Tyskland uppträder som en vasall till USA

Denna artikel av Oskar Lafontaine har publicerats i Berliner Zeitung. Den har också publicerats hos Pål Steigan.

Han är före detta ledare för SPD och grundare av det tyska partiet Linke tar en hård ställning mot tysk utrikespolitik. Oscar Lafontaine skriver att ”En fortsättning av nuvarande politik leder å andra sidan till utarmning av stora delar av befolkningen, ödelägger hela delar av tysk industri och utsätter Tyskland för risken att bli inblandat i ett kärnvapenkrig.”

Tyskland uppträder som en vasall till USA

För de allra flesta tyska politiker och journalister började kriget i Ukraina den 24 februari 2022. Med denna syn, som utesluter den fullständiga förhistorien till den ryska arméns invasion av Ukraina, kan Tyskland inte bidra till fred.

Diktaren Aischylos tillskrivs citatet: I krig är sanningen det första offret. Därav följer att för att finna fred måste man återvända till sanningen, eller snarare, till sanning. Och detta inkluderar det faktum att varje krig har sin förhistoria. Och Ukrainakrigets förhistoria börjar med USA:s självbild att det är en utvald nation med rätt att vara och fortfarande förbli den enda supermakten.

Därför måste USA göra allt för att förhindra uppkomsten av en annan världsmakt. Det gäller inte bara Kina och Ryssland utan även EU eller i framtiden kanske Indien eller andra stater. Om du accepterar detta påstående och samtidigt vet att USA har den överlägset största militärapparaten i världen, kan du komma till slutsatsen att det är bäst att söka skydd under denna enda världsmakts vingar.

”Tyskland är inte ett suveränt land”

Detta övervägande är dock bara korrekt om den skyddande makten för en fredlig utrikespolitik och inte militärt omringar framväxande rivaler, ständigt provocerar dem och därigenom accepterar risken för krig. Om den skyddande makten har militära installationer på sina allierades territorier, från vilka den för sina krig, då hotar den inte bara sig själv utan också sina allierade med en aggressiv geopolitik.

Bild: Dela av Ramstein flygplats

Ramstein flygplats var och är till exempel oumbärligt för amerikansk krigföring i Mellanöstern, Afrika och Ukraina. Därför, när amerikanerna för krig, är Tyskland alltid en part i kriget, vare sig det gillar det eller inte. Eftersom han hade sett detta sambandet ville Charles de Gaulle till exempel inte att Nato, det vill säga USA, skulle ha militära anläggningar på fransk mark. Ett land, sa han, måste själv kunna bestämma om krig eller fred.

Det faktum att Tyskland inte är ett suveränt land blev tydligt igen när USA:s krigsminister Lloyd Austin bjöd in till en konferens i Ramstein, där vasallstaterna måste bidra till Ukrainakriget. USA hävdar givetvis att de har rätt att avgöra om ett land som Tyskland kan sätta en energiförsörjningsledning som Nord Stream 2 i drift.

Krig med en lång historia

Ukrainakrigets förhistoria inkluderar också amerikanska strategers bedömningar att Ukraina är en nyckelstat när det gäller dominans på den eurasiska kontinenten. Av denna anledning, enligt president Carters tidigare nationella säkerhetsrådgivare, Brzezinski, i en bok från 1997 med titeln ”The Sole World Power”, måste Ukraina göras till en vasallstat till USA.

Medan kunniga amerikanska politiker som George Kennan varnade för att göra Ukraina till en militär utpost vid Rysslands gräns, fortsatte presidenterna Clinton, Bush, Obama, Trump och Biden att driva på Natos östexpansion och upprustningen av Ukraina, även om Ryssland hade påpekat för mer än 20 år att de inte skulle acceptera amerikanska trupper och missiler vid sin ukrainska gräns.

Senast, med Maidan-kuppen 2014, visade USA att man inte var beredd att ta hänsyn till Rysslands säkerhetsintressen. De installerade en amerikansk marionettregering och gjorde allt de kunde för att integrera Ukrainas väpnade styrkor i Natos strukturer. Gemensamma manövrar genomfördes och den ryska regeringens ständiga invändningar nonchalerades.

Ingen stat bör installera missiler från en rivaliserande makt, på gränsen till en kärnvapenmakt, utan tillräcklig förvarningstid och naivt motivera detta med det fria valet av allians.

I detta sammanhang används det illvilliga argumentet att varje stat har rätt att fritt välja sin allians. Men ingen stat bör utan förvarningstider installera, missiler från en rivaliserande makt på gränsen till en kärnvapenmakt och motivera detta naivt med det fria valet av allians.

Föreställ dig om Kanada, Mexiko eller Kuba tillåtit kinesiska eller ryska trupper på deras territorium samtidigt som de tillåter missilbaser som kunde nå Washington utan förvarning.

Sedan den kubanska missilkrisen 1962 har vi vetat att USA aldrig skulle acceptera detta och i tveksamma fall riskera ett kärnvapenkrig. Av detta följer att en aggressiv supermakt inte kan leda en ”defensiv allians”. Efter alla de senaste decenniernas erfarenheter, hur lång tid kommer det att ta för Tyskland att äntligen förstå att det måste ta sin säkerhet i egna händer och göra sig självständigt från USA?

Det var tyska politiker som såg faran med amerikansk politik och försökte att etablera en oberoende tysk utrikespolitik. Willy Brandt visste till exempel att efter andra världskriget måste fred sökas med Ryssland och dess östeuropeiska grannar. Han uppmanade till nedrustning och avspänning och var övertygad om att säkerhet inte kan uppnås i konflikt med varandra, utan bara tillsammans. Helmut Kohl förhandlade fram tysk återförening med Gorbatjov och erkände att fred och samarbete med Ryssland var en förutsättning för en europeisk fredsordning.

