Bertil Gustafsson är en fredsaktivist från Göteborg, f.d. varvsarbetare som disputerat och är filosofie doktor.
Bästa fredsvänner, känn er stort välkomna!
Jag heter Bertil Gustafsson och har blivit ombedd av Fredsam, fredsorganisationernas nätverk här i Göteborg, att säga några ord härnere vid Fredsgudinnan Nuclear Disarmament på Hiroshimadagens förmiddag.
Jag är tacksam för att till min hjälp ha Lisbeth Nowotny och Sebastian Sandberg, som kommer att framföra ett par fina musikstycken.
Bild och video finns på denna site, nedtill.
Bild 1 är från mötet vi hade nere vid Fredsgudinnan Nuclear Disarmament på Hiroshimadagens förmidag.
_________________________________________
Programmet:
Jag börjar med några ord till minnet av Hiroshimabombens offer,
följt av en tyst minut.
Därefter spelar och sjunger Lisbeth Nowotny och Sebastian Sandberg.
Sedan talar jag om kampen mot kärnvapen i vårt land.
Och så avslutar vi mötet med ännu ett framträdande av Lisbeth Nowotny och Sebastian Sandberg.
Vill någon efter detta ha ordet för att ställa en fråga eller lämna synpunkter på vad som här avhandlats går detta naturligtvis bra.
Den 6:e augusti är en förskräcklig årsdag – denna dag 1945, då det mänskliga vansinnet skrev historia, en dag då en djävulslik terror med död och förintelse kunde triumfera på vår jord som aldrig förr.
Vi har samlats här för att hedra de drygt hundratusen människor, vilka förångades av hettan, förintades av tryckvågen eller förvandlades till förkolnade lik direkt när bomben detonerade över den japanska staden Hiroshima,
men också de drygt lika många offer, som miste livet under tiden därefter som en följd av den radioaktiva strålning som spreds.
Ni skall veta att än idag behandlar sjukhus i Hiroshima strålskadade och läkarna finner nya sjukdomar hos överlevare och deras barn.
Vi vet att USA:s president Harry S. Truman och hans stab i slutskedet av andra världskriget visste att bomben över Hiroshima skulle ta med sig hundratusentals civila i döden. Och att bomben över Hiroshima inte avskräckte dem från att några dagar senare – den 9 augusti – släppa ytterligare en lika förödande bomb över staden Nagasakis befolkning.
Och vi vet att dessa USA-imperialismens hemska brott mot mänskligheten, inte var militärt motiverad.
Låt oss sänka våra huvuden en tyst minut för att hedra alla dessa arma stackars människor som fick sätta livet till för USA:s cyniska maktdemonstration.
Låt oss sänka våra huvuden och låta en tyst minut tala: ……………………….
Ja, vi måste göra som i sången vi hörde, samla mod, gott folk.
För det är i sanning inte svårt att istället bli lam-slagen av missmod när man ser till hur fredsfrågan och frågan om FN:s kärnvapenförbud har behandlats i vårt land.
Vi skall hålla i minnet att en global kärnvapennedrustning är ett av FN:s äldsta mål.
Kärnvapennedrustning var temat för den första resolutionen som blev antagen i det nybildade FN, året 1946.
1959 antog FN målet om total kärnvapennedrustning, liksom för alla andra massförstörelsevapen.
Vi skall hålla i minnet att detta varit ett huvudmål för alla FNs generalsekreterare och att Sverige aktivt har backat upp detta i FN, fram till härom året.
I juli 2017 antog FN ett fördrag om förbud mot kärnvapen, med massivt stöd från 122 länder.
Sverige hade varit med och arbetat fram förslaget till avtalstext i FN, och röstade för fördraget.
Men när fördraget om kärnvapenförbud skickades ut för att ratificeras av de olika nationerna i FN höjde USA och NATO rösten. Vi fick höra att ett svenskt godkännande av FN:s kärnvapenförbud skulle äventyra Sveriges möjligheter att få stöd av NATO, i händelse av krig.
Vid tiden för förra valrörelsen, släckte den social-demokratiskt ledda regeringen frågan om att
godkänna FN:s kärnvapenförbud genom att tillsätta en enmansutredning.
