Ukrainas roll i det stora spelet

Denna artikel ”Ukrainas roll i det stora spelet” har förxt publicerats på Terje Valens blogg. Översatt av Rolf Nilsson.

_______________________________________________________________

Ukrainas roll i det stora spelet

Den stora elefanten i rummet under Ukrainakonflikten nämns inte så mycket i de stora massmedierna. Men utan att förstå denna faktor är det inte möjligt att förstå vad som nu händer i Ukraina.

Jag pratar om USA:s strategi för att dominera den eurasiska kontinenten, vilken formulerades efter att Sovjetunionen upplöstes och USA hjälpte Jeltsin att kapa ledningen i Ryssland. Strategin sammanfattades av Zbigniew Brzezinski i boken The Great Chessboard från 1997 och följdes upp under Obamas valkampanj 2009 med Second Chance, som låg till grund för Obamas utrikespolitik. Brzezinski blev då också Obamas viktigaste informella rådgivare.

Huvudtanken bakom denna strategi var att USA skulle styra hela världen. För att göra det var de tvungna att ta kontroll över staterna på den eurasiska kontinenten, så att ingen stat där blev så stark att den kunde utmana USA:s hegemoni. Helst ska detta ske i ett samarbete på USA:s premisser. Om det inte lyckades skulle USA behöva behålla sin makt på andra sätt, inklusive krig, kupper, regimförändringar, undergrävande aktiviteter och sanktioner. Allt detta finns i offentliga amerikanska dokument. I Ukraina användes en kupp med regimskifte. Inne i landet var det ett intensivt arbete av Soros NGO:er och samarbete med de mäktiga nazistiska fackföreningarna som säkrade kuppen. Efteråt kom släktingar till nazisterna från hela världen dit för att slåss mot ryssarna i Donbass och sedan åkte flera av dem hem för att sprida sina kunskaper i Europa och på andra håll.

USA och användningen av reaktionära politiska riktningar

På det hela taget har USA varit en mästare på att utbilda och använda människor från sådana reaktionära politiska håll. I Afghanistan var det hjälp från insmugglade, så kallade radikaliserade islamister, som slussades in av USA via koranskolor i Pakistan, vilka först gjorde jobbet och efteråt blev det direkt krig från USA, tillsammans med ett antal vasaller, bl.a. Norge. Det uppskattas att efter att Sovjetunionen drog sig tillbaka från Afghanistan fanns det omkring 100 000 jihadister där. Många av dem reste ut från Afghanistan och USA använde dem på flera håll, i Nordafrika, i Bosnien, i Tjetjenien och på flera ställen.

I Irak var det direkt krig med amerikanska soldater som klarade en regimförändring. I Libyen förekom direkt krig och terroristbombningar, plus samarbete med jihadister på plats, som klarade av det. I Syrien användes våldsamma jihadister, men då hade Ryssland under tiden lärt sig, så att USA inte lyckades där, även om man med hjälp av kurdiska soldater höll den rikaste delen av landet ockuperad, och jihadisterna fortfarande ockuperar Idlib. Detta var en del av USA:s strategi för att säkra världsherravälde. De strävar ständigt efter att följa denna strategi. USA:s makt över Ukraina var viktig för vidare aggression österut.

Den centrala strategen

Zbigniew Brzezinski var central i denna strategi. Men han sa också, att för att ha hegemoni på den eurasiska kontinenten fanns det några avgörande villkor. Kina och Ryssland fick inte komma samman och Iran fick inte samarbeta med Ryssland. När Ryssland under 1990-talet och de första åren efter 2000 hade upplevt vad samarbetet med USA innebar, med hela samhällets enorma hopstörtande där, fann de att de inte längre ville vara en del av det. Med Putin i spetsen slet Ryssland sig ur den sfär där USA hade hegemoni. Men detta var efter att Brzezinski skrivit schackboken.

