Ukraina, Ryssland och nationellt självbestämmande

https://links.org.au/ukraine-russia-imperialism-and-national-self-determination Upphittad och översatt av Catarina från Haparanda.

 Inledande anmärkning av A Socialist in Canada: 

Renfrey Clarke är författare och aktvist mot kärnvapen i Adelaide, Australien. Han bodde och arbetade i Moskva under 1990-talet som författare och översättare. Följande uppsats av honom motsätter sig Natos militära uppbyggnad i Ukraina som riktar sig mot Ryssland. Han hävdar att Natos intervention är ett hot inte bara mot det ryska folket utan också mot folket i Ukraina och Europa som helhet. 

Uppsatsen på 11 sidor, är ursprungligen publicerad i Links International Journal of Socialist Renewal. Det är en online-tidskrift i Australien som försvarar den styrande regimen i Kiev och förespråkar att Nato tillhandahåller vapen och andra medel för militärt stöd till Kiev. Det gör man för att stödja ”Ukrainas självbestämmande”. Tidskriften är en del av de tidigare vänsterpolitiska strömningar som idag effektivt stödjer Natos militära aggression i Ukraina. Dessa strömningar utgör tillsammans det som kan kallas ”Natosocialister”. 

År 2022 publicerade Renfrey Clarke en bok som sammanfattar hans forskning om kapitalismens historia i Ukraina: Katastrofen för den ukrainska kapitalismen: Hur privatisering fördrev och utarmade det ukrainska folket. Boken är på 176 sidor och utgiven av Resistance Books, ett litet förlag i Australien. (…..) 

 ______________________________________________________________
 

Ukraina, Ryssland, imperialism och nationellt självbestämmande 

Analysen av kriget i Ukraina har berett vänsterteoretiker och kommentatorer en svår utmaning. Mot Ryssland, i detta krig står ett block av världens rikaste och mest utvecklade länder, som tillhandahåller beväpning, finansiering och satellitunderrättelser till Ukraina, och  som riktar ett propagandaangrepp mot Ryssland som saknar motstycke sedan det kalla krigets dagar. Samtidigt syftar de globala norrs sanktioner  att strypa Rysslands ekonomi. 

Det är dock anmärkningsvärt att så påfallande få utvecklingsländer har anslutit sig till den USA-ledda sanktionskampanjen. Att den globala kapitalismens rika ”kärna” har fått så lite stöd från den exploaterade ”periferin” tyder starkt på att det vi ser i Ukrainakonflikten inte är ett enkelt fall, dvs  en relativt mäktig stat, i det här fallet Ryssland, ägnar sig åt mobbning och plundring av en svagare granne. 

Om Ryssland vore en imperialistisk makt  så  skulle det inte vara svårt att beskriva  Ukrainakriget. Man kan inte sympatisera med ett rikt exploatörsland som plundrar ett annat land. 

(Bakgrund: Myten om ”rysk imperialism”: Till försvar för Lenins analyser, essä av Renfrey Clarke och Roger Annis, publicerad den 29 februari 2016.)

Det har enorm betydelse för en analys av kriget i Ukraina,  att kunna svara på frågan om Ryssland är en del av den avancerade, rika kapitalistiska världen, denna fråga ägnas dock blott en fotnot. I texter och uttalanden definieras Ryssland som imperialistiskt på grund av sitt agerande, som ett större och bättre beväpnat land, som skickar sina trupper till Ukraina.

Marxister har en historia av att vara särskilt konsekventa vid användningen av termen ”imperialist”. I den marxistiska traditionen beskrivs “imperialist”  inte som  ett personlighetsdrag  hos en hänsynslös kapitalistisk ledare. Istället är det ett djupt rotat ekonomiskt och socialt  kännetecken för en bestämd kategori av kapitalistiska länder, de rikaste och mest utvecklade. 

