Av Tarik Cyril Amar, historiker från Tyskland som arbetar vid Koç University i Istanbul, om Ryssland, Ukraina och Östeuropa, andra världskrigets historia, det kulturella kalla kriget och minnespolitiken.
Den tillträdande presidentens bryska försök att skrämma bort de-dollarisering bygger på en illusion av Washingtons allsmäktighet
Donald Trump har fortfarande kvar den gamla magin: Sedan länge känd för att använda sociala medier med stor – eller förödande – effekt, har den tidigare och tillträdande amerikanska presidenten på ett mäktigt sätt rört om i smeten igen. Den här gången var målet för hans vrede BRICS+ (vid det här laget en informell men ofta använd etikett), en sammanslutning av, i huvudsak, icke-västerländska stater som vågar organisera sig och samarbeta utan Washingtons tillstånd och utanför dess kontroll.
Trump har framför allt hotat med att alla försök att ”röra sig bort från dollarn” kommer att leda till massiva amerikanska bestraffningar, närmare bestämt ”100-procentiga tullar”.
”Det finns ingen chans att BRICS kommer att ersätta US-dollarn i den internationella handeln”, tror sig den tillträdande presidenten veta, och alla länder som vågar utmana ’den mäktiga US-dollarn’ – på originalspråk med stora bokstäver och dånande Trumpska – ’bör vinka adjö till Amerika’. De som inte vill falla i onåd hos USA, kräver Trump, måste inte bara avstå från att överge dollarn utan göra ett särskilt åtagande att inte ens försöka.
Låt oss inte uppehålla oss vid det uppenbara: Ärligt talat, vem skulle inte vilja vinka adjö till USA, om vi bara kunde? Och för att vara något som ”inte har en chans” att hända, gör tanken på att ersätta eller överge dollarn Trump ganska upprörd. Varför så kinkig om vad han säger ändå är en idé som är dömd att misslyckas?
En del av svaret – men bara en del – är psykologiskt. Särskilt under USA:s pågående nedgång är dess sen-imperialistiska eliter, oavsett om de är demokrater eller republikaner, tvungna att vara hyperkänsliga för allt som ser ut som trots. Eftersom de fortfarande odlar en vanföreställning om att de är ”oumbärliga” och att vi, de andra nästan 8 miljarder människorna på denna planet utanför USA, måste acceptera deras ”ledarskap”.
Men det komplexet förklarar bara delvis. För det som är speciellt med BRICS är inte vad man har försökt göra, utan hur framgångsrika man är, och att man utgör en utmaning i den verkliga världen av makt och geopolitik.
BRICS bildades för knappt två decennier sedan och har bara i år fördubblats i storlek, och ytterligare expansion är säkerställd. Även om det är en komplex och föränderlig organisation har ett av dess främsta problem varit det eskalerande amerikanska missbruket av dollarn som ett geopolitiskt vapen. Därför har BRICS varit en plattform för initiativ och diskussioner under samlingsnamnet ”av-dollarisering”. Enligt Bloomberg har medlemmarna i BRICS faktiskt ”lett den globala debatten om dollarexponering”.
Det är det som har triggat Trump, och inte för första gången. Månader innan han vann sitt comebackval rapporterade Bloomberg att han och hans rådgivare funderade på och utfärdade hot mot de-dollarisering.
I princip är det inte förvånande att de är bekymrade. Det som en fransk finansminister en gång kallade ”det orimliga privilegiet” med den globala dollardominans som uppstod efter andra världskriget har gjort det möjligt för USA att slösa med skulderna. Grunden till denna anomali är att nästan 60 procent av alla centralbanksreserver i världen för närvarande hålls i dollar och att nästan 90 procent av alla valutatransaktioner genomförs i den amerikanska valutan.
Som ett resultat av detta har Washington också kunnat använda sig av vad The Economist nyligen kallade ”en enorm påverkansförmåga” genom att övervaka och hindra globala finansiella flöden samt genom att införa direkta nästan-konfiskeringar (eufemiserat som ”frysning”), vilket har hänt med nästan 300 miljarder dollar av Rysslands nationella reserver. Kort sagt, dollarn som den fortfarande är gör det möjligt för USA att leva över sina tillgångar på andra nationers bekostnad och att göra deras liv miserabla genom den finansiella motsvarigheten till utpressning, strypning och, helt enkelt, rån.
