Syriens fall är en existentiell kris för Hizbollah, framgång för Israel och mer elände för Gaza

PALESTINE WILL BE FREE 8 december

Hizbollahs avtal med Israel om eldupphör, som trädde i kraft tidigt den 27 november, kan visa sig vara det dödligaste misstag som det libanesiska motståndet har begått under sin 42-åriga existens.

Avtalet var aldrig meningsfullt för Hizbollah och händelserna under de två veckor som gått sedan det undertecknades har förstärkt den uppfattningen. Israelerna har fortsatt att göra som de vill i Libanon och har dödat nästan två dussin libaneser, beskjutit otaliga hem, angripit områden med drönare och missiler och trängt in i områden som de inte kunde ta sig in i trots dagslånga strider med Hizbollahs män – allt utan vedergällningseld från det libanesiska motståndet. På många sätt har israelerna uppnått mer sedan det bedrägliga eldupphöret än vad de gjorde under de aktiva striderna.

I takt med att Israels förrädiska framfart i Libanon fortsatte med oförminskad styrka, väcktes berättigade frågor om Hizbollah-ledningens klokhet i att acceptera det ensidiga avtal som förhandlats fram av de sionistiska regimerna i USA och Frankrike.

De första tecknen på det sionistiska intrigerandet kom dock redan dagen efter undertecknandet av avtalet, då den Turkietstödda s.k. syriska oppositionen (även känd som ”rebellerna”) inledde en offensiv i Aleppo i norra Syrien. De turkiskt tränade, västligt och sionistiskt finansierade och stödda så kallade ”rebellerna” tog snabbt över stora delar av det suveräna syriska territoriet på sin väg mot Damaskus medan Hizbollah, som följde vapenvilan, satt med armarna i kors och såg på.

Även om Hizbollahs beslut aldrig var logiskt, har söndagens händelser understrukit det allvarliga misstag som det libanesiska motståndet gjorde.

De tidigare al-Qaida, senare ISIS, och nu omprofilerade som väpnade syriska ”rebeller” med namnet Hayat Tahrir al-Sham (HTS) under ledning av Abu Mohammed al-Julani – vars krigare ståndaktigt vägrar att angripa israelerna, behandlas på israeliska sjukhus och redan har gjort närmanden för vänskapliga relationer med de folkmordsbenägna israelerna – har nu erövrat Syrien och störtat Bashar al-Assad, en alawitisk minoritet i ett land med sunnimuslimsk majoritet, vars styre varade i 24 år. Bashar tog över efter sin far Hafez, som styrde landet i nästan tre decennier, från 1971 till dess att han överlämnade makten till sin son vid sin död 2000.

Intressant nog hade Al-Julani, som nu förekommer i CNN-intervjuer och betraktas som en ”kavajklädd revolutionär”, en belöning på upp till 10 miljoner dollar på sitt huvud från den amerikanska regeringen fram till nyligen.

Israels planer på att förstöra Syrien

Det vore okänsligt att bortse från de vanliga syriernas legitima klagomål mot Assadregimen, men samtidigt vore det absurt att bortse från Israels och västs inblandning i destabiliseringen av Syrien, i syfte att störta Assad och reducera landet till en rumpstat. Man behöver inte ens gräva särskilt djupt för att hitta västliga och israeliska avtryck över hela det syriska inbördeskriget som inleddes 2011 och som slutligen kulminerade i Assadregimens fall i söndags.

Medan försöken att avsätta Assad började på allvar 2011 har Israels planer på att balkanisera Syrien pågått i årtionden. Det ökända dokumentet från 1982 med titeln A Strategy for Israel in the Nineteen Eighties, mer känt som Yinon-planen efter dess författare Oded Yinon, rådgivare till Israels premiärminister Ariel Sharon, är fyllt av idéer om att dela upp Syrien efter sekteristiska linjer för att minska det förmodade hotet mot Israel, som har ockuperat stora delar av suveränt syriskt territorium, Golanhöjderna, sedan 1967.

