Turkiets existentiella val: BRI eller att spricka

Denna artikel Turkey’s Existential Choice: Rule in Hell or Serve as New Silk Road Bridge har skrivits av Matthew Ehret, chefredaktör för ”The Canadian Patriot”. Ustrungligen publicerad hos The Cradle. Den har rekommenderats av Bertil Carlman och översatts av Rolf Nilsson.

Matthew Ehret är chefredaktör för Canadian Patriot Review och Senior Fellow vid American University i Moskva. Han är författare till boken ”Untold History of Canada” och ”Clash of the Two Americas”. År 2019 var han med och grundade Montreal-baserade Rising Tide Foundation.

Turkiets existentiella val: BRI eller att spricka

The New Silk Road kommer att ansluta Asien till Europa, men kommer Turkiet att fungera som dess främsta kanal, eller kommer andra nationer att ta den platsen?

Två öden drar i Västasien från två motsatta framtidsvisioner.

Eftersom anhängare av den regelbaserade ordningen, som Zbigniew Brzezinski lade fram för 40 år sedan, strävar efter att upprätthålla sin dystopiska modell för att dela upp befolkningar för att mata oändliga krig, inleds ett mer optimistiskt samarbetsprogram av Kinas ständigt pågående utveckling av Belt and Road Initiative ( BRI).

Medan många nationer har tagit till sig detta nya paradigm med entusiastiskt stöd, har andra funnit sig vara i ett prekärt läge med ett ben i varje läger.

Turkiet idkar tåflört med mäktiga krafter

Den främsta bland dessa obeslutsamma nationer är Republiken Turkiet, vars ledare fick ett hårt uppvaknande den 15 juli 2016. Det var på detta datum som den ryska underrättelsetjänsten gav Turkiets president Recep Tayyip Erdogan den förvarning som behövdes för att nätt och jämnt undvika en statskupp, iscensatt av anhängare av islamistledaren i exil, Fetullah Gülen.

Tidpunkten för kuppförsöket har varit föremål för många spekulationer, men det faktum att det inträffade bara två veckor efter att Erdogans skriftliga ursäkt till Putin (letter of apology, ö.a.) blev offentlig, var sannolikt inte en slump. Ursäkten hänvisade till Turkiets beslut att skjuta ner ett ryskt stridsflygplan som flög i det syriska luftrummet i november 2015 och som dödar en soldat och nästan aktiverar Natos kollektiva säkerhetspakt (se här, ö.a.).

Under många år, där Turkiet har bidragit till att tillhandahålla vapen och logistiskt stöd till ISIS i både Irak och Syrien (via Operation Timber Sycamore), är det möjligt att Erdogan fann det tröttsamt att användas som ett redskap för att främja västerländska intressen i Levanten, när han hade sina egna, helt annorlunda ambitioner i dessa områden.

Oavsett vilket, har Turkiets uppträdande som spelare i Västasien sedan denna ödesdigra dagen fått en förbättrad (men inte helt försonad) roll att spela på flera plan. En av de positiva beteendeförändringarna är Ankaras deltagande i Astana-processen med Teheran och Moskva, för att demilitarisera stora delar av Syrien. Sedan köpte Turkiet det ryska S400-missilförsvarssystemet med medellång räckvidd och har nyligen fört fram planer på att, tillsammans med Ryssland, producera ubåtar, jetmotorer och krigsfartyg, samtidigt som det påskyndar byggandet av en kärnreaktor, uppförd av Rosatom.

Med detta sagt, gamla vanor sitter i och Turkiet har påkommits med att spela i båda världarna, där de ger fortsatt stöd till den terroristbelastade fria syriska armén och Al Qaida-avläggaren Hayat Tahrir Al Sham i Syriens Idlib-provins. Turkiet har nu totalt 60 militärbaser och observationsposter som erbjuder skydd för dessa och andra militanta grupper i landets norra del.

Alternativet Mittkorridor

På ekonomisk nivå indikerar Turkiets ambition att bli en inkörsport mellan Europa och Asien längs den nya sidenvägen också Erdogans beslut att bryta sina tidigare åtaganden att gå med i Europeiska unionen och engagera sig på ett mer utvecklat sätt med östern.