Det som är speciellt den här gången är Trumps höga tonläge och att han uttryckligen och offentligt pekar ut BRICS.
Han har riktat sitt hot mot en sammanslutning som samlar två globala makter, Ryssland och Kina, samt flera regionala tungviktare, som Iran och Brasilien. BRICS representerar redan minst 45 procent av världens befolkning, och när det gäller den globala ekonomin är BRICS en växande kraft som redan har gått om G7, den minskande klubben av rika länder i västvärlden och den globala nordvärlden.
Enligt den geopolitiske analytikern Kishore Mahbubani motsvarade G7-ländernas sammanlagda BNP 66% av världens BNP vid kalla krigets slut för mer än ett tredjedels sekel sedan. BRICS fanns inte ännu och dess framtida medlemmar var långt ifrån att ens komma i närheten av att matcha G7. Nu ligger dock G7:s andel på 45 procent och BRICS+:s på 24 procent. Det vill säga så länge man håller sig till det grova måttet nominell BNP. När man på ett mer realistiskt sätt justerar för köpkraft har BRICS+-ekonomierna – med 34% av global BNP – redan slagit G7:s 29%.
Trumps tweet ser med andra ord ut som om han förbereder sig för en ekonomisk kamp mot två stormakter – varav den ena är i färd med att besegra väst i Ukraina – och en gruppering av stater som representerar nästan halva mänskligheten och som redan är mäktig samtidigt som den växer dynamiskt. Vad innebär egentligen Trumps hot i det sammanhanget?
För att tala klarspråk: den tillträdande presidentens utspel står helt i linje med den amerikanska traditionen av hisnande arroganta övertramp som präglas av två partier.
Mellan suveräna stater är det absurt att hota andra länder för att de eventuellt inte kommer att använda ens egen valuta, inte ens i handeln sinsemellan. Att kräva att de lovar att inte ens försöka får dig att se ut som Tony Soprano på ecstasy, en konstig blandning mellan en översittare och en knäppskalle.
Men skyll då inte på Trump personligen. Det här handlar inte bara om att han är sitt ohyfsade jag. Det är en hel politisk kultur – i brist på en bättre term – som talar.
Det utomordentligt ohyfsade tjatet kommer från den enda ”exceptionella” stat på jorden som har vant sig vid tanken att den kan lägga sig i allas angelägenheter när som helst och var som helst. Det må vara genom ”sekundära sanktioner”, dvs. ekonomisk krigföring som syftar till att störa kommersiella relationer som USA inte ens är inblandat i.
Eller det rättsliga vansinne som riktades mot den australiske medborgaren och journalisten Julian Assange, som förföljdes utanför USA som om han var tvungen att lyda amerikanska lagar, samtidigt som han uttryckligen inte ens beviljades det magra skydd som samma lagar, åtminstone formellt, erbjuder amerikaner.
Det är egentligen ingen överraskning. Trump må tycka att han skiljer sig mycket från det amerikanska etablissemanget, men han verkar genomsyrad av dess självskadande och kortsiktiga rutinhybris. Men är hans krav ens rimligt utifrån sina egna, olämpliga premisser? Nej, inte alls, av tre skäl.
För det första verkar Trump underskatta sofistikeringen i de aktuella diskussionerna om av-dollarisering som förs inom BRICS. De syftar inte till att införa en ny valuta som liknar dollarn eller euron. Rysslands president Vladimir Putin har faktiskt varit tydlig med att euron bara kan tjäna som ett exempel på hur man inte ska göra. Istället siktar Ryssland på ett mer intelligent tillvägagångssätt genom att inrätta ett internationellt betalningssystem, i stil med ett klareringshus (se här, ö.a.), som drar full nytta av den senaste digitaliseringen.
Kina, vilket är viktigt, håller med om att det är modern teknik som kommer att möjliggöra en gradvis omstöpning av betalningar runt om i världen. Oavsett vad som kommer att bli resultatet av dessa initiativ kommer det helt enkelt att vara för komplext och smart för att kunna utsättas för det klåfingriga förtryck som Trump försöker hota med.
