Del 1. Tankar om socialism – filosofisk grund

Persepolis, Iran, 24 08 15: Basrelief och inskription av Artaxerxes I, vid hans palats, som förklarar tro till Ahura Mazda.

Detta är del 1 av en serie om 5 artiklar om socialism, skrivet av Tollef Hovig. Del 1 handlar om socialismens filosofiska grund, del 2 handlar om ett alternativt filosofiskt förhållningssätt, del 3 handlar om kapitalismens grundidé, del 4 handlar om kapitalismens nuvarande utveckling och del 5 handlar om grundläggande idéer för ett framtida samhälle och politik för att nå dit.

https://steigan.no/2022/10/tanker-om-sosialismen-filosofisk-grunnlag/?utm_source=substack&utm_medium=email

Tankar om socialism – filosofisk grund

Är socialismens filosofiska grund ett arv från religiöst tänkande?

Karl Marx skrev mycket om den filosofiska grund han ansåg borde ligga till grund för det socialistiska tänkandet. Han kallade det den dialektiska och historiska materialismen. Denna filosofiska grund anpassades och utvecklades senare i lämpliga riktningar av Lenin, Stalin, Mao och andra människor i länder som ville göra olika slags revolutioner. Frågan för denna artikel är om det socialistiska tänkandet idag kan bygga på denna filosofiska grund.

Fram till industrialiseringen och kapitalismen på 1800-talet hade allt filosofiskt tänkande dominerats av religionen. Karl Marx befann sig i den historiska slutfasen av denna religiösa idétradition. Hegel, Kant, Hume och andra som utgjorde hans referensramar var alla i samma slutfas av en 30 000 år gammal idéutveckling. Min uppfattning är att den dialektiska och historiska materialismen mer var ett resultat av utvecklingen i denna religiösa idévärld, än en fruktbar filosofisk grund för att tänka kring samhällsutvecklingen. Marx själv hade inte heller en klar tanke kring detta, det fanns motstridiga idéer i hans tänkande, vilket jag återkommer till.

Religionernas utveckling

I stort sett har religiösa idéer utvecklats i takt med människors egen utveckling. I människans tidiga fas, storviltsjaktens tidevarv, koncentrerades människans religiösa idéer kring representationen av djur och moderfigurer. Representationen av djur kan ses som en representation av grunden för mänskligt liv vid den tiden, och som en utveckling av en medvetenhet om att människor var annorlunda än djur och resten av naturen. Moderfigurerna tolkas av många som en representation av människosläktets fortsättning. Kvinnorna födde nya människor och stod för generationerna.

Efterhand som storviltsjaktens era ebbade ut och ersattes av jordbruksfasen förändrades människors behov av förklaringar. Det som blev centralt under jordbruket var de naturkrafter som påverkade jordbruket; sol, regn, vind, jord etc. Religiöst tänkande vände sedan i riktning mot att etablera gudar som representerade naturens olika krafter. Omkring 7000 f.Kr medförde snösmältningen efter den senaste istiden att Medelhavet bröt igenom vid Marmarasundet och fyllde Svarta havet. Det skapade så småningom goda jordbruksförhållanden norr om Svarta havet, i områden som dels ligger i dagens Ukraina och dels i dagens Rumänien. Här anlades stora bosättningar, nästan städer, t.ex. Maidanets som byggdes runt 5000 f.kr., inte långt bort fanns även Talianki som tros ha haft 15 000 invånare 3 800 f.kr. Om man räknar in kringliggande områden så bodde totalt 30 000 människor i och runt Talianki. Lite längre västerut låg Dobrovody, som tros ha haft 10 000 invånare år 4 000 f.kr.. Idéer om naturgudar ska ha uppstått i detta område, som områdets befolkning, indoeuropéerna, tog med sig på sina vandringar västerut och österut från 4000 f.kr. – 1000 f.Kr

Indoeuropeernas migrationer Källa: Wikipedia

Dessa idéer blev till otaliga europeiska mytologier i väst, nordisk mytologi, grekisk mytologi, keltisk mytologi, etc. De tog också med sig idéerna österut. De spred sig till Iran, och även längre österut.

