Ukrainas spännande och kontroversiella historia

I kvälls-serien ”Aktuella artiklar för ett-två år sedan och idag” återpubliceras denna artikel som är aktuell i högsta grad.

Detta är ett utdrag om Ukrainas historia i en lång artikel på Pål Steigans nättidning https://steigan.no/2022/02/pa-den-gale-siden/ av filosof doktor
Knut Erik Aagaard, som publicerades 23 februari 2022. Översatt av Rolf Nilsson.

Ingress på steigan.no: I samband med att Ryssland erkände utbrytarrepublikerna Donetsk och Lugansk i Donbass, och Ryssland skickade in militära styrkor i republikerna, har vi bett vår Rysslandsexpert, Knut Erik Aagaard, om en kommentar. Han har producerat en opublicerad artikel från den 7 mars 2014, alltså direkt efter den USA-ledda kuppen i Ukraina, och den är ämnad att ge en bakgrund till den senaste utvecklingen på området. Förutom den intressanta beskrivningen av Ukrainas historia, inklusive nutidshistoria, finns avslutningsvis ett mycket intressant avsnitt mot slutet om Rysslands syn på folkrätten och dess tillämpning. Där jag inte helt instämmer.

______________________________________________________________

Ukrainas historia

 

Rysslands fosterland är Kiev-staten, kristnad på Krim av Olav Trygvasons kusin, ett mäktigt imperium, som så småningom togs över av det mindre furstendömet Moskva. Staten skapades av skandinaver på 700-talet, vikingar, vars obrutna dynasti styrde Ryssland fram till Ivan IV den förskräcklige, fram till början av 1600-talet.

Kiev är Rysslands moder.

Bortsett från tatarer (11 % på Krim), judar, greker, armenier och minoriteter, kan vi dela Ukrainas befolkning i tre.

Syd och öst, alltså hela Svarta havets kust, domineras av ryssar. De var ryssar under tsaren, under kommunismen, och det är de också idag, men 1991 fick de – oväntat och oönskat – en gräns mellan sig själva och fosterlandet. Fram till 1918 hade Svarta havets kust ingenting med Ukraina att göra alls. Hela denna del av Ryssland, från Odessa i väster, nästan till Rostov i öster och Donbass i norr, tillskrevs administrativt den kommunistiskt skapade ukrainska sovjetrepubliken på 1920-talet, som ett slags länsgräns-justering.

De centrala delarna, norr om kustdistrikten, väster om Dnepr, är ukrainsktalande. Den glesbefolkade stäppregionen var ständigt hotad av Polen, och bad tsaren att få bli en del av Ryssland omkring 1650. Området var en del av Ryssland från 1650 fram till Sovjetunionens upplösning 1991. Centrala Ukraina är Rysslands broderfolk, och upplevelsen är ömsesidig. De två språken är som bokmål och nynorsk, lite olika, men ömsesidigt förståeliga. Ukraina fick sin Ivar Aasen på initiativ av det österrikisk-ungerska riket, uttryckligen för att motarbeta ryska intressen.

 

Västra Ukraina, lika stort som norra Norge, är ”fyrkanten” mellan Moldavien, Rumänien, Ungern, Slovakien, Polen, Vitryssland och ryska Ukraina. Befolkningen, ca. 11 miljoner, talar ukrainska, och ignorerades i århundraden av herrarna i Preussen, Polen, Österrike-Ungern och Ryssland. Radikalt sinnade västukrainare ser Ukraina som den rättmätiga arvtagaren till hela det ryska imperiet och vill sprida Maidan-rörelsen till Moskva och Vladivostok. Ryssarna gillar inte den idén. Vi i väst bör fråga oss om vi själva är betjänta av att Maidan sprider sig och hotar den ryska stabiliteten.

Nationalism

Den moderna nationella ukrainska självmedvetandet vaknade på 1700-talet, inspirerat av Wien och Budapest, men folket lyckades aldrig bilda en stat. Utspridda, förvirrade och fåfänga, men mycket tragiska försök, drunknade från 1918 i malströmmen efter revolutionen och första världskriget. Under mellankrigstiden delades folket i västra Ukraina mellan de nybildade staterna Polen, Tjeckoslovakien, Ungern och Rumänien, ständigt hotade av Ryssland. Stämningen var hatisk mot dessa länder. Människorna kastades åter till hundarna.

