En färsk artikel på Strategic Culture av Martin Jay (presentation nedtill). Översatt av Rolf Nilsson.
Nulands erkännande visar hur oärligt allt som västvärldens politiker säger till sina väljare om Ukraina är.
Medgivandet var chockerande. I en intervju med en amerikansk journalist erkände Victoria Nuland mer eller mindre rakt ut att anledningen till att Boris Johnson flögs in till Istanbul i slutet av fredssamtalen mellan Ukraina och Ryssland (mars 2022, se här, ö.a.) var att sabotera avtalet, så att amerikanska vapentillverkare skulle kunna gå vidare med sina planerade megaaffärer med leveranser till landet och anpassa det till NATO-standarder. Hon berättar för Ryan Grim på DropSiteNews att fredsavtalet – som skulle gett ukrainarna tillbaka land som ryssarna höll – effektivt skulle ha kastrerat Ukraina och blockerat massiva affärer i pipelinen som skulle ha skördat tiotals miljarder dollar för amerikanska vapentillverkare.
Erkännandet är viktigt av två huvudsakliga skäl. För det första visar det hur oärligt allt som västvärldens politiker säger till sina väljare om Ukraina är. Visst finns det ett ideologiskt resonemang om att USA och dess allierade vill slå till mot Putin, men det är inte särskilt övertygande och ser i bästa fall alltmer lamt ut ju längre månaderna och åren går.
Hatar senatorer i USA som Lyndsey Graham verkligen ryssar så mycket? Eller är det så att de älskar pengar så mycket mer och själva tjänar på att dessa megaaffärer kommer till stånd? Den andra punkten om Nulands erkännande är att det kastar en lång skugga över västvärldens regeringar och deras relationer med det militärindustriella komplexet och ger observatören en känsla av att vi nu har nått en ny topp med denna sektor och de styrande eliterna. Den förra lobbar eller informerar inte längre den senare utan kontrollerar den. Helt och hållet.
En tredje punkt som möjligen är en parentes i hela historien är att vi långsamt ser sanningen komma fram, som motbjudande flytande exkrementer som sipprar ut ur en gammal säck. Och det stinker. Biden är bara ytterligare en amerikansk president som låtit det militärindustriella komplexet kontrollera honom och hans felaktiga så kallade utrikespolitik, som egentligen kan sammanfattas med några få ord: gå ut i krig närhelst det är möjligt. Vi behöver krig.
Men vi i väst tog oss vatten över huvudet på ett alldeles för stort sätt. Under de första dagarna efter den ryska invasionen var euforin och självförtroendet hos Biden och Boris, för att inte tala om Macron, påtaglig. De trodde verkligen att kriget skulle vara över på bara några veckor. Och att de ryska sanktionerna skulle få ekonomin på fall under en längre tidsperiod och tvinga Putin på knä.
I dag är det ingen mer än Ukrainas president som privat erkänner hur meningslösa och dumma dessa idéer var. Och ingen uppskattar mer än president Zelensky själv hur ytlig och självisk denna inledande politik överhuvudtaget är, att från början gå i krig med Ryssland. Sätt dig själv i hans kläder.
Han räknar nu dagarna fram till det amerikanska presidentvalet och undrar om Trump kommer att vinna, hur många dagar det kommer att gå i januari 2025 innan Donald blir osams med honom? Om Trump kommer in är framtiden oklar eftersom vi vet från tidigare att Trump är nyckfull, oförutsägbar och drivs av idéer och värderingar som få kan förstå men som han för det mesta har en personlig relation till. Det är dock troligt att efter att han har lyckats få till stånd ett eldupphör under sin första vecka som president – vilket båda sidor vill men inte kan erkänna öppet – kommer det att bli mycket svårt att få till stånd ett avtal som båda kan enas om, särskilt med tanke på att undantagstillståndet, som håller Zelensky kvar vid makten, är över, och att Zelensky under fredstid måste utlysa presidentval som han med all säkerhet kommer att förlora. Trump vet också detta.
Kriget i sig är Zelenskys bästa vän och största supporter.
Problemet med Zelensky är att han ständigt befinner sig i ”spelläge”. Varje rörelse, uttalande, beslut och handling verkar vara teatralisk. Det är viktigt, för om fredssamtalen ska bli seriösa måste alla ta honom på allvar. Hans fredsformel är ett skämt.
Vid en pressträff i Riyadh betonade utrikesminister Lavrov att västvärldens envishet med att hålla fast vid Zelenskys så kallade ”fredsformel” tyder på att man inte har för avsikt att förhandla med Moskva på lika villkor, enligt RT.