I boken behandlar han även Ukraina. Det är en av de fyra stater, förutom Frankrike, Tyskland och Polen, som USA måste ha kontroll över för att kunna dominera hela kontinenten. Han skriver om de viktigaste spelarna i denna schackturnering på den eurasiska kontinenten. Det finns fem geostrategiska aktörer och fem geopolitiska nav (pivots). Frankrike, Tyskland, Ryssland, Kina och Indien är de viktigaste geopolitiska aktörerna, givetvis förutom USA. Storbritannien, Japan och Indonesien är viktiga länder, men är inte kvalificerade för att vara i högsta ligan. De kritiskt viktiga nav-länderna är Ukraina, Azerbajdzjan, Sydkorea, Turkiet och Iran.

När Brzezinski skrev sin bok stod Ryssland fortfarande under USA:s kontroll och han trodde att det kunde fortsätta, även om landet blev formellt självständigt och utvecklades i en demokratisk riktning, det vill säga i praktiken inom USA:s system. Kina hade öppnat upp och ledarna i USA trodde att kineserna var på väg in i USA:s system.

När det gäller Ukraina skriver Brzezinski, att det fanns ett nytt och viktigt utrymme på det eurasiska schackbrädet. Med ett självständigt Ukraina, som inte samarbetar med Ryssland, kan Ryssland inte bli en mäktig spelare på schackbrädet. Därför fick Ryssland inte ha kontroll över landet. Det var också viktigt att hålla Azerbajdzjan, med sina rika resurser, utanför rysk kontroll.

USA:s vasaller i Europa

Angående Europa skriver Brzezinski att det fungerar som en språngbräda för ytterligare expansion av demokratin djupare in i Eurasien och att Europas expansion österut skulle komma att konsolidera segern på 1990-talet. Men först och främst, skriver han, Europa är USA:s viktiga brohuvud på den eurasiska kontinenten. Det som står på spel geostrategiskt för USA i Europa är enormt, eftersom Europa, genom Nato, knyter amerikanskt politiskt inflytande och militär makt direkt till det eurasiska fastlandet, vilket till exempel Japan inte gjorde i öst.

Sedan konstaterar han att det är en svaghet att inte Europa är en enhet, utan olika stater med sina egna prioriteringar. Det är därför den brutala sanningen är att Västeuropa, och alltmer Centraleuropa, som helhet är ett amerikanskt protektorat, där de allierade staterna påminner om vasaller, som är skyldiga att lämna sin tribut. Sedan säger han att Europa är mer splittrat eftersom hotet från Sovjetunionen var försvagat och att vissa nationer ville lämna sina roller som USA:s underlydande. På grund av detta var USA tvunget att arbeta för att skapa förutsättningar som gjorde Europa mer enat under amerikanskt ledarskap.

Han avhandlar då Frankrike och Tyskland närmare och säger att USA måste hjälpa dem att ena Europa mer. Den bästa kandidaten för att klara detta var Tyskland. Tyskland var väletablerat i Europa och hade blivit ofarligt men säkert, på grund av USA:s synliga militära närvaro. Tyskland skulle kunna bli ett land som främjade och kanske åstadkom det formella införlivandet av Centraleuropa i EU och Nato.

”Amerikas centrala mål är att bygga ett Europa som är baserat på den fransk-tyska kopplingen, ett Europa som kan fungera, som kommer att vara kopplat till USA och utöka omfattningen av det kooperativa demokratiska internationella systemet, på vilket den effektiva funktionen av amerikansk global överhöghet är avhängig.” Utvidgningen av det europeiska brohuvudet som språngbräda för demokrati är direkt relevant för amerikansk säkerhet. Det skulle också hjälpa om de lyckades mobilisera Frankrike för Natos utvidgning österut. På grund av allt detta måste USA ha ett nära samarbete med sin vasall Tyskland, för att främja Europas utvidgning österut. Amerikansk-tyskt samarbete omkring detta var väsentligt.

Erövring av Östeuropa länge centralt

Denna tanken på att expandera Nato och EU österut var inte ny för Brzezinski. Redan 1989 hade han doktorerat på en avhandling, där han sa att all kraft måste användas för att hindra Ryssland från att stå upp som stormakt. Det var också motivet för att driva på för ett självständigt Ukraina och oberoende baltiska stater, med målet att senare få in dem i Nato. Det var en central byggsten i hans geopolitiska koncept, att västvärlden var tvungen att penetrera den energirika centralasiatiska regionen.

