Ukraina: Kapitalets invasion

Den här artikeln https://thenextrecession.wordpress.com/2022/08/13/ukraine-the-invasion-of-capital/ har skrivits av ekonomen Michael Roberts. Den har även publicerats i Steigans nättidning. https://steigan.no/2022/08/ukraina-kapitalens-invasjon/

Michael Roberts arbetade i City of London som ekonom i över 40 år. Han har noggrant observerat den globala kapitalismens inspel från ”drakens håla”. Samtidigt var han politisk aktiv i arbetarrörelsen under flera decennier. Sedan pensioneringen har han skrivit flera böcker. Den stora lågkonjunkturen – en marxistisk syn (2009); Den långa depressionen (2016); Marx 200: en recension av Marx’ ekonomi (2018): och tillsammans med Guglielmo Carchedi som redaktör för World in Crisis (2018). Han har publicerat ett flertal artiklar i olika akademiska ekonomiska tidskrifter och artiklar i vänsterinriktade publikationer.

Ukraina: Kapitalets invasion

Nyligen gick Ukrainas utländska privata fordringsägare med på landets begäran om en tvåårig frysning av betalningar på omkring 20 miljarder dollar i utlandsskuld. Detta kommer att göra det möjligt för Ukraina att undvika fallissemang på sina utländska lån. Till skillnad från andra ”tillväxtekonomier” i skuldnöd verkar utländska obligationsinnehavare gärna hjälpa Ukraina – om så bara för två år. Åtgärden kommer att spara 6 miljarder dollar för Ukraina under denna period, och bidra till att minska trycket på centralbanksreserver, som har fallit med 28 procent hittills i år, trots betydande utländskt bistånd.

Ukrainas ekonomi är, inte överraskande, i ett desperat tillstånd. Real BNP beräknas minska med mer än 30 % 2022 och arbetslösheten ligger på 35 % (Constantinescu et al. 2022, Blinov och Djankov 2022, National Bank of Ukraine 2022). ”Vi är tacksamma för den privata sektorns stöd för vårt förslag i så fruktansvärda tider för vårt land”, svarade Yuriy Butsa, Ukrainas biträdande finansminister, ”Jag skulle vilja betona att det stöd vi har fått under denna transaktion är svårt att underskatta. . . Vi kommer att förbli fullt engagerade i investeringsvärlden framöver och hoppas på deras engagemang för att finansiera återuppbyggnaden av vårt land, efter att vi vunnit kriget”, sade Butsa.

Här avslöjar Butsa priset att betala för denna begränsade generositet av utländska fordringsägare: den växande efterfrågan från utländska multinationella företag och regeringar för att ta kontroll över Ukrainas resurser och föra dem under kontroll av utländskt kapital, utan några restriktioner och begränsningar.

I ett tidigare inlägg beskrev jag planen att privatisera och överlämna Ukrainas enorma jordbruksresurser till utländska multinationella företag. Och sedan flera år tillbaka har en serie rapporter från  Oakland Institute economic observatory dokumenterat övertagandet genom utländskt kapital. Mycket av det som skrivs nedan kommer från Oakland.

Det postsovjetiska Ukraina, med sina 32 miljoner odlingsbara hektar rik och bördig svart jord (känd som ”cernozëm”), motsvarar en tredjedel av all befintlig jordbruksmark inom EU. ”Europas brödkorg”, som den kallas, hade en årlig produktion på 64 miljoner ton spannmål och frön, bland världens största producenter av korn, vete och solrosolja (av det senare producerar Ukraina cirka 30 procent av världens totala produktion) .

Som jag förklarade i mitt tidigare inlägg provocerade det planerade övertagandet av Ukrainas resurser delvis fram konflikten: halvinbördeskriget, Maidan-upproret och Rysslands annektering av Krim. Som Oakland Institute har beskrivit, infördes ett moratorium för försäljning av mark till utlänningar 2001, för att begränsa otyglade privatiseringar.

Sedan dess har upphävandet av denna regel varit ett viktigt mål för västerländska institutioner. Så tidigt som 2013 tillhandahöll Världsbanken till exempel ett lån på 89 miljoner dollar för utvecklingen av ett handlingsprogram och marktitelprogram som var nödvändigt för kommersialiseringen av statsägd och kooperativ mark. Med orden i en rapport från Världsbanken från 2019 var syftet att ”påskynda privata investeringar i jordbruket”. Detta avtal, som vid den tiden fördömdes av Ryssland som en bakdörr för att underlätta inträde för västerländska multinationella företag, inkluderar främjandet av ”modern jordbruksproduktion … inklusive användningen av bioteknik”, en uppenbar öppning för GMO-grödor på ukrainska fält.

