Teknologi, kapprustning, demonologi och ett kallt krig

I kvälls-serien ”Aktuella artiklar för ett år sedan” återpubliceras denna artikel som är aktuell i högsta grad.

19:e april publicerade Dagens Industri, DI, en lång insändare av ultrahöger-ideologen Gunnar Hökmark och hans kollega Stefan Fölster. Debatt: Europa behöver en ny försvars- och teknikallians

De uppmanar till fler och mer omfattande statliga skattesubventioner till high-tech-bolag, och att detta görs under USA:s egid, lydiga som vi är. De anmärker att “Europeiska politiker måste nu sluta med illusionen om att Europa” kan utveckla “strategisk autonomi” från herreman USA. Det “är bara tillsammans som EU och USA kan sätta … en agenda för den globala utvecklingen”. Vi måste alltså finansiera militära “tekniksprång” tillsammans med “Nato”, vilket kommer “fungera som hävstång” gentemot omvärlden.(1)

Om än förespråkare för en massiv och mäktig förmyndarstat, såsom Hökmark, dagligen lyckas mätta media med denna typ av tiggeri åt elitsektorerna i samhället, kan den noggranne läsaren av businesspressen läsa näringslivsrapporter som påpekar att dessa subventioner inte är mycket mer än “Karl Marx på steroider”, “i slutändand är” det skattesubventionerade “stödet en överföring av pengar från skattebetalarna till aktiägarna” (DI).(2) Tillgången till ökade statligt finansierade forskningssystem och att “Nya marknader öppnas” för svenska investerare (Fokus) är den enda verkliga orsaken till Sveriges formella medlemskap till NATO, såsom massiv dokumentation visar, och som svenska militärer och säkerhetsanalytiker ständigt tillstår (men som man kan vara säker på sällan når allmänheten).(3) ”Framtidens Nato kommer i hög grad att handla om att vinna och behålla sina tekniska försprång. Här har Sverige och svenskt näringsliv en självklar plats och ett ansvar att bidra”, som businessledaren P M Nilsson uttryckte det, och “Biden-administrationen försöker nu institutionalisera tech-samarbeten med sina allierade”, vilket “måste stärkas”, som hans kollega Frida Wallnor instämmande inflikar.(4)

Det är inte särskilt lätt att övertyga den inhemska befolkningen att gå med på att tömma sina fickor till aktieägarna när deras löner stagnerar, när ekonomisk ojämlikhet och fattigdom skjuter i höjden och så vidare.

Vad som då återstår är ett gammalt och beprövat trick: skräm befolkningen med ett påhittat hot om att djävulen (Ryssland, Iran, Kina, Nordkorea och så vidare) står vid dörren, så att vi därmed måste försvara oss med nya och sofistikerade vapen. Detta erkänns av Pentagon implicit, som tillstår att de nya massiva R&D-anslagen i USA:s nästan $900 miljarder stora militära budget, som patetiskt motiveras genom behovet av att “kontra” Kinas utveckling, inte kommer ge “avkastning … under flera år” – ett faktum servila västerlänningar inom det ideologiska systemet låtsas inte veta om.

Professor Michael Klare, ledande internationell rustning- och fredsforskare, anmärker att de hundratals miljarder som nu spenderas av västerländska länder på militär forskning (statsbidrag från skattebetalare som går rakt ned i företagens fickor) inte kommer resultera i särskilt mycket praktiskt för samhället, utan snarare “vetenskapliga fynd som konverteras till krigsvapen” som “inte lär användas förrän decennier senare, om ens någonsin”. Viktigast av allt, kommer detta obönhörligen orsaka en motreaktion hos ryssarna och kineserna, vilket i sin tur ger oss en förevändning att rusta än mer. Detta är vad det gamla och det nya kalla kriget går ut på. “Någon som helst större investering av denna sort av något land kommer villkorslöst utlösa motreaktioner från dess rivaler, vilket garanterar att ett tidigt teknologiskt övertag snart besegras … utveckling och tillämpningen av avancerade vapen kommer inte leda till herravälde, utan snarare ännu en oändlig cykel av high-tech vapenrustning”. Det är specifikt rollen av indoktrineringssystemet – skolor, media, stora delar av akademi – att fördunkla dessa trivialt självklara saker.(5)