Turkiets 7500 km långa Trans-Caspian East-West Middle Corridor är ett ambitiöst projekt som löper parallellt med BRI:s norra korridor, som förbinder Kina med Europa.

Denna korridor, som började användas i november 2019, har fördelen av att korta den aktiva norra korridoren med nästan 2000 km och erbjuder en effektiv rutt mellan Kina och Europa. Själva rutten transporterar varor från den nordöstra Lianyungang-hamnen i Kina, genom Xinjiang till Kazakstan, Kaspiska havet, Azerbajdzjan, Georgien, Turkiet och vidare till Europa via land- och sjövägar. Erdogan har tidigare uttalat att ”den mellersta korridoren ligger i hjärtat av BRI” och har uppmanat till att ”integrera den mellersta korridoren i BRI.”

Andra projekt, som omfattas av mittkorridoren, inkluderar Istanbul-kanalen på 20 miljarder dollar, vilken kommer att utgöra en 45 km lång förbindelse mellan Svarta havet och Marmarahavet (minskar trafiken på Bosporen) samt Marmaras undervattensjärnväg, Eurasian Tunnel, och den tredje Istanbulbron.

Utan Kinas ökade engagemang kommer inte bara dessa projekt att inte bli av, utan själva mittkorridoren skulle falla i glömska. Kinesisk handel med Turkiet växte från 2 miljarder dollar 2002 till 26 miljarder dollar 2020, mer än 1 000 kinesiska företag har investeringsprojekt i hela landet och kinesiska konsortier har en andel på 65 procent i Turkiets tredje största hamn.

Begränsa Ankaras alternativ

Dessa projekt har inte åstadkommits utan en kamp mellan både inre makter inom Turkiet och externa. Två stora turkiska oppositionspartier har hotat att ställa in Canal Istanbul, som en taktik för att skrämma bort potentiella investerare hemma och utomlands. Och internationellt har finansiell krigföring utlösts mot Turkiets ekonomi på många plan.

Kreditvärderingsinstitut har nedgraderat Turkiet till en ”högrisknation” och sanktioner har inletts av USA och EU. Dessa handlingar har bidragit till att internationella investerare har dragit sig ur turkiska statsobligationer (en fjärdedel av alla obligationer innehades av utländska investerare 2009, kollapsade till mindre än 4 procent idag) och berövat landet livsviktig produktiv kredit för att bygga infrastruktur. Dessa attacker har också resulterat i att de största turkiska bankerna uppgav att de inte kommer att ge någon finansiering till megaprojektet.

Trots att kinesiska investeringar i Turkiet har ökat avsevärt har västerländska finansiella direktinvesteringar (FDI) sjunkit från 12,18 miljarder dollar 2009 till endast 6,67 miljarder dollar 2021.

Drar ner på sitt stöd till uigurer

Liksom med Turkiets förbindelser med Ryssland, har Erdogans desperata behov av att samarbeta med Kina på det finansiella området resulterat i en förändrad politik i hans stöd till uiguriska extremister. Av de 13 miljonerna kinesiska uigurer bor 50 000 i Turkiet, varav många är en del av en större CIA-finansierad operation, som syftar till att splittra upp Kina.

Under många år har Turkiet utgjort en säker tillflyktsort för terrorgrupper som East Turkmenistan Islamic Movement, som skaffade sig krigserfarenhet när man stred tillsammans med ISIS i Syrien och Irak. Enheter som är anslutna till World Uyghur Congress, finansierade av US National Endowment for Democracy och baserade i Tyskland, har också hittat bördig jord i Turkiet.

2009 fördömde Erdogan offentligt Kina för att ha genomfört ett folkmord på muslimer som bor i Xinjiang (långt innan det blev ’de rigueur’ (på modet, ö.a.) att göra det i västländer). Efter Turkiets misslyckade statskupp 2016 började saker förändras. År 2017 uppgav den turkiska utrikesministern Mevlüt Çavuşoğlu: ”Vi kommer absolut inte att tillåta någon verksamhet i Turkiet som riktar sig mot eller motsätter sig Kina. Dessutom kommer vi att vidta åtgärder för att eliminera alla medierapporter riktade mot Kina. ”

Det finns många paralleller till Turkiets skydd av radikala islamistiska grupper i Idlib, men Ankaras skydd av radikala anti-Kina uigurgrupper utvecklades mer gradvis. Erdogans senaste betydelsefulla åtgärder har emellertid uppvisat goda intentioner, inklusive utlämningsfördraget 2017, som undertecknades med Kina (ratificerat av Peking men ännu inte av Ankara), införandet av hårdare restriktioner mot uiguriska extremistgrupper och beslutet att den 19 september 2021 återinföra inreseförbudet, som hindrar presidenten för World Uygur Congress, Dolkun Isa, från att komma in i Turkiet.

