En artikel av Karl Tingström i Valdemarsvik.
När jag som tonåring i slutet på 60 talet (1968) i Norrköping genom FNL rörelsen för första gången kom i kontakt med Lenins teser om imperialismen blev det kärlek vid första ögonkastet. När jag något senare lärde känna Marx Lönearbete och kapital blev det en intellektuell orgasm och jag föll pladask för Marxismen-Leninismen. Hela den orättfärdiga världsordningen blev begriplig. När jag därefter lärde mig grunderna i den dialektiska historiematerialismen svävade jag på ett intellektuellt och känslomässigt moln.
Redan som sexåring fick jag kännedom om världssvälten. Den insikten bar jag från den dagen som en tung ryggsäck i hela min borgligt trygga uppväxt men i övergången från tonåring till vuxen fyllde jag ryggsäcken med en helgjuten livs och världsåskådning. Senare i livet bestämde jag mig för att försöka tillägna mig hela Kapitalet band 1-3,4. Nu tror jag att jag förstått grunderna i helheten men ärligt talat: Marx är en mästare i dialektiskt tänkande så visst har jag många gånger blivit bortfintad utanför hörnflaggan så till den grad att det framkallat både huvudvärk som välbefinnande.
Nu till ämnet. Profitkvotens fallande tendens är en ekonomisk lag som följer kapitalismen i alla dess stadier, den gäller även i det statsmonopolistiska, det sista stadiet av den monopolistiska kapitalismen så vitt vi känner till. Marx skrev bland annat följande för ungefär 175 år sedan. ”Det har i allmänhet visat sig att samma orsaker som framkallar den allmänna profitkvotens fall framkallar motverkningar som hämmar detta fall, gör det långsammare och delvis förlamar det. De upphäver inte lagen men försvagar dess verkan. Eljest vore det obegripliga inte den allmänna profitkvotens fall utan tvärtom den relativa långsamheten i detta fall. Så verkar lagen bara som tendens, vars verkan framträder på ett märkbart sätt bara under bestämda förhållanden och under förloppet av långa perioder”. (Kapitalet band 3 sid 218). Jag förutsätter här att läsarna har grundkunskap i ämnet och hänvisar till Kapitalet band tre och Politisk ekonomi i klassikerserien. Där hittar man mängder av exempel på åtgärder som försvagar dess verkan.
Marx igen: ”I fråga om profitkvoten har det i allmänhet visat sig, att sjunkande kvot på grund av stigande mängd investerat totalkapital svarar mot växande profitmängd.
Att profitkvotens fall kompenseras genom en stigande profitmängd gäller bara för totalkapitalet i samhället som helhet och för de stora, sedan länge etablerade kapitalisterna.
Profitkvotens fallande tendens är förbunden med en tendens till stegring i mervärdets kvot, alltså i arbetets exploateringsgrad.
Mervärde och mervärdekvot är det relativ osynliga men väsentliga som måste utforskas, medan profitkvot och därmed mervärdets form som profit är ytfenomenen”.
Den ständigt utvidgande kapitalackumulationen ökar produktiviteten och därmed profitmängden men ökningen av den organiska samansättningen sker olikmässigt och i olika branscher vilket gör att utvecklingen leder till en genomsnittsprofitkvot.
Marx text i band 3 sträcker sig till år1865 men Engels som överlevde Marx skriver i en efterskrift.
30 år senare. ”År 1865 var börsen fortfarande ett sekundärt element i det kapitalistiska systemet”. ”Men sedan 1865, har en förändring inträtt som tilldelar börsen en betydligt utökad och ständigt växande roll, vilken allteftersom den utvecklas tenderar att koncentrera all produktion, industrin så väl som jordbruket, och all handel, kommunikations-likväl som utbytesfunktionen, i händerna på börsfunktionärerna, så att börsen blir den mest framskjutna företrädaren för den kapitalistiska produktionen själv” (sid 801). Engels skriver vidare: ”Efter krisen år 1866 har ackumulationen fortgått i oavbruten ökande takt, så att produktionen inte i något industriland, minst av allt England, kunde expandera lika snabbt som ackumulationen. Eller den enskilde kapitalistens acku-mulation kunde inte utnyttjas fullständigt till utvidgning av hans eget företag. Men med denna ackumulation ökade också antalet rentierer, människor som hade fått nog av den reguljära spänningen i affärslivet och därför hellre ville roa sig eller få en lindrigare syssla som direktör eller medlem i bolagsstyrelse” (sid 802). Därefter övergår industrin så småningom till aktieföretag. Den ena branschen efter den andra även handel, banker och jordbruk. Varuhus växer upp och bankerna expanderar enormt och inför hypotekslån som förvandlar jordegendomen till aktier på börsen. Så var det i slutet på det förmonopolistiska stadiet för hunrafemtioår sedan i England och lite senare i Tysk-land.