Detta är huvudmekanismen också bakom S- och M-regeringarnas beslut att öka den militära budgeten med tiotals miljarder, i vad som resulterar i ytterligare en massiv subvention från skattebetalare till Bofors, Saab, och andra intresseorganisationer den “väldigt pro-business” och klassmedvetna M-regeringen representerar, för att låna handelsminister Johan Forssells egna stolta ord.(6) Budgetökningen utlöste allmän eufori, men vissa hade ändå kritiskt förbehåll: vi “rustar upp för lite, för långsamt”, som kommentariatet på den liberala änden vid DN:s ledarredaktion klagade.(7) Såsom ständigt är fallet, vågar elit-businesspressen, däremot, med sin rätta “läsekrets” tala ärligare om hur saker står till än den allmänna pressen, varför de nu öppet deklarerar att Kristerssonadministrationen “sitter i knät på familjen Wallenberg, som är Saabs huvudägare” (DI:s Linda Öhrn).(8)

Den främsta anledningen till att Sverige och USA:s övriga lojala satelliter nu satsar makalösa resurser på “en kraftfull reformagenda för nya teknologier” (som också råkar “öppna upp för nya affärsmodeller” samt samlar “regeringsföreträdare, näringsliv och akademi” medan alla andra betalar (Marcus Wallenberg), är att garantera Västs förmåga att diktera “en agenda för den globala utvecklingen”, och att med “Nato” använda vårt “tekniksprång” som lär “fungera som hävstång” gentemot resten av den uppstudsiga och olydiga världen, precis som Hökmark förklarade. I den “regelbaserade världsordningen sätter reglerna. Punktum.

Med detta som avsikt, inledde Magdalena Andersson en formell ansökan till världens mest mäktiga offensiva invasionsorganisation, NATO, och belönades därmed för hennes “insatser för fred och internationell säkerhet” med Ewald von Kleist-priset. Man hade kunnat föreställa sig att pinsamheten i en sådan propagandakupp skulle vara alltför extrem inte endast för media som rapporterade om priset, utan dessutom för politikerna, men så var inte fallet.(9)

Låt oss ta en noggrannare titt på särskilda fall av hur teknologifrågan utspelar sig i propagandasystemet och världssystemet.

KRIGSINDUSTRI PÅ VINSTSTIGEN

Patrick Lawrence, amerikansk långtidskorrespondent i Asien, förklarade träffsäkert vad Västs militarisering leder till. Nämligen att “Kina säkerligen kommer eskalera sitt militära moderniseringsprogram”. “Detta torde vara vad det militärindustriella komplexet och dess prästerskap på Kapitolium” och Europa “har önskat sig”. “Vad räcker ett kallt krig till som består av endast ord? Det finns inga pengar att tjäna på det. Nu kommer det gränslösa spenderandet på hårdvaror i antågande”.(10)

Inför denna fantastiska möjlighet har svensk krigsindustri fattat de verkliga besluten, som sedan förs fram till ratificeringsborden i Rosenbad. Det är den extremt klassmedvetna businesspressen medveten om att också kräva, som nästan dagligen påpekar att “det allra viktigaste” för “politiker” är “att lyssna till företag som Saab” och företagets “vd Micael Johnsson” (DI, Henrik Westman).(11) Vad som sker med skattebetalarnas pengar är inte något som angår dem, utan snarare skall det politiska systemet “lyssna till” de krav som ställs av “företag som Saab”.

För att försöka blidka folkets opassande reaktioner till att tiotals miljarder snos från deras fickor och delas ut till den rika elitsektorn, utan att ha tillfrågats, måste propagandan om de yttre existentiella hoten återigen tillämpas för att skapa likgiltighet och lugn. Detta sammanfattades rätt bra av ÖB Micael Bydén, som förklarade att “Hela det svenska samhället” måste passiviseras effektivt genom att mobiliseras i en “mental resa … inför ett medlemskap i Nato”, och “vår mentala resa måste öka farten”.(12) För att “öka farten” av “vår mentala resa” mot masspropaganda och allmän passivisering, har han akademi och media på sin sida, och den nya Myndigheten för Psykologiskt Försvar, som i media hyllas för sin förmåga att utföra “effektiv informationskrigföring” mot den avskydda inhemska svenska populationen (SvD:s Olof Ehrenkrona).(13)