Trots moratoriet för försäljning av mark till utlänningar hade tio multinationella jordbruksföretag redan kommit att kontrollera 2,8 miljoner hektar under 2016. I dag talar vissa uppskattningar om 3,4 miljoner hektar i händerna på utländska företag och ukrainska företag med utländska fonder som aktieägare. Andra uppskattningar är så höga som 6 miljoner hektar. Moratoriet för försäljning, som USA:s utrikesdepartement, IMF och Världsbanken vid upprepade tillfällen hade krävt skulle upphävas, togs slutligen bort av Zelensky-regeringen 2020, inför en slutlig folkomröstning i frågan, vilken planerades till 2024.

Allt eftersom kriget fortskrider intensifierar västerländska regeringar och företag sina planer på att införliva Ukraina och dess resurser i västvärldens kapitalistiska ekonomier. Den 4 och 5 juli 2022 träffades topptjänstemän från USA, EU, Storbritannien, Japan och Sydkorea i Schweiz för en så kallad ”Ukraine Recovery Conference” (URC).

https://thenextrecession.files.wordpress.com/2022/08/ukr1.jpg?w=602

URC:s agenda var uttryckligen inriktad på att påtvinga landet politiska förändringar – nämligen ”stärka marknadsekonomin”, ”decentralisering, privatisering, reform av statligt ägda företag, jordreform, reform av statsförvaltningen” och ”euro-atlantisk integration”. Dagordningen var i huvudsak en uppföljning av reformkonferensen i Ukraina 2018, som hade betonat vikten av att privatisera större delen av Ukrainas kvarvarande offentliga sektor, och angav att ”det slutliga målet med reformen är att sälja statligt ägda företag till privata investerare ”, tillsammans med krav på mer ”privatisering, avreglering, energireform, skatte- och tullreform.” Rapporten beklagade att ”Regeringen är Ukrainas största tillgångsinnehavare”: ”Reformer av privatiseringar och statligt ägda företag har varit efterlängtade, eftersom denna sektor av den ukrainska ekonomin har förblivit i stort sett oförändrad sedan 1991.”

Det ironiska är att 2018 års URC-planer motarbetades av de flesta ukrainare. En opinionsundersökning visade att endast 12,4 % stödde privatisering av statligt ägda företag (SOEs), medan 49,9 % var emot det. (Ytterligare 12 % var likgiltiga, medan 25,7 % inte hade något svar.)

https://thenextrecession.files.wordpress.com/2022/08/ukr2.jpg?w=595

Men krig kan emellertid göra stor skillnad. I juni 2020 godkände IMF ett 18-månaders låneprogram på 5 miljarder dollar till Ukraina. I gengäld hävde den ukrainska regeringen det 19-åriga moratoriet för försäljning av statligt ägd jordbruksmark, efter ihållande påtryckningar från internationella finansinstitutioner. Olena Borodina, med det ukrainska nätverket för landsbygdsutveckling, kommenterade att ”agribusiness intressen och oligarker kommer att vara de främsta att dra nytta av en sådan reform…[Detta] kommer bara att ytterligare marginalisera småbönder och riskerar att skilja dem från deras mest värdefulla resurs.”

Och nu, i juli, har URC åter betonat sina planer på att ta över Ukrainas ekonomi för kapital, med fullt stöd från Zelensky-regeringen. I slutet av mötet godkände alla närvarande regeringar och institutioner en gemensam deklaration som kallas Lugano-deklarationen. Denna förklaring kompletterades med en ”nationell återhämtningsplan”, som i sin tur utarbetades av ett ”National Recovery Council” som inrättats av den ukrainska regeringen.

Denna plan förespråkade en rad pro-kapitalåtgärder, inklusive ”privatisering av icke-kritiska företag” och ”fullbordande av bolagisering av SOEs” (statsägda företag) – och identifierade som ett exempel försäljningen av Ukrainas statliga kärnkraftsbolag EnergoAtom. För att ”attrahera privat kapital till banksystemet” krävde förslaget också ”privatisering av SOBs” (statsägda banker). I ett försök att stärka ”privata investeringar och stärka rikstäckande entreprenörskap” krävde den nationella återhämtningsplanen betydande ”avreglering” och föreslog skapandet av ”’katalysatorprojekt’ för att öppna upp för privata investeringar i prioriterade sektorer.”

I en uttrycklig uppmaning att skära ner på arbetarskyddet, attackerade dokumentet de återstående lagarna för arbetare i Ukraina, av vilka några är kvarvarande från sovjettiden. Den nationella återhämtningsplanen klagade över ”föråldrad arbetslagstiftning som leder till komplicerade anställnings- och avskedsprocesser, reglering av övertid, etc.” Som ett exempel på denna förmodade ”föråldrade arbetslagstiftning” beklagade den väststödda planen att arbetare i Ukraina med ett års erfarenhet ges en nio veckors ”uppsägningstid”, jämfört med bara fyra veckor i Polen och Sydkorea.

