Trump och Ukraina

Moon of Alabama, den 7/11 2024. Översatt av Rolf Nilsson

Hur kommer den tillträdande presidenten Donald Trump att hantera kriget i Ukraina?

Jag tvivlar på att han kommer att kunna lägga ner kriget på 24 timmar, som han hade lovat. Jag tror snarare att han kommer att trappa upp det. Som jag sa för två veckor sedan:

Jag förväntar mig att den nya presidenten kommer att fördubbla det antiryska projektet i Ukraina …

En ny artikel i Wall Street Journal om Trumps löfte ger mig inte någon anledning att tro något annat. Trump lovade att avsluta kriget i Ukraina. Nu måste han bestämma hur. (arkiverad)

Utrikespolitiska rådgivare nära den tillträdande presidenten lade fram olika versioner av en plan för att effektivt frysa frontlinjen

Precis som under Trumps första mandatperiod kommer olika fraktioner att konkurrera om att påverka republikanens utrikespolitik. Mer traditionellt sinnade allierade som Mike Pompeo, den tidigare utrikesministern som nu är aktuell för att leda Pentagon, kommer sannolikt att driva på för en uppgörelse som inte verkar ge Moskva en stor vinst. Andra rådgivare, i synnerhet Richard Grenell, en toppkandidat till att leda utrikesdepartementet eller fungera som nationell säkerhetsrådgivare, skulle kunna prioritera Trumps önskan att få slut på kriget så snart som möjligt, även om det innebär att Kiwv tvingas till betydande eftergifter.

Men hur skulle man kunna göra det?

En idé som föreslagits inom Trumps övergångskontor, som beskrivits av tre personer nära den tillträdande presidenten och som inte tidigare rapporterats, skulle innebära att Kiev lovar att inte gå med i Nato på minst 20 år. I utbyte skulle USA fortsätta att pumpa Ukraina fullt med vapen för att avskräcka från en framtida rysk attack.

Enligt den planen skulle frontlinjen i princip låsas på plats och båda sidor skulle gå med på en demilitariserad zon på 130 mil. Vem som skulle övervaka detta territorium är fortfarande oklart, men en rådgivare sade att den fredsbevarande styrkan inte skulle involvera amerikanska trupper och inte heller komma från ett USA-finansierat internationellt organ, såsom FN.

”Vi kan bidra med utbildning och annat stöd, men vapnet kommer att vara europeiskt”, sade en medlem av Trumps team. ”Vi skickar inte amerikanska män och kvinnor för att upprätthålla freden i Ukraina. Och vi betalar inte för det. Låt polackerna, tyskarna, britterna och fransmännen göra det.”

Idén är skrattretande av flera skäl. Den tar inte hänsyn till Rysslands position. Att fortsätta beväpna Ukraina samtidigt som vapenvilan upprätthålls är en uppenbar fördröjningstaktik – inget som kommer att lösa konflikten. Ryssland kommer bara att gå med på något som avslutar kriget för gott. Antagandet att Ryssland skulle tolerera europeiska Nato-styrkor på marken i Ukraina är också en illusion.

Andra idéer är bara en variant av ovanstående:

Tidigare i år presenterade Keith Kellogg och Fred Fleitz, som båda tjänstgjorde i Trumps första Vita hus-period, en plan för Trump där det ingår att hålla inne vapen till Ukraina tills Kiev går med på fredssamtal med Ryssland. Ukraina skulle fortfarande kunna försöka återta förlorat territorium, men det skulle behöva ske genom diplomatiska förhandlingar.

Det enda verkliga sättet att stoppa kriget är att USA drar in allt stöd till Ukraina. Européerna skulle bråka om detta men, om så bara av budgetskäl, sannolikt följa efter. Det skulle då vara upp till Ukraina, som förlorat allt stöd, att komma överens med Moskva.

Trump kommer sannolikt att välja (neokonservativa) hökar till att sköta hans försvars- och utrikespolitik. De kommer att vidta alla tänkbara åtgärder, även mot Trumps uttalade vilja, för att hålla kriget igång. För dem handlar det om den sista ukrainaren och sedan den sista europén – om så bara för att visa att USA aldrig kommer att ge upp.

För att täcka upp för detta kan Trump och hans anhängare mycket väl erbjuda ett omedelbart eldupphör. Men det kommer inte att fungera.