I ett uppseendeväckande avsnitt beskriver författaren planerna på att balkanisera Syrien på följande sätt:

Att Syrien och Irak senare upplöses i etniskt eller religiöst unika områden, som i Libanon, är Israels primära mål på östfronten på lång sikt, medan upplösningen av dessa staters militära makt är det primära målet på kort sikt. Syrien kommer att falla sönder, i enlighet med sin etniska och religiösa struktur, i flera stater som i dagens Libanon, så att det kommer att finnas en shiitisk alawitisk stat längs kusten, en sunnitisk stat i Aleppoområdet, en annan sunnitisk stat i Damaskus som är fientligt inställd till sin norra granne, och druzerna som kommer att upprätta en stat, kanske till och med i vårt Golan, och säkert i Hauran och i norra Jordanien. Detta tillstånd kommer att vara en garanti för fred och säkerhet i området på lång sikt, och detta mål är redan inom räckhåll i dag.

Liknande skändliga planer för Syrien lades fram i ett annat ökänt dokument nästan ett och ett halvt decennium senare av Israel-först rabiata sionistiska amerikaner, av vilka många skulle komma att inta viktiga positioner i George W. Bushs administration.

Dokumentet med titeln A Clean Break: A New Strategy for Securing the Realm, utarbetades av de krigshetsande ghoulerna vid American Enterprise Institute och har den ärke-neokonservative (och judiske, ö.a.) Richard Perle som ”Study Group Leader” tillsammans med sju lika hökaktiga författare. Dokumentet skrevs 1996 för Benjamin Netanyahu – som då var inne på sin första period som premiärminister – som ett policydokument för att närma sig Israels säkerhetsproblem i Västasien.

Dokumentet föreslår att Netanyahu ”gör en ren brytning” från ”strategisk förlamning och den tidigare regeringens ’fredsprocess’”.

I ett avsnitt med rubriken Securing the Northern Border föreslår dokumentet flera sätt att slå mot Syrien, inklusive att slå mot syriskt territorium via proxystyrkor i Libanon:

Syrien utmanade Israel på libanesisk mark. Ett effektivt tillvägagångssätt, som amerikanerna kan sympatisera med, vore om Israel tog det strategiska initiativet längs sin norra gräns genom att angripa Hizbollah, Syrien och Iran, som är de huvudsakliga agenterna för aggressionen i Libanon, bland annat genom:

• Att angripa Syriens infrastruktur för narkotikapengar och falsmyntning i Libanon, som alla är inriktade på Razi Qanan.
• Parallellt med Syriens beteende genom att skapa ett prejudikat om att syriskt territorium inte är immunt mot attacker som utgår från Libanon av israeliska ombudsstyrkor.
• Anfalla syriska militära mål i Libanon och, om detta skulle visa sig vara otillräckligt, anfalla utvalda mål i själva Syrien. [betoning i original].

Dokumentet antar senare en ännu mer stridslysten ton:

Med tanke på karaktären på regimen i Damaskus är det både naturligt och moraliskt att Israel överger slagordet ”omfattande fred” och går in för att begränsa Syrien, uppmärksamma landets program för massförstörelsevapen och avvisa ”land för fred”-avtal på Golanhöjderna.

Dessa planer sattes i verket under den arabiska våren.

Barack Obama-administrationen drog nytta av det syriska inbördeskriget som blossade upp 2011 och satte igång den CIA-ledda och av Storbritannien och de arabiska regimerna stödda Timber Sycamore-operationen (se här, ö.a.) för att finansiera och utbilda syriska oppositionsgrupper i Jordanien i syfte att avsätta Assad.

