Ukrainas tidslinje berättar historien

Den 18 maj 2015: Resterna av en östortodox kyrka efter beskjutning av den ukrainska armén nära Donetsks internationella flygplats. Östra Ukraina. (Mstyslav Chernov. CC BY-SA 4.0, Wikimedia Commons

Joe Lauria 25/2 på https://consortiumnews.com/2025/02/25/ukraine-timeline-tells-the-tale/?eType=EmailBlastContent&eId=beaffdd7-e3d2-4e35-bac1-01618fd34e43och senare på https://thetransnational.substack.com/p/ukraine-timeline-tells-the-tale

Utan historiskt sammanhang, vilket begravs av företagsmedier, är det omöjligt att förstå Ukraina. Historiker kommer i framtiden att berätta historien, men journalister medges inte utrymme för att försöka berätta den nu.

Sättet att förhindra att kriget i Ukraina kan förstås är att förtränga dess historia.

Enligt en version började konflikten den 24 februari 2022. Kanske när Vladimir Putin vaknade på morgonen och bestämde sig för att invadera Ukraina. Det fanns ingen annan orsak, enligt denna version, än oprovocerad, rysk aggression mot ett oskyldigt land.

Använd denna korta, historiska guide för att dela med dig till människor som fortfarande bläddrar igenom de roliga sidorna för att försöka lista ut vad som händer i Ukraina.

Mainstream-berättelsen är som att öppna en roman mitt i boken för att läsa ett slumpmässigt kapitel som om det vore början på historien.

Om trettio år kommer historiker att skriva om bakgrunden till kriget i Ukraina: kuppen, attacken mot Donbass, Natos expansion, förkastandet av Minskavtalet och ryska avtalsförslag – utan att kallas Putinmarionetter.

Det blir på samma sätt som historiker numera skriver om Versaillesfördraget som en orsak till nazismen och andra världskriget, utan att bli kallade nazisympatisörer.

Att ge sammanhang är tabu så länge kriget fortsätter i Ukraina, precis som det skulle ha varit under andra världskriget. Sammanhang är av största vikt i journalistik.

Men journalister måste följa krigspropagandans program medan ett krig pågår. Journalister har uppenbarligen inte samma friheter som historiker. Långt efter kriget är historikerna fria att gå igenom fakta.

TIDSLINJEN FÖR UKRAINA

Andra världskriget – Ukrainska nationalfascister, ledda av Stepan Bandera, till en början allierade med de tyska nazisterna, massakrerar mer än hundratusen judar och polacker.

1950-1990 – CIA tog ukrainska fascister till USA och samarbetade med dem för att underminera Sovjetunionen i Ukraina genom sabotage- och propagandaoperationer. Den ukrainske fascistledaren Mykola Lebed fördes till New York där han arbetade med C.I.A. åtminstone under 1960-talet och var fortfarande användbar för C.I.A. fram till 1991, året då Ukraina blev självständigt. Bevisen finns i en rapport från den amerikanska regeringen som börjar på sidan 82. Ukraina har således varit en arena för USA att försvaga och hota Moskva i nästan 80 år.

November 1990: Ett år efter Berlinmurens fall antas Parisstadgan för ett nytt Europa  av USA, Europa och Sovjetunionen. Stadgan bygger på Helsingforsavtalet och uppdateras i 1999 års Charter for European Security. Dessa dokument utgör grunden för Organization for Security and Co-operation in Europe (OSSE). OSSE:s stadga säger att inget land eller block kan bevara sin egen säkerhet på ett annat lands bekostnad.

25 december 1991: Sovjetunionen kollapsar. Wall Street och Washington flyttar in under det följande decenniet för att tömma landet på tidigare statligt ägda tillgångar, berika sig själva, hjälpa till att skapa oligarker och utarma de ryska, ukrainska och andra tidigare sovjetiska folken.

1990-talet: USA bryter sitt löfte till den siste sovjetledaren Gorbatjov om att inte utvidga Nato till Östeuropa i utbyte mot ett enat Tyskland. George Kennan, den amerikanska regeringens ledande expert på Sovjetunionen, motsätter sig en utvidgning. Senator Joe Biden, som stöder en NATO-utvidgning, förutspår att Ryssland kommer att reagera fientligt på den.

1997: Zbigniew Brzezinski, f.d. nationell säkerhetsrådgivare i USA, skriver i sin bok från 1997, The Grand Chessboard: American Primacy and Its Geostrategic Imperatives:

”Ukraina, en ny och viktig plats på det eurasiska schackbrädet, är en geopolitisk omsvängning eftersom dess blotta existens som självständigt land bidrar till att förändra Ryssland. Utan Ukraina upphör Ryssland att vara ett eurasiskt imperium. Ryssland utan Ukraina kan fortfarande sträva efter imperiestatus, men det skulle då bli en övervägande asiatisk imperiestat.”

