Ukrainas ekonomiska förbannelse

Omslaget till boken ”Ryssland, Ukraina och Väst. Ett historiskt, geopolitiskt och kulturellt förhållningssätt”

Jan-E. Askerøy 28 februari på https://steigan.no/2025/02/ukrainas-okonomiske-forbannelse/

Författare till boken ”Ryssland, Ukraina och Väst. Ett historiskt, geopolitiskt och kulturellt förhållningssätt”

Översättaren Rolf Nilsson skriver ”Mot bättre vetande har våra politiker lurat in Ukraina i fattigdom, död och förödelse bara för att komma åt Ryssland. Så cyniskt. Allt författaren säger måste politikerna ha kunnat tänkt ut från början.”

_______________

Kriget i Ukraina framställs ofta som att det faktiskt handlar om Ukrainas rätt till självbestämmande, det vill säga rätten att gå med i EU och Nato. Men om man tittar närmare på dessa frågor blir det hela genast mer komplicerat.

I detta avseende kommer jag att begränsa mig till EU och ställa två frågor: Vilken typ av erfarenhet har Ukraina när det gäller samarbete med EU? Och hur ser EU på Ukraina som ett potentiellt framtida medlemsland?

1. Ukrainas erfarenhet av EU

Hur upplever Ukraina sitt förhållande till EU? Om vi ​​lägger krigsretoriken åt sidan och fokuserar på de ekonomiska verkligheterna får vi en värdefull ledtråd genom att titta närmare på EU:s frihandels- och associeringsavtal med Ukraina.

Avtalet mellan EU och Ukraina

Ett frihandels- eller associeringsavtal mellan EU och Ukraina slutfördes 2013. Men det var först tre år senare som avtalet ratificerades av alla EU:s 28 medlemsländer. Ratificeringsprocessen åtföljdes av heta debatter. Våren 2016 röstade majoriteten av holländska medborgare emot avtalet. Då såg det ut som om affären skulle falla igenom. Till slut gav Haag ändå grönt ljus. Men Bryssel tvingades acceptera att associeringsavtalet inte innehöll något löfte om medlemskap, inte innebar några säkerhetsgarantier, inte innebar ekonomiskt stöd och inte gav ukrainare rätt att leva och vistas i EU. Ändå kallade Kiev avtalet för en seger och ett viktigt steg på vägen mot Europa.

Var avtalet fördelaktigt för Ukraina?

Ledarartikeln i EurAsian Times den 1 september 2017 berättar om denna ratificeringsprocess med mera. Då hade det gått ett år sedan avtalet trädde i kraft och tidningen använder jubileet för att fråga om avtalet har varit fördelaktigt för Ukraina. Tidningens försiktiga slutsats lyder: ”Ukraina betalade ett högt pris för avtalet med EU.”

Här är ett utdrag ur tidningens motivering.

Skapandet av avtalet

Först påminner tidningen om den dramatiska tillkomsten av avtalet. Dåvarande president Janukovitj vägrade att underteckna avtalet med EU i slutet av 2013. Han föredrog ett mer förmånligt avtal med Ryssland. Sedan började Maidan-upproret, som kulminerade i februari 2014 med mer än 100 döda. Janukovitj och flera regeringsmedlemmar var tvungna att fly. Då röstade folket på Krim för att införlivas i Ryssland. I rädsla för att befolkningen i Donbas, som ogillade statskuppen, skulle göra detsamma, började den nya regeringen i Kiev sin ”antiterroristoperation” (läs krig) mot den rysktalande befolkningen där.

I en viss mening kan därför Ukrainas avtal med EU betraktas som början på det pågående kriget.

I mars 2014 – det vill säga efter Maidan-upproret – undertecknade den nye presidenten Yatsenyuk den politiska delen av avtalet. Den ekonomiska delen undertecknades av 28 europeiska regeringschefer och president Porosjenko i juni 2014. Den senare trädde i kraft 1.9.2016.

Marknadstillgång

Ukrainska företagsledare hade höga förväntningar på tillträde till den europeiska marknaden. De var besvikna. Det var inget snack om riktig frihandel. EU införde restriktiva kvoter på 36 produkter. Om ukrainarna sålde mer än kvoten fick de betala skatt. Utöver kvoterna införde EU importtullar.

Vad betydde detta specifikt? På bara en och en halv månad hade Ukraina uppfyllt sin årliga kvot för honung, socker, spannmål, mjöl, tomater, grapefrukt, äppeljuice och solrosfrön. Vete är Ukrainas viktigaste exportvara. Under ett normalår exporterar landet 30 miljoner ton. EU avvisade dock Kiev med en kvot på 950 000 ton. Kort sagt, ukrainska jordbruksprodukter var för konkurrenskraftiga i pris och kvalitet. Därför öppnades inte marknaden. EU valde att skydda sitt eget jordbruk. Resultatet, skriver EurAsian Times, blev att Ukrainas export till EU faktiskt minskade trots detta avtal!