Timber Sycamore

I en artikel från 2017 rapporterade The New York Times att Obama först avvisade den hemliga planen, men ändrade sig efter påtryckningar från den jordanska kungen och ingen mindre än Netanyahu själv:

Han ändrade sig året därpå och undertecknade ett presidentbeslut som gav CIA tillstånd att i hemlighet beväpna och utbilda små grupper av rebeller på baser i Jordanien. Presidentens helomvändning berodde delvis på intensiv lobbyverksamhet från utländska ledare, däribland Jordaniens kung Abdullah II och Israels premiärminister Benjamin Netanyahu, som hävdade att USA borde ta en mer aktiv roll i försöken att få slut på konflikten.

I ett mejl från 2012 skrev den nuvarande nationella säkerhetsrådgivaren Jake Sullivan till dåvarande utrikesminister Hillary Clinton: ”AQ [Al-Qaida] är på vår sida i Syrien.”

I ett mejl från Hillary Clinton, som publicerats av Wikileaks, gör den tidigare utrikesministern en rad häpnadsväckande medgivanden om israeliska intressen i de syriska regimskiftesoperationerna. ”Assads fall skulle mycket väl kunna utlösa ett sekteristiskt krig mellan shiiterna och majoriteten sunnimuslimer i regionen med Iran som draglok, vilket enligt israeliska befälhavare inte skulle vara dåligt för Israel och dess allierade i väst”, står det i ett mejl som vidarebefordrats av Clinton.

Whitney Webb skriver i en artikel för MintPress News om dessa läckta e-postmeddelanden:

I ett annat Clinton-mejl som släpptes av WikiLeaks stod följande:

”Det bästa sättet att hjälpa Israel att hantera Irans växande kärnvapenkapacitet är att hjälpa Syriens folk att störta Bashar Assads regim.” ”Att störta Assad skulle inte bara vara en enorm fördel för Israels säkerhet, det skulle också minska Israels förståeliga rädsla för att förlora sitt kärnvapenmonopol.”

I e-postmeddelandet noteras också följande:

”Ett framgångsrikt ingripande i Syrien skulle kräva ett betydande diplomatiskt och militärt ledarskap från USA” och konstaterar att ’beväpning av de syriska rebellerna och användning av västvärldens flygvapen för att stoppa syriska helikoptrar och flygplan är en strategi med låg kostnad och hög utdelning’.

Dessutom har de israeliska banden till ”rebellerna” dokumenterats utförligt. I en artikel i Wall Street Journal 2017 rapporterades att den judiska överhöghetsstaten har ”försett syriska rebeller nära sin gräns med kontanter samt mat, bränsle och medicinska förnödenheter i åratal, ett hemligt engagemang i fiendelandets inbördeskrig som syftar till att skära ut en buffertzon befolkad av vänligt sinnade styrkor.”

Samma rapport fortsätter med att avslöja att israelerna också gav ekonomiskt stöd till de så kallade syriska ”rebellerna”:

Den israeliska armén står i regelbunden kontakt med rebellgrupper och deras stöd omfattar hemliga betalningar till befälhavare som hjälper till att betala löner till krigare och köpa ammunition och vapen, enligt intervjuer med ett halvt dussin syriska krigare. Israel har inrättat en militär enhet som övervakar stödet i Syrien – ett land som landet har befunnit sig i krig med i årtionden – och avsatt en särskild budget för stödet, säger en person som känner till den israeliska operationen.

Med så nära band till sionisterna är det ingen överraskning att den enda gången dessa ”rebeller” attackerade Israel bad de den sionistiska staten om ursäkt för sin överträdelse.

Det finns en nästan oändlig ström av bevis som gör det klart att de påstådda syriska ”rebellerna” till stor del är utlandsstödda legosoldater som går sionisternas och västvärldens ärenden. De vanliga syriernas otvivelaktigt legitima klagomål har utnyttjats av dessa skjutglada lejda ligister som inte verkar ha den syriska befolkningens bästa för ögonen.