Så småningom ökade befolkningstätheten i de östliga områdena och därmed också de mellanmänskliga konflikterna. Det ledde till förändringar i religiöst tänkande. I det område som idag är Iran ser vi denna förändring från omkring 1500 f.kr. Dåtidens brutala verklighet i området, med överfall och rån, ledde till att religionen behövde sätta regler för mellanmänskligt beteende. Det skedde genom en utveckling, där gudarna som representerade naturens krafter, i allt starkare grad, också representerade olika aspekter av människan och deras sällskap. Det är nu som utvecklingen mot de religiösa idéer som skulle bli socialismens filosofiska grund börjar.

Två religiösa riktningar blir en

Profeten Zoroaster, son till Pourushaspa i familjen Spitaman är kanske den mest innovativa skaparen av religiösa idéer någonsin. Han tog mytologierna till nya religiösa höjder. Nu är det nog inte säkert att all idéutveckling vid denna tid härstammar direkt från Zoroaster själv, det fanns ju gott om präster vid den här tiden. Forskarna argumenterar om när Zoroaster levde, det finns ett intervall på 1000 år i datumet. Men om vi håller oss till den kanske mest lärda i frågan, den engelska professorn Mary Boyce, anser hon att Zoroaster levde omkring 1500 – 1200 f.Kr. Just när denna utveckling av religiösa idéer skedde.

Ahur Mazda

Det är framför allt tre innovationer som görs just nu. Den största förändringen består i en redaktion av gudavärlden. De goda gudarna är indelade i tre nivåer. På toppen sitter en gud – vishetens gud – Ahura Mazda. Sedan följer en central kommitté med ytterligare 6 gudar, och ett tredje lager med fler gudar. Nedan ser vi gudarna i lager 2, med naturgudsfunktionen inom parentes.

• Ahura Mazda – visdom, människor
• Vohu Mana – gott syfte, långt liv och odödlighet (djurens gud – speciellt kor)
• Asha Vahishta – bästa rättfärdiga karma, personifieringen av Asha, (eld och sol)
• Spenta Armaiti – Godhet och rättvisa, kvinnor (jorden)
• Khshathra Vairya – helig makt, krigare (himmelen av sten)
• Hauravatat – hälsa, (vatten)
• Ameretat – långt liv, (växter)

Totalt 7 gudar i de två översta nivåerna. Ett logiskt antal baserat på den indoeuropeiska kalendern och skapelseberätelsen. Dessa sex i nivå två kallades Amesha Spentas (De heliga odödliga). Det verkar troligt att dessa utgör utgångspunkten för kristendomens ”heliga ande”. Dessa gudar gav i sin tur upphov till nästa nivå av gudar, som kallades Yazatas (de som är värda att dyrka). Denna grupp bestod mestadels av gudarna i den äldre indo-iranska mytologin.

Mot dessa goda gudar stod de onda gudarna. De leddes av den onda Angra Mainyu. Med sig i sitt lag hade han de onda Daevas. På sanskrit, det vill säga inom hinduismen och buddhismen, är de kända som dev och i vår värld kanske mest kända som demoner. Dessa var onda både av natur och vilja. Zoroasters religion var alltså vad man kallar en dualistisk religion, den goda mot den onda.

Denna dialektiska distinktion mellan det goda och det onda var en grund i hela denna idévärld. Före Zoroasters tid trodde man att människor gick till underjorden när de dog. Dödsriket var i grunden en ganska grå och tråkig plats, dit man reste 3 dagar efter att man dog. Det verkar som om en ny teori om livet efter döden utvecklades strax före Zoroasters tid. Teorin var att en del av människorna kunde undkomma det sorgliga ödet med ett evigt glädjelöst liv i ett grått dödsrike. (Dessa några var förstås prästerna som tjänade gudarna och prinsarna och krigarna som måste belönas efter döden) Deras själar kunde, istället för att komma till dödsriket utan glädje, klättra upp till paradiset där gudarna bodde, och de kunde ta del av alla möjliga tänkbara nöjen. Detta var tänkt som en bro, där ena änden var på toppen av berget Hara (som låg i mitten av skapelsens 7 jordcirklar) och den andra änden var på vägen till paradiset. Endast de värdiga döda kunde ta sig över denna bro, de andra skulle ramla ner till underjorden.