Nyårsafton 1999: Efter åtta år av USA:s och Wall Streets dominans blir Vladimir Putin Rysslands president. Bill Clinton avvisar honom år 2000 när han ber om att få gå med i NATO.

Putin börjar stänga dörren för västerländska inkräktare och återställer den ryska suveräniteten, vilket i slutändan gör Washington och Wall Street arga. Denna process sker inte i Ukraina, som fortfarande är föremål för västvärldens exploatering och utarmning av det ukrainska folket.

Den 10 februari 2007: Putin håller sitt tal vid säkerhetskonferensen i München där han fördömer USA:s aggressiva unilateralism, inklusive den olagliga invasionen av Irak 2003 och NATO:s expansion österut.

Han sade följande: ”Vi har rätt att fråga: mot vem är denna [NATO]-utvidgning avsedd? Och vad hände med de försäkringar som våra västliga partner gav efter Warszawapaktens upplösning? Var finns dessa deklarationer idag? Ingen minns dem ens.”

Video med Putins tal i München

Putin talar tre år efter att de baltiska staterna, tidigare sovjetrepubliker som gränsar till Ryssland, anslöt sig till västalliansen. Väst förödmjukar Putin och Ryssland genom att ignorera Putins legitima oro. Ett år efter hans tal meddelar Nato att Ukraina och Georgien kommer att bli medlemmar. Fyra andra före detta Warszawapaktsstater ansluter sig 2009.

2004-5: Orangea revolutionen. Valresultatet ogiltigförklaras och presidentposten går i en andra omgång till den USA-allierade Viktor Jusjtjenko i stället för Viktor Janukovitj. Yuschenko gör fascistledaren Bandera till en ”hjälte i Ukraina”.

Den 3 april 2008: Vid en NATO-konferens i Bukarest antogs en toppmötesdeklaration som ”välkomnar Ukrainas och Georgiens euroatlantiska strävanden efter medlemskap i NATO. Vi enades idag om att dessa länder ska bli medlemmar i Nato”. Ryssland protesterar skarpt. William Burns, då USA:s ambassadör i Ryssland och nu chef för CIA, varnar i ett telegram till Washington, som avslöjats av WikiLeaks, för att,

”Utrikesminister Lavrov och andra höga tjänstemän har upprepat sitt starka motstånd och betonat att Ryssland skulle se en fortsatt expansion österut som ett potentiellt militärt hot. NATO:s utvidgning, särskilt till Ukraina, är fortfarande en ’emotionell och känslig’ fråga för Ryssland, men strategiska politiska överväganden ligger också bakom det starka motståndet mot NATO-medlemskap för Ukraina och Georgien. I Ukraina handlar det bland annat om farhågor för att frågan skulle kunna dela landet i två delar och leda till våld eller till och med, som vissa hävdar, inbördeskrig, vilket skulle tvinga Ryssland att besluta om ett eventuellt ingripande. … Lavrov betonade att Ryssland måste betrakta Natos fortsatta expansion österut, särskilt till Ukraina och Georgien, som ett potentiellt militärt hot.”

En kris i Georgien utbryter fyra månader senare och leder till ett kort krig med Ryssland, som EU skyller på provokationer från Georgien.

November 2009: Ryssland söker ett nytt säkerhetsarrangemang i Europa. Moskva släpper ett utkast till ett förslag om en ny europeisk säkerhetsarkitektur som Kreml menar ska ersätta föråldrade institutioner som Nato och Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE).

Texten, som publicerades på Kremls webbplats den 29 november, kommer mer än ett år efter att president Dmitrij Medvedev först formellt tog upp frågan. I ett tal i Berlin i juni 2008 sade Medvedev att den nya pakten var nödvändig för att äntligen uppdatera arrangemangen från kalla kriget.

”Jag är övertygad om att Europas problem inte kommer att lösas förrän dess enhet är etablerad, en organisk helhet av alla dess integrerade delar, inklusive Ryssland”, sade Medvedev.

2010: Viktor Janukovitj väljs till Ukrainas president i ett fritt och rättvist val, enligt OSSE.

2013: Janukovitj väljer ett ekonomiskt paket från Ryssland istället för ett associeringsavtal med EU. Detta hotar västvärldens exploatörer i Ukraina samt ukrainska kompradorpolitiker och oligarker.

Februari 2014: Janukovitj störtas i en våldsam, USA-stödd statskupp (som föregicks av Nuland-Pyatt-avlyssningen (se här, ö.a.)), där ukrainska fascistgrupper, som Högra sektorn, spelar en huvudroll. Ukrainska fascister paraderar genom städer i fackeltåg med porträtt av Bandera.