Dessa syriska sunnitiska ”rebeller” har emellertid redan börjat liera sig med de sionister som slaktar sunniter i Palestina i tusental. I en intervju med The Times of Israel gjorde en av dessa ”rebell”-ledare ett häpnadsväckande uttalande:

Vi är öppna för vänskap med alla i regionen – inklusive Israel. Vi har inga andra fiender än Assad-regimen, Hizbollah och Iran. Det som Israel gjorde mot Hizbollah i Libanon hjälpte oss mycket. Nu tar vi hand om resten.

Hizbollahs dystra framtid

”Rebell”-ledarens kommentarer står i skarp kontrast till den hållning och de uppoffringar som Hizbollah har gjort sedan oktober förra året för Palestinas befrielse. Det libanesiska motståndet kastade sig huvudstupa in i ett krig med Israel den 8 oktober, allt i ett försök att öppna en stödfront för att avlasta de palestinska motståndsgrupperna i Gaza. Hizbollahfronten visade sig vara en avsevärd belastning för Israels resurser, eftersom en daglig spärreld av raket- och drönarattacker avsevärt tömde sionisternas resurser.

När sionisterna försökte sig på en markinvasion av Libanon mångdubblades deras förluster eftersom Hizbollahs män försvarade sitt territorium med bravur för att hålla de judiska horderna i schack. I slutändan längtade sionisterna efter ett eldupphör som skulle sätta stopp för Hizbollahs attacker.

Men under tiden fram till att fientligheterna upphörde hade Hizbollah drabbats av massiva förluster. Man förlorade tusentals av sina stridande tillsammans med tusentals andra civila libaneser. Civil infrastruktur till ett värde av miljarder dollar utplånades av sionisternas urskillningslösa och avsiktliga attacker i ett försök att vända den libanesiska befolkningen mot Hizbollah. Men kanske viktigast av allt var att Hizbollah förlorade sin vördade ledare Hassan Nasrallah i ett sionistiskt flyganfall. Mannen som öppnade stödfronten för Gaza och vägrade att skriva under ett avtal om eldupphör om det inte omfattade de belägrade palestinierna fick i slutändan betala med sitt liv för sin humanitära hållning.

Nu verkar alla Hizbollahs uppoffringar ha varit förgäves.

Israelerna har till synes fria tyglar i södra Libanon, de går in i vilket territorium som helst som de vill. De finkammar hela södra Libanon, Hizbollahs fäste med shiamuslimsk majoritet, varifrån partiet hämtar sina största anhängare och krigare. Sionistiska spaningsdrönare flyger fritt i det libanesiska luftrummet och samlar in all den information de vill ha och behöver. Medan Hizbollah håller fast vid vapenvilan dödar israelerna fortfarande helt ostraffat. I ett nötskal – medan vapenvilan har fryst Hizbollah, har israelerna förskansat sig allt djupare inne i Libanon.

Nu när Syrien har fallit har en viktig försörjningsväg för Hizbollah skurits av. En av anledningarna till att Hizbollah gick in i det syriska inbördeskriget var att skydda sina intressen, bland annat sin vapenleveransväg som sträcker sig hela vägen till Iran via Syrien och Irak. Nu har den viktiga Syrienlänken ryckts bort. Istället måste Hizbollah nu ta itu med en Israel-allierad fiende vid sina östra och norra gränser.

Före vapenvilan attackerade israelerna kontinuerligt vägarna och broarna mellan Syrien och Libanon för att skära av Hizbollahs försörjningsvägar. Nu behöver israelerna inte bekymra sig om det med de vänligt sinnade ”rebellerna” vid makten i Damaskus.

Israel kan nu enbart fokusera på söder och den libanesiska Medelhavskusten med sin mycket överlägsna sjömakt för att helt belägra hela Libanon. Allt detta lämnar Hizbollah med en dyster framtid. Medan deras män kämpade med mod och ståndaktighet som förbryllade israelerna och deras västerländska uppbackare, har oddsen plötsligt staplats mycket starkare mot dem, särskilt med ett nytt ledarskap vid rodret efter att Israel plockade bort hela dess högsta ledarskap under det årslånga kriget.

