Ännu en artikel, 13 januari, av brittiske exdiplomaten Alastair Crooke: https://strategic-culture.su/news/2025/01/13/trump-iran-and-the-obama-strategic-blueprint/”>https://strategic-culture.su/news/2025/01/13/trump-iran-and-the-obama-strategic-blueprint/
Hans förra, relaterade artikel publicerades nyligen: https://strategic-culture.su/news/2025/01/10/can-trump-save-america-from-itself/
Med hänsynslös ödeläggelse förstörde Netanyahu rådande status quo, som han såg som en amerikansk tvångströja.
Liksom en krossad antik klocka – med sina detaljerade kugghjul, spärrhjul och inälvor utspridda från höljet – så ligger Mellanösterns mekanik på liknande sätt exponerad och trasig. Hela regionen är inblandad – Syrien, Libanon, Qatar, Jordanien, Egypten och Iran.
Obamas ursprungliga strategiska plan för att begränsa och balansera de potentiellt våldsamma energierna i Västasien överlämnades därefter till Team Biden i slutet av Obamas mandatperiod – och den bar fortfarande tydligt Obamas godkännande ända fram till dess kollaps efter den 7 oktober 2023.
Netanyahu slog medvetet sönder dess mekanik: Genom hänsynslös ödeläggelse förstörde han det rådande status quo, som han såg som en amerikansk tvångströja som hindrade ett Storisrael från att nå sin ”stora seger”. Netanyahu ogillade de amerikanska begränsningarna – men genom att bryta den rådande mekanismen kan han paradoxalt nog, i stället för att befria Israel, ha släppt lös en dynamik som kommer att visa sig vara långt mer hotfull (t.ex. i Syrien).
Hörnstenen i Obamas ”balanserade region” fanns i ett hemligt brev som skickades till Irans högste ledare 2014, där Obama, enligt WSJ, föreslog Khamenei gemensamma insatser i Irak och Syrien mot Islamiska staten (där IS kontrollerade territorium). Detta gemensamma agerande var dock villkorat av att Iran skulle nå ett kärnteknikavtal med USA.
I brevet erkändes uttryckligen Irans ”aktier” i Syrien: För att lugna Irans oro över framtiden för landets nära allierade, president al-Assad, angavs i brevet att USA:s militära operationer i Syrien inte var riktade mot president Assad eller hans säkerhetsstyrkor.
Det bör noteras att Obamas överenskommelse med Khamanei därmed underförstått även omfattade Hizbollah, som tillsammans med Iran bekämpar IS i Syrien:
”Bland andra budskap som förmedlades till Teheran, enligt amerikanska tjänstemän vid den tiden, är att USA:s militära operationer i Irak och Syrien inte syftar till att försvaga Teheran eller dess allierade”.
Naturligtvis var Obamas åtaganden gentemot Iran lögner: Obama hade redan 2012 (eller tidigare) undertecknat ett hemligt presidentbeslut (dvs. en instruktion) om amerikanskt underrättelsestöd till Syriens rebeller i deras försök att störta president Assad.)
Om Iran skulle delta i ett ”kärnteknikavtal” föreslogs i brevet från 2014 att landets regionala ”rättigheter” skulle respekteras och att de skulle kunna utsträckas till Libanon som en geografi för internationellt gemensam lagtillämpning (vilket exemplifierades av det amerikanska sändebudet Hochsteins medling om de libanesisk-syriska sjögränserna).
Syftet med denna mycket komplexa plan var Obamas ursprungliga besatthet: Att få till stånd en proto-palestinsk stat, om än som ett annat internationellt administrerat protektorat, med internationellt stöd, snarare än som en suverän nationalstat.
Varför insisterade Obama på en plan som var en sådan styggelse för den israeliska högern och amerikanska ’Israel-firsters’? Det verkar som om han (med goda skäl) både misstrodde Netanyahu och kände väl till den senares beslutsamhet att förhindra att en palestinsk stat någonsin skulle förverkligas.
Obamas maktbalansinitiativ var ett försök att indirekt binda Iran och dess allierade till Obamas koncept med en palestinsk ”stat” – dvs. avsiktligt planerat som en eskalerande påtryckning på Israel att erkänna en stat. Utan intensiva påtryckningar på Israel stod det klart för Obama att en palestinsk stat var ett ’dead letter’ (dvs. något som ingen brydde sig om, ö.a.).
Netanyahu hade redan på 1970-talet gjort sin avsikt att se en fullständig eliminering av den palestinska närvaron på Västbanken alltför uppenbar (detta framgick tydligt av den intervju som han gav till författaren Max Hastings, som skrev en bok om Netanyahus bror).
Netanyahu ogillade och misstrodde Obama – lika mycket som Obama misstrodde honom.
I kölvattnet av den 7 oktober 2023, när ”eldringen” (sju ”krig”) närmade sig Israel, bestämde sig Netanyahu för att ta sig ur tvångströjan. Och det gjorde han.
Det är dock inte säkert att Obamas mycket genomarbetade struktur någonsin skulle ha fungerat. I vilket fall som helst beslutade Netanyahu – genom att öppet trotsa Vita huset – att åsidosätta Obama-Bidens ”återhållsamhet” och krossa hela Obamas Iran-centrerade projekt.
Logiken i den israeliska serieförstörelsen i regionen antyder för Netanyahu, liksom för många israeler och amerikanska Israel-firsters, att Iran nu är ”häpnadsväckande sårbart” (med general Jack Keanes ord), på grund av förlusten av Syrien – den ”centrala” knutpunkten i motståndsaxeln.