Zoroaster vidareutvecklade denna idé. Han delade in historien i tre faser. Den första fasen var skapelsen, fasen där gott och ont och allt annat skapades. Den täcktes av en skapelseberättelse.

Den andra fasen kallades blandningen (Pahlavi: Gumezisn). I denna fas pågår en kamp mellan de goda krafterna; Ahura Mazda, Amesha Spentas och Yazatas på ena sidan, mot mörkrets onda krafter Angra Mainyu och daevas, på andra sidan. Denna fas är människans liv på jorden.

Den tredje fasen kallades separationen, då måste det onda separeras från det goda och den fasen varar för evigt. Övergången från blandningsfasen till separationsfasen är inte bara, bara. De goda krafterna attackeras i denna fas våldsamt av Angra Mainyu och hans onda daevas. För att stå emot dessa attacker måste människor dyrka Ahura Mazda och de sex Amesha Spentas, och fylla sina hjärtan med dem så att det inte finns utrymme för tvivel eller svaghet. Folket måste också dyrka Yazatas, de underordnade gudarna. Vissa av dem kommer att hjälpa människor i deras moraliska kamp, ​​medan andra kommer att få livscykeln att spinna vidare i linje med Ashar-principen.

Enligt Zoroaster hade människorna och de goda gudarna ett stort gemensamt mål, som var att gradvis övervinna ondskans krafter och slutligen återställa världen till dess en gång perfekta tillstånd. Detta jublande ögonblick ”Frashokereti” (Pahlavi: Frashegird) blev senare känt som Domedagen. Efter detta fasskifte kommer världen att gå in i separationsfasen, och i denna fas skulle det goda skiljas från det onda. De ogudaktiga kommer slutligen att förgöras. Denna fas kommer att vara för evigt och de goda människorna kommer att leva med alla de olika gudarna i evighet.

Detta var en dramatisk ny världsbild med många konsekvenser. Genom att göra ett slut för människornas liv i världen förändrade Zoroaster i hög grad människornas idéer. Hittills hade man trott att världen skulle vara för evigt, så länge man gjorde goda gärningar, så att Asha, livscykeln bibehölls. Där man tidigare hade en kollektiv belöning för ett gott och moraliskt liv – Asha, fick man nu ett personligt och individuellt straff, eller belöning för sitt sätt att leva. Inte nog med det, utan varje individs liv och handlingar var en del av en större kamp mellan det onda och det goda. Om en bonde blev attackerad och plundrad av rånare rådde det inte längre någon tvekan om vem det vilka som var de goda och vilka som var de onda, vilka fick belöning efter döden och vilka som fick straff. Äntligen fick de maktlösa några regler för skydd.

Ur detta utvecklade Zoroaster en ganska intrikat modell för livet efter döden. Tidigare var det på det viset att bara präster och ”adelsmän” hade tillgång till paradiset. Bara dessa kunde gå över bron från toppen av berget till himlen. Alla andra befann sig bara i ett grått dödsrike. Det första steget i Zoroasters modell var, att de som dog till en början gick in i ett andligt och immateriellt tillstånd. Varje själ som dör döms omedelbart efter vad de hade gjort i denna värld av goda och onda handlingar. Präster och ”adelsmän” fick inte längre några privilegier, de dömdes lika med män och kvinnor, tjänare och herrar. På bron till paradiset mötte de guden Mithra, flankerad av Sraosha och Rashnu, här fanns ingen väg ut. Här vägdes varje individs själ; handlingar, tankar och ord. Det goda sattes i den ena skalan och det dåliga i den andra. Om det onda vägde tyngst drogs själen rakt av bron ner i helvetet, om det goda vägde tyngst var det ”varsågod och stig på” till paradiset. Om det rådde jämvikt fanns ett sidospår för de blandade, en plats utan sorger och glädjeämnen, ganska grå och sorgsen, som misstänkt påminde om det gamla dödsriket. Denna plats bevakades, som tidigare, av Misvan Gatu.

