Denna artikel har skrivits av Jorge Capelan och översatts och något nedkortats av Eva Björklund. Jorge Capelan är journalist, flykting från Pinochets kupp i Chile 1973. Han var bosatt i Skåne och antiimperialistiskt verksam där i många år och flyttade sedan till Nicaragua där han är verksam som journalist.
Titeln är ”Nicaragua i uppror, eller en av USAs så kallade mjuka kupper som undanröjt den ena progressiva, folkliga regeringen efter den andra i Latinamerika?”, vilken jag kortat ned.
En bakgrund är en artikel i Ordfront med titeln ”Sandinistregimens svek mot folket.” Denna artikel kan i viss mån ses som en replik till artikeln i Ordfront.
Jag har nyligen ändrat titel på artikeln för att lyfta fram Ordfronts bidrag.
En kort kommentar av mig följer på artikeln.
Ingress av Eva Björklund:
Obama började sitt sista presidentår med en hård traditionell militärkupp i Honduras, och en s.k. mjuk kupp i Paraguay, samt med att utse Venezuela till ett hot mot USAs säkerhet (våren ??). I Sverige har massmedia, och en urvattnad socialdemokrati och vänster kritiklöst svalt USAs kuppförsök i Nicaragua, liksom övriga ”regimskiften” i Latinamerika de senaste åren.
Ordfront publicerade en lång artikel av Erik Halkjaer, en version av den USA-styrda ”informationen” om kuppförsöket våren och sommaren 2019 mot Nicaraguas Sandinistregering. I Managua lever Jorge Capelan, flykting Sverige efter Pinochets kupp i Chile. Sedan ett par år verkar han som journalist i Managua, och bemöter i en lång, detaljerad artikel Halkjaers version. Här följer utdrag och sammanfattning av Capelans artikel, översatt till svenska. De som vill veta mer kan ladda ner en elektronisk bok, 300 sidor med titeln ”Live from Nicaragua: Uprising or Coup?”, av ett dussin samhällsforskare, publicerat av “Alliance for Global Justice”. Den smular sönder berättelsen om den så kallade “mjuka kuppen” mot Nicaraguas folk, med alla ingredienser, landets historia och ekonomi, de geopolitiska intressena, kuppmakarnas taktiker och de mänskliga och materiella skador de åstadkom
Ladda ner och läs boken, och ännu bättre: res dit för att med egna ögon och öron uppleva vad för slags samhälle det är, utanför den lilla krets av kuppmakare vilkas versioner dominerar i västvärlden. Capelan bemöter många av Halkjaers påståenden och beskriver en annan verklighet än den förhärskande medier i USA och Sverige sprider, även en del som kallar sig progressiva. Nedan följer en mycket bantad sammanfattning.
Nicaragua i uppror, eller en av USAs så kallade mjuka kupper som undanröjt den ena progressiva, folkliga regeringen efter den andra i Latinamerika?
Erik Halkjaers artikel är fiktion, inte bara en grov karikatyr av landet, folket och dess historia, utan också full av ännu grövre lögner än kuppmediernas i Nicaragua.
Exempelvis påstår han skulle ha skjutit på demonstranter, fast den aldrig lämnade kasernerna. Det var polisen som fick kämpa hårt för att upprätthålla ordningen mot våldsamma, upphetsade gatugäng.
Halkjaer beskriver inte dagens Nicaragua, där Sandiniströrelsen återställt lugn och ordning, och arbetar vidare på den samhällsomvälvning ägt rum i Nicaragua sedan segern över den USA-stödda Somozadiktaturen 1979, det samhällsbygge kuppmakarna i våras tänkte sig kunna omintetgöra.
Nicaraguas gamla oligarki, idag finanskapitalet, har genom kuppförsöket helt hamnat utanför den politiska makten och förlorat det ideologiska inflytande de utövat i århundraden, arvtagare till spanska kolonialmakten. Fortfarande har de 7 dagstidningar, 4 tevekanaler, flera radiostationer och oräkneliga digitala medier och underdåniga intellektuella, som inte längre är till någon nytta, för det klumpiga, blodiga och misslyckade kuppförsöket visade tydligt sin karaktär: död, förstörelse, korruption och brottslighet.