Demonstranter drabbar samman med polis i Kiev, Ukraina, februari 2014. (Wikimedia Commons)

Den 16 mars 2014: I ett förkastande av statskuppen och den författningsvidriga installationen av en ryssfientlig regering i Kiev, röstar 97 procent av krimborna för att ansluta sig till Ryssland i en folkomröstning med 89 procents valdeltagande. Den privata militärorganisationen Wagner skapas för att stödja Krim. Praktiskt taget inga skott avlossas och ingen dödas i det som västmedia felaktigt framställer som en ”rysk invasion av Krim”.

Den 12 april 2014: Kuppregeringen i Kiev inleder krig mot de kuppvänliga och prodemokratiska separatisterna i Donbass. Den öppet nynazistiska Azovbataljonen spelar en nyckelroll i striderna för Kiev. Wagner-styrkor anländer för att stödja Donbass-miliser. USA överdriver återigen detta som en rysk ”invasion” av Ukraina. ”Man beter sig inte på 2000-talet som på 1800-talet genom att invadera ett annat land under helt påhittade förevändningar”, säger USA:s utrikesminister John Kerry, som i egenskap av senator röstade för USA:s invasion av Irak 2003 under helt påhittade förevändningar.

Den 2 maj 2014: Dussintals etniskt ryska demonstranter bränns levande i en byggnad i Odessa av nynazistiska ligister. Åtta dagar senare förklarar sig Luhansk och Donetsk självständiga och röstar för att lämna Ukraina.

5 september 2014: Det första Minskavtalet undertecknas i Minsk i Vitryssland av Ryssland, Ukraina, OSSE och ledarna för utbrytarrepublikerna i Donbass, med medling av Tyskland och Frankrike i ett Normandieformat. Avtalet lyckas inte lösa konflikten.

12 februari 2015: Minsk II undertecknas i Vitryssland, vilket innebär ett slut på striderna och att republikerna får självstyre samtidigt som de förblir en del av Ukraina. Överenskommelsen godkändes enhälligt av FN:s säkerhetsråd den 15 februari. I december 2022 medger Tysklands tidigare förbundskansler Angela Merkel att västvärlden aldrig hade för avsikt att driva på Minsk-implementeringen och i huvudsak använde den som ett knep för att ge Nato tid att beväpna och utbilda Ukrainas väpnade styrkor.

2016: Det demokratiska partiet och dess allierade medier i USA grips av bluffen som kallas Russiagate, där det falskeligen påstås att Ryssland blandade sig i det amerikanska presidentvalet 2016 för att få Donald Trump vald. Den falska skandalen tjänar till att ytterligare demonisera Ryssland i USA och öka spänningarna mellan de kärnvapenbeväpnade makterna, vilket förbereder allmänheten för krig mot Ryssland.

Den 12 maj 2016: USA aktiverar ett missilsystem i Rumänien, vilket gör Ryssland upprört. USA hävdar att det är rent defensivt, men Moskva menar att systemet även kan användas offensivt och att det skulle minska tiden för att slå till mot den ryska huvudstaden till 10-12 minuter.

Den 6 juni 2016: Symboliskt på årsdagen av invasionen i Normandie inleder NATO aggressiva övningar mot Ryssland. NATO inleder krigsspel med 31 000 soldater nära Rysslands gränser, den största övningen i Östeuropa sedan kalla kriget tog slut. För första gången på 75 år går tyska trupper tillbaka i spåren till den nazistiska invasionen av Sovjetunionen genom Polen.

Tysklands utrikesminister Frank Walter-Steinmeier protesterar. ”Vad vi inte bör göra nu är att förvärra situationen ytterligare genom sabelskrammel och krigshets”, säger Steinmeier förbluffande nog till tidningen Bild am Sontag. ”Den som tror att en symbolisk stridsvagnsparad vid alliansens östra gräns kommer att skapa säkerhet misstar sig.”

Istället uppmanar Steinmeier till dialog med Moskva. ”Vi gör klokt i att inte skapa förevändningar för att återuppta en gammal konfrontation”, varnar han och tillägger att det vore ’ödesdigert att bara söka efter militära lösningar och en avskräckningspolitik’.

December 2021: Ryssland lägger fram ett utkast till fördragsförslag till USA och Nato om en ny säkerhetsarkitektur i Europa och återupplivar därmed det misslyckade ryska försöket från 2009. I fördragen föreslås att det rumänska missilsystemet ska tas bort och att Natos truppförband ska dras tillbaka från Östeuropa. Ryssland säger att det kommer att bli ett ”tekniskt-militärt” svar om det inte blir seriösa förhandlingar om fördragen. USA och Nato avvisar dem i princip utan vidare.

Februari 2022: Ryssland inleder sitt militära ingripande i Donbass i det fortfarande pågående inbördeskriget i Ukraina efter att först ha erkänt Luhansks och Donetsks självständighet.

