USA återkallar INF-fördraget – ytterligare bevis på vanföreställning och tillbakagång

Denna artikel skriven av James O’Neill har i vanlig ordning översatts av tandläkare dr Martin O. Gelin DMD i Australien. Den är publicerad i NEO (New Eastern Outlook) 8/2 2019. NEO: US Withdrawal From INF Treaty Further Evidence of Delusion

Jag påminner nu om denna artikel USA lämnar INF sedan väst-länder motsatt sig i FN att INF-avtalet behålls – ökad risk för kärnvapenkrig

Och att Ryssland vill förhandla om ett nytt INF-avtal som gäller flera länder. SvT: Ryssland vill förhandla med USA om nytt kärnvapenavtal som gäller fler länder

USA återkallar INF-fördraget – ytterligare bevis på vanföreställning och tillbakagång

Förenta staternas och Rysslands fördrag om Intermediära nukleära styrkor (INF) undertecknades i december 1987 och ratificerades året därefter. Det var utformat för att begränsa utvecklingen av missiler med räckvidd från 50 till 550 mil.
Fördraget visade ett antal strategiska fördelar, helt bortsett från den allmänna fördelen att kunna hålla tillbaka utvecklingen av kärnvapen. Speciellt Europa gynnades i detta hänseende.

Fördraget innehöll också ett antal begränsningar, inte minst genom att arrangemanget var bilateralt.

Viktigt att notera är att andra kärnvapenmakter som Kina, Frankrike, Indien, Israel, Pakistan och England var undantagna.

Initialt respekterade USA fördragets karaktär eftersom de upplevde sig vara militärt överlägsna Sovjetunionen (som ju existerade på den tiden), en åsikt som förstärktes genom försämringen av landets situation efter Sovjetunionens sammanbrott och de katastrofala Jeltsinåren.
Den första tecknen på USAs sviktande överlägsenhet märktes, när George Bush d.y., unilateralt drog sig ur ABM fördraget år 2002. Ett klart budskap hade sändes därmed till Ryssland att man inte kan lita på USA.

President Putin varnade eftertryckligt vid en konferens i München, Februari 2007, för de uppenbara farorna i den amerikanska politiken. Han sade att ”en unipolär värld inte bara är oacceptabel men också omöjlig i dagens globala situation”. Han fortsatte med att säga att ”vi iakttar större och större förakt mot de grundläggande principerna i internationell rätt ………. en nation, först och främst USA, har överskridit dess gränser geografiskt och på alla andra sätt. ”

Senare i talet fäste Putin uppmärksamheten på NATO: s expansion österut (trots Bush d.äldres löfte att inte expandera mot öst) och tillade att detta ”utgör en allvarlig provokation som sänker nivån av ömsesidigt förtroende. ”

USAs nonchalans och allvarliga åsidosättande av tidigare överenskommelser med andra parter,
men särskilt med Putin och Ryssland, ignorerades helt av väst.
Vladimir Putin belyste i sitt tal, mars 2018, just denna amerikanska egenskap med orden: ”Ni, (USA ) ignorerade oss då, kanske kommer ni att lyssna på oss nu?!”.

Att Ryssland som följd, skulle tvingas att vidta åtgärder för att skydda/försvara sig, borde ha varit uppenbart för envar. Hur Ryssland reagerade, illustrerades i Putins tal den 1 mars 2018, där han avslöjade en rad nya vapen, som placerade Ryssland åtminstone ett decennium före USA i militärteknologi. Klyftan mellan Rysslands och USAs missilteknik har klargjorts i detalj, bland andra av Dimitry Orlov 5 februari 2019 Orlovs hemsida och av
Andrei Martyanov Losing Military Supremacy 2018 ( “Förlusten av militärt övertag “).

Trumps annonserade utträde ur INF fördraget, bör nog ses som ett delsvar på Putins tal eftersom USA nu kan utveckla många vapentyper som förbjudits under INF och placera dem i Europa, där kortare distanser avsevärt minskar tillgänglig reaktionstid vid missilangrepp. Placerandet av dessa vapen, närmare mot öst, skapar ett existentiellt hot mot Ryssland.
Politiken beträffande nya missilbaser, välkomnas inte av alla europas länder, vilka själva automatiskt blir måltavlor, var än USAs styrkor är stationerade i Europa. En ovälkommen och orealistisk politik,v ars klara konsekvenser möts med oförstående av USA:s strategiska hjärnor. Möjligen förstår man, men man bryr sig inte, är ett argument som Orlov framfört, (op cit.) han föreslår vidare att européerna med säkerhet kommer att inse att goda förbindelser med Ryssland och Kina är fördelaktigt, medan USA (inte minst p.g.a. hybris och respektlöshet gentemot europeiska intressen) ser det som ett minus.

