Sveriges och Natos skuld till slavhandeln i Libyen – värsta rasismen idag?

I tidiga kvälls-serien “Aktuella artiklar för ett år sedan och idag” återpubliceras denna artikel.

Förra året främst men äver i år har pågått stora manifestationer i USA, Sverige och i många andra länder mot rasism och polisvåld i USA. I USA välte man och förstörde statyer och minnesmärken som kan kopplas till rasism och slaveri.
Detta är viktigt och bra.

Men varför inga protester mot de som hjälpt fram slavhandeln idag. Som Nato med Sveriges hjälp i Libyen 2011.

I Stockholm skedde en manifestation mot detta 28 december 2017. Jag var där Alkoholpolitik och #MeToo – och protest mot slavhandeln i Libyen!

Detta blogginlägg utgörs främst av en artikel av journalisten Patrik Paulov. Varför talar ingen om Nato:s skuld till slavhandeln? Den följs av en bakgrundsbeskrivning av mig.

Går tillbaka på en bloggartikel som jag publicerade för ett år sedan.

Varför talar ingen om Natos: skuld till slavhandeln?

Slavhandeln har varit känd långt innan CNN:s avslöjande reportage (hösten 2017). Den är en följd av det kaos och den laglöshet som följt efter Natokriget mot Libyen 2011.
Slavhandeln i Libyen väcker bestörtning och vrede. Det är bra, även om den har varit känd långt innan amerikanska CNN gjorde sitt uppmärksammade reportage. Men det är något som saknas i upprördheten angående människohandeln och den rådande laglösheten i Libyen. En av huvudorsakerna till den fruktansvärda situationen i landet är det ingen som talar om.

I mars 2011 inledde Nato kriget mot Libyen i samarbete med Gulfstaterna och Sverige. Insatsen påstods syfta till att rädda folket från massakrer och förtryck. I september 2011 lynchades Libyens ledare Muammar Gaddafi av väststödda rebeller.

Idag finns flera regeringar i Libyen, men dessa saknar kontroll över stora delar av landets territorium.
I Tripoli har den FN-stödda regeringen sin bas. I Tobruk i öster finns en regering som stöds av den antiislamistiska generalen Khalifa Haftar.

Sjöstedt (V) försvarade krigsbeslut
Beslutet att skicka svenska Jasplan till Natokriget stöddes av partier i den dåvarande borgerliga regeringen, men också av S, MP och V.
2014, tre år efter krigsinsatsen, sade V-ledaren Jonas Sjöstedt i Sveriges radio att han fortsatt tycker att det var ett bra beslut att delta i Natokriget, utifrån vad man då visste.
Det är nästan som om det finns en tyst överenskommelse: Don’t mention the war. Men det är precis det vi måste göra. När vi protesterar mot slavhandeln måste vi påminna om kriget.

Vi måste berätta om de flygbombningar och de markinsatser som Nato tillsammans med Sverige och Mellanösterns kungadiktaturer genomförde under sju månader 2011. För det var kriget för sex år sedan som lade grunden för dagens slavhandel.

Det kaos och den laglöshet som råder 2017 är i mångt och mycket ett resultat av att Nato bombade Libyen och dess statsmakt sönder och samman. Kriget banade väg för de krigsherrar och terrorgrupper som sedan dess stridit om kontrollen över landet och dess naturresurser.

Idag är det få som kommer ihåg att Libyen tidigare var ett fungerande land med Afrikas högsta levnadsstandard.
Det är inte sagt som ett försvar av Muammar Gaddafis styre. Det är inte heller sagt som ett försvar av det politiska förtryck, den korruption och de sociala orättvisor som fanns i Libyen innan Natos anfall 2011.

Det är en påminnelse om att det inte går att bomba fram demokrati, respekt för mänskliga rättigheter och välstånd. En påminnelse om att västvärldens krig mot andra stater snarare skapar kaos, fattigdom och grova människorättskränkningar. Som i Libyen tagit sig uttryck i slavhandel.

