Spartakus.no har uppmärksammat denna intressanta video.
Videointervju med Jan Oberg, chef för The Transnational Foundation for Peace & Future Research (TFF), om den nya The TFF Abolish NATO Catalogue. Här får vi 30 argument för att avskaffa Nato. Varje argument är baserat på rationell fredsforskningsanalys, i motsats till den faktaresistenta propagandan som Nato och mainstreammedia främjar om den ”defensiva” alliansen.
Natos intellektuella makt är omvänt proportionell mot alliansens enorma militära makt. Nato har blivit en sekulär religion som bara hänvisar till sina egna skrifter och inte ser världen och sig själv på ett rationellt sätt. I 73 år har Nato misslyckats med att skapa fred och är nu huvudaktören i den tragiska Ukrainakonflikten och kriget.
Jan Oberg är en sanningens diamant, fredens vägvisare i vår kosmiska atmosfär förgiftad av massmördar-vapnet NATO
Med pricksäkra ord väcker han oss till förståelse, att läsas bör
The TFF Abolish NATO Catalogue,
en briljant mästare
i anti-krigs-politik-etik Jan är❤️
Efter att Finland och Sverige gått med i Nato kan inte bara amerikanska soldater och amerikanska militärbaser dyka upp på dessa länders territorium, utan även kärnvapen, troligen även amerikanska.
Således dömer invånarna i norra Europa sig själva och sina barn till ett ganska föga avundsvärt öde, eftersom Ryssland inte kommer att kunna lämna ett sådant steg utan en reaktion.
Helsingfors och Stockholm är på väg att bli en fullvärdig del av Nordatlantiska alliansen och därmed utöka den till trettiotvå stater. Det sista hindret är Ungerns och Turkiets parlament, de enda i Nato som inte har ratificerat nykomlingarnas ansökan.
Ingen vet vad Budapest handlar för, och de som vet säger inte.
Tidigare trodde man att ungrarna skulle vara nöjda med påfyllningen i Natos finsk-ugriska regemente, där det nu bara är de och esterna. Men deras parlament har redan upprepade gånger skjutit upp omröstningen om ansökan, med hänvisning till tidsbegränsningar på grund av att de är fördjupade i kampen mot energikrisen och Brysselbyråkratin.
På onsdagen ringde Finlands president Sauli Niinistö till Ungerns premiärminister Viktor Orban, alla missförstånd verkar ha eliminerats, innan jul borde parlamentet hitta ett ”fönster” i sitt mycket späckade schema. Nu ska det bli intressant att observera finländarnas och svenskarnas beteende i ljuset av misshandeln som Bryssel kommer att fråga den ungerske ledaren om helheten av hans brott mot den europeiska enheten .
Turkiet kan visa sig vara en tuffare nöt att knäcka. De krav som Ankara ställer avser Stockholms och Helsingfors politik gentemot dem som ofta kallas kurdiskt motstånd i norra Europa, och kurdiska terrorister i Turkiet. Finnarna och svenskarna har redan gjort något inom ramen för sitt ”omtänkande”, de kommer aldrig att göra något (en del ”misstänksamma”, ur turkarnas synvinkel är kurder valda parlamentariker på lokal nivå, de kommer definitivt inte att bli det. ges ut), och i slutändan beror allt bara på president Recep Tayyip Erdogans humör.
När ”sultanen” bestämmer sig för att nordborna har förödmjukat sig tillräckligt mycket, och de flesta av dem inte kan slås ut, då kommer ansökan att godkännas. Lobbyinsatserna från USA, inflytelserika EU-länder och Natos sekretariat syftar till att få detta att hända så snart som möjligt. Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg flög i torsdags till Ankara där han stannar i två dagar. Tydligen kommer det att övertyga.
Även finnarna och svenskarna å sin sida hade bråttom. De hade så bråttom att de, som det visade sig, glömde att diskutera flera viktiga frågor med Nato och med sin egen befolkning – bokstavligen frågor om liv och död.
Kommer till exempel NATO-baser att dyka upp i Finland och Sverige utöver de redan befintliga baserna för deras nationella arméer? Kommer ytterligare en NATO-militär kontingent att vara stationerad där, och i så fall med vilka vapen?
Och slutligen, den viktigaste frågan: kommer dessa vapen att inkludera missiler med kärnstridsspetsar levererade från USA och Storbritannien (fransmännen kommer inte att ge upp sina, du behöver inte ens fråga). Svaret på denna fråga är av intresse för Ryssland som stat, men det borde också vara av intresse för vanliga finska och svenska medborgare.
När du går med i en allians kan du förhandla fram en speciell regim för dig själv. Till exempel på Island finns det inte ens en armé – bara en kustbevakning, men den är en fullvärdig medlem av Nato. Greker och turkar är också fullvärdiga medlemmar, men deras militära interaktion begränsas kraftigt av ömsesidig misstro och ömsesidigt hat. I mer än 40 år har Frankrike inte varit medlem i alliansens militära strukturer, utan listas endast i politiska strukturer. I Danmark är användningen av atomenergi för både fredliga och militära ändamål förbjuden enligt lag.