Här följer vi förstås samma mönster som vår amerikanska Mästare, som under Kalla kriget fabricerade det “kommunistiska hotet” (kodord för okontrollerbar nationalism i tredje världen), och när det försvann, kriget mot terror, som alltihopa fungerade som bra förevändning för militär upprustning och hegemoni. Nu är det passé, och vår kamp mot autokrati personifierat, nämligen Kina, får ta “terrorhotets” roll. Om än fullt kulturellt koloniserade svenska intellektuella svalt Washingtons sagor med hull och hår, ger den ärligare tekniska amerikanska militärpressen en aning om vad som faktiskt sker: nya investeringar i militär “utrustning och vapen” lär underlättas när propagandasystemet “skiftar från kontraterrorism till stormaktskamp” mot Kina (Defense One). Här befinner sig journalister och politiker på samma våglängd.(14)

HALVLEDARE VID FRONTLINJEN – SÅSOM MÄSTAREN KRÄVER

Den främsta fronten i det teknologiska kriget ligger, som bekant, vid kontrollen och produktionen av halvledare (grunden för all teknologisk produktion och utveckling) och annan högteknologisk materiel. Detta kräver noggrann analys.

Sedan 2018 har USA tillämpat en koordinerad politik av att isolera och frikoppla den kinesiska halvledarmarknaden från resten av världen i hopp om att stagnera Kinas utveckling. För att åstadkomma detta har USA samlat ihop en koalition av underhuggare – främst Nederländerna, Sydkorea, Japan, Taiwan – för att isolera sina spetsteknologier och produktionssystem inom halvledareproduktion från kinesisk tillgång, och vice versa. Alltså en “amerikansk politik av att strypa stora delar av den kinesiska teknologiindustrin – och som stryper med avsikten att döda”, som en studie i pro-Pentagon och militärfinansierade Center for Strategic and International Studies påpekade.(15) 7:e oktober 2022 offentliggjorde USA de mest omfattande exportregleringarna av teknologi mot Kina bland sina allierade, vilket syftar till just “strypa stora delar av den kinesiska teknologiindustrin – och som stryper med avsikten att döda”. Eller som Asia Times, ledande diplomatisk tidskrift, uttryckte saken: “Dessa sanktioner är designade för att helt och hållet frikoppla produktionskedjan av USA och dess allierade – EU och östasiatiska länder – från Kina”, vilket mycket väl kan tolkas som “en de facto krigsdeklaration mot Kina”. En sådan deklaration hade förresten haft fördelen att få det innerliga godkännandet och hyllandet från liberal och frisinnad media.(16)

Följaktligen har enorma statssubventioner till high-tech-industrin tillämpats i de västerländska demokratierna, återigen utan att medborgarna har ett knyst att säga om frågan, och dessa är så extrema att även Center For European Policy Analysis (återigen en amerikansk påverkansorganisation, finansierad av NATO:s Public Diplomacy Division, CIA, Lockheed Martin m.fl.) förvånas över denna typ av ”extraordinär statlig intervention”. “Sydkoreas planerade spendering på chips som är värd $400 miljarder fram till 2030 kommer få EU:s investeringar på $20-$30 miljarder att blekna”, medan USA öronmärker $250 miljarder till teknologisk produktion. Kina lära behöva “investera uppemot en biljon dollar för att kompensera för” sanktionerna och exportkontrollerna. Samma rapport ger oss en indikation om Taiwans och Sydkoreas särskilda viktiga roll i Västs merkantilistiska strategi:

Taiwan producerar 65% av världens halvledare, medan en mindre andel produceras i Sydkorea, Japan, USA och Nederländerna. Kina producerade 5,5% av halvledare i 2021 … Vad gäller halvledare som är mindre än 10 nanometer stora – de mest sofistikerade versionerna – utgör Taiwan mer än 90% av världsmarknaden … Sedan år 2000 har antalet bolag som har tillgång till den mest moderna teknologin sjunkit från nästan 30 stycken, till endast 2, nämligen Taiwans TSMC och Sydkoreas Samsung.(17)