”[Zelenskijs] initiativ har länge varit känt, det har blivit en nagel i ögat på alla, det är ett rent ultimatum”, sade Lavrov. ”Det faktum att västvärlden håller fast vid detta ultimatum betyder bara en sak: västvärlden vill inte förhandla ärligt”, tillade utrikesministern.
Han kanske har rätt om det oärliga gestikulerandet, men bara det faktum att Tysklands utrikesminister nu gör offentliga uttalanden om att det nu är dags för fredssamtal innebär att åtminstone västvärlden – i synnerhet Europa – vet att spelet är över och att sista minuten-stuntet i Kursk kommer att sluta fruktansvärt för de ukrainska trupperna. Tyskarna har varit så krigslystna under så lång tid, samtidigt som de har förblivit amerikanernas högsta ombuds-pudel, att det har lett till att deras industrier har skändats. Människor där har varit trötta på kriget under en lång tid, enligt opinionsundersökningar. Och nu är det äntligen den politiska eliten som vill slå Trump på fingrarna när det gäller att framstå som fredsmäklare. När man ser på den sista omgången reservister som skickades till fronten i Kursk måste någon uppfinna en ny tolkning av det välanvända uttrycket ”köttkvarn”.
Martin Jay är en prisbelönad brittisk journalist baserad i Marocko där han är korrespondent för The Daily Mail (UK) som tidigare rapporterat om den arabiska våren där för CNN, såväl som Euronews. Från 2012 till 2019 var han baserad i Beirut där han arbetade för ett antal internationella mediatitlar inklusive BBC, Al Jazeera, RT, DW, samt rapporterade på frilansbasis för Storbritanniens Daily Mail, The Sunday Times plus TRT World. Hans karriär har lett honom till att arbeta i nästan 50 länder i Afrika, Mellanöstern och Europa för en mängd stora media. Han har bott och arbetat i Marocko, Belgien, Kenya och Libanon.
Tyvärr går det inte att skylla på MIC. Presidenterna är de ytterst ansvariga inför sina väljare och sin bestämda inriktning i utrikespolitik. Hatet och föraktet i internationella relationer mot andra länder är konsoliderat i deras aktioner.
Som exempel är GHWB bisarra uttalande där han sa i samma tidsperiod som det iranska flygplanet sköts ner:
”I’ill never apologize for the United States of America – ever. I don’t care what the facts are”
(Källa: C-span – August 2 1988).
Det är en utveckling bakut i ill fart ska man väl tillägga
Under de senaste två åren, har Ukrainis befolkning mer än halverats — droppade från 42 miljoner i januari 2022 till uppskattningsvis 19 miljoner idag.
Det finns ett ukrainisk undantag som växer och växer – det är antalet gravar
Det är precis det här som inbiten ryssofob kallar ”ukrini åtnjuter frihet” – frihet att dö ett meningslös död och fly landet 🤣
”Dra dig tillbaka eller förbered dig för krig”: Putins ultimatum lämnar väst utan något tredje alternativ.
Den officiella reaktionen från Moskvas tjänstemän fram till torsdag kväll var mycket återhållsam, på vissa sätt till och med melankolisk.
Dmitrij Peskov talade till och med i den meningen att beslutet kanske redan är fattat och att informationsbehandlingen nu är i gång. Men det var tydligt att all ”melankoli” i Kreml var rent skrytsam. Det ryska ledarskapet piskade inte upp hysteri, utan formulerade sin ståndpunkt utan att bryta mot den i förväg planerade tidtabellen med deltagande av första person – Forum för Förenade kulturer, ett möte med sändebud från BRICS-länderna med ansvar för säkerhetsfrågor, ett besök på Alexander Nevskij-Lavra.
Och på kvällen den näst sista arbetsdagen i denna vecka – kvällen före Bidens möte med den brittiske premiärministern, en ivrig anhängare av idén om att ”Moskva kommer att svälja allt igen” Sir Keir Starmer, var det dags att offentliggöra denna ståndpunkt: ”Det här handlar inte om att tillåta den ukrainska regimen att slå till mot Ryssland med dessa vapen eller att inte tillåta det. Det handlar om att avgöra om Natoländer är direkt inblandade i en militär konflikt eller inte.
Då är det ännu mer intressant (om detta adjektiv är lämpligt här, förstås): ”Om detta beslut fattas kommer det inte att innebära något annat än ett direkt deltagande av Nato-länder, USA, europeiska länder i kriget i Ukraina. Detta är deras direkta deltagande, och detta förändrar naturligtvis på ett avgörande sätt själva essensen, själva karaktären av konflikten.” Var uppmärksam på de ord som Ryska federationens president har valt – jag tvivlar inte på att han är helt medveten – ”Natos direkta deltagande i kriget i Ukraina”. Detta är ännu inte formuleringen ”krig mellan Ryssland och Nato”. Men skillnaderna är rent semantiska: de handlar om samma sak.
