För bara fem år sedan åtföljdes 70-årsdagen av födelsen av den tyska demokratiska staten efter kriget av euforiska firanden över hela landet. Den här veckan var det dock få tyskar som var på humör för att festa. Bortsett från Förbundsrepubliken Tysklands ekonomiska problem är den rådande uppfattningen att den tyska demokratin inte är vid särskilt god hälsa.

Vem ska man skylla på? Den liberal-centristiska konsensus är att landet står inför ett aldrig tidigare skådat hot från illvilliga populistiska och högerextrema krafter – särskilt AfD, som syftar till, enligt landets vicekansler , att ”förvandla Tyskland till en auktoritär stat”.

Men man kan mycket väl hävda att Tyskland redan visar oroande tecken på auktoritarism, i händerna på samma liberal-centristiska krafter som hävdar att de försvarar demokratin från barbarerna vid porten.

Tidigare denna månad avvisade en domstol ett klagomål från AfD mot klassificeringen av Federal Office for Protection of the Constitution (BfV) som ett misstänkt högerextremistiskt fall. Det innebär att BfV, den inhemska underrättelsetjänsten, kan fortsätta att bevaka AfD:s verksamhet och kommunikation. Den tyska regeringen hyllade det som en seger. ”Dagens dom visar att vi är en demokrati som kan försvaras”, säger inrikesminister Nancy Faeser.

Under tiden, i en annan dom, bötfälldes en AfD-ledare i Thüringer för att ha använt en slogan från nazistpartiets paramilitära flygel. Efter domarna har olika politiker, framför allt från mitten-högern Kristdemokratiska unionen (CDU) och Miljöpartiet, intensifierat sina krav på att partiet ska förbjudas. En kristdemokrat tillkännagav till och med att han skulle väcka en motion i den tyska förbundsdagen om detta, med argumentet att partiet inte längre kunde hållas i schack med politiska medel, särskilt i Östtyskland.

Det säger sig självt att ett försök att förbjuda landets näst populäraste parti inte bara skulle vara fruktansvärt ur ett demokratiskt perspektiv, utan skulle också få oväntade och långtgående konsekvenser – potentiellt pressa landet från en orolig politisk situation till ett tillstånd av civil oro.

Men etablissemangets krig mot AfD är bara en del av en mycket bredare attack mot oliktänkande – inte bara till höger utan också till vänster. I många delar av landet har pro-palestinska protester begränsats, och skolor har fått makten att förbjuda palestinska flaggor, pro-palestinska tal och keffiyeh-halsdukar.

Över hela Tyskland är det nu straffbart att använda den pro-palestinska sloganen ”från floden till havet”.

Dessa drag är en del av en bredare process av institutionell konstruktion som syftar till att dramatiskt begränsa omfattningen av demokratiska åtgärder i namn av att skydda demokratin. Detta inkluderar att anta eller föreslå ett antal illiberala nya lagar. Ett sådant exempel är den nyligen antagna ”lagen för att påskynda avlägsnandet av extremister från den offentliga förvaltningen” , som syftar till att göra det lättare att vidta rättsliga åtgärder mot så kallade ”extremistiska” tjänstemän – eller ”konstitutionens fiender” – som kan avsättas från sina befattningar och till och med berövas sina pensionsutbetalningar. Om tjänstemannen befinns skyldig till uppvigling riskerar tjänstemannen ett fängelsestraff på sex månader eller mer. Lagens logik uttrycktes av inrikesministern: ”Den som förkastar staten kan inte tjäna den.” Men vad innebär det att ”förkasta staten”? Eller vara en ”extremist” för den delen? Dessa begrepp är så vaga – och detta är medvetet – att de lätt kan användas som vapen mot alla som råkar vara oense med regeringens politik i en given fråga.

Likaså syftar lagen om främjande av demokrati , som för närvarande fortfarande är under diskussion, att tilldela hundratals miljoner euro i statliga medel till icke-statliga organisationer för att främja ”mångfald, tolerans och demokrati” och ”förebygga extremism” – eftersom det är säkert att anta medel. Detta främjer förtryck av dem som inte ansluter sig till etablissemangets världsbild. Lagen skulle utöka ett redan existerande program som lanserats av det federala departementet för familjefrågor, som stöder kampanjer ”mot konspirationsteorier” och ”högerextremism”. Förra veckan gick 30 av landets stora företag samman för att uppmuntra stöd, åtminstone bland deras 1,7 miljoner anställda, för proeuropeiska partier och varnade för farorna med populistiska grupper som AfD.

Många av dessa initiativ föddes mitt i den hysteri som grep Tyskland efter avslöjandet, 2022, av en påstådd statskupp planerad av en ”extrem högerextrem terroristgrupp”. När det visade sig att de flesta av medlemmarna i Reichsbürgergruppen var pensionärer och att en av deras ledare var en excentrisk 70-årig självutnämnd ” prins ” med en förkärlek för astrologi, tog folk till sociala medier för att fördöma dess farsartade natur. Men detta hindrade inte regeringen och media från att blåsa upp gruppens påstådda hotfulla karaktär, hävda att en fascistisk militärregering var runt hörnet – och betona det faktum att konspiratörerna var AfD-anhängare.