Orlov säger vidare att USA:s övergivande av INF, betyder att vägen till Eurasien blir skyddad av Rysslands nukleära paraply, medan Kinas ‘Road and Belt’ initiativ blir det sammanhållande limmet .

Rysslands överlägsna missilkapacitet till lands, sjöss och i luften, betyder att en amerikansk attack besvaras med en omedelbar och förödande vedergällning. Flera, väl insatta amerikanska strateger, bekräftar att Förenta staterna saknar effektiva försvarsmöjligheter.

Trumps tillkännagivande torde därför dölja målsättningar bakom ännu ett fördragsbrott (INF). Man kan lugnt bortse från en påstådd iver att möta Rysslands och Kinas regeringar i en “stor stor och vacker sal”, för att där diskutera ett nytt fördrag. Trump uppges att ha sagt (Washington Post 5 februari 2019) ”Vi kommer att bygga nya missilramper tills Kina och Ryssland äntligen förstår att vi menar allvar”. En uttalande, så overkligt och ofattbart.

De verkliga motiven bakom det amerikanska meddelandet har nog mer att göra med Förenta staternas önskan att kunna utmana Kina direkt från sina militärbaser i Guam, Japan och Sydkorea. Alla dessa länder ligger tillräckligt nära Kina för att möjliggöra användandet av kärnvapenmissiler i mellankategorin som hittills var förbjudna enligt INF-fördraget.

I “Rand Report”, år 2016, kunde man läsa om ”Krig mot Kina: Att försöka tänka igenom det Otänkbara”. Rapporten påminner oss om att Kinas icke-medlemskap i INF, uppvisar en stor fördel för Kina. USA upprepar samma otroliga misstag, när det gäller Kina, som gentemot Ryssland.

Medan det är troligt att kineserna inte än har samma defensiva missilkapacitet som Ryssland, har de med säkerhet utvecklat ett missilvapen bl.a. i Dong Feng-klassen med förmåga att inte bara tillintetgöra USAs flotta/hangarfartyg var som helst inom ett 1500 km stort område utgående från kinesiskt territorium, men också kapabelt att leverera förödande interkontinentala kärnvapenattacker.

Det skulle också vara utomordentligt naivt att tro att en amerikansk attack på antingen Ryssland eller Kina inte skulle kännas igen som ett existentiellt hot mot egen existens, utlösande en automatisk motattack som svar.
Washingtons oförmåga att lyssna till rådet från både Kissinger och Brzezinski: “Undvik situationer där Ryssland och Kina blir strategiska partner!” tjänar som ett ytterligare bevis på att USAs militärpolitik är synnerligen ogenomtänkt.

USAs ofullständiga världssyn och förnekande av fakta, gör att de missar att grundläggande förändringar av maktbalansen i världen har skett och fortfarande äger rum. I den utsträckning de har kunnat identifiera utmaningar mot deras tidigare hegemoni, har svaret bestått av att motstå och utmana desamma. Decennier med färgrevolutioner, handelskrig, sanktioner, hybrid krigföring och sist men inte minst invasion och ockupation av Afghanistan, Irak och delvis Syrien, måste ses mot denna bakgrund .

Förenta staternas unipolära värld har hållits igång/hålls igång, till förmån för egna fördelar och profit som drivkraft, vilket Putin beskrev ( år 2007) som, ”inte bara oacceptabelt men också omöjligt.”
Ovan beskrivna åtgärder och reaktioner återspeglas i varje mening i Putins uttalanden om USA, dess förakt för internationell lag och rätt och agerande utanför egna gränser.

USAs otroligt dyrbara, korrupta och militärt underlägsna militära industrikomplex, välkomnade givetvis Trumps INF-tillkännagivande. MSM stödjer det bisarra påståendet att den amerikanska återkallelsen från INF-fördraget kommer att ”göra Amerika säkrare”.

Det är detta oresonliga resonemang som nog utgör den största faran. Om inte Putins, m. fl. meddelanden, som upprepats vid olika tillfällen, tas på allvar, kommer risken för ett kärnvapenkrig att öka, inte minska. Förvandling av världen till en radioaktivt askhög är ett för högt ett pris att betala skulle inte amerikanerna lära sig av den denna lektion.

Text: James O’Neill. Översättning: dr Martin O. Gelin