Imperialismen och Ryssland på 2020-talet 

Vladimir Lenin redogjorde i sitt arbete från 1916, Imperialism, kapitalismens högsta stadium, för de definierande  egenskaperna hos den moderna imperialismen som han sett hur det mognat under det föregående kvartsseklet, och som representerade industrikapitalismen i sin mest utvecklade samtida form. Vid den här tiden, konstaterade Lenin, hade den avancerade kapitalismen blivit mycket finansialiserad. Stora massor av ackumulerat(anhopat) kapital stångade mot gränserna för nationella ekonomier och  forsade fram.. för att söka högre vinster genom att utvinna råvaror och utnyttja billig arbetskraft i mindre utvecklade delar av världen. 

Om denna allmänna bild verkar bekant från vårt eget århundrade är det ingen slump: Lenins analys bibehåller formidabel dignitet. Det är sant att imperialismen har utvecklats. Den är nu mer finansialiserad än någonsin, till den grad att mängden  skenande  kapital inte står i proportion till faktiska produktiva tillgångar . En stor del av produktionen inom systemet har ”offshoreats”/förlagts till låglöneländer, och de imperialistiska centren tenderar att behålla endast ett begränsat antal specialiserade, högvinstdrivande funktioner – forskning och utveckling, design, finansiering, marknadsföring och så vidare. 

En studie från 2016 av Rysslands status inom dagens världskapitalism, baserad på de kriterier som Lenin noterade som särskiljande imperialistiska länder, visade att Ryssland inte på något vis kunde placeras i kategorin de superrika, hegemoniska kapitalistiska staterna. Från och med 2021 var bruttonationalprodukten per capita i Ryssland ungefär samma som den i Malaysia; Rysslands finanskapital var påfallande litet; [1] och endast en handfull ryska företag dök upp i listor över världens största företag. [2] Å andra sidan fann studien från 2016 ett tät kluster av egenskaper som placerade Ryssland som en av staterna i den kapitalistiska halvperiferin. 

Ryssland är faktiskt ett av de stora länder som är minst benäget att driva expansion av ekonomiska skäl. Samtidigt som Ryssland är kapitalfattigt, med bara ett litet finanskapital, är dess naturresurser enorma. Ryska kapitalister som kan uppbåda den finansiering som behövs för att utvinna och exportera dessa resurser kan göra attraktiva vinster, utan att behöva föra krig utomlands. Detta är ett av de grundläggande skälen till den allmänna försiktighet och återhållsamhet som har kännetecknat den ryska utrikespolitiken. De utländska militära interventioner som dagens Ryssland engagerade sig i fram till 2022 var relativt små i omfattning, som den ”speciella militära operationen” i Ukraina först var avsedd att vara. Dessa interventioner låg nära Rysslands gränser och hade tydliga motiv, främst säkerheten vid dessa gränser.

 Imperiet utmanas – och slår tillbaka 

Trots sin makt och rikedom är det imperialistiska systemet instabilt och krisdrabbat. Dess problem förvärras när kapitalistiska vinstnivåer minskar från decennium till decennium, i en process som förutspåddes av Karl Marx och nu demonstreras empiriskt. Samtidigt innebär den kapitalistiska globaliseringen att den icke-imperialistiska världens betydelse för produktionen ökar. Tillsammans med världssystemets accelererande kris innebär denna ökade produktiva kapacitet hos de större icke-imperialistiska staterna att om de samordnar sina handlingar har de ökade möjligheter att trotsa hegemonerna. 

Även i sin nuvarande relativt outvecklade form kommer det eurasiska systemet att ses av USA och dess imperialistiska allierade som en grundläggande utmaning. I takt med att de regionala banden växer kommer det imperialistiska kapitalets tillgång till det stora investerings- och vinstbringande som de eurasiska länderna representerar sannolikt att begränsas alltmer. Vidare utvecklar det eurasiska systemet stadigt alternativ till de multilaterala organ som tuktar utvecklingsländerna och inrättar det för utpressning. Asiatiska banken för infrastrukturinvesteringar, till exempel, förser nu sina medlemsländer med finansiering för utveckling med fördelaktiga villkor, utan de nyliberala åtstramningar som Världsbanken infört. I en avgörande innovation konstruerar deltagarna i det eurasiska systemet nu mekanismer för att göra det möjligt för dem att handla med varandra utan att använda den amerikanska dollarn, vilket underminerar  imperialistiska sanktioner. 