Det var som en reaktion på detta, som jag sommaren 2018, samlade mod och gjorde skulpturen Fredsgudinnan Nuclear Disarmament.
Det var med en helig vrede och kärlek till livet som hon kom till. Ni skulle bara veta hur himla stolt jag är över henne.
Jag hoppades att skulpturen skulle skapa uppståndelse och debatt i kärnvapenfrågan, i vart fall här i Göteborg. Men icke! Frågan var bortförd från valrörelsen och folk bara tyckte om skulpturen.
Året därefter, den 19:e juli 2019, när svenska folket var på semester, kallade dåvarande utrikesminister Margot Wallström till presskonferens och meddelade att Sveriges regering inte kommer att skriva under FN-konventionen om förbud mot kärnvapen.
En lång svensk tradition av nedrustningsarbete var därmed skändligen bruten.
Personligen kan jag föreställa mig att gamla socialdemokratiska freds- och nedrustningskämpar som Inga Thorsson, Olof Palme, och Maj-Britt Theorin av förtvivlan roterar i sina gravar.
Vi fick höra att det finns ”svagheter” i avtalstexten, och att regeringen såg avtalet som ”ofullständigt”.
I de motiveringar som redovisades fick vi vidare höra att den svenska hållningen är att det gamla Icke spridningsavtalet, NPT-avtalet, vilket involverar de stora kärnvapenmakterna, är vad som också
framöver är vad som ligger till grund för den svenska hållningen.
Högst anmärkningsvärt, säger jag och många med mig, eftersom praktiken visar oss att detta avtal inte fungerar.
Efter att Icke spridningsavtalet signerades i New York 1968 av kärnvapeninnehavarna USA, Ryssland, Storbritannien, Frankrike och Kina, samma stater som också är permanenta medlemmar i FN:s säkerhetsråd, har nämligen ytterligare stater – Indien, Pakistan, Israel och Nordkorea, skaffat kärnvapen.
Icke spridningsavtalet anger dessutom uttryckligen att kärnvapenmakterna skall nedrusta sina kärnvapen mot att övriga stater inte skaffar kärnvapen.
Att inte heller detta fungerar fick vi bevis för i våras, då det läckte ut att Storbritannien höjer taket för sin kärnvapenarsenal till 260 kärnvapen, istället för att som tidigare annonserats minska den till 180 kärnvapen.
Det är i sanning inte svårt att ge upp hoppet, gott folk. Men vi måste samla mod!
Att Sverige valt att stå utanför FN:s förbud mot kärnvapen, är moraliskt en fullständigt förkastlig hållning.
Det är en skam eftersom kärnvapenstaterna därmed skyddas från att bli utsatta för världsopinionens press om nedrustning.
Genom att stå utanför skickar Sverige en signal om att vi inte är villiga till att ta de grepp som behövs för att nå målet om en värld fri från kärnvapen.
Men USA:s påtryckningar runt om i världen stoppade inte processen.
Den 22 januari i år hade 50 länder ratificerat avtalet, vilket innebar att det kunde träda i kraft som internationell folkrätt.
Detta är en enorm seger för det globala nedrustningsarbetet,
vilket ger oss hopp och mod om att oförtröttligt fortsätta arbetet!
För att här i Sverige framgångsrikt kunna gå vidare med kampen mot kärnvapen måste vi fråga oss varför det har kunnat gå så illa, som det gjort, i vårt land.
För att förstå det lappkast som skett vad gäller militariseringen av Sveriges utrikes- och säkerhetspolitik låt oss kasta ett öga i backspegeln.
2003 gick stora delar av Sverige ut på gatorna för att protestera mot invasionen av Irak, ett angreppskrig som genomfördes av en koalition av länder där Storbritanniens och framförallt USA:s insatser var mest omfattande.
Dagens Nyheters ledarsida uppmanade sina läsare att gå med i demonstrationerna. TT publicerade tid och plats på samtliga orter i Sverige där protester skulle hållas.
Alla partier utom Moderaterna var emot invasionen. I Umeå höll centerledaren Maud Olofsson tal mot kriget tillsammans med en av Sveriges främsta författarinnor – Sara Lidman.