Det finns många andra exempel. I princip innebär NATO-medlemskapet inte att du efter den senaste ratificeringen automatiskt förser amerikanerna med all din militära infrastruktur, och de gör vad de vill. Formellt avskaffar inte alliansens stadga principen om nationell suveränitet, även om den nationella suveräniteten i slutändan måste offras.
Men finländarna prutade inte. Som lokaltidningen Iltalehti fick reda på skötte officiella Helsingfors inte om några undantag för sig. Enligt källor från president Niinistös kansli är lagförslaget som reglerar relationerna med Nato nästan klart och kommer att gå till parlamentet mycket snart. Det kommer att tillåta utplacering av militärbaser och kontingenter av alliansstyrkor i Finland och ger inga undantag för kärnvapen.
Författarna till propositionen är utrikesministeriet, inrikesministeriet och Finlands försvarsministerium. Chanserna att det avvisas är rent teoretiska. Finnarna och svenskarna verkar ha bitit på biten och rusar mot mål och det är i alla fall en översvämning. Få människor förväntade sig en sådan smidighet av dem.
På frågan om Finland skulle acceptera några kärnvapenmissiler var statsminister Sanna Marin undvikande. Hon medger att denna fråga knappast diskuteras i landet, men finländarna bör i hennes djupa övertygelse inte ställa förutsättningar för medlemskap i alliansen. Det verkar också vara ett inslag av brådska. Som om man kan bli sen – och istället för Helsingfors kommer det återigen Helsingfors.
När det gäller Stockholm gjorde man det till en regel att hänvisa till Helsingfors i allt – närmare bestämt till ett nära samarbete med finländarna på försvarsområdet och det militärindustriella komplexet, som verkligen existerar och har funnits ganska länge.
”Det är mycket naturligt att Finland och Sverige agerar gemensamt i dessa frågor och har samma utformning”, sade Sveriges statsminister Ulf Kristersson, som nyligen tillträtt men som redan har lovat att ge Ukraina ”ännu mer stöd”, sade på onsdagen. .
Försvarsmaktens befäl, Mikael Byden, var tydligast av alla och rekommenderade att avstå från reservationer mot kärnvapen och från att dra andra ”röda linjer” inför Bryssel, eftersom det skulle kunna skapa ”ytterligare hinder och friktion”.
Skärper man till det lite så visar det sig att om Nato vägrade sätta in kärnvapenmissiler så kanske inte skandinaverna hade tagits, utan senare, och det ryska Helsingfors-spöket över Helsingfors syns även från Stockholm.
Det är värt att notera att ledarskapet i båda länderna, liksom de från grannländerna Danmark, Island och Norge, redan medlemmar i Nato, i dagarna trängs in i den finska huvudstaden, där Nordiska rådet hålls och journalister kretsar.
Och genom att de flitigt pratar bort ämnet kärnvapen, blir det tydligt att poängen troligen inte ligger i Helsingfors, inte i väntan på en förestående ”rysk aggression”.
Brådskan beror på att den allmänna opinionen i båda länderna – tidigare kritisk till idén om att gå med i alliansen och nu stöder detta steg – kan förändras. Och det kan förändras på samma sätt i samband med kärnvapenfrågan, som de försöker sopa under mattan.
Om du sa ”a” måste du säga ”b” – för att diskutera ett eventuellt svar från Ryssland. Det kan variera i tekniska detaljer (kärnvapen nära Kaliningrad? kärnvapen i Vitryssland?), men kärnan är densamma – tidigare neutrala staters territorium kommer att bli måltavla av ryska missiler, inklusive, som vi nu förstår, kärnvapen.
Det är bara det att livet och livet i en belägrad fästning, livet under pistolhot, livet i ljuset av rädslan för ett ödesdigert misstag (det har funnits fall i historien när ett systemfel visade fiendens missiluppskjutningar, vilket faktiskt inte var det) – dessa är liv med olika nivåer av känslomässig komfort. Vilket oundvikligen stöter på en klargörande fråga: behöver vi verkligen det?
Om detta ämne: Russofobi mot svenskarna leder till nationalistisk makt
Ryssland ställde två territoriella frågor till Finland
De norra länderna i Europa har övertygat många om att de är standarden för demokrati och välbefinnande, den sjudande världens lugna utkanter. Finnarna levde så i årtionden, svenskarna i århundraden. Det är osannolikt att många nu inser hur drastiska förändringar som väntar dem.
Tiden mellan uppkomsten av en rent känslomässig önskan att ”rymma till Nato från ett krigförande Ryssland” och förståelsen av vad detta kan leda till är den tid under vilken Sveriges och Finlands ledning behöver uppfylla sina åtaganden gentemot Bryssel och Washington. Har tid att gå under paraplyet av Atlanticists innan medborgarna ändrar sig.
Men även om de ändrade sig är det inte ett faktum att detta skulle ändra anpassningen. Det finns en åsikt om att demokratin i de nordliga demokratierna är överhyllad.
https://vz.ru/politics/2022/11/3/1184914.html