Putinadministrationen svarade med att klargöra, rakt på sak och upprepade gånger, att Natomedlemskap för Ukraina och Georgien var en ”röd linje” som Moskva inte skulle tillåta att någon korsade. Samtidigt inledde Moskva en diplomatisk satsning på en fullständig omarbetning av europeiska säkerhetsarrangemang, som syftade till att förbjuda försök från varje nation eller internationell organisation att stärka sin egen säkerhet på andras bekostnad. 

Installationen i Kiev 2014 av en imperialiststödd regering beväpnad med nyliberal politik möttes av en folklig revolt i Ukrainas högt industrialiserade Donbassregion, där banden med Ryssland var starka. När Donbas-kampen fortsatte började Nato-makterna förvandla Ukrainas lilla, demoraliserade armé till en modern stridsstyrka, till stor del beväpnad och utbildad enligt Nato-standard. År 2019 uppgick Ukrainas totala väpnade styrkor till mer än 300 000, de största i Europa utanför Ryssland. Ukraina har fortfarande inte fått tillträde till Nato, men i många avseeenden är detta en teknikalitet. I åratal har stora internationella militärövningar med amerikanska trupper hållits på ukrainskt territorium.

Vid den här tiden hade Ukraina stationerat cirka 120 000 av sina soldater längs gränslinjen vid rebellrepublikerna  Donbas. Omkring den 20 februari började de ukrainska styrkorna ett massivt ökat artilleribombardemang av  rebell-territoriumet. Den 24 februari började ryska styrkor korsa gränsen till Ukraina. 

Mot ett ”Ukrainasyndrom” 

För vänstern kan det inte finnas någon tanke på att förneka icke-imperialistiska länders rätt att motstå hot och skrämseltaktik från den globala kapitalismens sida. Men med  tanke på Ukraina, valde Putin-administrationen  korrekt  motståndssätt? 

Det är mest troligt att det ukrainska ledarskapets agerande under månaderna före invasionen i februari 2022 planerades i maskopi med amerikanska  och förmodligen med andra Nato-makters strateger. Detta antyder att USA och dess allierade aktivt ville ha kriget och försökte provocera fram en  utdragen  konflikt som skulle utarma och destabilisera Ryssland. Hur som helst, var Kremls myndigheter inträngda i ett hörn, och  i en situation i vilken  ett  misslyckande med att svara militärt på utmaningen (som stod inför dem) skulle ha medfört ett kolossalt svaghetstecken. Om USA:s och Ukrainas ledare inte planerade ett krig måste vi fråga oss: vad mer kan de tänkas ha förväntat sig? 

Inget av detta skulle naturligtvis någonsin  ha kunnat hända; det skulle ha krävt ett helt annat förhållande mellan klasskrafterna inom det ryska samhället. Men medlemmar i vänstern som fördömer imperialismens intriger i Ukraina har ingen skyldighet att ansvara för det ryska ledarskapets specifika politik och handlingar. Putins metoder är inte våra.

När det gäller Ukrainakriget, vad dikterar proletärernas intressen runt om i världen? Ska arbetare till exempel kräva att Ryssland drar tillbaka sina styrkor från alla de territorier som Ukraina gör anspråk på, inklusive Krim och Donbass, som Zelenskyjs regering stipulerar som ett villkor för fredssamtal? 

För arbetande människor runt om i världen skulle ett ryskt övergivande av kampen innebära ett massivt och verkligt omotiverat bakslag. Om de berövades stöd från den ryska militären skulle folket på Krim och Donbass fortsätta att bekämpa en återgång till ukrainskt styre. Men det skulle vara osannolikt att de skulle vinna, och i kombination med förnedringen mot Ryssland skulle deras nederlag vara ett chockerande slag mot den  antiimperialistiska kampen på andra håll i världen. Varje ”fred” som följde  skulle vara kortlivad. Imperialisterna skulle bli mätbart stärkta och gå vidare till nya aggressioner mot Iran, Kina och andra egensinniga stater. 