Axios rapporterar:
”Irans senaste kärnvapenframsteg ger den tillträdande presidenten Trump ett avgörande beslut att fatta under sina första månader i ämbetet: att neutralisera det [iranska kärnvapen] hotet genom förhandlingar och [eskalerande] påtryckningar; eller beordra en militär attack. Flera Trump-rådgivare medger privat att Irans program nu har kommit så långt att denna [tidiga] strategi kanske inte längre är effektiv. Det gör ett militärt alternativ till en verklig möjlighet”.
”Efter att Israels minister för strategiska frågor Ron Dermer träffade Trump på Mar-a-Lago i november, kom Dermer därifrån med uppfattningen att det var mycket sannolikt att Trump antingen skulle stödja ett israeliskt militärt angrepp mot Irans kärnanläggningar – något som israelerna allvarligt överväger – eller till och med beordra ett amerikanskt angrepp. Vissa topprådgivare till president Biden har under de senaste veckorna privat argumenterat för att slå till mot Irans kärnanläggningar innan Trump tillträder, eftersom Iran och dess ombud är så kraftigt försvagade”.
Detta kan dock visa sig vara ett önsketänkande. Trump lade den 7 januari 2025 upp en video på Truth Social-plattformen med Jeffrey Sachs, professor vid Columbia University, där Trump diskuterade CIA:s hemliga ansträngningar för att destabilisera Syriens regering och störta Assad, Netanyahus inflytande, den israeliska lobbyns roll i att driva USA in i Irakkriget och Netanyahus fortsatta försök att involvera USA i en potentiell konflikt med Iran. Sachs förklarade att krigen i Irak och Syrien var skapade av Netanyahu och inte hade något med ”demokrati” att göra.
”Netanyahu försöker fortfarande få oss att bekämpa Iran än idag. Han är en djupt mörk jävel eftersom han har fått oss att hamna i ändlösa krig”, sade professor Sachs i den återpublicerade intervjun.
Men, som Barak Ravid noterar, ”andra nära Trump förväntar sig att han kommer att försöka få till stånd ett avtal innan han överväger en attack”. När Trump i november tillfrågades om risken för ett krig med Iran svarade han: ”Allt kan hända, det är en mycket instabil situation”.
Vad innebär då detta för Iran?
I grund och botten har Iran två alternativ: För det första att signalera till USA att man är beredd att ingå någon form av nytt kärnenergiavtal med Trump-teamet (en signal som landets utrikesminister redan har gett), och sedan att invänta ett framgångsrikt möte mellan Trump och Putin för att på nytt fastställa den globala säkerhetsarkitekturen efter kriget. Utifrån detta globala avtal kan Teheran hoppas på att kunna förhandla fram ett eget separat avtal med USA. Detta skulle naturligtvis vara optimalt.
Ambassadör Chas Freeman har dock sagt att även om en hållbar fred mellan USA och Ryssland (teoretiskt) är möjlig, så kommer den att vara ”mycket svår” att uppnå. Till detta har Ray McGovern upprepade gånger tillagt att Trump är ”tillräckligt smart” för att veta att han har en svag hand gentemot Ryssland i det eurasiska området, och att Trump, realisten, har ”viktigare saker att handlägga”.
Är det därför Trump och Musk rör om i den geopolitiska ”grytan” så flagrant: Å ena sidan Kanada, Grönland och Panama som en del av USA? Detta må vara Trumpska ”samtalsämnen”, men Grönland och Kanada tillsammans skulle kunna förändra påverkanskalkylen med Ryssland: Planerar Trump att använda den ökade påverkanseffekten via Arktis för att hota kontrollen över Rysslands norra gränser? (Det är den kortaste flygtiden för missiler som är riktade mot Ryssland).
Och å andra sidan har Musk parallellt startat en eldstorm i Europa med sina tweets – och sin inbjudan till en livestream med Alice Weidel från AfD. Tyskland är hjärtat i Nato och EU. Om Tyskland skulle ”vända” bort från kriget mot Ryssland – i sällskap med andra europeiska ”vändningar” som redan är på gång – skulle Trump rimligen kunna få slut på en stor ekonomisk börda (trupputplacering i EU) som tynger den amerikanska ekonomin. Som överste Doug Macgregor säger, hur många gånger måste vi säga till folk: ”Amerikaner bor inte i Europa – vi bor på det västra halvklotet!”.
Musk har effektivt kastat en (yttrandefrihets)granat mot den europeiska mediehegemoni som både kontrollerar diskursen över hela kontinenten och är i händerna på den angloamerikanska Deep State.
Kommer detta att leda till den uppgörelse med Ryssland och det asiatiska hjärtland som Trump eftersträvar? Vi måste se.
Alternativet för Iran innebär en högre risk (och är beroende av den iranska underrättelsetjänstens bedömning av sannolikheten för att Israel ska försöka sig på en förebyggande attack mot Iran): dvs. Iran har möjlighet att genomföra ytterligare en ”Operation True Promise” (raketattacken mot Israel med 200 ballistiska missiler). Syftet är inte längre att avskräcka (till skillnad från tidigare versioner av True Promise), utan snarare, som analytikern Shivan Mahendrarajah förklarar, genom att avslöja ”segerns osannolikhet” och visa på konfliktens ”oacceptabla kostnad”, att bryta ned Israels illusoriska berättelse om en evig ”seger”.
År 2003, som Mahendrarajah har noterat, föreslog Iran USA en ”stor uppgörelse”. Den förkastades av Bushadministrationen. Kan den återupplivas – inte genom kärnvapensamtal, där Iran har den svagare handen – utan genom en kalibrerad användning av våld? Det skulle vara en djärv och stor satsning.