Det finns klara beskrivningar av helvetet som möjligen härstammar från Zoroaster själv. Men folk ville ju gärna ha det lite roligare än bara det andliga. I Zoroasters upplägg fick den fysiska delen av kroppen vänta till domens dag – Frashokereti – innan kroppen kunde följa efter. Förr gick detta mycket snabbare. Nu fick man vänta till domens dag innan jorden gick under. Den här dagen skulle den slutliga domen falla, och alla ogudaktiga skulle skiljas från de goda för gott. Airyaman, vänskapens och helandets Yazata, tillsammans med Atar som kontrollerade elden, skulle smälta all metall i berget så att detta skulle bilda ett mäktigt lavaflöde.

”Hela mänskligheten måste passera genom denna ström, för de rättfärdiga kommer det att verka som varm mjölk, och för de ogudaktiga kommer det att vara som att gå levande genom smält metall.”

På Domedagen skulle alla ogudaktiga dö ännu en gång och försvinna för gott, och lavaflödet skulle fortsätta ner i helvetet där det skulle bränna upp Angra Mainyu och bränna bort alla rester av ondska och alla devaer. Sedan kommer Ahura Mazda och de sex Amesha Spentas att arrangera en sista fest med de sista offren. De kommer att tillreda den sista vita haoma (en hallucinationsdryck) som kommer att säkerställa odödlighet för de godas uppståndna kroppar.

Zoroaster frestar oss med ett sista ”raveparty”, varefter de goda människorna kommer att bli som gudarna själva. Människor kommer då att återvända till jorden som vi känner den för att leva i separation där allt ont är frånseparerat, i all evighet.

Den semitiska traditionen

Den andra religiösa riktningen utvecklades i ett annat område med stark befolkningstillväxt, i Mesopotamien. Här var utvecklingen av verkligheten något annorlunda, vilket återspeglades i utvecklingen av de religiösa idéerna.

Man tror att den första staden i detta område var, som det också står i Gamla testamentet, – och först kom Eridu. Det grundades omkring 5400 f.Kr. Sedan anlades nya städer i detta område efter varandra; Uruk, Ur, Nippur, Umma, Kish, Lagash, etc.

Mesopotamien utvecklades med bevattningsjordbruk, vilket var mycket effektivt. I uppbyggnadsfasen livnärde sig varje stad på sin omgivning. Folket som grundade dessa städer kallades sumerer. I detta område förvandlades naturgudarna till stadsgudar, inte för att representera olika mänskliga egenskaper. Välståndet i området lockade allt fler människor och etniciteter. Så småningom utvecklades stora motsättningar mellan städerna, en kamp om resurserna. Omkring år 2300 f.Kr. lade semiterna, under Sargon av Akkad, under sig området. Sargon förstod hur man använder religion som en styrande mekanism. Det första han gjorde var att försöka sätta stopp för gudarna som representerade olika städer, han samlade gudarna runt sin egen stad, Akkad. Ett uppenbart politiskt drag för att främja det nya kungariket, snarare än städerna.

Sargons barnbarn Naram-Sin 2254 – 2218 f.Kr. var troligen den första härskaren, men långt ifrån den siste, som påstod sig vara en gud själv. Han skulle vara månguden, Sin eller Suen, som är den akkadiska formen av månguden, motsvarande den sumeriska guden Nanna. Det verkar som att han blev accepterad som en gud i Akkadia, medan folk utanför staden verkar ha varit mer skeptiska. Även om kungarna inte gjorde anspråk på att själva vara gudar, var det vanligt att de gjorde anspråk på nära band till gudarna. Till exempel hävdade Gudea av Lagash att gudinnan Nanshe var hans mor. Han hävdade att han var utvald att regera, eftersom hans personliga gud, Ningishzida, hade fått honom att sticka ut från mängden. Shulgi, som regerade i 45 år från år 2094 f.Kr., var nästa man ut att vilja framstå som en gud. Efter 21 år som kung tituleras han som gud och bror till Gilgamesh. Detta blev populärt även bland senare härskare. Hammurabi, till exempel, placerade sig nära Shamash, solens och rättvisans gud.