Som Dimitry Trenin, den tidigare chefen för Carnegie Moscow Center, skriver i Kommersant (maskinöversättning):

Om vi talar om ett upphörande av fientligheterna längs den befintliga kontaktlinjen, så är det osannolikt att detta tillvägagångssätt kommer att tas på allvar i Moskva. Ett sådant ”stopp för kriget” kommer inte att vara något annat än en paus, varefter konflikten kommer att blossa upp med förnyad kraft och förmodligen med större intensitet. Den framtida ukrainska regimens karaktär, den militära och militärekonomiska potentialen samt Ukrainas militärpolitiska status är av yttersta vikt för Ryssland. Dessutom är det nödvändigt att ta hänsyn till de nya territoriella realiteterna.

Alla dessa punkter skulle kräva allvarliga eftergifter från USA:s sida, vilket den framtida Trumpadministrationen inte kommer att vara villig att göra:

Det är svårt att förvänta sig att Trumpadministrationen kommer att gå med på en substantiell dialog om dessa frågor, än mindre att ta hänsyn till Rysslands kärnintressen. Om han visar sig beredd kommer dialogen att inledas, men även i detta fall är en överenskommelse långt ifrån garanterad.

Det är också en stor fråga om förtroende:

Ett separat ämne är vad som kan anses vara tillfredsställande garantier under förhållanden när båda parter inte alls litar på varandra. Två ”Minsk”-avtal (2014 och 2015) bröts, det tredje försöket – ”Istanbul”-avtalet som paraferades 2022 – gick i stöpet, så det är osannolikt att det fjärde kommer att ske. Den enda garanti som Ryssland kan förlita sig på är en garanti för sig själv.

Den enda garantin för Ryssland är en permanent (konventionell) överlägsenhet över ukrainska styrkor. Alla nya vapen till Ukraina skulle underminera detta. Men att erkänna Rysslands överlägsenhet är just den förlust som USA inte vill medge.

Författaren till Händelser i Ukraina kommer till en liknande slutsats:

Personligen tror jag att det här kommer att hända om Trump blir president (om nu ”om” ens är nödvändigt i det här läget). Trump föreslår Putin en ”kompromissuppgörelse” i Ukraina. Putin vägrar, med tanke på att han vinner på slagfältet – se mina militära nyhetsbrev. Trump är rasande över denna ansiktsförlust, och uppmuntrad av sina Ukraina-hökar till rådgivare som Pompeo (som efterlyste ”500 miljarder dollar i lån till Ukraina” i juli), vad gör han nu? De-eskalerar? Svårt att tro.

Verkligen – svårt att tro.

Kriget kommer att fortsätta. Ryssland kommer, som Gordon Hahn förutspår, att behöva korsa Dnepr, återta Odessa och hota Kiev. Det är osannolikt att Zelenski politiskt kommer att överleva en sådan situation. Andra krafter kommer att träda fram:

Beslutsfattandets tyngdpunkt kommer då att förskjutas till Kiev och frågan om Zelenskiy eller någon annan ukrainsk ledare överhuvudtaget kan inleda fredssamtal, inte minst sådana som förutsätter förlust av territorium som en del av en uppgörelse med Moskva, utan att utlösa en inrikespolitisk kris.

Det resulterande kupp-pokerspelet kan innebära en Kiev-baserad kupp ledd av underrättelse- och säkerhetsstyrkor, HRU och/eller SBU, eller komma från periferin vid fronten med ultranationalister och neofascister som Ukrainska frivilligkåren (DUK), Azov och andra, välbeväpnade som en del av Ukrainas väpnade styrkor, som vänder sina vapen och marscherar mot Kiev för att gripa makten.

…

En USA-stödd kupp skulle kunna föregripa, föregå eller underlätta en sådan händelseutveckling. Washington och Bryssel kanske tror att det enda sättet att samla det som återstår av den ukrainska nationen är att underlätta eller tillåta de radikala att ta makten, så att ansträngningarna att ge Moskva ett ”strategiskt nederlag” kan förverkligas och ytterligare NATO-utvidgning kan säkras.

Men en fascistisk kupp, stödd av USA eller inte, kommer inte att kunna förändra situationen på marken. Ryssland skulle fortfarande ha övertaget och vinna kriget.

Endast ett direkt ingripande från NATO skulle kunna ändra på den utvecklingen. Det skulle dock sannolikt utvidga kriget till en global tävling som inte ens Trumps hökar kommer att vilja driva.