Kan INSTC kringgå Ankara?

Inte bara är Turkiet ivrigt att spela en roll i Kinas BRI och säkra nödvändiga långsiktiga krediter från Peking – utan vilka dess framtid kommer att knytas till Europeiska unionens svagare tillgångar – utan Ankara har också tagit med i sina kalkyler den växande International North South Transportation Corridor,(INSTC).

Som en multimodal korridor, som sträcker sig över ett dussin nationer, lanserades INSTC av Ryssland, Indien och Iran 2002 och har fått nytt liv av Kinas BRI. Under de senaste åren har medlemmarna i projektet vuxit till att även omfatta Azerbajdzjan, Armenien, Kazakstan, Kirgizistan, Tadzjikistan, Turkiet, Ukraina, Syrien, Vitryssland, Oman och Bulgarien.

Även om Turkiet är medlem i projektet finns det ingen garanti för att megaprojektet kommer att röra sig direkt över dess gränser. Även här är Erdogan angelägen om hålla sig väl med Ryssland och dess allierade.

The International North South Transportation Corridor [image: Wikicommons]

Mittkorridoren mister sin glans

Hittills har Turkiets oförmåga att bryta med nollsummespels-tänkandet (där den enes vinst blir den andres förlust, se här, ö.a.) resulterat i det självbedrägeri  som ligger i att Turkiets mellankorridor skulle vara det enda möjliga valet för Kina att flytta varor till Europa och Nordafrika.

Denna uppfattning upprätthölls under många år av kriget över den ISIS-drabbade regionen Syrien och Irak (och den relativa isoleringen av Iran), som tycktes säkerställa att ingen konkurrerande utvecklingskorridor kunde aktiveras.

Irans inträde i BRI, som en del av dess 25-åriga omfattande strategiska partnerskap som slöts med Kina i mars och dess upphöjande till fullt medlemskap i Shanghai Cooperation Organization (SCO) i september, har åstadkommit ett nytt, attraktivt öst-västligt alternativ till mittkorridoren.

Denna potentiella gren av New Silk Road, som förbinder Kina med Europa via Iran, Irak och Syrien till Medelhavet genom Syrias hamn i Latakia ger en unik möjlighet att, inte bara återuppbygga de krigshärjade västasiatiska nationerna, men också att skapa ett hållbart stabilt område, efter decennier av västerländsk hantering.

Denna nya rutt har den extra fördelen i att införliva Jordanien, Egypten, Libanon och andra arabstater till en ny strategisk dynamik, som förbinder Eurasien med en afrikansk kontinent, som är i desperat behov av verklig utveckling. När detta skrivs har 40 afrikanska länder söder om Sahara anslutit sig till Kinas BRI.

Det första glittrande ljuset i den nya korridoren tog form i en liten men avgörande 30 km lång järnvägslinje, som förbinder gränsstaden Shalamcheh i Iran med Basra i Irak. Arbetet påbörjades i år, med en kostnad på 150 miljoner dollar från den halv-privata Mostazan Foundation of Iran.

Irans ambassadör i Irak förutsåg en mycket större utbyggnad av denna historiska förbindelse: ”Irak kan kopplas till Kina genom Irans järnvägar och öka dess strategiska betydelse i regionen … detta kommer att bli en mycket stor förändring och Irans järnvägar kommer att anslutas till Irak och Syrien och till Medelhavet. ”

Ambassadör Masjidi hänvisade här till det preliminära avtal som träffades mellan Iran, Irak och Syrien i november 2018, om att bygga en järnväg och motorväg på 1570 km, från Persiska viken i Iran, via Irak till Latakia-hamnen.

Redan har Irans bygginriktade investeringar i krigshärjade och sanktionstörda Syrien vuxit oerhört, vilket ökat den uppskattade handeln mellan de två nationerna med ytterligare 1 miljard dollar under de kommande 12 månaderna.

