Ukraina: Merkel raderar sitt säkerhetspolitiska arv, nu måste vi säga stopp

OBS! Återskapad artikel som försvann i samband med datorproblem.

Denna artikel och detta inlägg för debatt har skrivits av Tobias Ljungvall som är författare till böckerna Rysk november och Kontroll: Ny rapport från Vitryssland. Svärtningarna i artikeln har jag som redaktör dristat mig att göra. Se även artiklar under ”Relaterat.”

” Rysk november: EN INTERVJURESA I NORDVÄSTLIGASTE RYSSLAND

På snöiga vägar kör skribenten Tobias Ljungvall mellan städer och samhällen i nordvästra Ryssland. Han träffar aktivister och journalister, men också företrädare för landets partiväsende och byråkrati. Fram tonar en bild av ett Ryssland långt bort från storstäderna och världspolitiken, av en verklighet där de politiska signalerna från toppen ska omsättas i praktiken och inte alltid går fram helt oförvanskade.
Rysk november är en reseskildring från en del av Ryssland som en svensk publik sällan möter, trots att den ligger helt nära våra gränser.”

_________________________________________________________________

Ukraina: Merkel raderar sitt säkerhetspolitiska arv, nu måste vi säga stopp

Angela Merkel sa nyligen i en intervju med Spiegel att Minskavtalen 2014 och 2015 var tänkta att ge Ukraina tid att rusta inför ett nytt krig och aldrig var tänkta att uppfyllas. Detsamma har den tidigare ukrainske presidenten Petro Porosjenko sagt.

Som bekant innebar avtalen att Ukraina skulle få behålla Donbass men att regionerna där skulle få begränsad autonomi. Ukraina, som under sin sju år långa mellankrigstid förbjudit sovjetiska symboler och Rysslandsvänliga tv-kanaler – samt begränsat det ryska språkets användning – ville dock inte veta av något ryskt inflytande och inte heller göra några eftergifter gentemot sin stora ryska minoritetsbefolkning. Med Natos och även Sveriges hjälp stärkte man i stället sin militär.

Ska man nu tro Merkel så har även hon stått bakom denna kompromisslösa hållning. Vitrysslands ledare Lukasjenko, som för åtta år sedan stod värd för förhandlingarna, avfärdar Merkels påstående som en efterhandskonstruktion för att rätta in sig i det antiryska ledet. I vilket fall som helst har hon nu raderat sina tidigare samarbetsinriktade insatser. En ingrediens i denna soppa är också att EU:s ekonomiska sanktioner mot Ryssland har varit villkorade med att Minskavtalen uppfylls. Vi är hopplöst intrasslade i våra egna lögner.

Konsekvensen av detta är att vi inte kan hoppas på någon förhandlingslösning i det nuvarande kriget. Ryssland kan ju inte förvänta sig annat än att vi sviker sådana avtal.

Det betyder att kriget måste fortsätta tills någondera sidan kapitulerar.

Minst hundratusen ukrainska soldater har hittills dött, enligt ett oförsiktigt uttalande av Ursula von der Leyen som hon sedan tog tillbaka. Lägger man därtill antalet skadade så kan halva den ukrainska armén eller mer nu vara utslagen. Detta samtidigt som elförsörjningen slås ut och en apokalypsliknande vinter är att vänta för civilbefolkningen, enligt Kievs borgmästare.

Ryssland får genom sin mobilisering ett numerärt överläge och fortsätter att avfyra mångdubbelt fler artillerigranater än sin motståndare. Brittiska BBC säger sig ha verifierat en rysk dödssiffra på tiotusen man vilket kan betyda att den egentligen är ett par gånger större än så – men ändå bara en bråkdel av den ukrainska. Krigsoperationen har stark folklig uppbackning och de potentiella manskapsreserverna är närmast outtömliga.

Förr eller senare blir det alltså Ukraina som kapitulerar.

Våra vapenleveranser och träning av ukrainska soldater kan fördröja den tidpunkten, men knappast ändra utgången av kriget. Det brukar hävdas att det är upp till Ukraina att avgöra hur länge man vill fortsätta strida. Redan i våras rapporterade dock den ledande ukrainska tidningen Ukrajinskaja Pravda att en förhandlingslösning hade avstyrts av Storbritanniens dåvarande premiärminister Boris Johnson. Detta har förbigåtts med tystnad men är lika förödande som Merkels utspel. Zelenskyj må ha utsetts till ”Man of the Year” av Time Magazine och även i övrigt gjort succé på PR-fronten – men klarar inte av att själv ta ansvar för valet mellan krig och fred.

Någon möjlighet till opposition finns inte heller efter att han förbjudit denna. Fredsivrare har sannolikt små överlevnadschanser.

Frågan är alltså hur mycket död och lidande vi är villiga att åse innan vi medger att det i första hand är våra vapen som förlänger kriget, och handlar därefter. Tyvärr är svaret inte självklart. USA hade förra vintern säkra underrättelseuppgifter om att Ryssland skulle invadera men valde ändå att inte kompromissa. I värsta fall eftersträvade man det nuvarande resultatet. I bästa fall trodde man sig kunna knäcka Ryssland med de påföljande sanktionerna och räknade inte med att kriget skulle bli så här blodigt.

Men vad väger i så fall tyngst nu – ukrainska liv eller amerikansk prestige? Det senare, svarade G7 indirekt i ett uttalande 12 december, där man meddelade att man tänker ställa Putin inför rätta för krigsbrott. Att denna tillsynes enade vansinnesfront behöver brytas torde stå uppenbart för många tänkande människor. En bra början vore att dessa tog bladet från munnen.

Relaterat
Merkel avslöjade Västs dubbelspel.
Putin svarar på Merkels bombnedslag
Putin talar om Ukraina, Merkel och kärnvapenkrig