Tappra galler & Peak diesel

Denn artikel har jag fått av Per-Olov Käll, professor emeritus i oorganisk kemi i Linköping samt redaktör för ”Förr och Nu”. Förr och Nu nr 3 2018.
Han har tidigare publicerat Metanolekonomi – en möjlighet att hantera koldioxidproblemet?. Och är känd som frankofil.

Frankrikes unge president Macron genomgår nu sitt eldprov. Efter att – nära nog bokstavligen – ha trollats fram ur den föregående presidenten Hollandes rockärm och genom en skickligt genomförd massmediakampanj (inklusive i sociala medier) ha lyckats ta sig ända in i Élyséepalatset på 55 Rue du Faubourg Saint Honoré i Paris, ett stenkast från den välkända avenyn Champs-Élysées (”de elyseiska fälten”), tvingas han nu äta upp sina ord om att fransmännen är ”latmaskar”, ”förändringsfientliga galler”, ”analfabeter” m.m. En god vän från Frankrike har upplyst oss om Macrons originella språkbruk.

Egentligen är dessa politiskt okloka uttalanden anmärkningsvärda med tanke på att Macron – sett ur den franska elitens synpunkt – har helt och hållet ”rätt” bakgrund. Född in i en läkarfamilj har han studerat på ENA (École Nationale d’Adminstration), den av Charles de Gaulle en gång grundade och närmast obligatoriska elitskolan för dem som har ambitionen att nå toppen inom fransk politik och administration. Han blev också snabbt miljonär genom att arbeta ett par år på Rothschilds bank varpå han, som sagt, upptäcktes av president François Hollande som öppnade maktens alla portar för honom. Nu tävlar dock Macron i historisk impopularitet med sin välvillige mentor.

Vad handlar då de stora demonstrationerna med tiotusentals deltagare på fler håll i Frankrike om? Ett kännemärke för deltagarna – där ytterst få torde ägna sig åt att bränna bilar och annan vandalism – är att de bär gula säkerhetsvästar (gilets jaunes). Dessa utgör en markör att demonstranterna tillhör det vanliga folket, ”le petit peuple” (the common people). En fråga som blivit kännbar för många är de kraftigt höjda priserna på drivmedel, inte minst diesel.

Här har våra politiker tyvärr mörkat i onödan. Av politiska skäl använder man gärna ”miljöargument” för att höja priset på drivmedel, i synnerhet diesel, men i verkligheten finns en underliggande bristsituation. Det börjar bli ont om diesel i världen.

Diesel framställs genom destillation (raffinering) av s.k. tjockolja (crude oil). I och med att tillgången på tjockolja hela tiden minskar – även om mänskligheten för ögonblicket verkar ha glömt bort Peak Oil har inte naturen gjort det! – minskar följaktligen tillgången på diesel. Liksom tillgången på flygfotogen, som konkurrerar med diesel i destillationsprocessen.

Men amerikansk ”fracking oil” då som vi hört så mycket om de senaste åren? Saken är den att denna typ av olja är mycket ”lätt” och inte innehåller någon dieselfraktion (eller flygfotogen). Den duger därför bara till framställning av vanlig bensin. Och där tycks – ännu så länge – ingen bristsituation råda.

Nedanstående kurva visar produktionen av diesel i världen från 2002 till 2017. (Data statistiskt utjämnade med 4-månadersintervall, ”smoothing”, för att minska bruset. Mb/d = miljoner fat per dygn, där 1 fat = 159 liter. Data hämtade från professor Ugo Bardis blogg: här. Sedan 2015 har som framgår dieselproduktionen i världen minskat med ungefär en miljon fat per dygn.

Nedgången mellan 2008-2009 berodde på den världsekonomiska krisen, en situation vi just nu inte har någon motsvarighet till.

Vi som på senare tid skaffat dieselbilar (undertecknad t.ex.) kan få anledning att ångra oss de närmaste åren. Även om diesel är ett utmärkt bränsle för oss som håller till på landsbygden och behöver köra långa sträckor, eftersom det ger mindre koldioxidutsläpp per körd kilometer än bensin.