Vi återkommer till detta nedan. Dessa astronomiska västerländska “industriella subventioner” till företagen beskrivs sardoniskt i den tekniska diplomatiska Asienpressen som villkorslösa bidragsregn, “Kina-style”, tillsammans med Washington-dikterad “ekonomisk intervention och drakoniska begränsningar” (East Asia Forum, som också råkar vara väldigt pro-Washington).(18) De är inte ensamma om att lägga märke till saken. Två ekonomer från London School of Economics anmärkte:

Det är chockerande hur USA härmat Kinas statskontrollerade regim, genom att motarbeta den fria marknaden … extraterritoriellt genom [andra länders] beroende av amerikanska patent och spetskunskap. USA:s handelsministerium dela ut exportlicenser till vilka entiteter den vill, men också blockera affärer som anses vara i strid med amerikanska kommersiella eller strategiska intressen. Sådan makt skapar naturligt nog oro bland amerikanska partner. Till och med japanska handelsämbetsmän – kända för sin uppfostrade manér – är “förvånade över hur Japans suveränitet kan struntas i så mycket”. Hursomhelst är amerikanska diplomater och lobbyister ivriga på att försäkra att nederländska och japanska firmor förblir oförmögna att interagera med världens största chipmarknad [Kina] … Den amerikanska industrins förluster beräknas vara flera miljarder [från exportregleringarna]. Japan, Sydkorea och Europa måste omstrukturera sina organisationer för att hålla sig inom [de amerikanska] regleringarna … För EU, är oproportionerligt fokus på litografi ännu ett exempel på amerikanska administrationers försök att använda det kinesiska [hotet] som en förevändning för att neutralisera Europas framsteg.(19)

Därför beskrev Ken Heydon, forskare vid London School of Economics och Australiens tidigare representant vid OECD, USA:s politik som “tusen nålar” mot även sina “allierade”, inte endast Kina.(20) Om än de underordnade européiska intellektuella, tidningarna, opinionstidskrifterna och fakultetsklubbarna inte begriper den amerikanska realpolitiken som inte bryr sig ett skvatt om det européiska folkets, eller ens det amerikanska folkets, intressen, gör de tekniska källorna det. En studie av European Council on Foreign Relations förklarade därför:

Upprätthållandet av “ett så stort försprång som möjligt” i viktig teknologi över Kina är en central del av Bidens strategiska politik och det är nu uppenbart att Washington är villigt att utstå påtaglig ekonomisk skada för att åstadkomma detta. Exportkontroller, tillsammans med protektionistisk industriell politik, lär bli Washingtons främsta geopolitiska vapen … Denna extraterritoriella makt, liksom USA:s ledarskap i många kritiska teknologier, förser Washington med enorm makt över den globala teknologihandeln, som man nu förvandlar till ett vapen mot Kina vad gäller produktionen av halvledare … Vita Huset tvingar nu sina européiska (och östasiatiska) allierade till att introducera liknande nationella kontroller … designade för att frysa Kinas utveckling av halvledare och möjliggöra för USA dess ledning över Kina.(21)

När maffians Don så kräver, måste alla lyda order; allt annat är för farligt. Denna “belägring av Kina” lär få den förväntade effekten av att “Beijing blir mer aggressivt … Om USA fortsätter försöka vingklippa kinesiska firmor som verkar vara framgångsrika, kommer Beijing sporras till att svara likadant” (South China Morning Post).(22) Läsaren av amerikanska militärtidskrifter kan ständigt läsa om euforin bland militära kretsar över “möjligheterna” som USA har i och med dess järngrepp över sina satelliter i Europa och Asien. De inser att de har “en möjlighet” att “utnyttja” sina muttrande “allierade” för att skapa en “enad front av teknologisk” makt mot Kina, som US Air Forces officiella tidskrift jublade.(23)