Ukrainsk fascism och pogromer

Den västukrainska våren kom först med Hitlers invasion av Polen. Organisationen av ukrainska nationalister OUN-B, med den ukrainska rebellarmén UPA som militär gren, bildades av den legendariske fascisten Stepan Bandera. Rörelsen kämpade för upprättandet av en självständig nationalistisk och etniskt ren ukrainsk stat och åtnjöt tyskt stöd under krigets första år. Rörelsen var en uttalad anhängare och utövare av pogromer och etnisk rensning. Tyskarna hade inget intresse av ett självständigt Ukraina, utan använde Bandera så länge han var användbar. Och användbar var han.Hyllning av fascisten Stepan Bandera är nu skyddad i lag

Pogromer och folkmord

Lvov-pogromerna sommaren 1941, en gemensam operation av UPA, lokal ukrainsk milis och tyska Einsatz-grupper, dödade ca. 10 000 judar på några dagar. Den nakna sanningen finns i bilder och filmer på vilken sökmotor som helst. I de västra ukrainska områdena Volhynia och östra Galicien, från mars 1943 till januari 1945, dödades ca. 120 000 polacker. Den nådde sin topp i juli-augusti 1943, när den västukrainska, Bandera-ledda UPA beordrade och försökte utrota alla polska män mellan 16 och 60 år. Majoriteten av offren var dock kvinnor och barn. Den Bandera-inspirerade ukrainska ”hjälppolisen” deltog aktivt i, eller genomförde, massakrerna i Babi-Jar utanför Kiev, där 33 000 judar dödades för hand på en dag i september 1941, och sammanlagt minst 150 000 judar, zigenare, ryssar, polacker och andra, inklusive ukrainare, sköts ner manuellt i massgravar under kriget.

Med ryska ord

För att uttrycka det med ryska ord, lite grövre: Under kriget blev av västukrainare 150 000 människor,  polacker, ryssar, judar och andra tvivelaktiga kvinnor och barn, män, unga och gamla,, hängda, sköts, dränktes, grovhackades och finhackades, brändes, koktes, stektes eller blev uppträdda levande på en påle i en våldsorgie, som även tyska nazister tyckte var för mycket, och satte stopp för det.

Denna del av dagens Ukraina hade aldrig varit en del av Ryssland eller någon ukrainsk stat. Den slutliga förödmjukelsen av västukrainarna kom med införlivandet i Sovjetunionen efter andra världskriget. De lämnades åt fienden. De utkämpade gerillakrig mot Stalin fram till 1950-talet med avskyvärda metoder. De trivdes inte bra under Stalin, och russofobin lever och mår bra idag. I januari 2010 hedrades fascisten Stepan Bandera med titeln officiell nationalhjälte för sitt försvar av den nationella idén och kampen för ett självständigt Ukraina, av den då avgående presidenten Jusjtsjenko. Hans hjältestaty regerar symboliskt just i Lvov, nu den viktigaste staden i västra Ukraina, i det forna östra Polen. Den sittande presidenten Janukovitj svarade med en lag som förbjöd glorifiering av fascismen i Ukraina. Då är vi redan mellan första och andra Maidan.

Fienden finns i väster

Låt nu artikelförfattaren tillägga en egen åsikt: Ryssarna har anledning att försvara sig mot väst. Sedan det mongoliska oket har fienden kommit från väster. Polen stod i Moskva i början av 1500-talet och hade kunnat sitta i Vladivastok idag. Karl den tolfte försökte erövra Ryssland och kom till Poltava i Ukraina, nästan till Krim. Det är alltid roligt att fråga ryssarna: – och vem dödade egentligen Karl den tolfte?

Napoleon stod i Moskva och kunde ha blivit kvar om han planerat bättre. De europeiska makterna (England, Frankrike och Konungariket de två Sicilierna) attackerade Ryssland under Krimkriget 1854-56. De viktigaste striderna ägde rum på den ryska Krimhalvön, nära Sevastopol, förevigad i väst genom Tennysons dikt om den lätta brigaden i Balaklava (Theirs not to reason why; Theirs but to do and die, into the valley of Death rode the six hundred) . Mindre viktiga slag ägde rum öster om Kirkenes, i Vita havet.

Den här kartan, som visar resultatet av presidentvalet 2010, visar tydligt den politiska splittringen i Ukraina.

Förevändningen för anfallskriget var hårfin: västmakterna ville hjälpa den försvagade turkiske sultanen i hans försvar av katolikerna längs Donau och i det heliga landet! Låt det vara sagt: Krimkriget utkämpades inte för, mot, om, över, på eller i Ukraina. Det utkämpades i Ryssland mot Ryssland.

Wilhelm den andre kom västerifrån under första världskriget. Hitler kom från väst under andra världskriget. Det kalla kriget kom från väster, tvärtemot överenskommelserna från Jalta i … ja, på Krim.

När Sovjetunionen imploderade 1991 uppstod ett maktvakuum i världspolitiken. Tomma rum är instabila. Nato och EU tog sig snabbt in i det ryska kärnområdet och närmade sig Kremls egna murar, det ryska hjärtat. För oss och för USA är Ukraina långt borta. För ryssarna är Ukraina en symboltung hjärtefråga, en kniv i sitt eget kött och Krim ett slag under bältet.

Svarta havets pärla

Ett ord om Krim. Svarta havets pärla, arbetarklassens skattebefriade semesterort, tsarens sommarresidens, Rysslands stolthet, symbolen för Peter den stores dröm om tillgång till fyra hav, scenen för så mycket rysk litteratur, så många ryssar dog i så många strider, den sista bastionen mellan röda och vita styrkor efter inbördeskriget, Jaltaavtalet om uppdelningen av Europa mellan öst och väst (som erbjöds Stalin av USA och England), Gorbatjovs exilplats under kuppen. Krim är symbolen för Rysslands förnedring efter kommunismens fall.