Som indikation på den högre utvecklingsdynamik som formar järnvägen Irak – Iran, sade Iraks premiärminister i maj 2021 att ”förhandlingar med Iran för att bygga en järnväg mellan Basra och Shalamcheh har nått sina sista skeden och vi har undertecknat 15 avtal och samförståndsavtal med Jordanien och Egypten, rörande energi- och transportlinjer. ”

Faktum är att både Egypten och Jordanien också har blickat österut, efter den enda vägen till varaktig fred i form av New Silk Road. Trion Egypten, Jordanien och Irak började planera för denna Silk Road-rutt med ett energiavtal 2017, för att ansluta de tre nationernas elnät och också bygga en rörledning från Basra till Aqaba i Jordanien, följt av en större förlängning till Egypten.

Ett brett utbud av utvecklingsvägar väntar den afrikanska och arabiska världen om den nuvarande Irak-Syrien-Iran-triaden kan undvika att bli destabiliserad. Bilden ovan innehåller flera möjligheter [Schiller Institute]

Irak och New Silk Road

I december 2020 kom Irak och Egypten överens om ett viktigt avtal för återuppbyggnad mot olja, i linje med ett liknande program som trädde i kraft tidigare, av Iraks före detta premiärminister Adil Abdul Mahdi och hans kinesiska motsvarighet i september 2019. Det senare projektet nedgraderades allvarligt när Mahdi avgick i maj 2020, och även om PM Mustafa Al-Kadhimi har börjat reparera de kinesiska förbindelserna, har Irak ännu inte återgått till den nivå av samarbete som hans föregångare nådde.

Hittills har Kina varit den enda stora makten som visat något verkligt intresse för Iraks återuppbyggnad – och varit villigt att investera faktiska resurser för det.

Trots de biljoner dollar som slösats bort av USA i dess brutala invasion och ockupation av landet, har inte ett enda energiprojekt byggts med amerikanska dollar där. Faktum är att det enda kraftverk som byggdes efter 2003 har varit den kinesiskt byggda värmeanläggningen på 2450 mW i Wassit, som levererar 20 procent av Iraks el. Irak kräver minst 19 GW el för att kunna tillgodose sina grundläggande behov efter år av västerländskt bombardemang, som strategiskt inriktade sig mot dess vitala infrastruktur.

Än idag finns det knappt någon inhemsk tillverkning i Irak, där 97 procent av dess behov köps in från utlandet och betalas helt med oljeintäkter. Om denna fruktansvärda situation ska kunna vändas måste Kinas plan för olja-mot-återuppbyggnad helt återupptas.

Kärnan i denna plan innefattar en särskild fond, som kommer att ackumulera försäljningsmedel av rabatterad irakisk olja till Kina, tills en tröskel på 1,5 miljarder dollar uppnås. När detta händer har kinesiska statsbanker gått med på att lägga till ytterligare 8,5 miljarder dollar, vilket ger fonden 10 miljarder dollar för att användas på ett fullständigt återuppbyggnadsprogram, som fokuserar på vägar, järnvägar, vattenrening och energinät, samt mjuk infrastruktur som skolor och sjukvård.

Där de västerländska ekonomiska modellerna har haft en tendens att hålla nationer underutvecklade, genom att betona råmaterialutvinning utan långsiktiga investeringar som gynnar medborgarna, inte skapar någon tillverkningskapacitet eller ökar sysselsättningen, är den kinesiska modellen en helt annan – den fokuserar istället på att skapa fullständiga ekonomier. Där den förra är nollsumma och ett slutet system är den senare modellen win-win och öppen.

Om Turkiet kan vara klokt nog att befria sig från den föråldrade logiken i geopolitikens nollsummespel väntar en ljus framtid i hela Väst- och Centralasien.

Det finns ingen anledning att tro att mellankorridoren på något sätt kommer att skadas av framgången med en silkesvägskorridor mellan Iran – Irak – Syrien eller dess afrikanska förlängningar. Genom att uppmuntra utvecklingen av samarbetsrelationer, storskalig infrastruktur och fullspektrum-ekonomiska nätverk, kan överflöd skapas i dessa regioner för att kompensera de senaste årens underutveckling och stagnation.