Vad som också visat sig vara oundvikligt “är att ekonomiska förluster” från USA-ledd politik “kommer, med stor marginal, överskugga totala förmåner, i synnerhet för länder som hamnar i korselden”, och är “mycket mer sannolik att åsamka urskillningslös skada mot asiatiska länder som ännu inte utvecklats, såsom Kambodja och Laos snarare än Kina”. Detta är irrelevant per automatik. Svagare länder “kan antingen välja att samla brödsmulorna från stormakterna, och böna efter förmildrande undantag från protektionism”, eller kvävas.(24) Inte desto mindre lär Västs sanktioner och exportregleringar “inte endast sakta ned Kinas utvecklingsschema av halvledare-design, utan snarare till och med orsaka stagnation av dess utveckling”, som industrirapporter noterar. Annars hade de inte tillämpats, förstås.(25)

USA införde sina enorma sanktioner i oktober 2022, och dess satelliter i Europa och Asien följde efter (med viss diffus formulering, eftersom de egentligen inte vill uppröra sina ledande handelspartner, Kina, men vågar inte trampa den Fria världens ledare på tårna) i våren 2023. Och redan nu börjar effekten utkristalliseras. En ekonomisk industrirapport publicerad i slutet av april 2023 noterade därför att “kinesisk industri tjänade mindre vinster under det första kvartalet än för ett år sedan, i och med att USA:s ‘near-shoring’ och ‘friend-shoring’”, alltså frikoppling från den kinesiska marknaden, “börjar visa en negativ påverkan på Kinas produktionssektor”. Reduktionen är nästan 25% jämfört med 2022.(26)

Det är svårt att överskatta specialiseringen, komplexiteten och sammankopplingen av de olika stegen i halvledares produktion, som kontrolleras av endast ett fåtal länder och företag – “specialiserade produktionsenheter Kina är kritiskt beroende av”, som Gregory Allen, ledande västerländsk industriforskare, noterade. Det är dessa USA nu religiöst försöker isolera från kinesisk tillgång. Exportrestriktionerna syftar till att göra Kinas försök till självständig chipproduktion till ”ett ofattbart svårt och dyrt mål” och som förblir nästan “meningslöst” även ifall Kina skulle lyckas vidta nödvändiga åtgärder. “Kina är kritisk beroende” av “amerikanska, japanska och européiska producenter” och

att producera kinesiska substitut är extremt svårt … avgörande och grundläggande teknologier kontrolleras av andra. Dessa “andra” är USA och dess allierade. Dessa grundläggande teknologier identifieras som 35 flaskhalsar … och dessa sträcker sig utöver nästan varenda del av halvledares produktionskedja … [Väst] arbetar tillsammans på ett sätt som motarbetar Kinas ambitioner på nästan vartenda steg av halvledares produktionskedja. Exportkontrollerna omfattar Kinas designsystem, design-mjukvaror, produktion, material, kemikalier, tillverkningsverktyg … Kina behöver bryta sig loss ur vartenda otroligt svåra teknologiska hinder innan dess bolag kan börja producera avancerade chips. Än värre är att kinesiska firmor som producerar verktyg för produktion av halvledare, kommer behöva klara sig nästan helt utan expertis och spetskunskap från amerikanska, japanska och nederländska bolag. Exportkontroller gör utbytet av sådan forskning licenskrav-reglerat, och är därmed de facto förbjudet.(27)

Vi bör återkalla att den produktion som är möjlig inom kinesisk industri är mycket begränsad i sofistikering till att börja med. Ännu en gång: endast västerländska och dess allierade produktionsenheter har möjligheten till de mest sofistikerade halvledarna, och därmed ekonomisk dominans därur. En rapport av Hongkongs ledande industriforskare, Yvette To, påminde att Kina står för endast 8% av världens produktion av halvledare, men än viktigare är det faktum att landet producerar “främst chips av storleken 28 och 14 nanometer. Dessa är långt mycket mindre sofistikerade än chips av storleken 7 och 5 nanometer, som produceras av TSMC och Samsung”, och USA är i full gång att utveckla produktionskapaciteten på hemmaplan, dessutom.(28) I korthet är vikten av “Kontrollen över avancerad chipsproduktion i det 21:a århundradet lik kontrollen över oljemarknaden under 20:e århundradet”.(29)

En något noggrannare titt på reaktionerna av USA:s “allierade” (översatt till svenska: tjänare) är rätt illustrativt över hur världen faktiskt fungerar, och hur pass mycket “frihandel” i västerländsk diskurs haft noll innebörd frånsett en propagandistisk sådan, såtillvida det tjänar våra intressen av ekonomisk kontroll och dominans. Här kan vi återigen vända oss västerländska källor för insikt (CSIS):