Kanske var det ogenomtänkta eldupphöret, som gav västvärldens horder tid och energi att fokusera enbart på Syrien, ett strategiskt misstag av Hizbollahs nya ledning. Kanske skulle en mer skarpsinnig ledare som Nasrallah ha sett de efterföljande sionistiska/västerländska åtgärderna i förväg och fortsatt att tömma israelerna på blod med ännu mer omfattande attacker djupare in i Tel Aviv i stället för att underteckna ett ensidigt avtal om vapenvila som har lett till små vinster, om ens några.

Israelerna har emellertid redan börjat samla trupper på Golanhöjderna, skenbart för att förstärka sitt försvar mot de syriska ”rebellerna”, men utan tvekan kommer deras vapen att riktas mot Libanon.

Denna utveckling har gjort att Hizbollah är mycket utsatt och det kommer att krävas mirakel för att övervinna de odds som är staplade mot dem.

Israels grymhet i Gaza fortsätter med oförminskad styrka.

Vad händer med Gaza?

Palestinierna i Gaza har lämnats nästan helt isolerade. Om det fanns hopp om att Hizbollah skulle återuppta striderna mot Israels oavbrutna kränkningar, verkar det ha försvunnit i och med utvecklingen i Syrien. Det irakiska och jemenitiska motståndet har lovat att fortsätta sina attacker tills barbariet i Gaza har upphört, men i stort sett har palestinierna i Gaza lämnats att klara sig själva, särskilt med västvärldens nyutnämnda ”kavajklädda revolutionär” som är mer benägen att underblåsa sekteristiska stridigheter än att konfrontera de israeliska barbarerna.

Det är intressant att notera att medan det irakiska motståndet har avfyrat hundratals drönare till försvar för Gaza, kunde de syriska ”rebellerna” inte ens bry sig om att utfärda ett uttalande som fördömde den israeliska aggressionen, än mindre avfyra en av de drönare som turkarna har försett dem med för att bekämpa Assad. Syrien ligger mycket närmare Tel Aviv än Irak.

Dessutom vilar israelerna inte än.

De har redan börjat annektera mer syriskt land och planerar att attackera Jemen, som nu verkar vara isolerat. Amerikanerna attackerade Syrien hela 75 gånger i dag med en mängd olika vapen, och deras herrar i Israel blir alltmer aggressiva i landet i takt med att de sionistiska planerna på ett Storisrael (se här och här, ö.a.) kommer ännu ett steg närmare förverkligande.

Nasrallah sade i dag att de hela tiden bett Assad att öppna en front mot israelerna på Golanhöjderna, men att deras vädjan klingat för döva öron. Med al-Julani, som bokstavligen betyder från Golan, nu vid makten i Syrien, vore det logiskt om han samlade sina styrkor mot israelerna för att hindra deras onda planer på arabiskt territorium, särskilt som hans egen familj fördrevs från Golanhöjderna av de usurperande sionisterna 1967, och hjälpte de belägrade palestinierna som utsatts för outhärdlig grymhet under de senaste 14 månaderna, men ingenting verkar peka i den riktningen.

En glädjestrålande Netanyahu har dock blåst bort allt täckelse, om det fanns något kvar, om vem som egentligen ligger bakom dessa ”rebeller”.

”Detta är en historisk dag i Mellanösterns historia”, sa Netanyahu under ett besök på berget Bental på Israels gräns mot Syrien. ”Assadregimen är en central länk i Irans ondskas axel – den här regimen har fallit”.

”Detta är ett direkt resultat av de slag vi har tillfogat Iran och Hizbollah, Assadregimens främsta anhängare.”

För alla som är avlägset bekymrade över palestiniernas svåra situation är detta en lika tydlig indikation som någon annan om vilka ”rebellerna” faktiskt är och efter vems pipa de dansar.