För det andra är Trumps tweet självdestruktivt eftersom de ”100 % tullar” som han viftar med är helt enkelt inte är trovärdiga som hot – förutom, det vill säga, att den tillträdande presidenten är beredd att tillfoga den amerikanska ekonomin och dess konsumenter massiv smärta. Även hans andra tullhot, mot Kina, Kanada, Mexiko och EU, särskilt i kombination med hans orealistiska löften om skattesänkningar, innebär stigande priser och inflation i USA. Och inflationen spelade en viktig roll i demokraternas nederlag.
Slutligen är Trumps strategi också självdestruktiv eftersom den ger ytterligare incitament att av-dollarisera, vilket även vissa västerländska experter erkänner. Den tillträdande presidenten har illustrerat exakt den typ av brutala och dumma övertramp och, för att uttrycka det enkelt, flagrant respektlöshet för andra länders finansiella suveränitet som har antagoniserat världen i första hand. Det är just den här typen av bakslag som det ryska presidentskapets talesman Dmitrij Peskov just har varnat USA för.
Men för att vara rättvis mot Trump finns det kanske ett annat sätt att förstå hans hot mot att minska dollarberoendet: nämligen som ett perverst missriktat försök att reparera den enorma skada som USA:s ekonomiska krigföring under tidigare regeringar har orsakat, inklusive hans två demokratiska föregångare Barack Obama och Joe Biden, och även hans egen.
Den största delen av denna skada orsakades av Washingtons gigantiska men misslyckade kampanj mot Ryssland. Innan Obama lämnade Vita huset 2017 hade sanktionerna mot Ryssland redan höjts ”avsevärt”. Därefter rådde en relativ stiltje under den första Trumpadministrationen. Där Obama hade lagt till 458 sanktionsmål, lade Trump fortfarande till fler – 273 – men i en ”mycket lägre takt”: I USA innebär moderation att man gör samma dåliga sak, men långsammare. Kongressen såg samtidigt till att presidenten skulle få svårt att minska sanktionerna, även om han hade velat, genom att anta CAATSA-lagen (Countering America’s Adversaries Through Sanctions Act).
Under Bidens styre efter 2021 gick alltså USA:s sanktioner mot Ryssland från dåligt till värre: Efter upptrappningen 2022 skröt Biden med att hans sanktioner var ”de tuffaste som någonsin införts mot en större ekonomi”. Och precis som tidigare ledde USA ett internationellt angrepp, som även omfattade EU och andra amerikanska klientstater som Kanada och Japan. I februari 2024 hade de tillsammans ökat det totala antalet sanktioner som lanserats med det uttryckliga syftet att förstöra Rysslands ekonomi till 16 500.
Denna historiskt exempellösa ekonomiska krigföringsattack har som bekant inte bara misslyckats utan även slagit tillbaka. Spekulanter i väst, särskilt i USA, har berikat sig själva (igen) genom ett antal perversa bieffekter – eller var det kanske huvudeffekter? – som en artikel i Jacobin nyligen visar. Den inflationsreaktion som utlöstes kan mycket väl ha bidragit till demokraternas förkrossande nederlag i presidentvalet, som tidigare nämnts.
Världens fattiga har verkligen lidit. Det har även de stora ekonomierna, särskilt i EU-NATO-Europa, vars eliter konsekvent har offrat sina egna länders intressen och välbefinnande, vilket Rysslands president Putin upprepade gånger och helt korrekt har påpekat. Så illa har det gått att till och med brittiska Telegraph, som är så Nato-krigshetsande som man bara kan vara, sedan länge har noterat det.
Trump, som står inför detta totala fiasko, skulle man kunna säga, försöker nu desperat att begränsa en aspekt av dess fortsatta nedgång, nämligen strävan mot av-dollarisering. Men det tragiska – eller ironiska – är att han försöker göra det genom att tillämpa ännu mer av samma korkade egenmäktighet som fick oss att hamna i den här röran från första början.
Istället för att göra det som uppenbarligen behövs – att släppa på sanktionerna och den ekonomiska krigföringen i allmänhet, inklusive genom att använda dollarn som vapen – lägger han till fler grova hot.