I januari 2023 nådde USA, Nederländerna och Japan tydligen en överenskommelse som upprättade exportkontroller över avancerad halvledareteknologi. Två månader senare kungjorde de japanska och nederländska regeringarna sina avsikter att upprätta nya exportkontroller på en rad olika halvledareteknologier gentemot Kina … 8:e mars 2023 deklarerade den nederländska handelsministern Leishe Schleiermacher nya exportkontroller … I mars 2023 deklarerade Japan att man, från och med i juli 2023, kommer implementera kontroller på 23 typer av avancerade teknologier inom produktionen av halvledare … I gensvar till exportkontrollerna, har Kina än så länge agerat såsom tidigare – att inte implementera sina exportkontroller … men nu ryktas det om att Kina funderar på att implementera exportkontroller på sina sällsynta mineraler vars marknad Kina för tillfället dominerar, men är långt ifrån att ha monopol över.(30)

FALSKA VÄNNER?

De länder i Asien som nu USA och dess européiska hantlangare använder för att skapa en teknologiskt sofistikerad, och militärt utvecklad murbräcka mot kinesisk utveckling, gör som de måste. Därav den påtagliga diskrepansen mellan asiatisk business och asiatisk politik, där de förra uttrycker passivt knotande – som jag tidigare påpekade. Betänk professor Doug Fullers – ledande asienexpert – observationer om USA:s “internationella koalition av företag som effektivt underminerar Kinas försök att skapa alternativ på egen väg”. Nämligen att koalitionen mötts med “liten entusiasm och passivt motstånd från Sydkorea och Japan”.(31) Skälet är återigen självklart nog, att “USA ‘släppt loss’ sitt chipkrig mot Kina oavsett de möjliga konsekvenserna, inklusive påverkan det har på sina allierade”, som Princetonforskaren June Park noterade.(32) Professor Seungjoo Lee, chef för East Asias teknologicentrum och teknologirådgivare åt Sydkoreas ekonomiska säkerhetskommité vid Sydkoreas Utrikesdepartement, kunde därför förklara att “Om än Seoul expanderar och utvidgar sitt samarbete med Washington, har landets oro över USA:s merkantilistiska beteende inte försvunnit”, och till och med förstärkts bland dess näringsliv.(33) Kort sagt, trots att de svaga måste lyda Mästarens order, “Motstår Östasiatiska ekonomier frikoppling” från Kina, som Fukunari Kimura, ledande ekonom vid Tokyo samt chef för ASEAN:s ekonomiska forskningsinstitut, beskrev situationen. I hans ord:

Media formulerar narrativet ständigt som att USA-Kina-konfrontationen lär dela upp världen i två delar. Men utvecklande östasiatiska ekonomier har en annan uppfattning om frikopplingen från [den kinesiska] produktionskedjan eftersom amerikansk-kinesisk handel nådde rekordstora nivåer i 2022 … Frikopplingen från produktionskedjan är verklig, men den handelsreducerande effekten har varit begränsad i omfattning hittills.(34)

Vi västerlänningar är hermetiskt immuna från denna typ av analys, och den kan knappast förekomma i det mäktiga desinformationssystemet. De ytterst många västerlänningar som läser tekniska militärtidskrifter, däremot, har tillgång till informationen, och alltså kan ingen klaga på censur av information.(35) Allt som allt visar dessa episoder på att vi invånare av demokratiska länder inte har något att säga till om vad som sker med våra pengar, och det katastrofal och kanske till och med terminala, resultat som uppstår ur ett kallt krig med krassa, men uppenbara, syften.

Referenser

1. Fokus, Leif Holmkvist, s. 14, 29 mar. 2023. Se dessutom min text i Global Politics, 19 feb. 2023 för ytterligare diskussion. Ett ensidigt klasskrig: De svenska bolagens segertåg. Del 3 För dokumentation om NATO, se bland annat min text i Covert Action Magazine, 29 maj 2022.