Före interventionen visar OSSE:s kartor en betydande ökning av beskjutningen från Ukraina in i separatistrepublikerna, där mer än 10.000 människor har dödats sedan 2014.

Ukrainska trupper i Donbassregionen, mars 2015. (OSSE:s särskilda övervakningsuppdrag i Ukraina, CC BY 2.0, Wikimedia Commons)

Mars-April 2022: Ryssland och Ukraina enas om ett ramavtal som skulle få slut på kriget, inklusive att Ukraina lovar att inte gå med i Nato. USA och Storbritannien protesterar. Premiärminister Boris Johnson flyger till Kiev för att säga till Ukrainas president Volodymyr Zelenskij att sluta förhandla med Ryssland. Kriget fortsätter och Ryssland tar över stora delar av Donbass.

26 mars 2022: Biden medger i ett tal i Warszawa att USA genom sitt proxykrig mot Ryssland försöker störta Putins regering. Tidigare i mars gick han emot sin utrikesminister när det gällde att upprätta en flygförbudszon mot ryska flygplan i Ukraina. Biden motsatte sig flygförbudszonen, sade han då, eftersom ”det kallas tredje världskriget, okej? Låt oss få det klart för oss här, killar. Vi kommer inte att utkämpa det tredje världskriget i Ukraina.”

September 2022: Donbassrepublikerna röstar för att ansluta sig till Ryska federationen, liksom två andra regioner: Kherson och Zaporizhzhia.

Maj 2023: Ukraina inleder en motoffensiv för att försöka ta tillbaka territorium som kontrolleras av Ryssland. Som framgick av läckta dokument tidigare i år drar den amerikanska underrättelsetjänsten slutsatsen att offensiven kommer att misslyckas innan den ens har börjat.

Juni 2023: Ett 36 timmar långt uppror av Wagner-gruppen misslyckas, när dess ledare Yevegny Prigoshzin går med på att gå i exil i Vitryssland. Wagners privata armé, som finansierades och beväpnades av det ryska försvarsministeriet, införlivas i den ryska armén. Den ukrainska offensiven slutar i ett misslyckande i slutet av november.

September 2024: Biden böjer sig för realisterna i Pentagon och motsätter sig att brittiska Storm Shadow-missiler med lång räckvidd avfyras från Ukraina djupt in i Ryssland av rädsla för att det också skulle leda till en direkt militär konfrontation mellan Nato och Ryssland med allt vad det innebär.

Putin varnade då för att, eftersom brittiska soldater på marken i Ukraina faktiskt skulle avfyra de brittiska missilerna in i Ryssland med USA:s geostrategiska stöd, skulle det ”innebära att NATO-länderna – USA och de europeiska länderna – är i krig med Ryssland. Och om så är fallet kommer vi, med tanke på den förändrade kärnan i konflikten, att fatta lämpliga beslut som svar på de hot som kommer att ställas mot oss.”

November 2024: Efter att ha tvingats avstå att kandidera i presidentvalet och hans parti förlorat Vita huset, lägger Biden plötsligt i en ny växel och tillåter att inte bara brittiska utan även amerikanska långdistansmissiler av typen ATACMS avfyras mot Ryssland. Det är inte klarlagt att Vita huset någonsin informerade Pentagon i förväg i ett drag som riskerade just det tredje världskriget som Biden tidigare hade försökt undvika.

Februari 2025: Den första direkta kontakten mellan USA:s och Rysslands högsta ledning på mer än tre år äger rum, med ett telefonsamtal mellan ländernas presidenter och ett utrikesministermöte i Saudiarabien. De kommer överens om att inleda förhandlingar för att få slut på kriget.

–

Denna tidslinje visar tydligt västvärldens aggressiva avsikter gentemot Ryssland och hur tragedin kunde ha undvikits om Nato inte hade tillåtit Ukraina att gå med, om Minskavtalet hade genomförts och om USA och Nato hade förhandlat fram ett nytt säkerhetsarrangemang i Europa som tog hänsyn till Rysslands säkerhetsproblem.

***

Joe Lauria är chefredaktör för Consortium News och tidigare FN-korrespondent för Wall Street Journal, Boston Globe och ett flertal andra tidningar, bl.a. Montreal Gazette och The Star of Johannesburg. Han var undersökande reporter för Sunday Times of London, finansreporter för Bloomberg News och började sin yrkesbana som 19-årig stringer för New York Times. Han är författare till två böcker, A Political Odyssey, med senator Mike Gravel, förord av Daniel Ellsberg; och How I Lost, med Hillary Clinton, förord av Julian Assange.

Han kan nås på " target="_blank" rel="noopener">joelauria@consortiumnews.com och följas på Twitter @unjoe.