Det här resultatet kan se olika ut. Ur det globala proletariatets synvinkel skulle idealet vara om arbetarmassorna och deras allierade, i många länder men särskilt de i det imperialistiska centrumet, identifierade nyckelproblemet i Ukraina som de superrikas rovgiriga beteenden i världen……och om dessa populära lager sedan agerade beslutsamt för att göra ytterligare påtryckningar och hot mot Ryssland politiskt omöjliga.

Vad skulle ett nederlag för imperialismen i Ukraina  bestå av? Här kan vi vara mycket specifika: det skulle vara att Rysslands krav uppfylldes, som landet nu har lagt fram i många månader. I huvudsak är dessa krav: erkännande av återinförandet av Krim till Ryssland; godkännande av Donbass självbestämmande; demilitarisering (inklusive en internationellt stödd garanti för att Ukraina inte kommer att anslutas till Nato). och ”avnazifiering” – i praktiken undertryckande av de ultrahöger ukrainska nationalistiska strömningarna som främjar hatet mot Ryssland. 

Frågan om nationellt självbestämmande 

Om vi ser tillbaka på den antiimperialistiska kampen i Vietnam kan vi komma ihåg att det var enkelt att avgöra hur den nationella frågan skulle hanteras i konflikten. Kriget utkämpades i imperialismens offers nationella territorium, följaktligen ”Ut nu!” (det vill säga det omedelbara tillbakadragandet av alla utländska styrkor) vore ett uppenbart krav. Däremot förs Rysslands nuvarande kamp mot USA och dess allierade på territorium som enligt internationell rätt tillhör Ukraina. Betyder detta att Ryssland bör tvingas av principerna om nationellt självbestämmande att lämna slagfälten? 

Sedan 2014 har den  nationella tillhörigheten i Donbass definierats i skarpa ordalag p g a erfarenheten av motstånd mot  Kievs försök att ta tillbaka regionen under dess kontroll. Denna erfarenhet har inkluderat tung, återkommande  beskjutning av ukrainska styrkor i bostadsområden i Donbass städer, med många civila offer. Det är dags för utomstående att acceptera att folket i Donbass till  sin överväldigande majoritet inte vill tillhöra Ukraina, och att en återgång till att styras från Kiev i grunden skulle kränka deras nationella rättigheter.

För att återgå till den mer allmänna diskussionen om den nationella frågan: i mer än ett sekel har  särskilt denna fråga varit föremål för fokus  i marxistisk tänkande. 

Lenins tillvägagångssätt var helt annorlunda. Till skillnad från Luxemburg motsatte han sig varje frestelse att upphöja  den nationella frågan, antingen i positiva eller negativa ordalag. Marxisternas lojalitet, förklarade han, var till internationalism, inte nationalism, men detta bör inte hindra dem från att ”fullt ut erkänna” de nationella rörelsernas historiska legitimitet. Till exempel uppgav Lenin bestämt sin åsikt att ukrainarna, om de skulle söka det, hade rätt till sitt oberoende. [8] Icke desto mindre bör stödet till de nationella rörelsernas krav vara kritiskt och villkorat.

Vidare bör marxister alltid prioritera proletariatets klasskampsintressen: 

Man letar förgäves efter något i de senaste decenniernas ukrainska nationalistiska rörelse som Lenin skulle ha ansett vara progressivt. Rörelsens främsta prestation under dessa år har varit att hjälpa till att göra Ukraina till ett verktyg för imperialismen,  hjälpa den att föra ett proxykrig i vilket ukrainare står för  den överlägset största delen av offren. [11] 

Ukraina har sedan 2014 haft en rad borgerligt-nationalistiska regeringar, samtidigt som effektiv kontroll över stora delar av statens politik har överlämnats till Världsbanken och IMF. Det är svårt att hävda att detta inte är en utförsäljning av nationella rättigheter i stor skala, där Ukraina i praktiken reduceras till halvkolonial status. Vi bör också komma ihåg hur Ukrainas kommunistiska parti förbjöds av regeringen 2015, medan andra vänsterformationer fysiskt krossades och drevs under jorden av nationalistiska ligister. 