I slutändan verkar det som om Trump inte bara har odlat, utan också envist odlar samma mentala blinda fläck som praktiskt taget alla andra i den nuvarande amerikanska eliten:
Han tror underförstått att amerikansk makt inte har några gränser, och absolut inte några som sätts av andra staters makt. Trump tror visserligen att Washington kan göra misstag, för annars skulle han inte kunna hävda att han ska rätta till dem och ”göra Amerika stort igen”.
Men han kan inte förstå att det krävs ett genuint samarbete med andra utanför USA för att reparera Amerikas plats i världen. Istället satsar han på ännu mer mobbning. Lycka till med det.
Det finns en äventyrlig politisk heja-på-grupp som förr hette ”Stalinister för Trump” (om vilken jag vet föga) men de kanske får ändra sin retoriska världsbild får vi anta, när de inser vad som faktiskt kommer att hända när de amerikanska putinisterna intar Washington?…
Anledningen till hotet mot dollarn är ju också att i sin roll som reserv- och ifyllnadsvaluta bidrar den ju till att Washington kan i princip trycka upp hur mycket dollarsedlar det vill eftersom det finns efterfrågan på dessa i dess omvärld – medan världens mest skuldbaserade ekonomi, den amerikanska, på sikt kommer att riskerar gå, om inte rent faktiskt, som rent de jure, i statskonkurs. Det är omvärlden idag som bär upp den amerikanska skuldbördan. Och, ja – den är ohållbar.
Det finns de facto redan en kraftfull alternativvaluta till just den amerikanska dollarn – och det är vår egen europeiska Euro, som redan fungerar – till skillnad från BRICS-lädnernas rent teoretiska och långt i från sjösatta tankeprojekt – för ett underligt hybrid-konfereralt statssystem kring och i ”BRICS” vars alla politiska och ekonomiska inrikessystem inte alls är minsta kompatibla – därmed blir dess möjliga framtidsvaluta lika riskabel, kan man tänka. Dess funktionella framtid torde ligga många år i framtiden, då både såväl Trump som Putin faktiskt lämnat sina maktpositioner.
Det var inte för inte som Trumps utrikespolitiske rådgivare John Boltonpå 2010-talet ansåg det som en av sina absolut främsta huvudåtgärder, i dennes arsenal, att just ”sänka Euron”.
Dessa Wasgintonreaktionärernas tankegångar är inte nya. Europa var först ut för över ett halvt decennium sedan, medan resten av världen redan är på väg in i den post-amerikanska epoken. Valutamässigt var dock Europa först ut. Och hittills har det gått oväntat bra och stabilt för just Euron. Hur ”Bricsen” ska se ut vet vi däremot intet. Ärligt talat undrar jag om inte Kina faktiskt verkligen tvekar i detta projekt, då Beijing, som bär uppåt 80-85% av BRICS produktiva ekonomi, vill späda ut sin kinesiska ekonomiska styrka med att släpa på ekonomiskt högrisksvaga BRICS-strävande länder som Iran, Pakistan och Turkiet liksom det existerande BRICS-landet Sydafrika. För politiskt (för att inte nämna statsfilosofiskt) sett är BRICS en mycket klen skapelse, som vare sig har en egen hemsida eller egen e-postadress, ens i vår tid; om det ryska anti-politiska systemet hamnar i gungning framöver, kommer säkerligen Kina börja gå helt sin egen väg – ty sin egen styrka kan man lita på – inte andras.
Men Kina har framfört att de kan använda sina amerikanska statsskuldspapper för att betala BRICs länders dollarskulder i samband med Kinas transaktioner med BRICS.
Medger att jag inte genom egen kunskap har full koll.
Det är så kriminella uppför sej, med hot för att nå dit man vill. Skrämmer kanske några få mindre nationer. Mot Brics är dom körda, med tiden så tar brics över så tillvida att länder betalar i sin egenvaluta eller i dom stora brics ländernas valutor.
Vi i väst har haft vår uppgång, nu är det bara nergång som gäller. Förr var en reform en förbättring, nu är det en försämring.
Försämringen började när vi gick med i eu kolhosen som styrs av bryssel/washington genom våra knähundar som säger mjaauu, inte ens kan skälla.