Ovanstående resonemang är naturligtvis inte hela sanningen. De bakomliggande orsakerna är fler än Natokriget, och det finns många som är medskyldiga till de fruktansvärda scener som CNN visar i reportaget om slavhandeln.
Här finns EU som pumpar in pengar för att Libyen ska agera gränsvakt och hindra flyktingar att komma vidare.

Här finns rika länder och storföretag vars utsugning av den afrikanska kontinenten är en central orsak till fattigdom och massflykt.
Men vi får inte låta Natokriget och de fruktansvärda konsekvenser det fört med sig för både Libyens befolkning och flyktingarna gömmas undan.

När Natos dåvarande generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen avslutade den militära insatsen mot Libyen i oktober 2011 beskrev han den som ”en av de mest framgångsrika i Natos historia”.

Är det fortfarande att betrakta som en framgång när Natoinsatsen bidrog till slavmarknader?

. (Slut Patrik Paulovs artikel).

Mera bakgrund.   (Redaktören)

Libyen hade Afrikas högsta levnadsstandard, fri utbildning och sjukvård och trots ökenklimatet en förhållandevis hög grad av självförsörjning av livsmedel samt en självständig utrikespolitik. Gneom kriget har landet förvandlats till en svag och beroende klientstat som är på väg att sälja ut sina oljetillgångar.

Libyens roll hade också en viktig roll i tillkomsten av Afrikanska unionen (AU).. Detta inkluderade investering på flera miljarder petrodollar i industriell utveckling över kontinenten, skapandet av en afrikansk kommunikationssatellit, och massiva ekonomiska bidrag till Afrikanska utvecklingsbanken och Afrikanska valutafonden – institutioner som utformats speciellt för att utmana hegemonin hos starkt USA-beroende Internationella valutafonden och Världsbanken. Kadaffi ville använda libyska oljepengar för att hjälpa Afrika industrialisera och ändra på dess roll den globala ekonomin som en leverantör av billiga råvaror.

Natos:a angreppskrig långt utöver vad som tilläts i FN-resolution grundades på lögner och desinformation från USA – världens i särklass mest krigiska och brutala stat efter Andra Världskriget.

Böckerna ”Sloughing towards Sirte: NATO’S war on Libya and Africa av professor Maximilian Forte och ”Libyens geopolitik” av professor Ola Tunander ger värdefull information om krigets bakgrund och demolerar de uppgivna motiveringarna för kriget. Forte visar att det inte fanns ”massvåldtäkter” begångna av ”Kaddafis styrkor” – som påståtts av Susan Rice och Hillary Clinton men senare vederlagts av Amnesty International, FN och även av USA:s armé. När Nato invasionen började bombade med franska jetplan fanns en liten styrka från Libyens armé utanför Benghazi, inte alls tillräckligt för att genomföra ett ”folkmord” som hävdats.

Bilden av massakerade fredliga demonstranter i Benghazi i början av 2011 är helt felaktig skrive Forte. I själva verket ”brände rebeller polisstationer, bröt sig in i säkerhetstjänstens byggnader, attackerade regeringsbyggnader från början” medan myndigheterna svarade med ”tårgas, vattenkanoner och gummikulor Först när rebellerna hade intog Benghazis militärförläggningar, plundra dess vapen, och börja använda dem mot regeringsstyrkor så började dessa att agera.

Trots mediarapporter fanns inga tecken på bombräder mot demonstranter, vilket även förre försvarsministern Robert Gates medgav. De libyska regeringsstyrkorna hade inte utfört massakrer mot civilbefolkningen. Man förvrängde Kadaffis erbjudande om amnesti för dem som la ned vapnen.

i Andra om: slavhandel, Libyen, Amnesty,NATO, folkrätt imperialism, desinformation, krig, USA, Politik, FN, massmedia utrikespolitik FN-stadgan NATO val, Sverige, demokrati,Afrika, CIA, kapitalism, terrorism,