Åtta år senare, 2011, var vindkantringen fullbordad. Det var då Libyen som skulle invaderas. Alla riksdagspartier, utom SD, stödde nu invasionen och Sverige gick ut i krig.
Även Vänsterpartiet gav klartecken till att Sverige skickade tio flygplan och 130 soldater. Kritiken mot krig hade nu tystnat.
Så gott som samtliga artiklar som publicerades i svenska medier var positiva till insatsen, med argument att det var frihet och demokrati som Sverige stred för.
Facit har vi idag. Sönderbombade länder, lidande folk och stora flyktingskaror. Betydande samhällskaos råder där än idag.
De svenska krigsäventyren till stöd för USA-imperialismen är dessvärre fler. Vi har haft 1000 soldater och officerare i Afghanistan. 5 svenska soldater har stupat där.
Hur många som skadats och som för resten av sina liv tvingas leva med krigstraumatiska syndrom, har jag inga uppgifter på. Någon som vet?
Det talas tyst om detta! Och när nu USA drar sig tillbaka från Afghanistan väntar oss sannolikt en ny flyktingvåg. Är det någon som tror att media kommer att redovisa Sveriges skuld till detta?
Sverige är också militärt inblandade i Irak och Syrien.
Den militära multinationella insatsen, Operation Inherent Resolve (OIR), som genomförs i Irak och Syrien verkar under en koalition som leds genom USA:s centralkommando i Tampa, Florida, kan man läsa på försvarsmaktens hemsida på nätet.
I afrikanska Mali är Sveriges militära engagemang idag stort.
Militariseringen av Sveriges utrikes- och säkerhetspolitik befästes när riksdagen 2016 ratificerade värdlandsavtalet med NATO.
Och här talar vi om ett avtal som möjliggör för NATO att använda svenskt territorium för anfall – också med kärnvapen – mot Ryssland.
Faktum är att den förda politiken har förvandlat Sverige till ett kärnvapenbestyckat målområde för ryska försvarsmissiler.
För att förstå, betänk att:
Idag är Jas 39 Gripen, ledningssystemen och kommunikationssystemen helt anpassade till NATO.
Sverige deltar numera regelbundet i NATOs övningar, inte bara i vårt närområde utan också i bl.a. Svarta havet.
NATO övar numera öppet på svensk mark. Även Israel testkör stridsflygplan och drönare i Norrbotten.
I Sverige talas nu allt mindre om alliansfrihet och neutralitet. Allt fler politiker kräver öppet att vi går med i NATO. Solidariteten med resten av världen har försvunnit.
Helt i linje med NATOs önskemål har en mycket stor ökning skett av de svenska ”försvarsanslagen”, som det så fint heter.
Resultatet är en ny utökad krigsorganisation med förstärkningar inom samtliga försvarsgrenar och funktioner samt återinrättande av fem regementen och en flygflottilj.
Göteborg förlänas ett amfibieregemente med uppgift att skydda Göteborgs hamn.
Mycket stora delar av Göteborgs södra skärgård skall bli vad försvarsmakten kallar ett GÖTEBORGS SKÄRGÅRDSSKJUTFÄLT.
Och vår regering har beviljat tillstånd till militären att där få hålla skjutövningar under 115 dagar och 70 nätter varje år.
Man kan i sanning tappa modet för mindre, gott folk.
Jag tänker nu peka ut de viktigaste krafterna bakom denna förfärliga förvandling av Sverige?
Förutom USA:s och NATO:s påtryckningar är svaret; Det svenska militärindustriella komplexet med familjen Wallenberg i spetsen.
Men detta består inte bara av företagen som Saab, BAE Systems Bofors och BAE Systems Hägglunds.
Svenska Freds har gjort en undersökning som visar att det finns hela 85 företag i Sverige som har tillstånd att tillverka krigsmateriel och av de företagen är det cirka 60 som är aktiva exportörer.
Krigsmaterielindustrin i Sverige omsätter ca: 30 miljarder kronor per år och sysselsätter runt 11.000 människor.