Rättegången inleddes i veckan, ett och ett halvt år efter att de påstådda konspiratörerna greps, och utan tvekan kommer vi att få se ett antal överdrivna rubriker i fallets spår. Men ändå är det svårt att inte titta på regeringens åtgärder, som har väldigt lite att göra med att skydda demokratin, utan snarare handlar om att skydda ett sviktande och allt mer deslegitimerat etablissemang från demokratin – och från den växande ”populistiska” utmaningen, både på höger och vänster. Det här har trots allt tagit form i flera år, och långt före Reichsbürger-komplottet.

Liksom på andra ställen representerade pandemin en vändpunkt i denna alltmer auktoritära utveckling i tysk politik, eftersom regeringen använde ”folkhälsokrisen” för att sopa undan demokratiska förfaranden och konstitutionella begränsningar, militarisera samhället och slå ner på medborgerliga friheter. Tyskland införde ett av världens mest drakoniska lockdown- och massvaccinationsregimer, inklusive användning av vaccinpass och segregerade lockdowns för ovaccinerade.

Samtidigt blev definitionen av termen ”konstitutionell” allt vagare: lärare anklagades för att vara ”antikonstitutionella” om de motsatte sig skolnedläggningar, och en helt ny kategori uppfanns till och med för allmänhetens avvikande: den för ”antikonstitutionell delegitimering av staten” . Inte ens kända intellektuella förskonades från denna brutalisering av den offentliga debatten.

Det skulle vara trösterikt att se allt detta som ett svek mot den tyska efterkrigsdemokratin och dess institutionella grund, 1949 års konstitution eller konstitution – inte minst eftersom det skulle antyda att detta är ett oroväckande avsteg från normen, vilket potentiellt skulle kunna korrigeras av vädjar till de starka demokratiska garantier som erbjuds i själva konstitutionen. Faktum är att denna kvasireligiösa tro på konstitutionen är djupt rotad i det tyska kollektiva medvetandet efter kriget, inte bara bland intellektuella eliter – Habermas och andra utvecklade begreppet ”konstitutionell patriotism” – utan också bland oliktänkande: under pandemin var vanligt att demonstranter stoppade ett häfte med konstitutionen som en symbolisk sköld mot statligt förtryck.

Men tänk om den nuvarande auktoritära vändningen i Tyskland inte är ett misslyckande av konstitutionen, utan snarare ett fall där man gör exakt vad den var avsedd att göra? Den tyska konstitutionen har länge setts som landets viktigaste demokratiska bålverk mot antidemokratiska avvikelser från nazitiden. För skaparna innebar det dock, paradoxalt nog, att den också måste fungera som ett bålverk mot själva demokratin – eller bättre, dess potentiella ”excesser”. Trots allt, som liberala kommentatorer aldrig tröttnar på att påminna oss, kom Hitler till makten med demokratiska medel. Som veckotidningen Die Zeit nyligen konstaterade är konstitutionen ”djupt laddad med skepsis” och medveten om ”maktmissbruk och hinder för det demokratiska systemet”. Skaparna litade inte på folket och var faktiskt ganska rädda för begreppet massdemokrati.

De åtog sig därmed att skapa en konstitution som, samtidigt som den garanterar lika individuella rättigheter för alla medborgare, också skulle innehålla olika skyddsåtgärder och bestämmelser för att säkerställa att ”folkets vilja” inte skulle bli svåra att kontrollera. Dokumentets författare föreställde sig skapandet av endast tre ”folkpartier” – CDU, SPD och FDP, vilket återspeglar ett snävt definierat spektrum av acceptabla åsikter. Detta öppnade vägen för förbud mot grundlagsstridiga partier – och till och med för tillfälligt fråntagande av de grundläggande rättigheterna för individer som motsätter sig den ”demokratiska ordningen”, även från en majoritet i förbundsdagen.

Naturligtvis var många av dessa gränser också en konsekvens av den tidens geopolitiska kontext – nämligen Tysklands halvsuveräna status och dess underordnade roll inom det USA-centrerade imperialistiska systemet. På många sätt, under det amerikanska paraplyet, etablerades Förbundsrepubliken Tyskland som ett bålverk mot socialismen, vilket innebar att den nya staten var hårt bunden i den USA-ledda ordningen genom Nato och sedan EEC.

Sett i detta ljus var de olika skyddsåtgärderna inbyggda i konstitutionen lika mycket inriktade på att undvika uppkomsten av en ny Hitler som att hålla Tyskland väl inom gränserna för den roll som tilldelats det i den geopolitiska klyftan efter kriget. Detta förklarar i hög grad det tyska etablissemangets utveckling till USA:s ”hövdingvasall”, särskilt sedan starten av Ukrainakriget, och dess aggressiva attityd mot dem som vågar ifrågasätta dess destruktiva konsekvenser.

När man väl förstår den tyska konstitutionens ideologiska utgångspunkt – att staten måste göra allt som krävs för att skydda status quo från hot som uppstår från massorna – börjar nationens auktoritära vändning bli meningsfull. Långt ifrån att vara en avvikelse är det precis vad det tyska efterkrigssystemet var designat för att kunna göra hela tiden.

Jag påminner gärna alla om denna artikeln: Är Sverige tillräckligt demokratiskt?