Nittonhundrafemtiotre

1953: Stalin är död, Beria skjuten. Runt bordet sitter Chrusjtjov, Bulganin, Malenkov, Kaganovich, Molotov och Voroshilov, Stalins få överlevande proselyter. De skäller ut varandra, för alla vet: Om jag inte tar dig så tar du mig. Chrusjtjov får en ljus idé. Han åker hem till Ukraina, där han som partiledare aktivt deltog i massmord och svält under 30-talet. Ukraina har landets starkaste partiorganisation. För att mildra minnet av sina egna blodiga händer, och för att säkra stöd från lokala sekreterare i den oundvikliga centralmaktkampen, lovar han att donera Krim till Ukraina. Ett lågt pris att betala, eftersom länsgränserna var flexibla i Sovjetunionen, och gåvan inte skulle få några praktiska konsekvenser. Partiledaren på Krim protesterade visserligen häftigt, och blev avsatt.

En lyckad resa söderut

Taktiken lyckades och Chrusjtjov blev både partiledare, premiärminister och ledare för Högsta Sovjet pr. 1957. Högklassigt högförräderi, heter det i Ryssland idag om Chrusjtjovs generositet. Krim har varit en autonom republik för den ukrainska staten sedan 1991 och hyser den ryska Svartahavsflottan i Sevastopol-enklaven, direkt kontrollerad från Kiev och uthyrd till Ryssland fram till 2042. Befolkningen är till övervägande del rysk, med en betydande minoritet av tatarer, ättlingar till Krim-khanatet (osmanska vasaller) som dominerade norra sidan av Svarta havet under perioder före 1700-talet.

Det postsovjetiska vakuumet

 

I det lösrivna Ukraina hände samma sak som i Ryssland från 1991. Hela statsegendomen såldes på auktion för säkerhetsnålar och glansbilder till fabriksdirektörer och partifunktionärer, till dem som såg sin chans och passade på.

Så här uppstod oligarkerna – ganska många, men mycket rika, mycket vulgära och också rika på högst egennyttiga politiska ambitioner. De styrde Ryssland genom nittiotalet och de styr fortfarande Ukraina. I Ryssland parkerades de av Putin, det kan de så småningom också bli i Ukraina. Resultatet blev bland annat en äventyrlig korruption på båda ställena. Respektive i världens största och Europas största land. Observera att Rysslands rikaste var kommunister på åttiotalet, maffia på nittiotalet och är affärsmän idag.

Utvecklingen är välkänd på båda ställena. I Ryssland, som drabbades av en statsbankrutt 1998, valdes Putin 2000 och fick gradvis situationen under kontroll. Väst skulle vara lite betjänt av ukrainska förhållanden i atommakten Ryssland (total kollaps och anarki).

Ukraina är idag en bild av Ryssland som det skulle ha varit från 1999, om fartyget hade fått driva för vind och våg. I’ll bring my ship home, tänkte den nyvalde kapten Putin, i det skeppsbrutna Kreml, och han har hållit det löftet. Ryssland blomstrar och ryssarna har fått tillbaka sitt självförtroende. Ryssarna tappade sitt självförtroende 1991, och det var en olycksbådande förlust för världsfreden.

Två oligarker

Det sägs om Janukovitj, att han sökte makt för att berika sig själv. Han gjorde det, eftersom han påstås nyligen ha skickat sin son utomlands med 4 miljarder dollar på fickan. Å andra sidan sägs det om Timosjenko, att hon berikade sig själv för att ta makten. Hon klarade det, för hon var – högklackad, kortärmad, mörkhårig och ganska flirtig – Ukrainas rikaste kvinna på nittiotalet, med kontroll över energisektorn. Hade den första inte satt den andre i fängelse, skulle den andra ha fängslat den första. Samma ull. Timosjenko köpte sig sedan makt genom folkets missnöje.

För folket var missnöjt. När alla blir rika blir det lite kvar i statskassan. Den ukrainska ekonomin är en nästan kontinuerlig recession och skuldackumulering under 22 år. Ukraina har världens mest produktiva matjord. Det genomindustrialiserade Ukraina är en ruin, en misslyckad ruin. Inget öre har investerats i Ukrainas väpnade styrkor. Soldater med trasiga gevär, stridsflygplan som står på backen och rostar, en flotta som knappt flyter, 6 000 stridsberedda soldater mot Ryssland, en stridsmoral vid den absoluta nollpunkten, minus 273 grader. Jämförbar med landets lönenivå, socialbidrag och administrativ effektivitet. På vintern är Ukraina som helhet uppvärmt och upplyst av Ryssland för lånade pengar till reducerade priser. Landet är en bottenlös konkurs. Oligarkerna har mjölkat Ukraina.