Det är bra att Halkjaer visar sin antisandinism, tar av sig den lammull som hans gelikar använde när de stödde sandinistrevolutionen, och kunde göra personlig karriär, men som sedan länge har förrått det folk de klättrade på: de grupper f.d. sandinister som gått över till oligarkin och imperiet, omfamnat Floridasenatorer som Marco Rubrio och Ileana Ros-Lehtinen, och som ”internationalister” på 80-taletgjort karriär på Nicaraguas bekostnad, och sedan på 90-talet fortsatte som bärare av nyliberalismens älskvärda ansikte.
Ett exempel är f.d ambassadören Eva Zetterberg, en gång medlem i Chilekommittén, ”internationalist” i Nicaragua, med meriter som avslöjare av Sveriges export av Bolidens giftiga avfall till Pinochets Chile, och 10 år senare som Bildtregeringens ambassadör i Santiago de Chile och annonsflicka för Bolidens ”lösningar”, som tillfogade tusentals Aricabor kroniska åkommor. Ett vänligt ”progressivt” ansikte för den nyliberalism som gamla somocister presenterade som ett vänsterprojekt, men som skulle sälja ut landet till högstbjudande.
Zetterberg utvisades aldrig från Nicaragua, som Halkjaer påstår, hon fick helt enkelt ta del av folks uppfattning om de utfall mot FSLN som hon under många år lanserade i oligarkins medier, så hon drog självmant. En kollega intervjuade henne 2006, då hon menade att ”den europeiska inblandningen i Nicaragua är nödvändig och viktig, för nicaraguanerna har visat sig oförmögna att klara av frågorna själva”.
Erik Halkjaers reportage osynliggör en grundläggande politisk faktor i Nicaragua.
Sandinismen är Nicaraguas största och mest välorganiserade rörelse och ett av de starkaste vänsterpartierna i Latinamerika, i Foro Sao Paulo, den enda världsdelsomfattande vänsterpartikoalitionen idag i världen.
Sandinismen är oskiljaktig från det moderna Nicaragua, där arbetar- och småbrukarklassen är huvudperson och subjekt.
Fram till 1926, då Sandino inledde den väpnade kampen för att driva ut USAs marinsoldater, har landet varit bytet de liberala och konservativa oligarkerna kämpade om, på folkets bekostnad, och med USA som ena eller andra gängets ”padrino”. Efter Anastasio Somozas mord på Sandino 1934 inleddes en hetsjakt på sandinisterna i Las Segovias. Motivet och övergreppen mot 1930-talets sandinister var detsamma som 2019-talets kuppmakares, som torterade, mördade och brände sandinister levande, för att införa de lokala och inte minst de utländska eliternas välde.
Utan FSLN skulle Nicaragua inte ha genomfört den landsomfattande alfabetisering, som förändrade ett land där över hälften av befolkningen var analfabeter, och införde en sant nationell armé och polis, i stället för USAs marinkår som skyddade Somoza; en långtgående jordreform som trots de nyliberala regeringarna motreformer 1990 och 2006, lyckades ändra maktförhållandena i landet, där de folkliga sektorerna blev de sanna ekonomiska subjekten. Och den första sant demokratiska grundlagen i landets historia.
Atlantkustområdenas självbestämmande, något för experterna på ursprungsfolken rättigheter att ta del av, vägar som för första gången i landet förenar Stilla Havet med Atlanten, idag också Centralamerikas bästa vägnät; en internationell politik som med framgång försvarat landets intressen, och vunnit ett domstolsutslag i Haag, mot USA för statsterrorism (ett unikt fall i de internationella förbindelsernas historia), återtagit 90 kvadratmil territorialvatten i Karibien som Colombia ockuperat; 18 nya sjukhus (mellan 1990 och 2006 byggdes inte ett enda), allmän gratis hälsovård och utbildning; jämställdhet, hälften av ansvarsposter på alla nivåer innehas av kvinnor; en långgående lagstiftning mot våld mot kvinnor och många många fler framsteg. Och detta vet Nicaraguas folk och kommer att försvara, därför gick 2019-talets våldsamma kuppförsök om intet.
Vi är minst två och en halv miljon, omkring 40 procent av befolkningen, som ser oss som sandinister som alltid kommer att försvara Sandinos, Fonsecas och Sandinistfrontens projekt för nationell frihet och oberoende med social rättvisa, det som idag leds av Daniel Ortega och Rosario Murillo. Varje annan definition av sandinismen saknar rötter i samhället.