För en lösning av kriget 

Låt oss dra ihop trådarna. Bakom Ukrainakriget ligger en krisande imperialisms beslutsamhet att stärka sin dominans över en alltmer trotsig utvecklingsvärld. För detta ändamål har USA och i synnerhet Storbritannien ihärdigt motsatt sig ansträngningarna att lösa konflikten och i stället hållit fast vid ett perspektiv att försöka försvaga Ryssland och försämra dess ekonomi,  ett exempel på vad som kan hända med stater som vägrar att kröka rygg  för världens hegemoner.

 Detta i huvudsak politiska slag mot Washington och Nato måste vila på en bred internationell rörelse som kräver att USA och dess allierade stoppar vapenleveranserna till Kiev, att de accepterar en fredsuppgörelse baserad på de krav som det ryska utrikesministeriet under många månader framfört; och att de ekonomiska sanktionerna mot Ryssland upphör. 

Det kommer att invändas att kampanjer kring ovanstående krav helt enkelt skulle hjälpa Putin-administrationen att gripa hela Ukraina och avsluta landets nationella självbestämmande för all framtid. Men som förklarats är Ryssland inte ett imperialistiskt land. Att underkuva och annektera Ukraina, och ta på sig den förlamande kostnaden för att återuppbygga den ukrainska ekonomin, är något som Ryssland helt enkelt inte har något behov av. 

Hur troligt är det att ett i huvudsak politiskt nederlag för imperialismen, som beskrivits ovan, kommer att uppstå? Här är vägran från många länder i det globala syd att ansluta sig till sanktionerna mot Ryssland ett uppmuntrande tecken. Men åtminstone på medellång sikt måste vi förvänta oss att kampens primära ansikte kommer att förbli det militära. 

Utifrån en viss  synpunkt inbillade sig Ukrainas eliter att  det rika västs stöd och skydd innebar att de ostraffat kunde medverka  i hot och  provokationer mot en mycket starkare granne. Nu när det förutsägbara kriget har kommit har Ukrainas härskare börjat att mata köttkvarnen i fronten med landets proletariat, ett tragiskt fiasko som bara gynnar imperialismen. Medan den folkliga ilskan i Ukraina för närvarande avleds till hat mot Ryssland, kan poängen inte skjutas upp på obestämd tid när miljontals ukrainska arbetare kommer att börja reflektera över att de inte tillhör samma nation som det egna landets maffiabossar-oligarker, formskiftande politiker, korrupta byråkrater och barbariska  ultranationalister.

Ändå kan situationen inte fortsätta som den är, och den ironiska sanningen är att hundratusentals ukrainska arbetare nu är mycket organiserade – i uniformer och med vapen. Om en ineffektiv regering övervakar ökande militära nederlag samtidigt som den vägrar att sluta fred, och om resultatet blir en våg av myterier, kommer det inte att vara första gången sådana händelser utspelar sig på ukrainsk mark. 

Allmänt sett,  är varje försök att förutsäga hur situationen i Ukraina nu kommer att utvecklas, i bästa fall äventyrlig. Vår uppgift som internationell vänster är att noggrant övervaka händelserna, samtidigt som vi förfinar våra analyser och går in för ökad organisering och propagandaaktivitet. Syftet med vår solidaritet måste vara att försvara arbetande människor, oavsett om det är i Ukraina eller Ryssland, och det främsta målet för våra fördömanden måste vara de imperialistiska rånarna och förtryckarna.

Anmärkningar.

