Ukrainas återuppståndelse: krig, russofobi och pipelineistan

Den här artikeln av den kände geopolitiske analytikern Pepe Escobar, först publicerad 7/4 i Asia Times: Ukraina: Redux war, Russophobia and pipelinestan och sedan hos The Saker Pepe Escobar har under senare år besökt Ukraina och Krim.

Sedan 7/4 her en del hänt. Rysland har laddat upp på eget territorium, CNN har visat hur Kievladdar upp mot landsmännen i östra Ukraina. Och nu ska möte äga rum mellan Putin och Biden. Den senare har kallat Putin för ”mördare” nyligen – smart diplomati?

Översatt av Rolf Nilsson.

Ukrainas återuppståndelse: krig, russofobi och pipelineistan

Ukraina och Ryssland kan stå på randen till krig – med allvarliga konsekvenser för hela Eurasien. Låt oss gå direkt på och störta oss in i krigens dimma.

När allt kommer omkring undertecknade faktiskt Ukrainas president Zelensky den 24 mars, en krigsförklaring mot Ryssland via dekret nr 117/2021.

Genom dekretet fastställs att Kievs officiella politik är att Krim ska återtas från Ryssland. Det var precis vad som föranledde att en rad ukrainska stridsvagnar transporterades österut på järnväg, efter att USA fyllt upp den ukrainska arméns förråd med militär utrustning, inklusive drönare, elektroniska krigssystem, antistridsvagns-system och bärbart luftförsvarssystem (MANPADS).

Mer avgörande är att Zelensky-dekretet är beviset för att ett efterföljande krig kommer att ha uppmanats till av Kiev, vilket därmed förnekar de sedvanliga påståendena om ”rysk aggression”. Krim är, sedan folkomröstningen i mars 2014, en del av Ryska federationen.

Det var denna de facto krigsförklaring, som Moskva tog på allvar, som föranledde utplaceringen av extra ryska styrkor till Krim och närmare den ryska gränsen till Donbass. Det är betydelsefullt att dessa inkluderar 76th Guards Air Assault Brigade, känd som Pskov-fallskärmsjägare och som, enligt en underrättelserapport som citerats för mig, kan inta Ukraina på bara sex timmar.

Det hjälper verkligen inte att USA:s försvarsminister Lloyd Austin, nyutnämnd från sin tidigare position som styrelseledamot i missiltillverkaren Raytheon, i början av april ringde upp Zelensky för att lova ”orubbligt USA-stöd för Ukrainas suveränitet.” Det stämmer överens med Moskvas tolkning att Zelensky aldrig skulle ha undertecknat sitt dekret utan att ha fått grönt ljus från Washington.

Att styra berättelsen

Sevastopol är, och var redan när jag besökte i december 2018, en av de mest välförsvarade platserna på planeten, ogenomtränglig även för en Nato-attack. I sitt dekret identifierar Zelensky specifikt Sevastopol som ett huvudmål.

Återigen är vi tillbaka till oavslutade affärer efter Maidan 2014.

För att innesluta Ryssland måste USA:s ’deep state’/NATO-kombination kontrollera Svarta havet – som när allt kommer omkring nu är en rysk insjö. Och för att kontrollera Svarta havet måste de ”neutralisera” Krim.

Om något extra bevis var nödvändigt tillhandahölls det av Zelensky själv på tisdagen den här veckan, i ett telefonsamtal med Natos generalsekreterare och fogliga marionett, Jens Stoltenberg.

Zelensky uttalade nyckelfrasen: ”Nato är det enda sättet att avsluta kriget i Donbass” – vilket i praktiken innebär att Nato utvidgar sin “närvaro” i Svarta havet. ”En sådan permanent närvaro borde vara en kraftfull avskräckande faktor för Ryssland, som fortsätter den storskaliga militariseringen av regionen och hindrar handelsfartyg.”

Alla dessa viktiga faser i utvecklingen är och kommer att förbli osynliga för den globala opinionen när det gäller den dominerande, hegemonstyrda berättelsen.

Den djupa staten / Nato-kombinationen sprider dygnet runt budskapet att allt som händer härnäst beror på ”rysk aggression.” Även om de ukrainska väpnade styrkorna (UAF) inleder ett blitzkrieg mot folkrepublikerna Lugansk och Donetsk. (Att göra det mot Sevastopol på Krim skulle vara ett regelrätt mass-självmord).