I mars 2022 antog det ukrainska parlamentet en nödlagstiftning som tillåter arbetsgivare att suspendera kollektivavtal. Sedan antog den i maj ett permanent reformpaket, som effektivt ”befriade” den stora majoriteten av ukrainska arbetare (de i företag med färre än 200 anställda) från ukrainsk arbetslagstiftning. Dokument som läckte ut 2021 visade att den brittiska regeringen vägledde ukrainska tjänstemän i hur man kan övertyga en motsträvig allmänhet att ge upp arbetarnas rättigheter och implementera antifacklig politik. Utbildningsmaterial beklagade att allmänhetens uppfattning om de föreslagna reformerna var överväldigande negativ, men lade fram kommunikationsstrategier för att vilseleda ukrainare att stödja dem.

Medan arbetarnas rättigheter ska tas bort i det ”nya Ukraina” syftar den nationella återhämtningsplanen däremot till att hjälpa företag och de rika genom att sänka skatterna. Planen klagade på att 40 % av Ukrainas BNP kom från skatteintäkter och kallade detta en ”ganska hög skattebörda” jämfört med modellen Sydkorea. Det krävde därför att ”omvandla skattetjänsten” och ”se över potentialen att minska skatteintäkternas andel av BNP.” I namnet ”EU-integration och tillträde till marknader” föreslog den också ”avlägsnande av tullsatser och icke-tullmässiga icke-tekniska hinder för alla ukrainska varor”, samtidigt som man uppmanades till  ”öka attraktionskraften för utländska direktinvesteringar [utländska direktinvesteringar] för att få de största internationella företagen till Ukraina”, med ”särskilda investeringsincitament” för utländska företag.

Utöver den nationella återhämtnings-planen och den strategiska inriktningen presenterade Ukrainas återhämtnings-konferens i juli 2022 en rapport utarbetad av företaget Economist Impact, ett företagskonsult-företag som ingår i The Economist Group. Ukraine Reform Tracker drev på att ”öka utländska direktinvesteringar” från internationella företag, inte investera resurser i sociala program för det ukrainska folket. Tracker-rapporten betonade vikten av att utveckla finanssektorn och bad om att ”avlägsna överdrivna regleringar” och tariffer. Den efterlyste ytterligare ”jordbruksliberalisering” för att ”attrahera utländska investeringar och uppmuntra inhemskt entreprenörskap”, såväl som ”förenklingar av förfarandet”, för att ”göra det lättare för små och medelstora företag” att ”expandera genom att köpa och investera i statliga företag” och därmed ”göra det lättare för utländska investerare att komma in på marknaden efter en konflikt. ”

Ukraine Reform Tracker presenterade kriget som en möjlighet att framtvinga övertagandet genom utländskt kapital.

”Efterkrigstiden kan utgöra en möjlighet att slutföra den svåra jordreformen genom att utvidga rätten att köpa jordbruksmark till juridiska personer, inklusive utländska”, står det i rapporten. ”Att öppna vägen för internationellt kapital att flöda in i det ukrainska jordbruket kommer sannolikt att öka produktiviteten inom sektorn, vilket ökar konkurrenskraften på EU-marknaden”, tilläggs det. ”När kriget är över kommer regeringen också att behöva överväga att avsevärt minska andelen statligt ägda banker, med privatiseringen av Privatbank, landets största långivare, och Oshchadbank, en stor processor av pensioner och sociala betalningar”, skrev de. .

På andra håll finns det mindre explicit pro-kapitalpolitik som erbjuds av halvkeynesianska västerländska ekonomer. I en nyligen genomförd sammanställning av Center for Economic Policy Research (CEPR) har olika ekonomer föreslagit makroekonomisk politik för krigstida Ukraina. I detta understryker författarna till en början att Ukrainas kris inte är en ram för ett typiskt makroekonomiskt anpassningsprogram. d.v.s. inte de vanliga IMF-kraven på finanspolitisk åtstramning och privatisering. Men efter många sidor står det klart att det är liten skillnad mellan deras förslag och URC:s. Som de säger, ”målet bör vara att fullfölja en omfattande radikal avreglering av ekonomisk aktivitet, undvika priskontroller, underlätta matchningen av arbete och kapital och förbättra förvaltningen av beslagtagna ryska och andra sanktionerade tillgångar.”

Kapitalets övertagande av Ukraina (främst utländskt) kommer därmed att slutföras och Ukraina kan börja betala tillbaka sina skulder och ge nya vinster till västerländsk imperialism.

Läs gärna Den verklige Zelensky: från kändispopulist till impopulär nyliberal i Pinochet-stil