4. DI, P M Nilsson, 1 jul. 2022; DI, Frida Wallnor, 7 okt. 2022.

5. Consortium News, Michael Klare, 21 apr. 2023. https://consortiumnews.com/2023/04/21/the-hypersonic-pentagon-budget/

6. DI, Linda Öhrn, 30 mar. 2023.

7. DN, Ledarredaktionen, 7 mar. 2023.

8. DI, Linda Öhrn, 10 jan. 2023.

9. GP, Marcus Wallenberg & Tuula Teeri, 12 feb. 2023.

10. Consortium News, 22 Aug. 2022.

11. DI, Henrik Westman, 4 maj 2023. Cf. DI, Fredrik Öjemar, 16 feb. 2023. För många fler exempel, se kap. 6 i min Bortom Ukraina: Svensk ideologi och propaganda i det nya kalla kriget.

12. Citerad ur Bidéns krönika i DI:s specialbilaga “Världen 2023”, dec. 2022, s. 52. Han tillstår, förresten, att “I denna konflikt”, alltså kriget i Ukraina, “Sverige en aktör”, inte passiv deltagare.

13. SvD, Olof Ehrenkrona, 4 aug. 2022.

14. Defense One, Patrick Tucker, 24 apr. 2023. För intressanta kommentarer, se U.S. Naval Institute, Anthony Zinni et al., aug. 2022, vol 148/8/1 434.

15. CSIS, Gregory Allen, “Choking of China’s Access to the Future of AI”. okt. 2022, s. 2.

16. Asia Times, Prabir Purkayastha, 29 okt. 2022.

17. CEPA, Christopher Cytera, 10 apr. 2023. Vita Husets “100-Day Supply Chain Review Report” noterade att “USA är påtagligt beroende av ett enda företag – TSMC – för sin produktion av de modernaste chipsen”, och det faktum att endast Taiwan och Sydkorea kan tillverka halvledare mindre än 5 nanometer betraktas som en stor “risk” för fortsatt långvarig hegemoni. Se Consortium News, Maria Ryan, 5 aug. 2022. En rapport av US Semiconductor Industry Association, publicerad i 2021, noterade att Kina ägde 7% av världsmarknaden för halvledare, USA 46%, Sydkorea 21%, Japan 9%, EU 9%, Taiwan 8%. US Center for Security and Emerging Technology noterade att Kina “är beroende av företag i USA och dess allierade för sofistikerade chips som driver mobiltelefoner, superdatorer och AI-system”. Se Asia Times, Johanna Weaver, 25 okt. 2022.

18. East Asia Forum, Redaktionen, 17 apr. 2023.

19. Ibidem, Hosuk Lee-Makiyama & Robin Baker, 11 dec. 2022. Min kursivering.

20. Ibidem, Ken Heydon, 11 sep. 2022.

21. ECFR, Tobias Gehrke & Julian Ringhof, 11 jan. 2023.

22. SCMP, Luna Sun, 22 okt. 2022. I Global Asia (Jennifer Jackett “From defense to offense: Australia’s aim to secure its technological future”, dec. 2022, vol 17:4) kan vi läsa en rapport från National Security College vid Australian National University, att “en mycket protektionistisk agenda kan driva en fiende till självförsörjning, såsom är fallet med Beijings utveckling mot en egen avancerad kapacitet för produktionen av halvledare, till följd av USA:s sanktioner”.

23. Journal of Indo-Pacific Affairs, Air University Press (United States Air Force), Jonathan Varoli, “Seize the Technological High-Ground for Success in Great-Power Competition”, vol. 6:3, mar-apr 2023, s. 190.

24. EAF, Redaktionen, 12 dec. 2022.

25. Asia Times, Scott Foster, 31 mar. 2023.

26. Ibidem, Jeff Pao, 28 apr. 2023. På motsvarande sätt rapporterade Vita Huset i juni 2021 att amerikansk industri är “mycket beroend av försäljningar till Kina för fortsatt vinstökning samt finansiering av Forskning och Utveckling (R&D)”. Se EAF, Robyn Vidra & Yu-Ching Kuo, 24 dec. 2022.