Maidan 2004

Maidan motsvarar utrymmet mellan Stortinget, Slottet, Stadshuset och Tingshuset. Det missnöjda folket samlade sig till den orangea revolutionen på Maidan 2004 och avsatte den då nyvalde provinspresidenten och oligarken Janukovich. Han gav sig, som han har för vana, och överlämnade styrelsen till en ny uppsättning oligarker. Oligarkerna, som idag har tagit över regeringen och makten i Kiev, till jubel och hornmusik i väst, är samma oligarker som regerade från 2004 till 2010. Man menar att de har förtjänat en andra chans. Maidan var, och är än idag, en fullt berättigad och legitim folklig demonstration mot korruption, maktmissbruk och vanstyre. Med andra ord: Maidan är berättigad, sa Putin, senast under presskonferensen efter beslutet att förbehålla sig möjligheten till militär intervention.

Maidan 2013-2014

Maidanrörelsen nådde inte sitt mål 2004, eftersom ingenting förbättrades, särskilt inte ekonomin. Protesten blev kuppad av konkurrerande oligarker. Maidan-rörelsen når heller inte sitt mål 2014, eftersom varken parlamentet, regeringen eller presidenten har verklig makt. Dessutom är de inte representativa, varken för Maidan eller folket, eller legitima. Den nya regeringen sitter, mycket obekvämt, som på nålar, på bajonetter, släggor, hammare, bensinflaskor och basebollträn i den västra ukrainska högersektorn, en paraplyorganisation av ca 20 hel och halvfascistiska grupper, med vältränade, välutrustade, välkalkylerande och välkoordinerade stormtrupper med maskerade svartskjortor, som terroriserar de största delarna av landet med mordbrand, självtäkt, tortyr, lynchning och repressalier – och de vill ha mer. I landet råder missväxt och nöd – gatan regerar.

Sista dagars heliga: Högra sektorn, EU och NATO

Låt oss rekapitulera: Maidan II skedde hösten 2013. En högst berättigad protest mot vanstyre, men med ett par nya inslag, nämligen moraliskt stöd och finansiering. Maidan II finansieras av väst och av Timosjenko-lojala oligarker. Några av dessa utnämns denna veckan som tack till guvernörer i de östra ryska regionerna, uppenbarligen för att de skall köpa sig ur det folkliga motståndet mot Kiev.

 

USA:s biträdande utrikesminister, Victoria Nuland, en av många amerikanska representanter på plats, har enligt uppgift spenderat 5 miljarder dollar på Maidan. Pensionerade CIA-anställda säger att siffran är betydligt högre. Det är svårt att spendera så mycket pengar på så kort tid, så hon har väl hållit på ett tag. Hon har också delat ut bullar till fredliga demonstranter som frös i vinterkylan. Det kostar både pengar och bullar, materiellt och moraliskt stöd, att hålla tusentals demonstranter på plats under en vinter, för arbete har de inte.

Det moraliska stödet tar formen av utländsk inblandning i Ukrainas inre angelägenheter. Nato och EU har haft en permanent närvaro på Maidan II, med ambassadörer, ministrar och parlamentsledamöter, som skamlöst kräver den valda presidentens avgång och kapitulation. Det europeiska land som inte har lagt sig i är Ryssland – till stor sorg för den ryska tredjedelen av Ukraina, som inte vill veta av varken EU eller Nato. Maidan II befolkas av vanliga demonstranter, men kontrolleras av de konservativa. Verksamheten är välplanerad, med effektiv logistik och samordning – och Maidan II är inte upplöst. Uppgiften är nämligen inte klar.

Berget har fött en mus

I parlamentet fanns en majoritet och en minoritet, båda sidorna köpta och bekostade av oligarkerna förstås.Majoriteten, regionpartiet och kommunistpartiet, stödde den lagligt valda presidenten Janukovitj och hans premiärminister Azarov. Minoriteten stödde Maidan. Fosterlandspartiet leds nu av den nye premiärministern Arseniy Yatsenyuk, tidigare utrikesminister under Timosjenko, och tillförordnade presidenten Alexander Turchinov, nummer två och tre i Timosjenkos hierarki. Frihetspartiet leds av Oleg Tiagnibok, sedan många år en ökänd ultranationalist och antisemit. Tungviktsboxaren Vitaly Klitschko leder partiet med det passande namnet Slag (Udar). Klichko och Yatsenyuk är favoriter i väst (på grund av deras relativt fläckfria förflutna – det är framtiden som är fläckad). Minoriteten är vald som sådan och har ingen rätt att avsätta presidenter, ändra konstitutioner, ta bort författningsdomstolar, stänga TV-kanaler eller stifta lagar.

Minoriteten har länge sett sin chans, och representanterna har i månader vädjat till Maidan och förklarat sig själva som ledare för rörelsen. Men det är de inte. Maidan styrs av helt andra krafter, nämligen nazisterna. Den nya regeringen i Kiev saknar varje egen maktbas.