[1] En användbar fingervisning om storleken på det nationella finanskapitalet är den finansiella bruttoförmögenheten per vuxen. I slutet av 2021 uppgick denna statistik i USA till 468 295 USD, i Australien till 254 419 USD och i Ryssland till 13 683 USD (Credit Suisse Global Wealth Databook 2022, s. 109, 112). 
[2] Forbes affärstidning 2022 listade bara fyra ryska företag bland sitt global topp 200. 
[3] Anmärkningsvärda institutioner är Shanghai Cooperation Organisation, Eurasian Economic Union, Economic Cooperation Organisation, Asian Infrastructure Investment Bank och Belt and Road Initiative. 
[4] Marxistisk analys, här framlagd av de politiska ekonomerna Michael Roberts och Guglielmo Carchedi. Roberts hävdar faktiskt att Kina inte alls är en kapitalistisk stat. 
[5] Det stöd för en fredsuppgörelse i Donbass som utlovades av de västerländska undertecknarna av Minskavtalen var, visar det sig nu, oärligt. I december 2022 berättade Tysklands tidigare förbundskansler Angela Merkel för en intervjuare att Minskavtalen hade förhandlats fram som ”ett försök att ge tid till Ukraina”, så att landet kan bli starkare – och, vi kan räkna med att de kan, trappa upp striderna. 
[6] En mer detaljerad redogörelse för Donbass nationella sammansättning och hur nationalitet uppfattas i regionen finns på: Renfrey Clarke, ’The Donbass in 2014: Ultra-Right Threats, Working-Class Revolt, and Russian Policy Responses’, i International Critical Thought v. 6 nr 4 (2016). 
[7] Lenin, Nationernas rätt till självbestämmande, i Selected Works, vol. 1. Moskva: Framsteg, 1970, s. 613 [8] Ibid., s. 612 
 
[9] Lenin, Kritiska anmärkningar om den nationella frågan, kapitel fyra: ”Kulturell-nationell autonomi”. https://www.marxists.org/archive/lenin/works/1913/crnq/4.htm 
[10] Lenin, Nationernas rätt till självbestämmande, i Selected Works, vol. 1, s.609 
[11] Siffran ”5 till 1” för dödsfall på slagfältet har ofta citerats av internetanalytiker och tidigare amerikanska militärer som Scott Ritter, Douglas Macgregor och Brian Berletic. 
[12] Undersökningsresultat från 2020 visade att de allra flesta motsatte sig privatiseringen av stora företag, kände sig fientligt inställda mot beroende av  marknadsreglering av ekonomin och hyste övertygelse om att Ukrainas ekonomiska system endast tjänade de rika (Belenok A.A., ”Kuda nas privela restavratsiya kapitalizma (30 let sotsiologicheskikh nablyudeniy). Politicheskoe prosveshchenie, nr 4, 2021, 119–154; s 138. 
[13] I den första omgången av presidentvalet 2019 fick Volodymyr Zelenskyj 30,2 procent av rösterna på en plattform som inkluderade förhandlingar om ett slut på Donbas-striderna. I andra omgången ökade Zelenskyj sin röst till 73,2 procent. I den första omgången lockade den gemensamma kandidaten för de största ultrahögernationalistiska partierna Ruslan Koshulynskyi 1,6 procent (Wikipedia). 
[14] Den ukrainska sociologen Aleksey Belenok återkopplade till  en undersökning från 2016 där respondenterna tillfrågades om de stödde kapitalism eller socialism. De två mest populära valen var: ”Jag stöder båda och önskar att de inte var i konflikt” och ”Jag motsätter mig båda”. (Belenok op. cit. s. 133). 

Relaterat

Är Ryssland imperialistiskt?
Är Ryssland ett imperialistiskt land? Avsnitt 1.
Är Ryssland ett imperialistiskt land? Avsnitt 2.

Läs gärna också:
Debatt: Imperialismen och krigen.
Motsättningarna inom det imperialistiska lägret är absoluta – enheten bara tillfällig och relativ.
Är USA imperialistiskt?
Är Nya Sidenvägen ett imperialistiskt projekt?

Läs gärna boken ”USA som världspolis” har behandlats i 2 artiklar här:
Läs nya “USA som världspolis”!
Möt författarna bakom “USA som världspolis”! Vad gör dom? Var finns dom?