I USA har Ron Paul varit en av de få röster som säger det uppenbara: ”Enligt mediadelen av det amerikanska militärindustriella-kongress-media-komplexet är ryska trupprörelser inte ett svar på tydliga hot från en granne, men istället är det bara mer ”rysk aggression.”

Det som antyds är att Washington / Bryssel inte har en tydlig taktisk, än mindre någon strategisk plan: bara total kontroll över berättelsen.

Och den drivs av rabiat russofobi – mästerligt dekonstruerad av den oumbärliga Andrei Martyanov, en av världens främsta militäranalytiker.

Ett möjligen hoppfullt tecken är att chefen för generalstaben för de ryska väpnade styrkorna, general Valery Gerasimov, och ordföranden för the Joint Chiefs of Staff, general Mark Milley, den 31 mars talade i telefon om de sedvanliga ”frågorna om ömsesidigt intresse.”

Dagar senare kom ett fransk-tyskt uttalande med uppmaning till ”alla parter” att tagga ner. Merkel och Macron verkar ha fått meddelandet i sin videokonferens med Putin – som på ett subtilt sätt måste ha antytt den effekt som Kalibrs, Kinzhals och diverse hypersoniska vapen kan åstadkomma om det blir tufft och européerna sanktionerar ett Kiev-blitzkrieg.

Problemet är att Merkel och Macron inte kontrollerar Nato. Ändå är Merkel och Macron åtminstone helt medvetna om, att om USA / Nato-kombinationen attackerar ryska styrkor eller ryska passinnehavare, som bor i Donbass, kommer det förödande svaret att rikta sig mot de kommandocentra som samordnade attackerna.

Vad vill hegemonen?

Som en del av sitt nuvarande Energizer-kanin-nummer (Duracellkanin, ö.a.) gjorde Zelensky ett extra drag, som fick många att höja på ögonbrynen. Förra måndagen besökte han Qatar med en hög delegation och uppnådde en rad erbjudanden, inte bara avgränsade till LNG (flytande fossilgas, ö.a.), utan även ett direktflyg Kiev-Doha; Doha som leasar eller köper en hamn i Svarta Havet; och starka ”försvars- / militära band” – vilket kan vara en härlig eufemism för en eventuell överföring av jihadister från Libyen och Syrien för att bekämpa ryska otrogna i Donbass.

Precis i rätt tid möter Zelensly Turkiets Erdogan nästa måndag. Erdogans underrättelse-tjänster styr över jihadisterna i Idlib, och opålitliga Qatar-medel är fortfarande en del av bilden. Förmodligen överför turkarna redan de ”moderata rebellerna” till Ukraina. Rysk underrättelsetjänst övervakar noggrant all denna aktivitet.

En serie informerade diskussioner – se till exempel här och här – löper samman i vad som kan vara de tre främsta målen för hegemonen i all denna röra, utom krig:

• att framkalla en irreparabel spricka mellan Ryssland och EU, under Natos beskydd;
• att krascha Nord Steam 2;
• att öka vinsten i vapenbranschen för det militärindustriella komplexet.

Så nyckelfrågan är då om Moskva skulle kunna tillämpa ett Sun Tzu-drag som inte innebär att lockas in i ett hett krig i Donbass (Sun-Tzu var en kinesisk general och berömd strateg, ö.a.).

På marken är utsikterna dystra. Denis Pushilin, en av de främsta ledarna för folkrepublikerna Lugansk och Donetsk, har sagt att chanserna att undvika krig är ”extremt små.” Den serbiska prickskytten Dejan Beric – som jag träffade i Donetsk 2015 och som är en certifierad expert på marken – förväntar sig en Kiev-attack i början av maj.

Den extremt kontroversiella Igor Strelkov, som kan kallas en företrädare för ”ortodox socialism”, en skarp kritiker av Kremls politik, och som är en av de få krigsherrar som överlevde efter 2014, har otvetydigt sagt att den enda chansen för fred ligger i att Ryska armén tar kontroll över ukrainskt territorium åtminstone upp till floden Dnepr. Han betonar att ett krig i april är ”mycket troligt”. för Ryssland är krig ”nu” bättre än krig senare; och det finns en 99% möjlighet att Washington inte kommer att utkämpa ett krig för Ukrainas skull.