Janukovitj vänder i EU-frågan

Så spetsar det till sig, efter Janukovitjs vändning i EU-frågan. Han hade upptäckt att ett påskyndat EU-medlemskap skulle leda till tullar på ryska varor och att efterfrågan på ukrainska varor är minimal i Europa. You can’t have it both ways. Administrativa byggnader och vapenarsenaler ockuperas av maskerade stormtrupper, först i västra Ukraina, sedan i centrala Ukraina och i Kiev. Lokala borgmästare slits ut från sina kontor, dras ut till de ylande horderna, tvingas ner på knä, misshandlas, kedjas fast vid närmaste lyktstolpe, hälls över med isvatten och grön färg och uppmanas att skriva under sin avskedsansökan under hot om repressalier mot familjen; de försvinner därefter spårlöst.

Men allt rullar och går på den ryska dagsrevyn, för nu har folk internet och kamera i samma ficka. I de östra och södra regionerna, i Donbass, slår den ryska befolkningen en ring runt de offentliga byggnaderna och försvarar sina folkvalda mot bollträn, men kämpar för närvarande på en vikande front.

Vem sköt?

I Kiev organiseras mycket spektakulära barrikader av brinnande bildäck, utrustade med bollträn, släggor, katapulter med kullerstenar och bensinflaskor, som kastas mot parlamentets, regeringskontorets och presidentens obeväpnade försvarare. Försvararna går upp i lågor för öppen ridå. Så kommer vapnen fram. Krypskyttar från det konservativa partiet börjar skjuta från taken, både på sina egna och på de obeväpnade säkerhetsstyrkorna, som bevakar de mest centrala byggnaderna. Ryssarna har använt ballistisk expertis för att bevisa det. Taktiken är tydlig: Skapa illusionen av att Janukovitj skjuter mot fredliga demonstranter.

Redaktören: Läs gärna Dödsskjutningarna på Maidan – vetenskaplig rapport: USA-stödd ”false flag”

Janukovitj hade nämligen skickat ut armén och polisen på landet. Trots att han är en dålig president vill han inte bli anklagad för att ha skjutit mot folket. De försvarar sig under ett par tragiska dagar mot väpnat uppror. Ryska medier rapporterade hela vägen att skotten var provokationer från rebeller, som skjuter åt båda hållen för att höja temperaturen. Detta var också känt för EU:s utrikesminister, baronessan Catherine Ashton, som fick det bekräftat av Estlands utrikesminister i ett avlyssnat samtal som hon förteg. Noblesse oblige.

De många brända och skjutna eller ihjäl-torterade säkerhetssoldaterna (Berkut-örnarna) är idag martyrer med helgonstatus i hela Ryssland och i de ryska regionerna i Ukraina. Frågan är inte vem som sköt först, för det är klart. Frågan är varför väst döljer eller förringar information om att rebellerna sköt åt båda hållen.

Ett listigt möte och en kupp

Vi skriver den 20 februari. I detta ögonblick är bokstavligt talat hela Ryssland, allmänheten och folket, i moralisk rustning. Vad är det med denna valda president som inte kan försvara sitt land, sitt folk och sitt ämbete? Varför inför han inte undantagstillstånd, varför tar han inte in polisen, armén, flygvapnet och flottan? Vad kommer att hända med den ryska tredjedelen av befolkningen? I vilket annat land kommer den lagliga makten att tillåta beväpnade gäng att ockupera offentliga byggnader under hjärtlig utländsk acklamation? Det kokar i alla massmedia. Men Janukovitj väljer en annan väg, kanske efter att ha fått något viskat i örat av Putin.

Han sammankallar, eller låter sig inkallas, till ett möte med tre utrikesministrar från EU, tre minoritetsrepresentanter från parlamentet och den ryske ombudsmannen för mänskliga rättigheter, Aleksandr Lugin. De förhandlar hela natten och nästa dag och på morgonen den 22 februari undertecknas avtalet av presidenten, tre minoritetsrepresentanter och tre europeiska utrikesministrar. Men inte av den ryska människorättsrepresentanten. It’s been a hard day’s night, kommenterade han, fritt översatt.

Janukovitj har gett upp. Nya val ska utlysas, en återgång görs till en tidigare parlamentarisk konstitution och oppositionen förbinder sig att demobilisera väpnade gäng, utreda våld, överge ockuperade byggnader och avveckla Maidan. Grunden är lagd för en lösning av tvisten, makten glider över till oppositionen i nästan juridiska former. En internationellt garanterad, bindande och rättslig grund har lagts för oppositionens maktövertagande.

Men inte denna gången. Mycket vill ha mer. Nothing succedes like success. Deltagarna märker att det sker en uttunning bland försvararna av byggnaden de sitter i. Stormtrupperna sätter in ett avgörande slag mot presidentadministrationens byggnader. Så flyr Janukovitj i skam, för att undvika Gaddafis blodiga öde, men utan att ha lossat ett skott, utan att ha avsagt sig sina prerogativ och utan att lämna landet. Tre europeiska utrikesministrar har inga invändningar mot att man kastar det papper i papperskorgen som de just har undertecknat. Tre herrer i den nye verden, har glemt sin far og skoleferden.