Hans-Dietrich Genscher förlorade stundtals favör hos amerikanska politiker, eftersom han fruktade ett begränsat kärnvapenkrig i Europa och därför gjorde allt för att förbjuda kortdistansmissiler och taktiska kärnvapen från tyskt och europeiskt territorium. ”Genscherism” blev ett smutsigt ord i Washington. Klaus von Dohnanyi påpekade nyligen i sin utmärkta bok ”National Interests” återigen inställningen hos några amerikanska strateger att ett kärnvapenkrig begränsat till Europa mycket väl skulle kunna föras.

Så förhindrar man upptrappning

I dagsläget syns inte ens en utrikespolitik som sätter Tysklands intressen i förgrunden. De ledande politikerna i ”trafikljuset (anspelar på de tre färgerna rött, gult och grönt som symboliserar partierna i regeringskoalitionen, ö.a.)”, Scholz, Baerbock, Habeck och Lindner, är lojala amerikanska vasaller. Scholz är för upprustning och är stolt över att kunna meddela vapenleveranser till Ukraina med allt kortare intervall. Han beter sig som om han aldrig hade hört talas om Willy Brandts politik för Östeuropa och avspänning. FDP:s utrikespolitik domineras av vapenlobbyisten Strack-Zimmermann, som varannan dag kräver nya vapen till Ukraina.

De gröna har förändrats från ett parti som kom från den tyska fredsrörelsen till att bli det värsta krigspartiet i den tyska förbundsdagen. Annalena Baerbocks uttalanden om att vi ska ”förstöra Ryssland” måste kallas fascistiska. Det största oppositionspartiet är också frånvarande. Som tidigare anställd hos den amerikanska finansjätten Blackrock är CDU:s ordförande Friedrich Merz en lojal atlanticist som kräver ännu fler vapenleveranser och till och med ville stänga Nord Stream 1.

Den tyska utrikespolitiken skadar vårt lands intressen och är inte ett bidrag till freden i Europa. Det behöver en fullständig omorientering. Om det finns en fara för krig mellan kärnvapenmakter på grund av USA:s geopolitik är det tysk och europeisk politiks uppgift att göra allt för att hålla vårt territorium utanför denna konflikt.

Europa måste loss-koppla sig från USA och spela en förmedlande roll mellan de rivaliserande världsmakterna. Tillsammans har Tyskland och Frankrike potential att bygga en oberoende europeisk utrikes- och säkerhetspolitik.

Det är dags att komma igång. Vi kan inte alltid förlita oss på kloka militärer för att förhindra en kärnkraftskatastrof i händelse av en krigförande eskalering. Positiva exempel är den sovjetiske sjöofficeren Archipov, som förhindrade avfyrningen av en kärnvapentorped under den kubanska missilkrisen, eller den sovjetiske överste Petrov, som 1984, när de ryska datorerna felaktigt rapporterade att USA avfyrat kärnvapenbestyckade interkontinentala missiler, beslutade att inte avfyra den kärnvapen-motattack som faktiskt hade beordrats i detta fall.

Det är dags att sluta överlåta fredsinitiativ till Turkiets president Erdogan ensam. Om USA, enligt eget erkännande, inte är beredd att arbeta för en vapenvila och ett snabbt slut på kriget i Ukraina, ligger detta i européernas existentiella intresse.

Grundaren av Pink Floyd, Roger Waters, har rätt när han påpekar att fred fortfarande kan uppnås på grundval av Minsk-avtalen. Om USA däremot deklarerar att målet är att försvaga Ryssland så att det aldrig mer kan starta ett liknande krig är det ren cynism. Hur många fler ukrainare och ryssar måste dö tills USA har kommit tillräckligt nära sitt geopolitiska mål att på ett avgörande sätt försvaga Ryssland?

Europa har nu de högsta energipriserna

Europeiska industriföretag håller på att flytta ut och etablera nya filialer i USA. De enorma beställningarna till den amerikanska vapenindustrin och de orimliga vinsterna från den miljöskadliga amerikanska frackingindustrin gör det också mycket tydligt vem som drar nytta av detta krig och sanktionerna.

Mot bakgrund av denna situation borde även ’trafikljus’-politiker som är oerfarna i utrikespolitiken förstå att det inte finns någon väg runt.

Ett första steg skulle vara att driva på för vapenvila, presentera en fredsplan och sätta Nord Stream 2 i drift.

En fortsättning av den nuvarande politiken leder å andra sidan till att stora delar av befolkningen utarmas, att stora delar av tysk industri förstörs och att Tyskland riskerar att hamna i ett kärnvapenkrig.

Germans rise up en masse. Demonstrations in many German cities against Olaf Scholz’s policy and the sanctions against Russia that are leading Germany and beyond into the abyss. In the video Leipzig. It will be a very hot autumn in Europe and beyond. pic.twitter.com/anM4mAXmH1

— RadioGenova (@RadioGenova) September 5, 2022

Oskar Lafontaine, 78 år, författare till gästbidraget, var ministerpresident i Saarland, SPD:s kanslerkandidat 1990 och SPD-ledare och finansminister i Schröders regering 1995-1999. Från och med 2005 arbetade han i ledande positioner inom partiet die Linke. Den 17 mars 2022 meddelade han sin avgång och har sedan dess varit partilös.