På det sista punkten har åtminstone Strelkov en poäng; Washington och Nato vill ha ett krig utkämpat till den sista ukrainaren.

Rostislav Ischenko, den främsta ryska analytikern i Ukraina, vilken jag hade nöjet att träffa i Moskva i slutet av 2018, hävdar övertygande att ”den övergripande diplomatiska, militära, politiska, finansiella och ekonomiska situationen kräver starkt att myndigheterna i Kiev intensifierar stridsoperationerna i Donbass.”

”Förresten,” tillade Ischenko, “amerikanerna bryr sig inte ett dugg om huruvida Ukraina kommer att hålla ut en tid eller om det kommer att sprängas i bitar på ett ögonblick. De tror att de kan vinna på vilket som helst av resultaten.”

Måste försvara Europa

Låt oss anta det värsta i Donbass. Kiev lanserar sitt blitzkrieg. Ryska underrättelsetjänsten dokumenterar allt. Moskva meddelar omedelbart att de kommer att använda den fulla myndighet, som tilldelats av FN: s säkerhetsråd, för att genomföra Minsk 2-eldupphöret.

På ungefär 8 timmar, eller högst 48 timmar, krossar ryska styrkor hela blitzkrieg-apparaten till småbitar och skickar ukrainarna tillbaka till sin sandlåda, som ligger ungefär 75 km norr om den etablerade kontaktzonen.

I Svarta havet finns det för övrigt ingen kontaktzon. Detta innebär att Ryssland kan skicka ut alla sina avancerade u-båtar, plus ytflottan, var som helst runt den ”ryska sjön”: De är ändå redan utplacerade där.

Återigen fastställer Martyanov ordningen när han, med hänvisning till en grupp ryska missiler, vilka utvecklats av Novator Design Bureau, förutspår: ”Att krossa Ukies kommando- och kontrollsystem är en fråga om några timmar, vare sig det är nära gränsen eller i det operativa och strategiska djupet av Ukraina. I grund och botten är hela den ukrainska ”marinen” värd mindre än den salva 3M54 eller 3M14 (ryska vapensystem, ö.a.) som kommer att krävas för att sänka den. Jag tror att par Tarantlar (ryska korvetter, ö.a.)  kommer att räcka för att avsluta det i eller i närheten av Odessa och sedan ge Kiev, särskilt dess regeringskvarter, en smak av moderna stand-off-vapen. (missiler eller bomber, ö.a.)”

Den helt centrala frågan, som inte kan nog betonas, är att Ryssland inte kommer att ”invadera” Ukraina. Det behöver inte, och det vill det inte. Vad Moskva med säkerhet kommer att göra är att stödja Novorossiya folkrepubliker (Donetsk och Luhansk, ö.a.) med utrustning, underrättelser, elektronisk krigföring, kontroll av luftrummet och specialstyrkor. Inte ens en flygförbudszon är nödvändig; ”meddelandet” kommer att vara tydligt, att om ett Nato-stridsflygplan dyker upp nära frontlinjen, kommer det helt enkelt att skjutas ner.

Och det leder oss till den öppna ”hemligheten” som det bara viskas om under informella middagar i Bryssel och på ambassader i hela Eurasien: Natos marionetter har inte mod nog för att försätta sig i en öppen konflikt med Ryssland.

En sak är att ha gläfsande hundar som Polen, Rumänien, det baltiska gänget och Ukraina, förstärkta av företagsmedier med deras ”rysk aggression”-manus. Faktum är att Nato, helt oceremoniellt, fick en spark i sin kollektiva ’bak’ i Afghanistan. Det darrade när det var tvunget att slåss mot serberna i slutet av 1990-talet. Och under 2010-talet vågade det inte bekämpa Damaskus och ’Axis of Resistance’-styrkorna.

När allt misslyckas – kvar är myten. Gå in i USA:s armé, som ockuperar delar av Europa för att ”försvara” det mot – vem annars? – de irriterande ryssarna.

Det är motiveringen bakom den årliga amerikanska arméns DEFENDER-Europe 21, nu fram till slutet av juni, och som mobiliserade 28 000 soldater från USA och 25 NATO-allierade och ”partners”.