Nu blev det Lenins historiska uppgift att ta över stafettpinnen i analysen av kapitalets rörelselagar. Enligt Lenins klassiska definition är imperialismens viktigaste ekonomiska huvudkännetecken bland annat följande: Koncentration av produktion och kapital vilken uppnått ett så högt utvecklingsstadium, att den skapat monopolen, vilka spelar en avgörande roll i det ekonomiska livet. Bankkapitalets sammansmältning med industrikapitalet, och uppkomsten av en finansoligarki på grundval av detta finanskapital.
Monopolkapitalismen utvecklas till statsmonopolkapitalism vilket innebär att statsapparaten underordnas de kapitalistiska monopolen för att tillförsäkra finansoligarkin maximalprofit och stärka dess herravälde. Statsmonopolkapitalismen är det högsta stadiet i den kapitalistiska socialiseringen av produktionen och medför en ännu större skärpning av arbetarklassens utsugning, utarmning och ruineringen av de breda massorna.
I varje kapitalistiskt land är det några små klickar av de största bankirerna och industrimonopolisterna som behärskar alla livsviktiga näringsgrenar och kan därmed utvinna monopolprofit och som disponerar den allt övervägande delen av samhällets rikedomar.
När vi lärde oss grunderna i den politiska ekonomin från Marx till Lenin och de Sovjetiska läroböckerna blev det dags att pröva teorierna empiriskt på verkligheten. Vi lyckades ju mödosamt tillägna oss den just för att vi inledningsvis häpnades över dess riktighet när vi betraktade verkligheten. Men vilken aha-upplevelse när det osynliga blev synligt som läran om mervärdet som källan till all profit, att det endast är den produktiva lönearbetarklassens obetalda arbeten som producerar allt mervärde.
Alltså till saken, hur är det med profitkvoten där kapitalet spelar i olika divisioner.
Det bör först påpekas att profitkvoten uttrycks i procent och beräknas på årsbasis vilket betyder att vissa branscher som har en snabb omloppshastighet kanske får tillbaka sina utlägg plus profit kvar-talsvis vilket då innebär profitkvoten x fyra.
Å ena sidan monopolkapitalets maximalprofit och det mindre kapitalet som får nöja sig med genomsnittsprofit. Finansoligarkerna spelar i högsta division genom att de behärskar alla viktiga näringsgrenar. Finansoligarkerna kontrollerar genom bankernas kapitalackumulation ofta allt från råvaror till industrin-lager-transport och handelskapitalet till marken som exploateras.
Var ligger den undre gränsen för maximalprofiten och genomsnittsprofiten i dagens Sverige med låg ränta och deflation? Hur skiljer den sig från 1970 talets inflationspolitik? Hur förändras den över kriscyklarna från kris-depression-uppgång till högkonjunktur? Eftersom profitmängden ökar extremt i monopolkapitalet bör vi även undersöka hur stor del som återinvesteras och hur stor del som går till spekulationsekonomin. Viktiga frågor att undersöka men Marx påpekade också att pro-fitkvoten är ytfenomen och den relativt osynliga mervärdekvoten är det väsentliga som måste utforskas.
Mina kunskaper räcker inte till för att analysera företagens bokslut och den formel som Marx uppställde för att beräkna profitkvoten finns inte i dess exakthet i dagens bokslut. Den borgliga ekonomin kallar det marginalavkastning eller gränsavkastning men de begreppen är inte stipulativa då boksluten kan räknas fram på en rad olika sätt.
Lagen om profitkvotens fallande tendens är ifrågasatt av bland annat Michael Heinrich en inflyte-serik Tysk marxistisk ekonom.
Jag föreslår att enligt ovan några som behärskar dessa frågor försöker att ta fram färska relevanta siffror på profitkvoten och mervärdekvoten.
Till sist, kan någon lösa den dialektiska knuten: Vad kom först hönan eller ägget och iså fall varför.