Nya lagar på löpande band

Därefter går det fort. Parlamentets minoritet utnämner sig till majoritet och avsätter presidenten. Den avskaffar också författningsdomstolen och ställer ledamöterna inför åtal. Minoriteten väljer sig en premiärminister och konstituerar sig en nationell president. De två majoritetspartierna blir i praktiken förbjudna och tystade. Många majoritetsföreträdare måste fly, många blir förolämpade. Partikontoren bränns (inklusive tekniska personal, som går upp i rök). Kommunistpartiets ordförandes hem bränns. Polisen syns inte till.

Ett antal nya lagar antogs. Den första sa att det är förbjudet att tala ryska i Ukraina. Pratade du ryska med din moster på spårvagnen kunde du bli dömd.

Redaktören: Denna lag drogs snabbt tillbaka, väckte missnöje.

(Fortsättning på artikeln): Den andra lagen upphäver det inte så gamla förbudet från 2010 mot att glorifiera fascistiska organisationer. Naturligt nog, eftersom den nya regeringen sitter på  dessa organisationernas nåd. Den tredje lagen kräver nyval och folkomröstning om den nya regimen.

Mobilisering skrivs ut. Ungefär en procent av deltagarna deltar i sessionen, resten uteblir. När man ringer hem till dem får man tala med frun, som svarar att mannen är ’ud etter øl’. Man importerar 300 legosoldater från Blackwater (nu omdöpt till Academi LLC), herostratiskt berömda från Irak, beväpnade till tänderna. Ryska journalister nekas inresa. Man stänger ner kritiska TV-kanaler och alla ryska dito. Man stänger ner pro-ryska webbportaler.

Man avvecklar inte Maidan. Inga våldsamma gäng avväpnas. Statsbankrutt förklaras, liksom i Danmark-Norge 1813, efter kriget och nödåren. Man lägger ganska enkelt åt sidan avtalet mellan presidenten, oppositionen och tre europeiska utrikesministrar. Man turnerar i Europa och USA med en utsträckt tiggarstav. En ny dag hotar.

Krim, Kiev och Moskva

Och när en ny dag hotar finner människor ofta själva ett svar. Krim kokar av förbittring och triumf. Krims parlament har varit proryskt i 23 år, men regeringen utses direkt från Kiev. Det nu självstyrande parlamentet avsätter regeringen och går till val för att välja en ny premiärminister, Sergej Aksionov, som åtnjuter starkt stöd på Krim, ett val som organiseras av president Vladimir Konstantinov. Parlamentet har nästan enhälligt förklarat Krim som en självständig republik, brutit alla förbindelser med Kiev och utlyst en folkomröstning om republikens anslutning. Krim har nu (för första gången) ett folkvalt styre som utgår från och stöds av folket.

En folkomröstning och självständighet borde annars ha samordnats med det ukrainska parlamentet, men eftersom Ukraina inte har någon laglig regering kan det inte heller efterfrågas.

Självorganiserade medborgare tog kontroll över landförbindelsen mellan Krim och fastlandet efter hot om busslaster och tågsätt med släggkastare från Högra sektorn och Maidan (så kallade vänskapståg). En majoritet av Krims militära anläggningar överförs frivilligt till Krims nya myndigheter, en liten minoritet är lojala mot Kiev och hålls fredligt i schack av lokalt beväpnade miliser. Enligt rysk tv iscensattes ett par spända avsnitt av västerländsk tv, men allt går lugnt till, ingen blir skjuten.

Kiev förklarar den nya regimen på Krim olaglig. Krim svarar med en folkvald appell om militärt stöd från Ryssland, riktad till president Putin.

Med rätt att döda

Efter de ordinarie konstitutionella procedurerna fick Putin det mandat som nu upprör de sju haven, ett mandat att vid behov använda den ryska militären i Ukraina för att försvara ryskt liv och säkerhet, eller andra vitala nationella ryska intressen. Putins beslut försätter hela Ryssland i nationell extas och hans opinionssiffror närmar sig hundra.

Rysslands uppfattning är att en legitim regering har störtats i ett väpnat uppror med stöd från väst, att staten har upphört att existera och åtminstone är olaglig, att miljontals landsmän är i omedelbar fara, att inbördeskrig hotar, mellan fascister och demokrater, och att Ryssland har en moralisk, folkligt understödd och legitim plikt enligt internationell rätt att, om nödvändigt, ingripa för att säkerställa liv, hälsa, kärnfysiska anläggningar och militära objekt.

Putin förutspådde nyligen att det knappast skulle bli ett krig, men om det likväl skulle hända räknade han med att Rysslands och Ukrainas egna väpnade styrkor skulle stå på samma sida av fronten. Rysslands uppfattning är att västerländska medier uppenbarligen redigeras i Washington och Bryssel och att vi i ett övergripande perspektiv ser västvärldens försök att fylla ytterligare ett tomrum efter Sovjetunionens fall, en geopolitisk fortsättning på det kalla kriget som aldrig riktigt tog slut. Ryssland skall inhägnas och tvingas på knä.