Den här månaden kommer soldater och tung utrustning, som finns lagrad i tre amerikanska armédepåer i Italien, Tyskland och Nederländerna, att överföras till flera ”övningsområden” i 12 länder. Åh, glädjen över att få resa, ingen nedstängning i en utomhusövning, eftersom alla har blivit fullt vaccinerade mot Covid-19.

Pipelineistan uber alles

Nord Stream 2 är ingen stor sak för Moskva; det är i bästa fall ett besvär från Pipelineistan. När allt kommer omkring gjorde den ryska ekonomin inte en enda rubel på den ännu inte existerande rörledningen under 2010-talet – och ändå gick det bra. Om NS2 avbryts finns det planer på att omdirigera huvuddelen av ryska gasleveranser mot Eurasien, särskilt Kina.

Parallellt med detta vet Berlin mycket väl; att avbryta NS2 kommer att vara ett extremt allvarligt avtalsbrott – med hundratals miljarder euro; det var Tyskland som i första hand begärde att rörledningen skulle byggas.

Tysklands energiewende (”energiomvandlingspolitik”) har varit en katastrof. Tyska industrialister vet mycket väl att fossilgas är det enda alternativet till kärnenergi. De är inte precis förtjusta i tanken på att Berlin bara blir en gisslan, dömda att köpa löjligt dyr skiffergas från hegemonen – även om man antar att hegemonen verkligen kommer att kunna leverera, eftersom dess frackingindustri har bekymmer. Det kommer att vara en syn att se när Merkel förklarar för den tyska allmänheten varför de måste återgå till att använda kol eller köpa skiffergas från USA.

I sin nuvarande situation fortsätter Natos provokationer mot NS2 utan avbrott – via krigsfartyg och helikoptrar. NS2 behövde tillstånd för att arbeta i danska vatten, och det beviljades för bara en månad sedan. Även om ryska fartyg inte är lika snabba att lägga rör som de tidigare fartygen från schweiziskt baserade Allseas, som backade ur, skrämda av USA:s sanktioner, gör ryska Fortuna stadiga framsteg, vilket analytikern Petri Krohn noterade: under sina bästa dagar, minst 800 meter om dagen. Med 35 km kvar bör det inte ta mer än 50 dagar.

Samtal med tyska analytiker avslöjar ett fascinerande skuggspel på energifronten mellan Berlin och Moskva – för att inte tala om Peking. Jämför det med Washington: EU-diplomater klagar på att det absolut inte finns någon att förhandla med om NS2. Och även om vi antar att det skulle finnas någon form av affärer, är Berlin benäget att erkänna att Putins dom är korrekt: Amerikanerna är ”inte möjliga att sluta avtal med.” Man behöver bara titta på deras meritlista.

Bakom krigens dimma uppstår dock ett tydligt scenario: den djupa staten / Nato-kombinationen, som använder Kiev för att starta ett krig som en ’Hail Mary’-passning (Ave Maria, term i amerikansk fotboll, där man gör ett desperat kast som en chansning, som sällan lyckas, ö.a.) för att i slutändan begrava NS2 och därmed de tysk-ryska relationerna.

Samtidigt utvecklas situationen mot en möjlig ny anpassning i hjärtat av ”väst”: USA / Storbritannien ställda mot Tyskland / Frankrike. Vissa avvikelser inom Anglosfären (den engelskspråkiga världen, ö.a.) är verkligen mer russofoba än andra.

Den giftiga sammandrabbningen mellan Russophobia och Pipelineistan kommer inte att vara över även om NS2 är klar. Det kommer att finnas fler sanktioner. Man kommer att försöka utesluta Ryssland från SWIFT (internationellt betalningssystem under USA:s kontroll, ö.a.). Fullmaktskriget i Syrien kommer att intensifieras. Hegemonen kommer inte att låta sig hindras från att fortsätta att skapa alla möjliga geopolitiska trakasserier mot Ryssland.

Vilken trevlig ’wag-the-dog’ (uttryck om något man tar till för att distrahera från något obehagligt, ö.a.) att distrahera den inhemska opinionen från det massiva användandet av sedelpressen, vilket döljer en hotande ekonomisk kollaps. När imperiet faller samman är berättelsen huggen i sten: det beror bara på ”rysk aggression.”