Vad denna industri utvecklar och skrupellöst exporterar till också de främsta förtryckarregimerna i världen, som exempelvis till de halsskärande oljeshejkerna i Saudiarabien är:
bemannade och obemannade stridsflygplan, marina fartyg, ubåtar, stridsfordon, bandvagnar, olika typer av vapensystem, fin- och grovkalibrig ammunition, artilleriammunition, mark- och sjöbaserade samt flygburna radar- och IR-system och telekrigssystem.
En tydlig trend är att den lukrativa vapenexporten utökas till fler länder. År 1990 exporterade Sverige krigsmateriel till 33 länder. År 2020 gick den svenska vapenexporten till 56 länder inklusive EU.
Det senaste jag fått veta är att svensk krigsindustri anpassar sig till att USA håller på att modernisera den kärnvapenstridsspets som storleksmässigt passar till kryssningsrobotarna Tomahawk. Det är ett s.k. taktiskt kärnvapen med en sprängstyrka större än Hiroshimabomben.
Och Nota bene, gott folk
SAAB/Kockums har utvecklat den numera kryssningsrobotförsedda atlantgående smyg-ubåt av Blekingeklassen för att kunna bära och avfyra dessa taktiska kärnvapen.
Sverige har utvecklats till en kärnvapen-understödjande krigsmakt helt underkastad USA.
Var finner vi då hoppet, som kan ge oss fredsvänner mod att agera mot vansinnet.
Svaret är hos folket! Palmes internationella centrum har gjort flera SIFO-undersökningar. Alla visar att över 80 procent av svenska folket vill att regering och riksdag godkänner FN:s kärnvapenförbud.
Av min redovisning kan man ju få intrycket att de svenska riksdagspartierna är helt underdåniga familjen Wallenberg och vår tids krigsgalningar.
På nationell nivå står det helt klart riktigt illa till.
Men, och här finns hoppet;
Som en stjärna i allt redovisat mörker lyser starkt att en majoritet i Göteborg kommunfullmäktige vid sitt sammanträde den 20 augusti förra året, beslutade att Göteborgs kommun ansluter sig till ICAN Cities Appeal till stöd för FN:s konvention om kärnvapenförbud.
Vad är ICAN?
Initialförkortningen ICAN står för International Campaign to Abolish Nuclear Weapons.
ICAN, som fick Nobels fredspris 2017, driver en bred kampanj för att mobilisera Icke-statliga organisationer runtom i världen med syftet att uppmuntra fler länder att ansluta sig och se till att FN konventionen förverkligas.
Städer från 101 länder är anslutna. I Sverige är ännu bara Göteborg ansluten, och detta är något som ifrågasatts och nu motarbetas i en juridisk process.
Skrattretande, men också inte lite skrämmande! Betänk att i Norge, som är NATO-anslutet, där är över 50 städer och kommuner anslutna.
I Norge går detta bra. Men inte i Sverige!
Det skulle inte förvåna mig om Norge snart ansluter sig till FN:s kärnvapenförbud. Frågan är stor i den nu pågående norska valrörelsen.
Bara två partier är emot en norsk anslutning – Höyre och Fremskrittspartiet. Det socialdemokratiska partiet är kluvet. Alla andra partier – Senterpartiet, Sosialistisk Venstreparti, Venstre, Kristelig Folkeparti, Miljöpartiet De Grönne och Rödt – är för att Norge ansluter sig FN:s förbud mot kärnvapen.
Detta ger mig lite mod, vilket minsann behövs, då frågan i Sverige är osynlig i politiken – den finns inte med på den politiska dagordningen.
Kan ni då tänka er något mer välbehövligt här i vårt land än en riksomfattande årslång kampanj om att Sverige måste skriva under FN:s avtal om kärnvapenförbud?
Det är därför jag med glädje här idag, på uppdrag av Karin Utas från Fredens hus, kan lansera en sådan kampanj.
Det är en kampanj med över 50 deltagande fredsälskande folkförankrade organisationer i landet.
Som avslutning läser jag upp uppropet från kampanjen Kärnvapenförbud. NU!
………
Slut upp, Gott folk! Tack för uppmärksamheten!