk utveckling i stället för geopolitiska utmaningar.
Denna vision bortser dock från en grundläggande faktor: Ryssland vill inte bara återgå till att vara en del av en ”regelbaserad internationell ordning” – en fras som nu är synonym med amerikansk hegemoni. Moskva vill göra slut på det paradigmet. Rysslands strategiska intresse ligger i att ersätta denna ensidiga ordning med en ny internationell struktur som styrs av fördrag, pragmatism och ömsesidig respekt mellan suveräna makter. Det handlar inte om att återvända till ”återställningen” från Obama-eran, utan om att förhandla fram nya villkor för global samexistens – villkor som Ryssland nu har makten att påtvinga.
I detta scenario intresserar ett närmande till USA endast Ryssland om det baseras på en realistisk, långsiktig samarbetsagenda. Moskva kommer inte att acceptera ensidiga villkor eller asymmetriska eftergifter. Dess mål är tydligt: att konsolidera multipolariteten, försvaga unilaterala dominansstrukturer och etablera relationer baserade på ömsesidiga fördelar. Våldets geopolitik ger vika för intressets diplomati.
Om Washington verkligen vill ha en ”återställning” måste de acceptera den på villkoren för en ny värld – inte som en obestridd ledare, utan som en bland flera maktpoler. Ryssland är villigt att delta i dialog, men inte i underkastelse. Och den här gången är det inte Moskva som behöver samtalet mest – det är Washington.
Det är intressant fast retoriskt att fråga: finns det överhuvudtaget någon riktig analys (förutom så klart den främsta experten hen Paasikivi) som militära gör i Sverige angående det pågående kriget?
Pål Pot Jonson är en av de värsta, om inte DEN värsta människan som någonsin verkat i Rosenbad.
Rysslands krigskonst eller taktik (russofon allehanda få välja vilket) beundras som det nya stadiet i konsten att föra krig. Och det är sionist tidningen Wall Street Journal som tvingas erkänna det – så russofob allehanda kna inte gömma sig bakom den lama ursäkten ”ryss propaganda”
The Wall Street Journal published a new guide to Russia’s increasingly successful battle tactics. It comes at a time when Western press and its pro-Ukrainian lackeys have quietly begun admitting to the various successes and evolutionary tactical progressions that Russian forces have been achieving.
https://simplicius76.substack.com/p/growing-focus-on-russian-tactical
I andra nyheter så meddelar Bloomberg, en annan sionist media, att Rublen är den valuta som gör sig bäst av alla valutor, inklusive guld
https://www.rt.com/business/615828-ruble-best-performing-currency-bloomberg/
Gråta eller gråta – valet är allsköns russofob
Stötta Ukraina, då kanske Sverige klarar sig från mul- och klövsjuka, något som EU värstingarna Ungern och Slovakien har råkat ut för.
Det har du rätt i. Varken Tjeckien, Polen eller Österrike blivit drabbade. Trots faktum, att smittämnet kan spridas via luft över flera kilometer. Men dessa länder har ledare som är helt lojala mot gynekologen i Bryssel. Det kanske förklarar saken.
Jag hittade ett citat på internet: ”Historien upprepar sig, men vi lär oss inte av historien.” Europa befinner sig i samma situation som Europa befann sig i på 1940-talet. Under andra världskriget tillverkade man i Europa vapen åt Hitler. Nu är vi där igen. Hela Europa skickar vapen åt nazistfascisterna i Kiev. Fienden är, som vanligt, Ryssland. År 1941 spelade det svenska fotbollslaget en vänskapsmatch mot Tyskland i Berlin. Under andra världskriget skickade Sverige hundratals tåg fullastade med järnmalm till Tyskland. Fram till hösten 1943. Då förlorade Hitler slaget vid Kursk. Sverige förser nu nazisterna i Kiev med vapen och pengar. ”Historien upprepar sig, men vi lär oss inte av historien.”
Läs gärna Sveriges mörka idrottshistoria. Landskamper med Nazi-Tyskland, ej med de allierade, under Andra världskriget. Inte bättre idag?!;
Varför idrottslig bojkott av Ryssland men inte av VM i USA som haft mycket fler, större folkrättsstridiga krig?