Ersättning

De flesta experter i dag medger att Ukraina inte heller kompenserades för nedgången i handeln med Ryssland. Efter att avtalet trätt i kraft minskade Ukrainas totala export med 8 %, exporten till Ryssland med nästan 30 %.

Därför var det en utbredd besvikelse över avtalet i Ukraina, skriver tidningen. Flera ukrainare ansåg att avtalet bara var fördelaktigt för EU, att det inte förde Ukraina närmare den europeiska familjen, utan istället ålade Ukraina skyldigheter och restriktioner.

EurAsian Times har dock ännu mer att berätta.

Viktor Suslov

Suslov, en ukrainsk ekonom och tidigare finansminister, bekräftar att avbrottet i industriella och vetenskapliga förbindelser med Ryssland efter upplösningen av Sovjetunionen förstörde unika ukrainska företag och teknologier. Till exempel producerade en ukrainsk fabrik helikoptermotorer, många typer av flygplan och missiler för hela Sovjetunionen. När Ukraina införde restriktioner för handeln, investerade Ryssland flera miljarder dollar i att tillverka dessa produkter själv. Idag behöver Ryssland inte längre Ukraina.

Världens största transportflygplan, Antonov 225, tillverkades en gång i Ukraina. Men 2016 kunde den ukrainska flygindustrin inte producera mer än ett enda flygplan, noterade Suslov sorgset.

I Nikolaiev fanns ett företag som tillverkade propellrar och motorer för Moskvas flotta. Efter uppbrottet fokuserade ryssarna på att bygga upp sin egen industri och bjöd in specialister från Nikolajev. Suslov avslutar: ”Nu behöver inte ryssarna de ukrainska motorerna längre, så vad har Ukraina vunnit på att förlora högteknologiska marknader eftersom vi inte har kunnat hitta nya? Vi har förlorat miljarder dollar i exportintäkter, hundratusentals jobb och tusentals högt kvalificerade specialister.” (Artikelförfattaren upplevde själv att han visades runt i de enorma, helt öde fabriksområdena kring Kharkov 1995. De gjorde ett djupt intryck.)

Suslov fortsätter. Trots handelsavtalet kan ukrainska högteknologiska företag inte sälja sina produkter i EU. Tekniskt sett uppfyller de inte Europas tekniska krav. ”För att anpassa våra produkter till europeiska standarder och modernisera dem behöver vi stora investeringar. Men Ukraina har inga pengar. Och väst kommer aldrig att hjälpa oss med sådana investeringar eftersom de inte vill ha konkurrens inom högteknologiska områden”, avslutar Suslov.

Så: Varken när det gäller jordbruksvaror eller högteknologiska produkter tillät EU konkurrens från Ukraina. Det här låter inte mycket som ett frihandelsavtal.

Så långt EurAsian Times. Artikeln lämnar inga tvivel om att Ukraina verkligen betalade ett högt pris för avtalet med EU. Varför är västerländska medier inte intresserade av denna fråga?

2. EU:s syn på ukrainskt medlemskap

Hittills har vi tittat på relationen mellan Ukraina och EU, men från Ukrainas sida. Detta förhållande kommer nu att granskas ur EU:s perspektiv.

”Polen vill inte att Ukraina ska bli EU-medlem.” Detta är rubriken på en artikel av Ian Proud publicerad av Strategic Culture Foundation den 12 december 2024. Proud var brittisk diplomat och tjänstgjorde bl.a. på ambassaden i Moskva 2014-2019. Han publicerade nyligen sina memoarer ”A Misfit in Moscow: How British diplomacy in Russia failed, 2014-2019”.

Västvärldens stöd till Ukraina motiveras ofta med att det handlar om att försvara frihet, demokrati och mänskliga rättigheter, samt Ukrainas rätt att – om de så vill – gå med i EU och Nato. De fakta som den här boken påminner om visar ihåligheten i denna retorik.

För kan NATO-medlemskap verkligen vara en reell möjlighet för Ukraina? Förmodligen bara över Rysslands döda kropp. Och kan Ukrainas dröm om EU-medlemskap bli verklighet? Förmodligen bara över EU:s lik, säger Ian Proud. Hur ska man förstå detta?

I EU subventioneras de fattigare medlemmarna av de rikare länderna. Nu verkar det dock som att alla nya medlemsländer på senare tid är fattiga. Men när bara fattiga länder ingår måste EU anslå mer pengar för att subventionera dem. Det gör att de rika länderna måste betala mer för att hålla ihop klubben. Om rika länder som Norge hade stått i kö för att gå med i EU hade balanseringseffekten underlättat medlemskapet för fattiga länder.

