I kvälls-serien ”Aktuella artiklar för ett år sedan och idag” återpubliceras denna artikel som verkar vara aktuell i högsta grad. Turkiets Syrienpolitik lär glädja USA, och terrorister.
Denna artikel har skrivits av Syrienkännaren Patrik Paulov och har publicerats av Pål Steigan. Stridsvana jihadistkrigare – Turkiets nya exportvara.
Turkiet exporterar stridsvana jihadistkrigare.
Internationella medier rapporterar nu att Turkietstödda syriska jihadistgrupper öppnat rekryteringskontor för att skicka stridande till krigets Libyen. Det är en nyhet som säger ganska mycket om vad som väntar oss under 2020 och framöver.
Rekryteringen sker öppet i bland annat staden Afrin. Den ligger i norra Syrien i det gränsområde som sedan två år tillbaka ockuperas av Turkiet och dess syriska allierade.
Enligt Londonbaserade Syriska människorättsobservatoriet (SOHR) får de som åker till Libyen bra betalt. Från 2.000 till 2.500 dollar månaden beroende på hur många månader de förbinder sig att strida på den så kallade Tripoli-regeringens sida. Bakom den står både islamister och terroristgrupper samtidigt som den stöds av FN, stora delar av västvärlden, Qatar och Turkiet.
Mot Tripoli-regeringen står Khalifa Haftars styrkor med stöd av bland andra Ryssland och Egypten. Dock ska sägas att det även på denna sida finns extremistmiliser som backas upp av Saudiarabien.
Enligt SOHR har 300 syriska jihadister redan anlänt till libysk mark med turkiskt flyg (några av dem syns på bilden ovan). Ytterligare ett tusental ansökt om att få åka dit. En del av dem tränas redan på turkisk mark.
Att syrier, eller andra nationaliteter som krigat på syrisk mark, skickas till Libyen är ett nytt fenomen. I början av den så kallade arabiska våren gick resorna, och framförallt vapenleveranserna, i andra riktningen.
Redan i november 2011, efter att Natoalliansen och de libyska rebellerna störtat Libyens Muammar Qaddafi, reste en av de libyska jihadistledarna till Turkiet för att diskutera samarbete med Fria syriska armén (FSA).
Mannen som besökte FSA var ingen mindre än Abdulhakim Belhadj, tidigare stämplad som terroristledare på grund av sina nära relationer med talibanerna och al-Qaida i Afghanistan.
Röster inifrån Syrien har vittnat om att samarbetet med den libyska al-Qaidavännen bar frukt. Libyer har funnits och finns kanske fortfarande bland de väpnade grupperna som mot betalning spridit död och förödelse på syrisk mark.
Vad som var än mer utmärkande var de fartyg fullastade med vapen som gick från libyska Benghazi till turkiska hamnar. Därifrån skedde transporten med lastbilar till gränsen mot Syrien.
New York Times kunde redan 2012 berätta att amerikanska CIA fanns på plats för att dela ut vapnen. Och vilka var mottagarna? Jo, enligt USA:s tidigare vicepresident Joe Biden var de inga mindre än ”al-Nusra och al-Qaida och de extremistiska elementen av jihadister från andra delar av världen”.
Varför vill Turkiet nu vid årsskiftet 2019/2020 sända stridserfarna syriska jihadister till Libyen?
Ideologisk och religiös samsyn mellan Turkiet och Tripoli-regeringen är ett skäl. De har båda sina band till Muslimska brödraskapet, och Turkiets president Erdogan har ambitioner som sträcker sig långt utanför sitt eget lands gränser.
Men det finns också ett annat tänkbart skäl.
Turkiet har troligen insett att på sikt är striden om den syriska terroristkontrollerad provinsen Idlib förlorad. Efter att den syriska regeringen återtagit provinsen återstår problemet med var de tusentals extremistkrigarna ska ta vägen.
Dessa män skulle kunna skapa stora problem för Turkiet framöver, antingen på Turkiet-ockuperad syrisk mark öster om Idlib eller på turkisk mark.
Om några av de mest stridslystna skickas iväg som legosoldater till ett nytt krig i ett annat land lättar trycket på hemmaplan.
Erdogan kanske har lärt av vad som hände när USA på 1980-talet bidrog till skapandet av al-Qaida i Afghanistan. Det gick bra ett tag, innan terrororganisationen likt Frankensteins monster gick till attack mot sin skapare.
För det libyska folket lär det knappast något gott ur denna turkiska jihadistkrigarexport. Snarare än mer av kaos, strider och fattigdom, vilket plågat invånarna allt sedan Nato våren 2011 påbörjade sin ”befrielse” med bomber.