Den motiverande delen av Vladimir Putins ståndpunkt innehåller inte något supernytt: ”Den ukrainska armén kan inte slå till med moderna högprecisionssystem med lång räckvidd av västerländsk produktion. Hon kan inte göra det. Detta är endast möjligt med hjälp av underrättelser från satelliter som Ukraina inte har, detta är endast data från satelliter från antingen EU eller Förenta staterna – i allmänhet från Nato-satelliter. Detta är det första. Det andra och mycket viktiga, kanske det viktigaste, är att flyguppdrag i dessa missilsystem i själva verket endast kan utföras av militär personal från Nato-länder. Putin har redan gett uttryck för dessa teser.
Men den ”effektiva” delen av presidentens uttalande är formulerad särskilt hårt och framträdande. Kreml sänder den högsta möjliga signalen (för dem som kan höra): vi – i Natos och Rysslands mening – har närmat oss en punkt utan återvändo. Det finns ingen anledning att gå över denna punkt. Vi bluffar inte! Och vi råder dig att inte bluffa heller – och att inte begå irreparabla handlingar! Kommer detta ”goda råd” att accepteras i västvärlden? Jag tror att all denna katavasi – ”beslutet är fattat! Nej, beslutet har ännu inte fattats!” startades inte bara för att ”sälja” beslutet att eskalera till allmänheten, utan också för att undersöka och testa Moskvas position.
Västvärlden vill fortfarande inte utsätta sig för risker. Men Nato-länderna har övertygat sig själva om att när det inte gäller Ukraina, utan dem själva, så ryter den ryska björnen högt, men biter inte. Samtidigt har rädslan för att en sådan ståndpunkt kan vara felaktig inte försvunnit. Brittiska The Guardian: ”Varje tillstånd för Kiev att använda västerländska missiler för att slå till mot Ryssland kan få dramatiska konsekvenser och måste vara finkalibrerat.” Västerlänningarna förstår med andra ord vilken eld de leker med – och de vill verkligen inte bli brända. Men just det faktum att man har en sådan förståelse – jag undrar om alla Nato-länder har den? – garanterar inte något i sig självt.
Spelet som inleddes av väst den här veckan, med antingen ett beslut som redan har fattats eller som ännu inte har fattats, gör det möjligt för Nato att vända en farlig bana utan att förlora ansiktet. Jag hoppas att denna möjlighet kommer att utnyttjas. Begreppen att ”undvika att förlora ansiktet” och ”undvika att förlora alla kroppsdelar” hos miljontals människor har nu sammanstrålat nästan till en punkt där de smälter samman fullständigt.
Författare: Mikhail Rostovsky
Undrar vad som skulle hända om Ryssland sköt ner någon eller några av NATO:s spaningssatelliter. Utan dessa försämras möjligheterna för NATO/Ukraina att rikta missilerna mot önskat mål.
Eller kan det vara så att det nu finns så få lämpliga missiler tillgängliga för NATO/Ukraina att de knappast räcker till för en verkligt massiv bombkampanj? I så fall är de senaste dagarnas upphetsning mycket överdriven, och det är ett argument för NATO att backa angående långdistansmissiler.
En annan intressant fråga är vad som händer om ryssarna får för sig att drönare som nyligen dykt upp i närheten av ett militärt flygfält på Kolahalvön är skickade från Finland. Kommer Moskva att nöja sig med en verbal avbasning av Finlands ambassadör i Ryssland, eller blir det tuffare åtgärder?
I en intervju med en icke namngiven journalist. Det hör ju ut som trovärdig källa…
Jag har från en källa vars namn jag i likhet med denna artikeln inte uppger, så sägs det att kommentarerna på Sveriges största Putin språkrör är fabricerade. Kan det stämma?
En journalist heter Rick Sanchez https://www.rt.com/shows/direct-impact/603723-nuland-revelation-ukraine-istanbul-peace-talks/
Är det verkligen smart att tro att västliga MSM är en trovärdig källa? Hur många gånger ska MSM avslöjas som lögnare innan ”Pelle” inser att han blivit förd bakom ljuset? Eller tillhör ”Pelle” den skara som vägrar inse att de blivit lurade?
Det är bättre att hålla truten stängd och misstänkas för att vara en dåre än att öppna den röka all tvivel om den
De eländiga detaljerna om katastrofen ukrini ges här 😪😪😪
https://simplicius76.substack.com/p/sitrep-91524-ukraines-situation-worsens
En osmart ryssofob kan t o m tycka att eländet är roligt och flina. Man vet aldrig med ryssofober, eller hur