Ukraina rankas bland Europas fattigaste länder. Kievs medlemskap kommer alltså ”oundvikligen att tvinga vissa länder som för närvarande drar nytta av EU-finansiering att börja betala in”. Med sin stora, välutbildade förkrigsbefolkning på 41 miljoner människor skulle Ukraina ha blivit EU:s fjärde största land. Den skulle utgöra 20 % av EU:s totala jordbruksareal och samtidigt vara den mest bördiga. Financial Times uppskattade 2023 att det skulle kosta EU 196 miljarder euro att få Ukraina in i EU.

Den årliga inkomsten för ukrainare är bara 13 % av EU-genomsnittet. Och ju fattigare du är, desto mer får du av samhällets pengar. Men dessa pengar måste tas från de rikare EU-länderna, faktiskt från alla EU-länder. Skulle Ukraina bli medlem skulle EU:s bönder uppleva en nedskärning på 20 procent av jordbrukssubventionerna, skriver Financial Times. Författaren Stolt avslutar: ”Ukrainas storlek och fertilitet är en ekonomisk förbannelse.”

Stolt är orolig över att ett ukrainskt medlemskap kommer att leda till så omfattande upplopp över hela EU att de polska böndernas våldsamma demonstrationer mot floden av billigt ukrainskt spannmål i mars 2024 blir bara en barnlek i jämförelse. Även Frankrike, EU:s överlägset största mottagare av jordbruksstöd, är i riskzonen. Det är därför Frankrikes president Macron sa bara veckor efter att kriget i Ukraina började att det skulle ta ”decennier” innan Ukraina kunde bli en fullvärdig medlem i EU.

Dessutom antar Proud att ett ukrainskt EU-medlemskap kommer att öka stödet för nationalistiska partier som National Rally i Frankrike, Alternative für Deutschland och Bündnis Sahra Wagenknecht i Tyskland, för att inte tala om Lag- och Rättvisapartiet i Polen och på andra håll.

I slutändan kan Polen utgöra det största problemet för Ukraina, säger Proud. Polen får bidrag och jordbrukssubventioner från EU på cirka 16 miljarder euro varje år. Det utgör en fjärdedel av totalen. Skulle Ukraina ansluta sig riskerar Polen att bli nettobidragsgivare till EU-kassan!

Därför drar Ian Proud följande slutsats: ”Polen vill inte att Ukraina ska gå med i EU, och det gör inte andra, starkt subventionerade EU-medlemsstater heller.”

Jag kan inte gå i god för Prouds åsikt. När han ändå lyfts fram här beror det på min övertygelse att frågans komplexitet förtjänar en grundlig debatt. Egentligen är hela min bok bara en uppmaning till media att belysa frågorna från flera vinklar.

Vad nu?

Det är ingen hemlighet att ukrainarnas levnadsstandard har sjunkit stadigt sedan självständigheten 1991. Landet hade en befolkning på 51,3 miljoner människor 1989. Sedan dess har befolkningen minskat varje år. Den hade sjunkit till runt 41 miljoner 2014. Idag är den troligen runt 31 miljoner. Efter krigsutbrottet uppskattar vissa att endast 25 miljoner återstår, varav 11 miljoner är pensionärer. Läget har milt sagt inte förbättrats av frihandelsavtalet med EU. Dessutom har kriget bidragit till att göra allting många gånger värre. Vad nu? Ukrainas biträdande minister för ekonomisk utveckling och handel, Natalya Nikolskaya, säger att Ukraina måste uppfylla europeiska standarder så snart som möjligt och öppna nya marknader i Asien, Afrika och Amerika. I bästa fall kan detta bara ske på lång sikt. För min del tror jag att så länge Ukraina inte hittar ett sätt att samexistera med Ryssland, ser framtiden mörk ut.

***

Mot denna bakgrunden är det nästan otänkbart att Ukraina kan bli medlem i EU inom en överskådlig framtid. Det är lika otänkbart som att Ryssland accepterar Ukrainas medlemskap i Nato.

Ukrainas ekonomiska problem är dock inte begränsade till EU. Förstörelsen av kriget är enorm. Ukraina är djupt skuldsatt till Världsbanken och Internationella valutafonden. BlackRock kommer att leda nya utländska investeringar efter krigets slut. Vilken typ av säkerhet och ersättning kräver de? Du kan läsa om allt detta och mer i min bok ”Ryssland, Ukraina och väst.” Ett historiskt, geopolitiskt och kulturellt förhållningssätt”.

Som om detta inte vore nog påminner det oss om Trumps tal den 3 februari 2025. Enligt Bloomberg sa han då att ”fortsatt amerikansk militär hjälp” endast skulle ske ”under förutsättning av USA:s tillgång till ukrainska sällsynta jordartsmetaller.”

Allt verkar bekräfta att Ukraina är drabbat av en ekonomisk förbannelse.

Relaterat.
Plundringen av Ukraina: En berättelse om skuld, girighet och svek.
Ukraina öppnas upp för investgiganten BlackRock och andra utländska storbolag.
Ukrainakriget är ”Big business”
Ukraina kan vänta sig ännu större nyliberal exploatering .
Rotschilds och Blackrock ökar kontrollen över Ukraina.