Två perspektiv

Väst ignorerar avsiktligt, eller underskattar följande faktorer:

• Den enorma ryska samhällsförändringen från 1985 till 2014.
• Stormaktens förnedring på nittiotalet – sårad nationell stolthet. Ryssland har fått fienden nära inpå livet
• Västs fyrahundra år gamla och pre-folkrättsliga ansträngningar för att försvaga Ryssland.
• Västerländsk medias misstänksamma enighet (påminner om ett nästan enhälligt norskt presstöd för USA i Vietnam på 1960-talet).
• Brist på västerländsk förståelse för ryska processer (till den grad att Kissinger måste tas som ett sanningsvittne till demoniseringen av Putin!).

Om mellanstatliga relationer ska bygga på internationell rätt och ömsesidig respekt, och inte på den starkares rätt (sådan är Rysslands ståndpunkt), finns det ingen grund för oenighet mellan öst och väst. Det är Ryssland som har fått en försvagad position de senaste 25 åren, inte västvärlden. Men Ryssland vill inte ge upp ännu mer – vilket är västvärldens mål. Därför är det en diskrepans. Mänskliga rättigheter och den fria pressen är förevändningar, inte orsaker till konflikten. Pressen är mindre fri i Kina. Det vet alla, men nästan ingen pratar om det.

Mänskliga rättigheter är svagare i USA än i Ryssland, med bara två identiska och ultrakonservativa partier, 40 miljoner fattiga, utan hälsogaranti, med dödsstraff, Guantánamo, krigföring på flera kontinenter, en andefattig mediebild och ett hegemoniskt perspektiv . Alla vet det, men man lägger ingen vikt vid det. USA firar på alla fronter, medan Ryssland konsekvent skuldbeläggs.

Ett ord om den Högra sektorn

Högra sektorn har den verkliga makten på marken i två tredjedelar av Ukraina. Ledaren, Dmitry Jarosh, är en hård nöt, omgiven av starka killar. I skrivande stund förklarar han att Högra sektorn kommer att bli ett politiskt parti, han kommer att lansera sig själv som presidentkandidat, han kommer att ta tillbaka Krim och han kommer att förklara krig mot Moskva. Han kommer att krossa motståndet i de ryska regionerna och han kräver att alla vapenlager öppnas för Högra sektorn. Tre vice försvarsministrar blev oroliga och tyckte att det kunde bli svårt. Men när premiärminister Yatsenyuk återvände från Bryssel var det de tre som fick sparken, inte Jarosh, som enligt rysk TV har avvisat ett erbjudande om att leda landets inre säkerhet (sic).

Högra sektorns egen propaganda

De senaste nyheterna är att hans stormtrupper kommer att legaliseras och utrustas med vapen och uniformer som Nationalgardet, en paramilitär styrka vid sidan av armén och polisen, som är demoraliserade och maktlösa. Den ryska pressen är (nästan) lika anti-västerländsk som väst är anti-rysk. Enligt min mening finns det minst lika stor pressfrihet i Ryssland som i väst, kanske för att Putin kunde stoppa upplägget att varje oligark skulle ha sin egen tv-kanal, som man fortfarande har i Ukraina. Och i Ukraina råder full presscensur. Jag kan ha fel, och det är inte poängen här och nu. Poängen är att premiärministern varken har förmågan eller viljan att säkra vapenlagren. Kanske är det därför han har skaffat sig amerikanska legosoldater.

Ett ord om folkrätt

Det postsovjetiska ryska motståndet mot regimskifte genom utländsk inblandning, har alltid hävdats folkrättsligt. Ryssland erkänner inte staten Kosovo, med motiveringen att staten anses vara en produkt av extern militär intervention från Nato. Ändå förklarade Internationella domstolen i Haag 2010 att Kosovos utträde från Serbien inte strider mot internationell rätt. Anledningen var att ingen artikel i allmän folkrätt förbjuder en del av en stat att etablera sig som en egen stat. De Nato-stater som framtvingade Kosovos utträde är desamma som idag erkänner den illegala regimen i Kiev, och under sken av internationell rätt förnekar Krim möjligheten till utbrytning, autonomi och förening med Ryssland.

Ryssland anser att regeringen i Kiev är olaglig, att kuppen eller revolutionen genomfördes med stöd från väst, att den nya regeringen inte har någon kontroll över territoriet och ingen makt att skydda sina medborgare, varav en mycket stor del är ryssar. Ryssland erkänner Krims självständighet, välkomnar Krims återförening med Ryssland och förbehåller sig i slutändan rätten att försvara ukrainska medborgare som Kievs regering utsätter för fara. Argumentationen är dels historisk, dels humanitär, dels folkrättslig.

Folkrätten kommer uppenbart till användning på båda sidor av en front och tillämpas olika i parallella fall.