Förutom dessa 40 procent uttalade sandinister i Nicaragua sympatiserar stora folkgrupper och bidrar till den politiska majoritet som uppnåtts under alla dessa år.
Det är det flertal som kunde besegra förra årets fascistiska kuppförsök och orsaken till att Nicaragua idag med kamp och hårt arbete återtagit sin fred för att lämna fattigdomen bakom sig.
Där ingår också hundratusentals barn, ungdomar och åldringar, kvinnor och män. Det är dessa generationer sandinister som bär upp det Nicaragua, som segerdagen den 19 juli 2018 och 2019 genomförde de största demonstrationerna i Nicaraguas historia för att minnas 39- och 40-årsdagarna av segern över Somozadiktaturen. 400 000 människor på Trons Torg, och massiva manifestationer i alla länshuvudstäder förra året, och 500 000 på samma torg i år.
Sandinismen är inte försvagad, tvärtom, har gått stärkt ur den misslyckade ”mjuka kuppen” förra året.
TV- och radiosändningarna har kommit igång igen. Radio Darío som kuppmakarna brände för att skylla på sandinisterna. Likaså brändes La Nueva Radio Ya (med journalister i byggnaden och allt), som också var sandinistisk. Alla som i Managua misstänktes vara sandinister levde farligt som måltavlor för kuppmakarnas vandalisering, misshandel, kidnappningar, tortyr, levande brända av de ”frihetskämpar” som Halkjaer månar om, samtidigt som han framställer Nicaraguas folk som en elak diktators fångar och hans lika ondskefulla hustru, som skulle falla ihop som korthögar inför ett ”frihetskämparna” uppror.
Men så blev det inte, bilden var falsk, flertalet nicaraguaner hatade varken man eller hustru. Det hat som utvecklades mellan april och juli förra året var inte inhemskt, det var frukter av en kampanj som planerats i flera år och vars enheter aktiverades under en mycket precis konjunktur – det kritiserade förslaget om pensionsreformer – men när den inledande överraskningseffekten gått över, sjönk konspirationen ihop som ett luftslott.
Kupp-propagandan framställde Daniel Ortega som en Machiavelli som allierat sig med de allra värsta reaktionärerna i Nicaragua för att behålla makten. Bakgrunden var förhållandena vid valen 1990, efter sandinisternas seger – som kostat dem över 30 000 döda – över de USA-stödda Contras. USA finansierade en antisandinistisk koalition (UNO) som samlade allt från öppna somocister till falska kommunister, och hotade öppet med att om folk lade sin röst för sandinisterna skulle det blir krig igen.
Därför var det inga folkmassor som firade FSLNs nederlag den 26 februari 1990. Istället var det många som sa: Jag röstade på UNO för att få slut på krigandet, men jag föredrog ju FSLN, Nicaraguas frihetsparti.
FSLN var det starkaste partiet, men utan egen majoritet. För att bilda regering måste de gå samman med liberalernas Arnoldo Alemán för att rädda så mycket som möjligt. Samregerandet kostade mycket, men sedan FSLN vann regeringsmakten har reformtakten varit hög, med det nu traditionella, kostnadsfri utbildning och hälsovård, arbete åt alla, utveckling av jordbruk och industri, jämställdhet och stora framsteg för kvinnorna, osv.” (Slut)
Kommentar: Det är inte första gången Ordfront hamnar på imperialisternas sida! Läs detta!
Sandinismen är inte liktydigt med FSLN. Sandinismen hittar man i flera partier inklusive högerpartier. Cesar Sandino är nicaraguanernas frihetshjälte inte ett partis. En stor del av oroligheterna i Nicaragua berodde på att man ville införa en Pinochet-inspirerad pensionsreform precis som i Sverige 1990. I Sveriges fall skedde denna reform efter att en delegation under folkpartisten Bo Könberg besökt Pinochet och studerat den modell som sedan spridits över världen. Häromåret var det nicaraguanernas tur. Som tur var så fanns det folk som protesterade. I Sverige blev reaktionen bara att V röstade emot och KPML(r) gav ut en broschyr som hette Pensionstjuven. Idag lever vi med ett system som förvandlat våra pensionärer till fattigpensionärer. Heder åt nicaraguanerna som vägrar acceptera nyliberala reformer. Den Ortega jag träffade 1986 är definitivt inte samma som vi ser idag 2019.