I Egypten, som inte var så långt borta, följde man denna tradition av ”en gud – ett rike”-. Av historiska skäl fanns det två solgudar i Egypten. Amun i övre Nilen och Ra i Nedre Nilen. Amenhotep IV styrde Egypten 1353-1336 f.Kr. Amenhotep IV skulle försöka kopiera traditionen av Naram-Sin och Hammurabi. Han förklarade att en ny solgud, Aton, hade ersatt Amun och Ra. Sedan förklarade han sig själv som denna guds son och favorit. Han bytte namn till Aknaton (den som tjänar Aton) och tonade ner alla andra gudar än Aton – solguden. Han intensifierade gradvis kravet på att endast Aton skulle dyrkas, och alla inskriptioner om guden Amun höggs bort. Försöket slutade med Akhnaton själv, för ett par år efter hans död återgick allt till det normala. Guden Aton placerades på historiens skrothög och prästerna talade med avsky om den gudlösa perioden.

Kristendomen

Vi ser att i Zoroasters religion byggde hela strukturen på den dialektiska distinktionen mellan gott och ont. I den semitiska traditionen från Mesopotamien var det ”en gud – en härskare – ett rike” som gällde. Gud var en och allsmäktig. Dessa två riktningar slogs samman till en religion inom judendomen, som senare reviderades till kristendomen. Denna motsättning mellan gott och ont, och en allsmäktig gud (som tillåter ondska trots att han är allsmäktig) fortsatte som ett olöst problem inom kristendomen. Detta har senare kallats för ondskans problem, eller teodicéproblemet. Kejsar Diocletianus delade det romerska riket i två delar 286 f.Kr.. Hans efterträdare kejsar Konstantin skulle lappa ihop det delade imperiet igen. Kristendomens ”en gud – en härskare – ett rike” var en lämplig ideologi för det. Han införde därför kristendomen som statsreligion, och efter det blev kristendomen en ledande religion i Europa.

Kejsar Konstantin

Idé och materia

Problemet med kristendomen var att den presenterade en annan värld än den verkliga världen. Runt 1200 e.Kr. var Europa ganska fullt utvecklat som ett jordbruksland, med den tidens teknik. Som en alternativ affärsväg uppstod handel med mer avlägsna regioner. En sådan handel krävde mycket kunskap, till exempel navigationskunskap. Under dess utveckling förstod man att jorden inte var platt med himlen ovanför, utan ett runt klot i universum.

Aristoteles (384-322 f.Kr.) hade samlat in en stor mängd vetenskapliga data. Kyrkan hade byggt upp en utbildningsinstitution. Krafter vid dessa läroanstalter ville introducera vetenskap och kunskap från till exempel Aristoteles. Det hotade kyrkans världsbild och stora meningsskiljaktigheter uppstod. Kyrkan hämmade så småningom den vetenskapliga utveckling som behövdes för att utveckla alternativa försörjningsmöjligheter till jordbruket.

Omkring 1250 var detta en mycket het konflikt och Thomas av Aquino försökte förena vetenskapen och kyrkan utan att lyckas särskilt bra. Den förste att hitta en lösning var Luther, i början av 1500-talet. Han menade att kyrkans världsbild måste ses subjektivt. Att det var en fråga om tro. Att kyrkans världsbild stämde i den mån den levde i varje enskild människa. Detta skapade ett nytt problem, hur är det med verklighetens världsbild, hur ska den uppfattas. Denna fråga gav upphov till vad som för många är den västeuropeiska filosofiska traditionen. Det kulminerade i början av 1800-talet, med slutsatsen att även verklighetens världsbild är subjektiv, att allt är subjektivt, att idén kommer före verkligheten (materia).

Bild:Thomas av Aquino

Socialismens ideologiska grund

Karl Marx som ung

I denna tid är det som Marx som gör sina filosofiska överväganden. Det kokar ner till ett antal filosofiska idéer. Före honom har Hegel spekulerat i vad som är den religiösa idén om gott och ont. Han kommer fram till en utvecklingsteori om triaden. Det handlar om utvecklingen av mänskligt medvetande. Han skriver att först finns det en tes, sedan en antites, sedan går dessa upp i en mer eller mindre sammansmältning till en syntes. Det är den dialektiska utvecklingen enligt Hegel. Marx är inte helt konsekvent i sin behandling av denna idé. Låt oss först titta på ett verk, skrivet med en filosofisk utgångspunkt, och följaktligen med ett visst avstånd från samtida sociala och politiska problem.