27. CSIS, Gregory Allen, 3 maj 2023.

28. EAF, Yvette To, 28 okt. 2022.

29. Defense Priorities, Christopher Mccallion, “Semiconductors are not a reason to defend Taiwan”, okt. 2022, s. 1.

30. CSIS, Gregory Allen et al., 10 apr. 2023. En studie av US Geological Survey fann att Kina producerade 80% av världens sällsynta mineraler, men hade endast 37% av de totala globala mineralreserver. Se Global Asia, Florence Yang, “China’s rare earth resource nationalism: Learning from Japan’s experiences”. dec. 2022, vol 17:4.

31. EAF, Doug Fuller, 23 jun. 2022.

32. Ibidem, June Park, 30 nov. 2022.

33. Global Asia, Seungjoo Lee, “South Korea’s economic statecraft in a risky high-tech world”, dec. 2022, vol 17:4.

34. EAF, Fukunari Kimura, 14 apr. 2023.

35. Exempelvis Christophers McCallions studie i Defense Priorities (se fotnot 29), som för övrigt ger en bra överskådlig bild av kritiska fakta, som för intressets skull citeras.

Det land som kontrollerar produktionen av halvledare har makten att styra den militära och ekonomiska utvecklingen av andra … Det är osannolikt att Kina skulle kunna erövra Taiwans chipindustri och fortsätta dess produktion under nytt ledarskap, med tanke på Kinas oförmögenhet att ersätta väsentlig tillförsel [till taiwans industri] från USA och dess allierade. Detta hade gjort en [militär] erövring av Taiwans industri ett tomt pris för Beijing, då man hade fortsatt kämpa för självförsörjning … rädslor [att Kinas teknologiska industri skall gå om USA] är överdrivna. Enligt U.S.-China Economic and Security Commissions (USCC) rapport från 2021, har Kinas “Made in China 2025”-projekt varit ett otroligt dyrt misslyckande: Trots massiva investeringar har CCP, misslyckats med att åstadkomma det självförsörjande inhemska produktionssystem de behöver för att möta Kinas teknologiska efterfråga. Made in China 2025-planen, inledd i 2015, satte som mål att kinesiska firmor skulle producera 40% av landets halvledare i 2020, och 70% i 2025. Den siffran stod i 2020 på 5,9% av halvledare i Kina … [40% av alla produktionsorder, olika steg av produktionen av halvledare, finns i USA] En industrirapport identifierar åtminstone 50 produktions-flaskhalsar relaterade till halvledare, och att de är geografiskt koncentrerade främst i USA och hos dess allierade

Kina har vad som i den tekniska litteraturen kallas “Silicon shield”, landet är helt enkelt för viktigt för att Kina skall invadera landet. Om inte Kina råkar göra det, hade USA sprängt dess halvledareindustrier, och Kina hade haft varken kunskap eller kapital för att fortsätta Taiwans industriella aktivitet hursomhelst.

Om Kina invaderar Taiwan, kommer skadan som åsamkas öns fabriker under en konflikt omöjliggöra direkt användning av dessa när de beslagtas [av Kina]. Till exempel hade okontrollerad nedstängning av fabrikerna skapad verktygen, av vilka reparation eller ersättning hade tagit flera månader eller år att genomföra. Utöver det kan USA och dess allierade, som är de främsta resursbidragarna till Taiwans halvledareindustri, infört sanktioner [detta har redan börjat] till följd av en invasion av ön. Detta hade lämnat Beijing med otroligt avancerade verktyg avsedda för halvledare, men utan resurserna som krävs för att använda dem inom en snar framtid … En RAND-studie beräknade att ett år av krig mellan USA och Kina hade orsakat en 5-10% reduktion av USA:s BNP, och en 25-35% reduktion av Kinas BNP .. En invasion av Taiwan betraktas av Beijing som sannolikt en sista utväg, inte förstahandsval … I detta hänseende har Washington agerat hänsynslöst, och naturligt nog har Beijing reagerat med ursinne och därmed eskalerat stämningen … [det finns] inte desto mindre lovande tecken på Beijings redobogenhet att lugna situationen (trots att de blir provocerade.

För ytterligare omfattande dokumentation om dessa och relaterade frågor

se kap. 3 i min bok Bortom Ukraina.

36. Defense One, Tara Copp, 28 mar. 2022; Consortium News, Jeremy Kuzmarov, 10 apr. 2022.

37. Counterpunch, John Ruehl, 13 maj 2022.