Därför har författaren (Aagaard) en kommentar för egen räkning:

Internationell rätt är en konsensus-jurisdiktion, baserad på en minsta gemensam multipel av möjliga avtal mellan mycket olika länder och regimer. Eftersom vi inte har ett världsparlament har vi inte heller en juridiskt bindande världslag. Vi har avtal. De kan ingås och brytas, med de konsekvenser det har att bryta avtal, som är mycket varierande och konjunkturbestämda. Internationell rätt är ett tveeggat svärd. Statschefer har utrustat sig med internt armbågsutrymme i relativ yttre säkerhet, genom en uppsättning avtal. En majoritet av de länder som folkrätten binder är själva i begränsad omfattning demokratiska, så folkrätten springer inte heller på det sättet ur folket.

Folkrättens enda maktmedel är beslut i säkerhetsrådet om användning av militärt våld och sanktioner. FN:s makt begränsas av vetostaterna. Folkrätten är ytterst hänförlig till den starkastes rätt, inte till folkets rätt.

En statlig handling blir inte god eller ond genom att vara utanför eller inom internationell rätt. Folkrätten har inga moraliska kategorier, bara juridiska, i den mån framförhandlad makt kan kallas laglig.

En stat kan göra mycket stor skada under sken av internationell rätt – det är en av anledningarna till att den skulle kunna omfattas. Saddam Husseins behandling av sitt eget folk är ett exempel, för kriget mot honom stred mot folkrätten.

En stat kan göra väldigt mycket nytta som aldrig erkänns av internationell rätt. Försvaret av Sydossetien och Abchazien mot georgisk aggression 2008 är ett exempel.

Eftersom folkrätten är den starkastes rätt, och inte till exempel den rättfärdigas rätt, kommer folkrätten till praktisk tillämpning endast i mindre fall, där stormakterna har perifera, blandade eller delade intressen. Typiskt i ”afrikanska” konflikter.

Kinas annektering av Tibet och USA:s härjningar i Sydamerika strider mot internationell rätt, men vem ska använda makt mot så starka stater?

Folkrätten har många intrikata avsnitt och ett mycket omtvistat prejudikat. Alla stridande parter kommer om möjligt att ha internationell rätt på sin sida, eftersom det ger ett sken av legitimitet. Problemet är att det amoraliska begreppet folkrätt används moraliskt av politiker och pressfolk, även av professorer som tillfrågas och borde veta bättre. Ämnet folkrätt missbrukas i politiken. I kolossal grad. Folket, pressen och politikerna tror, ​​eller låtsas tro, att statliga handlingar som är förenliga med internationell rätt, automatiskt är moraliskt höga. Denna omedvetna missuppfattning – eller avsiktliga feltolkning – kan röra upp hela kontinenter i ett nytt kallt krig som få kommer att dra nytta av. Och det misstolkas varje dag i Norge. Man merkt die Absicht und ist verstimmt.

Det är förbjudet att ockupera Krim. Ergo måste väst hävda att Ryssland har ockuperat Krim. Det är också förbjudet att göra en revolution mot lagligt valda myndigheter i Kiev. Ergo måste Ryssland hävda att Krim är den enda kvarvarande legitima delen av ett Ukraina som har upphört att existera som ett folkrättsligt subjekt.

Öst och väst åberopar folkrätten och läsaren kan tryggt låta sig vägledas av högst personliga preferenser i sin folkrättsliga position, för eller emot EU, Nato och Ryssland.

Jeppe på Berget

Och i Norge blundar journalister, sticker fingrarna i öronen, öppnar munnen och säger omåttligt mycket dumt, intetsägande, politiskt korrekt, snällt och humant, som de är väldigt stolta över och som de har hört på CNN, BBC, Al- Jazeera English och i utrikesdepartementet. Och så frågar journalisterna snälla unga ukrainska damer från norra Norge om det inte är sant att denne Putin är väldigt otäck. Jaja. Helt korrekt. Han är väldigt otäck. Tragikomedin är en respekterad genre, men man bör inte bjudas in att le åt tragedier, och absolut inte i mitten av femte akten. Vi vet ännu inte om det kommer att bli krig, inbördeskrig eller fred i Ukraina, kallt krig i ytterligare trettio år eller ett tredje världskrig.

Det föregående är, med undantag för några markerade författarkommentarer, i sin helhet ett koncentrat av den ryska synvinkeln, som jag upplever den i olika ryska massmedier, en syn som knappast återges, och knappast efterfrågas, här i kämparnas fosterland. Man kunde höra samma sak som jag har skrivit, om man hade frågat vanliga ryssar i Ryssland, i ukrainska Donbass eller Kharkov, eller på Krim. Om man alltså hade frågat för att få ett svar, inte för att få en felaktig slutsats bekräftad. Jag har inte sett bevakningen på CNN, BBC, NRK eller Al-Jazeera, men jag förstår det som att Kiev anses vara en laglig och helt anständig regering.

Jag utmanar våra dominerande nytraditionella kalla-krigs-russofober för att bestrida min tolkning. Och att bestrida synpunktens giltighet. Vi befinner oss  nämligen på fel sida.