Bild: GF Hegel

Han polemiserar i ”Den tyska ideologin” (1847) mot Pierre-Joseph Proudhon (1809-1865). Debatten kretsar kring Hegels dialektiska utvecklingsmodell. Vi minns från modellen att där det fanns en tes uppstod en antites, varefter de två smälte samman till en syntes. Vi kan låta Marx själv kommentera sin åsikt, som den framgår av ”Den tyska ideologin”, Fjärde kommentaren

”För Mr. Proudhon har varje ekonomisk kategori två sidor, en bra och en dålig. Han ser på kategorin på samma sätt som den ledande medborgaren ser på historiens stora män: Napoleon var en stor man, han har gjort mycket gott, men han har också gjort mycket dåligt. Den goda sidan och den dåliga sidan, fördelen och nackdelen tillsammans, utgör för herr Proudhon motsättningen i varje ekonomisk kategori.

 Det problem som ska lösas; är att bevara den goda sidan och ta bort den dåliga. ……

 Låt oss en gång ta Herr Proudhon själv som en kategori; låt oss undersöka hans goda och dåliga sida, hans för- och nackdelar. Nu har han den fördelen framför Hegel, att han uppställer problem, som han förbehåller sig för att lösa till mänsklighetens bästa, sedan har han den nackdelen, att han är totalt ofruktbar, så fort det är fråga om att väcka nya kategorier till liv genom dialektisk befruktning.

 Det som utgör den dialektiska rörelsen är just det, att de två motsatta sidorna existerar bredvid varandra, att de står emot varandra och att de smälter samman till en ny kategori. Om man bara ger sig själv uppgiften att utrota den dåliga sidan, skär man den dialektiska rörelsen i bitar….” (min betoning)

Vi ser att Marx här uttrycker en tydlig uppfattning om hur den dialektiska rörelsen äger rum, att utplåning av den dåliga sidan av en motsättning skulle förstöra både rörelsen och syntesens framväxt. När han diskuterar politiska frågor nära sin egen och samhällets politiska vardag har dock perspektivet förändrats. Vi citerar till exempel från ”Det kommunistiska manifestet” (1848):

”Men bourgeoisin har inte bara smitt de vapen som kommer att leda den till döden, den har också frambragt de män som kommer att använda dessa vapen – de moderna arbetarna, proletärerna… I vad vi här har beskrivit som de viktigaste stegen i utvecklingen av proletariatet har vi följt det mer eller mindre dolda inbördeskriget i det existerande samhället fram till den punkt där den öppna revolutionen bryter ut och där proletariatet etablerar sitt styre genom att störta bourgeoisin med våld.”

Vi ser här beskriven en dialektisk rörelse, där antitesen besegrar tesen, just den syn han polemiserar mot i ”den tyska ideologin”. Denna tolkning har blivit den som gynnas av de senare revolutionära tänkarna. Det stora problemet med att skära sönder den dialektiska rörelsen, som Marx själv uttrycker det, är att den förstör det historiska inslaget i rörelsen. Det där med själva dialektiken, Marx var också bekymrad över tidens problem, huruvida idéer kommer före verkligheten. Han menar klart och  tydligt att det var tvärtom, att verkligheten kom före, och skapade idéerna. Det var just materialismens innehåll. Det som förblev olöst var hur människor kan skapa en förändring, utan att ha en tidigare idé. Kan du göra revolution utan att veta om det?

Marx var också intresserad också av den historiska rörelsen. Han delade upp världens utveckling i flera faser; slaveri – feodalism – kapitalism – socialism – (och slutligen Frashokereti) kommunism.

Båda dessa idéerna, kampen mellan gott och ont (proletariat och bourgeoisi), och faserna i historiens utveckling är idéer med 3000 års historia, och är mycket kraftfulla. Debatten om huruvida verkligheten kommer före idéerna eller vice versa är en nyare och mer specifik västeuropeisk fråga. Alla tre grundläggande idéer i det socialistiska tänkandet härstammar därför från religiösa idéer, skapade under lite olika historiska epoker. De är gamla och väldigt kraftfulla, men om det är de rätta idéerna att lägga grund för idéer om socialism på betvivlar jag starkt.