För att uppnå detta var Ukraina en ”geopolitisk vändpunkt och grundbult”. Det var viktigt att isolera Ryssland som rival och sedan föra landet till en position, där det var ekonomiskt beroende av Internationella valutafonden och militärt av Nato. Efter en försvagning och destabilisering av Ryssland var det också viktigt att förhindra Ryssland från att ha relationer med Västeuropa och att förhindra att Ryssland fick bygga olje- och gasledningar till Europa. Då måste Kina och Iran hållas utanför.

Med det magiska ordet ”demokratisering av de fossila resurserna” skulle USA kunna göra detta. Brzezinski reste sedan till Georgien, där han arbetade i Azerbajdzjans gamla oljehuvudstad Baku, för BP-Amoco och Freedom House, en forskningsinstitution med huvudkontor i Washington. Om Azerbajdzjan uppgav han att det var korken i den flaska som innehöll tillgång till skatterna i Kaspiska bäckenet och Centralasien.

Grand Chessboard

För att återvända till The Grand Chessboard, så understryker han också att summan av kardemumman, när det gäller utvidgningen av Europa, var att ingen makt utanför det befintliga transatlantiska systemet hade rätt att lägga in sitt veto mot deltagandet av någon europeisk stat som ville gå med i EU eller Nato.  Detta har blivit särskilt aktuellt under den pågående Ukrainakonflikten.

Slutligen pekar han i kapitel 3 i boken på de stater som utgör den kritiska kärnan i europeisk och därmed amerikansk säkerhet. Dessa är Frankrike, Tyskland, Polen och Ukraina. Min kommentar är självklart att detta inte har något med USA:s säkerhet att göra, utan med att säkra världsherraväldet.

Med de amerikanska sidenvägs-lagarna från 1999 och 2006, blev det som Brzezinski skrev här officiell amerikansk politik i området, och det har det varit alltsedan dess. Han uppdaterade sina tankar i boken Second Chance från 2009 och blev en inofficiell handledare för president Obama, som följde upp hans politik.

Från den 4 december 2014 bekräftades Brzezinskis tankar om USA:s dominans av den eurasiska landmassan som USA:s officiella statsdoktrin i kongressens resolution H. Res. 758, med en överväldigande majoritet. (10 röster emot) och ett okritiskt mottagande från de europeiska vasallerna i Europa. Samma dag som detta skrev kongresslegendaren Ron Paul på sin hemsida ”Oansvarig kongress förklarar krig mot Ryssland”. I november samma år publicerades U.S.-Army-Training-and-Doctrine-Paper, med titeln How to Win in a Complex World, 2020-2040. Detta innebär inget mindre än ”fullspektrumdominans” på land, i luften och till sjöss. De viktigaste fienderna pekades ut ut som Ryssland och Kina ». Det är denna politik som har lett till situationen i Ukraina.

Utifrån detta förstår vi USA:s fem miljarder dollar och andra aktiviteter för att destabilisera Ukraina och den bittra kampen med Ryssland om Ukraina. Obama uttalade också att Ryssland inte längre var en makt att räkna med och att han inte skulle hålla sig till Putin personligen. Vi förstår också bakgrunden till kuppen 2014 och allt som har hänt sedan dess. Det är USA:s förspel till att försvaga Ryssland och föra det under sin dominans, för att kunna fortsätta sin aggression vidare österut.

Detta har nu Putin satt stopp för, utan att USA och Nato kan göra något. Att demonstrera mot att Putin gör detta utgör ett direkt stöd till USA:s aggressionspolitik i området och till USA:s planer på att ta knäcken på Ryssland och lägga länderna vidare österut under sig. Men vi måste också förstå dem som varit för demonstrationer mot Putin. Folk har varit helt omedvetna om USA:s geopolitik och har marinerats i USA:s propaganda om att det är Putin som är aggressiv. Det är inte så lätt att få huvudet över såsen.

Läs Zbigniew Brzezinski The Grand Chessboard, 1997 och

Wofgang Effenberger Geo-imperialism – The Destruction of the World, 2016.